God jul

Bakgrund: DN1, DN2

När pengarna gick före syftet

När och när är väl fel frågeställning. Det har ju alltid varit ett ömsesidigt beroende. När man kan tjäna pengar på något många behöver, stora pengar dessutom, så hoppar ju alla på tåget. För pengar är ju kul. Och kan man maximera arbetet (mer pengar) och skära ner lite på personalen (varsla = lägre kostnader (lön etc)) så kan man ju maximera vinsten ytterligare. Det betyder alltså ännu mer pengar! Och kan man tolka lagen rätt, så kan man även fumla med skatten.

Och när det handlar om en sak som många behöver, t.ex vård. Så är det ju jätteviktigt att kvalitén och service går hand i hand med prisöverenskommelsen. Men det är ju tråkigt. Det är roligare med massor av pengar. Sen är det ju skitsamma om de psyksjuka, de gamla eller de handikappade får hjälp. Du får ändå in stålar i slutändan och det är ju det enda du behöver bry dig om, herregud du försöker ju bara driva en verksamhet! Man måste tänka på marknaden!

Se så bra det gått när man privatiserat sjukvård, så saker som ska drivas i samhällsnyttighetens tecken (vård av gamla, sjuka, handikappade, barn etc) ska gå att tjänas pengar på, då låter det ju bra (mer skattepengar, mer jobb etc) men det har ju en fetingstor baksida också (bristande kvalité, skattefusk, utebliven kvalité, dåligt utbildad personal etc)

Om sjukvården fungerar lika bra som den gör nu, när jag är gammal och bitter, kasta mig i skogen och låt djuren käka upp mig, för hellre det än den där jävla förnedringen som Ethels mamma fick uppleva.

singin’ bye bye birro byebyebye

Ur allt ont kommer alltid någonting gott. Ibland snabbt, ibland tar det lång tid. En sak som inte tog lång tid var att Petzäll tokflippade och krashade för SD i riksdagen, som jag bloggat om tidigare här på Dom Ljuger. Det tog inte lång tid innan det sura faktumet att SD sitter i riksdagen skulle slå tillbaka och göra oss alla andra glada. Men nu har det hänt igen! Marcus Birro, ni vet han som är emot abort,  spyr ut fördomar om östeuropeer, skriver som en 14-åring emo, och numer kan ju vem som helst göra en Birro-krönika, så idioten behövs ju inte, utan kan ersättas med ett datorscript..

När Birro skrev en krönika som gjorde folk upprörda (dvs, folk riktade kritik mot krönikan som var byggd på fördomar) så blev det tvärstopp. Nu skulle han minsann sluta blogga för han hade gett upp mot ”hatets lakejer” som mobbade honom på internet. Det är så typiskt såna där jävla medelklassmänniskor. De själva riktar geväret mot allt och alla som inte passar in i deras moraliska uppfattning och i deras syn och så fort man kritiserar tillbaka så kallas det för ”näthat” eller ”mobbning”. Den som är med i leken får leken tåla, din dumma jävel.

Men rättvisan segrar ju alltid. Birro ville ställa upp som ledare för Kristdemokraterna. Det passar ju det rasistiska konservativa aset som hand i handske. Jag undrade bara när det skulle hända. Och så hände det. Men då blev Birro hotad med sparken från Tv4, eftersom han leder ett program som ofta tar upp politiska diskussioner, då går det ju inte att ha en så pass politiskt färgad programledare (hur kul vore det t.ex om Björn Söder skulle få hålla i Debatt om Invandring, eller Johan Stael von Holstein hålla i ett program om välfärden och hur den ska finansieras?) Och Birro insåg ”naaej, hellre lek-ledare på teve än politiker.. tackar nej till KD och ber om ursäkt till TV4. Det är klart dom ursäktar, det är ju jag. Birro”

Men så blev det inget ”Det är ok Birro <3″ från TV4. Det blev sparken. TV4 ger en förklaring till varför. Och Birro gråter:

”– Nu ska jag hem till min gråtande familj och berätta att vi måste flytta från Stockholm, säger Marcus Birro till DN.se.”

Så kan det gå, när man inte tänker sig för utan hoppar på det ena efter det andra och hoppas det ska skitas ut fyrverkerier och uppstå magi bara för att man är den man är. Men nej, ibland går det inte som man tänkt sig. Och du hade faktiskt kunnat undvika det här pinsamma missödet om du bara tänkte till och kollade av med TV4 – innan – du hoppade på KD-tåget.

”– Jag hoppas bara att de (TV 4) har tillräckligt med ballar för att inte slänga ut oss på bar backe.”

Hade det varit min mamma som sa sådär när hon blev sparkad, ”jag hoppas bara att de (mitt jobb) har tillräckligt med ballar för att inte slänga ut oss” så hade ju borgarna, media, socialtjänsten, företaget självt och alla andra bara sagt: Du skulle tänkt dig för. Du skulle lagt undan pengar. Oförutsägbara utgifter. Du skulle ha sparat.

Nej du Birro. TV4 har ingen skyldighet gentemot Dig att se till att du har tak över huvudet där du bor på Tobaksspinnargatan 4 på Södermalm, det är liksom ditt egna ansvar. Ungefär så brukar dina partikamrater i KD resonera när vanliga människor blir arbetslösa och vräkta. Du är lika illa ute som oss andra. Förutom det att du har haft mer pengar genererande på ditt bankkonto än många av oss andra, så du har haft större möjligheter att stoppa undan pengar till såna här oförutsägbara utgifter.

Men nu använde du ju inte det sunda förnuftet, tänkte uppenbarligen inte långsiktigt – och gjorde faktiskt bort dig. Den enda som är en ”jävla idiot” är du själv. Tyvärr.

Och btw. Inte mig emot om du måste lämna Stockholm. Lämna gärna landet också. Och Europa. Ja, du borde ju nästan dra till staterna och erbjuda dig att skjutas upp i en kapsel ut i rymden, så vi andra slipper veta att du går, andas, lever, sover, äter, knullar, knarkar och skriver pisskrönikor på samma planet som oss andra. Testa Mars, kanske finns någon där som kommer ta emot dig.

Släpp inte in skitungarna i politiken

Petzäll är en riktig skitunge.

Dels ser han ut som en, och dels beter han sig som en också. Denna lilla kille är dock det bästa som hänt på riktigt länge. Från att ha lanserat sig själv som en riktig plåga (”60 lök i månaden och valfri lägenhet i Stockholm”-uttalandet ) och sedan krökat rätt rejält och tagit timeout för sitt missbruk, och ja. Han är inte den förste och förmodligen inte den siste SD-aren med konstiga saker för sig. Det har vi redan gått igenom i ett tidigare inlägg. Men Petzäll är intressant för en grej som hände ganska nu. Han har hoppat av SD och blivit vilde, och pressar partiet att inte kritisera honom för då avslöjar han hemligheter SD har. Alltså har den här lilla skitungen satt det sämsta partiet i riksdagen (nu ska vi inte tro att jag tycker något parti är bättre än det andra. Det är inte partierna det är fel på, utan partipolitiken. Men det är en annan diskussion.) pressat partiet mot sin yttersta spets och dom kan inte vidta åtgärder. Petzäll har bunkrat upp en liten jolle med hemligheter, pengar och riktar automatgeväret mot SD som försöker dra honom in mot kajen för att ”prata om det”. Hihi! Interna stridigheter när dem är som bäst. Speciellt när han inte verkar ha någon seriös hjärtefråga. Han ska sitta fram till valet 2014 som politisk vilde och tala om ”ungdomar och missbruk” jagmenar, det har vi x antal forskare, socialarbetare och myndigheter att göra. Inte en alkoholiserad skitunge som lyfter 60 000 i månaden som skattebetalarna ska betala.

Petzäll är nästan lika gammal som mig, men på ett sätt har han kommit längre. Han sitter i riksdagen och har en lön jag bara kan drömma om. Men på ett annat sätt är jag ljusår före honom. Jag har nog x antal fler hjärnceller än honom, skulle jag lite själviskt vilja påstå. Här är hans blogg, in och skriv en uppmuntrande kommentar eller två.

Han hade blivit ombedd redan i somras att lämna sin plats, eftersom han representerade inte det de andra i partigruppen (Söder etc) stod för. Och han ville ha pengar för det. Så mycket var det för den idealismen, så mycket för den karriärismen. Sen sprang han och berättade om sina planer för sina (?) närmaste ideologer, Moderaterna. Smart nog så tackade M nej. Även om dom säkert hade tagit en SD-are, då M tappade Sten Andersson 2002, som lämnade för Sverigedemokraterna. En från vardera läger.

Rätt ska vara rätt. Ett öga för ett öga. En tand för en tand. En Sverigedemokrat för en Moderat.

Prioriteringar är också en klassfråga

Läste i DN att man vill satsa ännu mer på spårvagnarna, och det ska ske på bekostnad av andra projekt. Tänkte vid första sekunden att ”hm, ja om dom ska satsa på kollektivtrafiken främst och låter det gå före bilar och sånt så är det väl bra..” läste in mig lite i artikeln och slutade med att jag blev rätt förbannad.

”En ny SL-utredning visar att Spårväg Syd knappast lockar så många resenärer att det är värt att bygga spår. ”

Det beror ju helt på var spåren är dragna och vilka de riktar in sig till. Det är ju inte av en slump som spårvagnen i folkmun kallas ”NK-Expressen”, den går ju bara en ganska begränsad sträcka, djurgården och till centralen, lagom framför NK. Det lockar ju en viss typ av människor (rika vidriga östermalmskärringar och djurgårdspatrask (nu fick jag skriva det, tack)) vilket faktiskt inte utgör en majoritet av stockholmare och de som vistas i innerstaden. Sen kollar man på vad som går i kollektivväg på samma sträcka som spårvagnarna. Dels har vi tunnelbanan. Sen har vi innerstadsbussarna. Sen har vi det löjligt lilla avståndet mellan djurgården och NK så man kan ju faktiskt gå om man känner för det. Givetvis är det inte värt att bygga spår i småskala, det tycker väl ingen?

Det ska ju byggas ut mer spår till förorterna och bättre förbindelser där, för det är ju där alla människor bor (det bor ju exempelvis över 70,000 i enbart Haninge och vi förlitar oss på ett pendeltåg i kvarten/halvtimmen och en-tre bussar för att ta oss till stan) och där man borde lägga resurserna. De i stan har ju sina bussar samt ett välfungerande innanför-tullarna-nät av spår och kollektivtrafiksresurser.

Men någonting säger mig att politikerna (och SL, som givetvis styrs genom politiker) inte vill bygga så att Ahmed från Jordbro eller Johanna från Södertälje ska kunna ta sig till stan, de kan väl fan nöja sig med de där pendeltågen som inte fungerar, eller ta tunnelbanan om det nu finns nån där ute.. (det gör det inte.) man vill ju bygga för de rika, de nyrika och ”det fina folket” som bor i stan eller nära stan i närförorter. För det är den köpstarka medelklassen man vill ha i stan, inte den smutsiga arbetarklassen o.s.v.

I en annan artikel så presenteras en idé om att ersätta de ”blå bussarna” (innerstadsbussarna)

”De blå bussarna ska ut – spårvagnar ska in. År 2030 ska Stockholm vara en modern spårvägsstad med sex spårvägslinjer i innerstaden och sammanlagt 125 spårvagnar.  Mångmiljardsatsningen kräver att spårvagnarna prioriteras på bekostnad av bilar, cykelbanor och parkeringsplatser.”

Att det bekostas på bilarna är väl ett bra sätt, med tanke på att flera regeringar och stadsborgarråd på rad nu sagt att Stockholm ska sikta på att bli en miljöhuvudstad, och att det satsas så folk hellre tar tåget/bussen än sitter i kö och spyr ut avgaser är väl bra. Självklart tycker jag inte om onödig bilism. Men ännu mer självklart vet jag ju att man inte kan ersätta bilen helt. I storstäderna, för privatresande givetvis, men för export/import osv tror jag fortfarande bilen är det hållbaraste alternativet.

”Det blir allt trängre i kollektivtrafiken. På tunnelbanans viktigaste stationer är perrongerna nästan helt fulla i rusningstid och de blå stombussarna går ibland så långsamt att det går fortare att gå.”

Men varför ska man då bygga spårvagnar, istället för att satsa på tunnelbanenätet? Det blir trängre, men varför flytta trängseln till gatorna, Stockhoms stadsbild är ju fortfarande densamma som för 100 år sedan, då färre människor bodde i / rörde sig i stan, och det går ju inte att flytta på husen så det blir bredare vägar (därmed mer plats för bilar/gång/cykel/spårvagn/buss) så då kan man ju gräva ner skiten under marken, vilket har visat sig vara en hållbar utveckling. Om en spårvagn börjar haverera och står still så stannar det ju upp all annan trafik och skapar oreda på marknivå. Medan en tunnelbana bara påverkar tunnelbanenätet (och det har SL en strategi att använda ersättningståg/bussar när det totalfallererar) varför ge upp någonting som fungerar bra? Och varför satsa på spårvagn? Vi är ju inte Göteborg. Vi är inte Norrköping heller. Och vi har ett utbyggt tunnelbanenät som borde användas ytterligare. Och nu bygger man ju ut Citybanan också. Förstår inte hur spårvagarna ska kunna lösa trängseln, den kommer ju bara spä på den ytterligare. Gräv ner skiten!

”Uppbyggnaden av ett spårvägsnät i innerstaden kommer att ske i etapper. I första etappen ingår en förlängning av Spårväg City till Ropsten, en upprustning av Lidingöbanan och att de nya linjerna 5 och 6 blir stombusslinjer.”

Första etappen blir i innerstaden (dvs innanför tullarna där inga vanliga människor bor) sen ska man satsa på Lidingöbanan. Någon förvånad? Nej, överklassghettot Lidingö går såklart före de andra förorterna, det är ju trots allt en ”fin” ö. Det bor bara 43,000 och så slår man ut det mot Haninge, där det bor 70,000 och pendeltågsnätet är helt jävla värdelöst. Och då bemöter jag inte ens behovet av upprustning i tunnelbanenätet.

”I andra etappen förlängs Spårväg City till Centralen, stombusslinjerna läggs om så att de får den framtida sträckningen och linje 4 blir spårväg från Radiohuset till Fridhemsplan.”

I andra ertappen tar man ännu mer i stan och de olika redan högtrafikerade (fridhemsplan har buss och tunnelbanelinjens blåa resp. gröna linje som passerar) delar. Varför prioritera…

”I tredje etappen blir hela linje 4 spårväg som förlängs till Slakthusområdet och Slussen förbereds för spårväg.”

Ja, varför bygga utåt när man kan bygga ännu mer centralare och lite på söder.

”Nästa etapp består i att spårvägen byggs från Centralen via Fridhemsplan till Stora Essingen och att det blir blir spårväg mellan Solna centrum och Södersjukhuset.”

Nästa ertapp blir ut mot Solna, en närförort där många arbetsplatser ligger och som många Stockholmare arbetar i.

”I sista etappen blir linje 5 mellan Liljeholmen och Karolinska spårväg liksom – kanske – linje 6 mellan Norra Djurgårdsstaden och Karolinska.”

Och så kör man ut mot Djurgårdsstaden och liljeholmen, ett område som är i stort behov av utbyggd kollektivtrafik, det bor ju hela 4 203 personer där. Varför satsa på orter med stor folkmängd som nyttjar kollektivtrafiken, när man kan göra det lyxigare och lyxigare för idioterna i nära innerstan/innerstan?

”– Spårväg har betydligt större kapacitet än stombussar. När Stockholm växer klarar vi inte kollektivtrafiken med enbart tunnelbana och bussar, säger trafiklandstingsrådet Christer Wenner­holm(M).”

Den här Christer är ju känd för att han vägrar utveckla det han säger och har aldrig några kommentarer. Så vi lär aldrig få svar på den här frågan;

Hur har spårvägen större kapacitet än stombussarna? För att dom tar in 240 personer (eller hur det nu var?) men dom tar upp mer plats? Ett tunnelbanetåg (av modellerna C20 och C20F) kan få in 1000-1200 trafikanter (stående och sittandes) som mest. Det jämfört med de skruttiga spårvagarna som kan få in 240-250 personer. Men varför bygga ut tunnelbanenätet som har kapacitet att ta in fler människor, när man kan tvinga in dem i små spårvagnar på marknivå?

”En förutsättning för att spårvagnarna ska kunna hålla den hastighet – 20 kilometer i timmen inklusive hållplatsstopp – som anses rimlig, är att de prioriteras framför annan trafik.”

Så varför äventyra det, kör om dem till tunnelbanor så har dom hela tunnlarna för sig själva. Tunnelbanan fungerar ju förhållandevis rätt bra i Stockholm. Det är pendeln det faller på. Den tål ju varken regn, snö, sol eller vind. Och ”Signalfel” verkar vara något SL har stora, stora problem med.

Så sammanfattningsvis så ska man satsa miljarder på spårvagnar som:

1. Inte ska gå ut ur innerstan/närförorterna (som bara är Solna och Liljeholmen i detta fall)

2. Inte tar mer än 240 människor medan ett tunnelbanetåg kan få in över 1000 personer.

3. Skapar såna här jävla dårar

 

Grattis skattebetalarna!

Antingen så lämnar ni in en avskedsansökan och flyttar till en vanlig lägenhet. Sen kan ni ju betala era räkningar själva. Och betala era lån själva. Och finansiera ert barn själva. Isåfall får ni ha hur många barn ni vill. Eller så visar ni respekt mot resten av svenska folket, och gör abort medan det fortfarande är lagligt.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD1, SvD2

Men sluta böla

Det kan inte vara lätt att vara Sverigedemokrat just nu. Och det ska det ju inte vara heller. Sverigedemokraterna har ju etablerat en bild av sig, under många år nu (faktum med att det exploderade inför riksdagsvalet 2010, men det var ju en strategi partiet använde sig av redan 2002-2003) om att det ska vara så jävla synd om dom. Dom är ett utanförskapsparti. Dom som säger som det är men som alla skrattar åt och motarbetar, i ”demokratins namn” och gud vet vad. Lite samma strategier som foliehattarna från Vaken.se använder sig av, dom sitter sanningen och regeringen gör allt för att tysta dom, för dom vet ju minsan att 9/11 var ett s.k. ”inside-job” för att kunna attackera Irak.. ja, och Sverigedemokraternas variant av denna idé är att dom blir isolerade från den allmäna politiska debatten för att dom säger det ingen annan vågar säga, dom står för Vanligt Folks värderingar, politikerna har svikit folket etc etc.

Den som är någorlunda insatt i den politiska debatten i Sverige vet mycket väl vad jag pratar om. Det är ett parti som det bara är jävligt synd om. Det är inte lätt att Lars Ohly vägrade sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson, det är inte lätt att varje gång man ska ha en demonstration mot någonting så ska man behöva ha en kvarts miljard i polisbudget, behöva åka bort i abonnerade bussar etc. Det är inte lätt att bli beskylld för rasism vad man än säger, eller att man är ett högerparti fastän man försöker flörta åt sig LO-väljare, precis som Moderaterna och alliansen gjort. Nåja.

Nu senast är det ju ett jävla bölande om Norge. Från SDs sida. Dom fick inte hålla tal eller lägga rosor under SSU:s minnesceremoni på Sergels Torg i Stockholm. Det är så jävla synd om SD. Dom sörjer ju också det som hänt. Det är aldrig rätt att döda människor som inte tycker som en själv, och så vidare. Men skoja om det och tycka att det trots allt är lite roligt och rätt – det kan man. Nu är ju jag ingen sossekramare, över huvudtaget, det måste ju ni som läser denna blogg ändå ha insett vid det här laget, men man kan ju faktiskt inte förvänta sig att få närvara på sossarnas minnesceremoni när man har i bagaget att slira runt med Palme-visor och vitmaktsånger. Sen att man kommer ur den högerextrema rörelsen, hur mycket man än vill förneka detta, gör ju inte saken bättre.

För är det någonting SD försöker tvätta bort, och verkligen vill ta avstånd ifrån – så är det ju just den högerextrema rörelsen. Men det går ju inte. Patriotismen och Nationalismen är så  jävla genomborrad av nazistiska influenser och högerextrema politiska idéer, så det går inte att ”bara vara nationalist” utan det kan ta ett tag, det kan ta ett bra tag, eller så tar det ingen tid alls, förren alla suspekta och konstiga idéer kommer fram. Jimmie har ju inte bakgrund i vitmaktrörelsen, han var aldrig skinhead på 90-talet. Men precis som alla andra partier och organisationer, så är inte Ledaren partiet. Hur många såna här halvtokiga eller fruktansvärt obehagliga SD-lokalpolitiker finns det egentligen inte? Det känns som det varit några gånger i månaden det senaste året som man läst om kommunpolitiker som öppet stödjer attentatet i Norge, som är rasister, som diggar vitmaktmusik och så vidare. Det är för att många av SDs gräsrötter och lokala politiker och aktivister – har bakgrund i den högerextrema rörelsen.

Om SD hade velat tvätta bort sin högerextrema bakgrund, så måste dem ju faktiskt lägga ner hela partiet och hitta på något annat. För det går inte att vara nationalist i Europa idag, utan att det på ett eller annat sätt vävs in högerextrema åsikter, samröre med konstiga organisationer, ideologiska idéer och ståndpunkter som kommer någonstans varifrån.. om vi ska göra en ful jämförelse, så går det faktiskt att vara Kommunist utan att nödvändigtvis digga Sovjetunionen och massavrättningarna i Gulag etc, det går faktiskt att säga att Karl Marx hade helt rätt, Lenin var intressant och det går att ha sina idéer om hur produktionen av samhället ska förvaltas, utan att trampa i massmord-diktatur-fascist-fällan.

Men Sverigedemokraterna kan ju inte det. För hela den högerextrema rörelsen/alla rörelser som ingår i denna kategori, från mörkblåa Contra (För Kapitalism – Mot Socialism etc) till NSF till Bevara Sverige Svenskt, så finns det fumliga kontakter, konstiga utspel, urspårade nazistdemonstrationer, skinskallegäng etc. Alla går att koppla med varandra. Medan vänstern är flera rörelser, med samma mål, men oftast håller man sig ändå nogrann med skiljedomarna, varför inte SUF är som RKU och så vidare. Visst, vi alla vill ju ha det här lyckoriket som man talar om, men vägen dit är lång och man har olika sätt att se på saken.

Det är så jävla synd om mig :’(

Men det var ju inte vänstern det handlade om, det var ju trots allt SD. SDs taktik är att spela martyrkortet, vilket har fungerat, men som dom överanvänt och spelat över. Nu fungerar det inte att böla om att man är utstött, för nu sitter man i riksdagen, nu är man normaliserade. Nu fungerar det inte att böla om att man inte får närvara på minnesceremonier – för man har ändå ingenting där att göra! Att försöka sminka bort sin fula bakgrund är ungefär som att tejpa ett par trasiga skor. Det kommer bara spricka på nytt förr eller senare, och alla kommer se att det är trasigt och borde kastas åt helvete egentligen.

SD tror jag har spelat ur sin roll på så vis, men det betyder ju inte att vi inte ska underskatta deras potencial. Dom hamnade ju faktiskt i riksdagen, dom hamnade ju faktiskt där genom att spela på folks missnöjen gentemot politikerna och invandringen, och än så länge har ju inte SD kunnat få igenom sina egna krav eller påverka den politiska situationen i Sverige, utan bara fortsatt mala på om hur synd det är om dem, och stödröstat med alliansen eller oppositionen när dem kunnat tjäna på det. Och förmodligen lessnar människor på denna attityd, lova lova men inte genomföra. För hur mycket av SDs visioner och mål har påbörjats eller delvis lyckats? Inte så mycket vad jag kan se.. och SD, till skillnad från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centern, kommer inte ur en folkrörelse, det finns inga trogna supporters, så när det går dåligt drar råttorna från skutan, och SD kommer gå under, dvs åka ur, och ingen jävel kommer fiska upp dem. Och den nationella politikens prövotid på riksdagsnivå är förbi.

Varför?

Jo, för att SD bara är ett pajasparti, kort och gott. Det är inte svårare än så. Man bygger inte sin rörelse utifrån en … rörelse. Man bygger den på ett skal, ett politikparti, inget folkrörelseparti. Hade SD riktat in sig på en grupp människor, en subkultur, en yta att verka utifrån (som Sossarna hade arbetarrörelsen, centern bonderörelsen och KD den kristna rörelsen.) så hade man haft ett starkare arsenal. Nu är SD lite som ett anabola-monster, uppumpad och redo för fajt, men sen när anabolat tar slut så rasar bilden ihop och alla garvar åt en.

Ett ”gott” (hur man nu kan tala om ”gott” och positivt, men ni hajjar) resultat av det i Norge är att Fremskrittspartiet tonar ner sin Islamisthets och inte samarbetar med Folkepartiet i Danmark eller SD. Så var den nordiska alliansen i gungning. Till SDs nackdel. Till alla andras fördel.

Lokala knäppgökar från SD: Trollhättan, Varberg, Uddevalla, Ängelholm, Jönköping, Värmland och det fortsätter. Det här är bara ett axplock från i år, och det finns mer. Men min poäng är nog tydlig.

hatböcker

Under den årliga rövslicksveckan på Gotland, som de stackars gotlänningarna tvingas genomlida, så ägde ett boksläpp rum. En bok om SAC Syndikalisterna har släppts, och boken målar upp en bild ganska få känner igen oss i, (speciellt för oss som är medlemmar i LS av SAC) boken ”Syndikalisternas nya ansikte” analyserar de  senaste årens stora förändringar inom SAC (re-organiseringen dvs) och att SAC kryllar av våldsverkare från autonoma vänstern, utpressar oskyldiga chefer på uteblivna löner och allt möjligt. Lögner staplade på faktafel efter faktafel och neddränkta i dåliga efterforskning ihopsmetade till en sorglig massa, tryckt på omkring 150 sidor. Boken är inte skriven för att bilda arbetarklassen (även om LO står bakom utgivningen av boken och den ena författaren är Byggnads-pamp) utan för att påverka politiker på högerkanten (och inom vänstern) till att ta åt åtgärder mot problemet SAC.

Känns historien igen? I hundra år har näringslivet tillsammans med LO och socialdemokratin kämpat sida vid sida för att bekämpa SAC, av olika anledningar, men de gemensamma anledningarna är ju ganska logiska:

• Både Näringslivet och LO vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden. Med fack som SAC så fungerar inte samförståndet som man vill ska råda överallt, då inte SAC omfamnas av fredsplikten och inte sällan nyttjar det.
• SAC pressar upp konfliktstatistiken, och man vill hellre att avlönade ombudsmän och pampar ska sköta konflikter gemensamt med arbetsgivaren, inte att arbetare börjar agera självständigt och utan kontroll av fackföreningarna/arbetsledningen.
• LOs dominans på arbetsmarknaden undergrävs och undermineras av fria fackföreningar, såsom Hamnarbetarförbundet, SAC, m.m

I boken ”Samhällets fiender” så skildras hur LO tillsammans med Näringslivet tog varandra i handen och bestämde sig för att krossa syndikalisterna i Stripa gruva, och det är bara en av antalet konflikter där två motståndare går samman för att ge sig på en tredjepart, som båda har intresse av att tysta. Vi har ju sett under Bernskonflikten att HRF motarbetat SAC och allierat sig med Berns, mot sju städare som valt att organisera sig hos Syndikalisterna. Den förre SEKO-ledaren i tunnelbanan blev sen MTR-ledare och motarbetade DSTS av SAC under deras strejk förra året, och så håller det på.. Det är alltså inget nytt, så bli inte chockerade över att en hatbok mot SAC finansieras och författas av människor ur den traditionella ”arbetarrörelsen” allt är bara en fortsättning på någonting som pågått i över hundra år.

Boken är som jag skrev innan, inte skriven för allmänheten, men det finns ändå ett visst intresse av att så många människor som möjligt ska få läsa vilken dynga det faktiskt är. Därför bifogar jag i detta inlägg en länk till boken på The Piratebay.

Läs: ”PR-kriget mot Syndikalisterna”
Läs: ”Korporativismens kålsupare”
Läs: ”Solklar koppling till Berns”
Läs: ”SAC – Svensk maffia”
Läs: ”Vad ekot inte berättar”
Läs: Ekot
Läs: ”När facket kallas Maffia”
Läs: ”Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC”

Att inte låta idealismen skena iväg

Ofta när man kritiserar SAC så kritiserar man ju det faktum att man hade ombudsmannavälde, avlönade förhandlare etc under flera års tid, som resulterade i en omfattande passivitetskultur där avlönade ”proffs” skötte det aktiva arbetet på arbetsplatserna, som tanken med självorganiseringen är att personerna som berörs av ett beslut är de som ska fatta en. Nu kanske meningen blev lite konstig, men jag menar att de som ska strida och bestämma hur man ska strida är ju arbetarna själva, det är hela poängen med den organiseringsmodell SAC använder sig av. Och då blir det ju tämligen självmotsägande att ha avlönade ombudsmän och samtidigt förespråka arbetarklassens egna frigörelse, fri från ”proffs”hjälpen. Det är ju något man tänker sig att partiet, avantgarde-partiet, som ska stå längst fram på barrikaden och leda massorna, skulle tycka o agera. Inte en frihetlig organisation med basfacklig verksamhet.

Men var verkligen ombudsmannatiden enbart av ondo? Om vi tittar på de årtionden när självverksamheten blev mindre och mindre (men aldrig dog ut, ska man väl tillägga! Däremot var man väldigt dålig på att skriva om de konflikter å segrar olika syndikalistiska driftsektioner och syndikat tog)  så måste vi ju kolla till hur resten av det svenska samhället förändrades, hur de olika villkoren för stenhård klasskamp genom fackföreningsrörelsen tedde sig, de politiska utvecklingarna osv. Sverige gick igenom det som man kallar ”välfärdsår” åren då ekonomin var stark, låg arbetslöshet rådde och stor omfattande sysselsättning, dvs, folk började få det ganska schysst, iaf på arbetsmarknaden. Sen att klassklyftorna var kvar och var ganska grova (vissa bodde fruktansvärt, andra fint, och så vidare) är ju ett talande exempel för att ”välfärdsåren” inte på något sätt minskade eller ens försökte motverka klassklyftorna  i Sverige. I såna lägen är det iallafall svårt att bedriva den form av verksamhet SAC vill bedriva, dvs självverksamhet. Folk med fasta anställningar, bra lönevillkor och bostad etc vill inte kämpa, dom är nöjda och betalar sin fackavgift. När inte det akuta konkreta behovet finns så är det inte lika bråttom med att kämpa. Det vet man ju själv, när man haft en ganska bra anställning, bra lön etc, så är man inte lika sugen på att fajtas, just för att man ser till det personliga behovet primärt, och det är ju inget fel på det i sig, det är ju så vi fungerar.

Och de branscher där SAC varit aktiva, rallar och stenhuggarbranscherna, förändrades, villkoren blev bra eller så avvecklades industrierna (men det märktes ju inte av förren 70-80-90-talen då bruksorternas gapande befolkningsantal verkligen märktes av på riktigt) då tappade ju SAC dels maktpositioner men också politiken gjorde sin entre i SAC, som blev en politisk fackförening som engagerade sig i kärnkraftsfrågan exempelvis.

Ombudsmännen höll igång SAC genom att ta ärenden som kom in från medlemmarna, arrangera studier och hålla igång det administrativa inom organisationen, vilket brukar vara det första som kollapsar när en organisation som SAC börjar fallera. Och sen nu när välfärdsåren är över och det börjar bli krisigt igen (börjar bli? Det är en jävla kris redan nu…) så plötsligt växer SAC igen. Kanske inte i absurda medlemsantal, det får man ju inte sticka under stol med, SAC, liksom LO-förbunden har haft en stor flykt av medlemmar och sen borgarna trakasserade A-kassan 2006 så har ju även det bidragit till att folk lämnat, men från omkring 9,500 medlemmar år 2008 så har man trillat ner på 5,600 medlemmar år 2011. Men vissa LS växer, inte massivt, men stabilt och det är stopp på medlemstappandet verkar det som iallafall, om man ska tolka hur folk i olika LS resonerar när man pratar med dem.

Men det som SAC växt i, är stöddigheten, man har börjat aktivera sig och bli ett störningsmoment (det är sagt som någonting positivt ska tilläggas) på arbetsmarknaden igen, och man tar fler konflikter än på länge, faktiskt så är ju SAC det fack som lämnar in mest varsel till medlingsinstitutet i Sverige och har varit så nu ett tag. Och från att ha organiserat osäkert anställda rallare under Register-löner så har man nu satsat på papperslösa invandrare i resturangbraschen, där man år 2009 -2010 organiserade 10% av de papperslösa i Stockholm, och jag tror inte att den siffran sjunkit sen dess, utan snarare stigit.

Så om inte ombudsmännen hållt SAC, avlönat eller ej, under den här perioden, så hade ju kanske den syndikalistiska rörelsen totalt fallererat och rasat ihop, och haft skitsvårt, för att inte säga omöjligt att starta om nu iochmed den fackliga re-organiseringen? Det tåls att tänka på. Det är mycket kvar att göra, men det kommer löna sig i det långa loppet.

Nu säger jag ju inte att ombudsmän i en syndikalistiska fackförening är att föredra, helst ska ju SAC inte ha mer än 2-3 anställda som kan sköta det administrativa jobbet, all annan verksamhet ska ju vara oavlönad och hålla sig på LS-nivå, men när man kritiserar ombudsmannaväldet inom SAC så ska man ju ha vissa saker i åtanke om vad för funktion de fyllde i det långa loppet.

En annan idealistisk tramsåsikt är ju att man hellre bör vara med i LO-förbundet på jobbet än ensam syndikalist, för att annars;

a) utestänger man sig från kollektivet

b) splittrar man kollektivet

c) man ska vara med i samma fack som alla andra.

d) kan man inte göra lika mycket som ensam

Det är ju en ren skitåsikt för att prata klarspråk. Splittra kollektivet gör man inte pga olika facktillhörighet, folk håller ihop eftersom de har ett gemensamt intresse; arbetet och alla intressen däromkring (löner, anställningsvillkor etc) och arbetarkollektivets solidaritet gentemot varandra grundar sig ju inte i facklig tillhörighet. Och skvaller från vardera fackklubbar kan man utbyta till sina arbetskamrater, oavsett om några är med i LS och några i t.ex Kommunal. Det viktiga är varandra och solidariteten gentemot varandra, inte gentemot fackföreningen i sig. Fackföreningen är ju ett verktyg på våra arbetsplatser. Och det ska inte vara det som splittrar oss.

Sen kan man agera utan att vara med i samma fack, SAC brukar ju utlysa stödstrejker, aktioner m.m om något LO-förbund ska strejka eller gå ut i konflikt, det är ju ett levande bevis på att tillhörigheten inte är det som spelar roll i det långa loppet.

Men det är ju en typisk vänsterist-flum-idé. Gudskelov är dessa typer av ”vänster”människor duktiga som fan på att prata. Men fruktansvärt värdelösa på att agera.

Nu har jag varit medlem i LS i ett år och två månader, det firar vi med lite lästips här på bloggen: ”Vi är inga kampanj-nissar” sen måste vi ju givetvis bjuda på musiktips: här, här å här.

Du gamla, du sjuka..

Det är ett jävla påhitt, det här med nationaldag. Det som jag brukar tänka på när jag tänker på 6 juni är att Sveriges samlade dampläger (naziströrelsen) samlas och demonstrerar, och det är motdemonstrationer, och sen tar den bekväma myspysvänstern avstånd från den elaka vänstern, och sen hetsar liberaler om åsiktsförbud och att både vi och nazisterna är två sidor av samma mynt, jadda jadda. Fullständigt historielöst och inskränkt och nästan farligt sätt att se på klasskampen och kampen mot fascismen.

Men nu har det blivit lite annorlunda. Nu är det ju ingen nazistmarsch i Stockholm längre, jaha, vad fan ska vi göra då? På skansen håller kungen tal och man får en liten pappflagga att vifta med, några bränner flaggor i Tanto och SDU krökade på Djurgårn ihop. Det här landet är ett jävla skämt för att prata klarspråk.

Missförstå mig inte, jag älskar (landet) Sverige. Jag älskar skogen, städer, är genuint historiaintresserad, vi har en superintressant arbetarrörelse och vi har skitit ut många duktiga artister, konstnärer, författare och så vidare. Men vad symboliserar det? Vad identiferar man sig med? Ett land är bara en administrativ yta. Sitta på internet vid en dator kan jag lika gärna göra i ett annat land. Äta mat kan jag göra någon annanstans. Men nu befinner jag mig här, och det är inte mer än så. Eller är det det?

Borgarna vill gärna att vi alla ska samlas kring någonting vi har gemensamt, och som inte kan skapa konflikt mellan oss. Det vill även fascisterna. Det kallas för klassfred och det är det fulaste ordet jag vet nästan. Då spelar det ingen roll om din chef sparkar dig på måndag, om din granne är nazist eller om din kompis är medlem i SSU. Vi är ju alla svenskar och ska samlas kring identiteten ”Svensk”. På så vis sopar man undan den konflikt som varit genomgående under hela människans utveckling (0kej där tog jag i, men ni förstår var jag är på väg va?)  nämligen klasskonflikten. Oavsett om jag är född i samma land, samma stad, ja t.o.m på samma gata, som min chef, så har jag ingenting gemensamt med henne. Vi pratar samma språk. Våra föräldrar är svenska medborgare, vi äter samma mat. Men det är inte mer än det. Vi går fullständigt emot varandra på det ekonomiska, vilket för mig är det avgörande som skiljer folk från folk. Du kan vara hur trevlig som helst, men det du representerar får mig att vilja kräkas, kan man säga.

Nej, på 6e juni ska vi alla, direktören såväl callcenter-slaven som den arbetslöse invandraren som nekas jobb på jobb samlas under samma fana och vara stolta över det vi har gemensamt. Och vad är det som är ”Sverige” ? Jag tänker mig staten Sverige. Den borgerliga demokratiska staten Sverige, där de politiska partierna är kopior av varandra (seriöst, avskaffa partisystemet, det är ju ingen jävla skillnad på någon av dom ändå… slöseri med resurser och tid att fejka ett val var 4:e år som man får vara med och ”bestämma” i) och vi ska skapa vinster åt våra chefer som sen stoppar majoriteten av kakan i egen ficka. Det är för mig obegripligt hur en sådan uppenbar konflikt kan gömmas så snyggt, förklaras så vackert och viftas bort som om det bara är ett missförstånd. För det är ju ren plundring.

Svenska staten är då inget jag sympatiserar med. Jag har aldrig haft något gemensamt med den, eller någon annan stat för den delen. Jag vill krossa staten, och det vill jag ju för att jag älskar mitt land och alla som bor här, oavsett varifrån dom kommer och allt det där, vi har ett gemensamt intresse – och det är att ta över den här världen. Borgarklassen har massor av vapen, pengar och det använder dom för att vidbehålla makten över hela jordklotet, medan majoriteten människor är slavar under dom. Även i mysiga mellan-lagom-Sverige som ändå ”är ganska okej” som folk säger.

Vi lever i ett jävla klassamhället vi med. Och det blir tydligare ju mer tid det går. När man inte har råd att laga sina tänder, meden andra åker på sprutar-resor titt som tätt. Vissa har inga jobb och snor mat för att inte behöva svälta, medan andra kan vaska den ena flaskan champagne och dricka den andra. En del av oss blir nekade jobb och har magsår för att snart kommer Inkasso-breven börja trilla in om man inte fixar sin tillvaro, medan andra har så mycket pengar så dom inte har någon uppfattning om hur jävla mycket dom har.

Och dom ser ju ner på oss. Dom vill ju inte ha med oss att göra. Det är inte det där samförståndet som det talas så fint om, det är ju också spel för gallerian. Och det är inte bara envängskommunikation, det är ju extremt ömsesidigt. Någon sliskig  brat från Djursholm kommer aldrig bli min vän, och vi kommer aldrig kunna se på varandra på ett jämnlikt sätt. Och vi kommer inte att enas under en fana. Det kommer inte hända.

Och så firar vi ju av världens dummaste orsaker. Vi har ju ingen anledning att ha den där dagen ens, det funkar ju som ursäkt för Frankrike, Norge m.fl som har revolutioner osv att luta sig tillbaka på, en dag att få känna sig lite lagom punchpatriotiska. Men när vi hissar en fana som vi tvingades få när vi tvångskristnades för längesen, så undrar jag var fan man ska börja kritisera. Var ska jag börja egentligen? Våra kristna värderingar som vi tvingades på och tvingades sluta vara hedningar? Alla konstiga regeringsformer, kungar och skit som ursäkten till att fira nationaldagen? Alla löjliga hycklande spektakel? Alla muppiga nazister? Nä, fy bara fan säger jag.