Hellre extremister i Palestina än Kommunister i Israel

Bakgrunden till det här inlägget har sitt ursprung i den här artikeln.

Rubriken som jag använder till det här inlägget kanske verkar dummare än det låter, men jo – så ser det faktiskt ut inom vissa organisationer i Sverige. En fråga vänstern sedan urminnes tider hållt som sitt skötebarn är Palestinafrågan. En fråga som få normala människor kan tycka annorlunda om. Ja, det är förjävligt att dom blir mördade och att omvärlden är så usla på att ta avstånd – och bekämpa den här utrotningen av ett helt folk.

När man är en inbiten vänsteraktivist och gått på sisådår tio tusen femhundra nittotvå Palestina-demonstrationer, så får man ju ständigt höra att ”Israel har gjort det här”, ”Israeliska soldater har dödat såhär många Palestinska barn” och så vidare. Vad man ofta inte tänker på är att det är Israels regering som är ”the bad guys” medan det Israeliska folket får ta smällen av sin regerings rasistiska politik. Vad man inte heller tänker på är att det faktiskt finns organisationer som aktivt bekämpar Ockupationen av Palestina på olika sätt, det finns ett flertal olika vänsterpartier och många socialistiska organisationer – i det land man oftast får höra om hur elaka dom är mot Palestinierna. Fram till 1977 så styrdes Israel uteslutande av vänsterkoalitioner, sen om det var Socialdemokrati-mes-vänstern eller rock-n-roll-and-communism-partier låter jag stå osagt, men det var alltså inte öppet uttalad Liberalism som gällde. Israel hade även en stark fackföreningsrörelse back in the days, men när Likud kom till makten 1977 så började man gå mot en mer marknadsliberal smörja och idag är man ett västland i Mellanöstern. Men Sverige är ett marknadsliberalt land mitt i Europa, men ändå är långt ifrån alla i Sverige liberaler.

Men trots detta så får man höra att Israel är satans hemland och man inte på några som helst villkor får stödja dem. Helst ska man bojkotta Israeliska varor (bojkott av ett helt land är f.ö någonting som aldrig kommer fungera, tror jag) och man ska inte ha med Israel i något avseende att göra – för dom dödar ju faktiskt oskyldiga människor. Under Stoppa Matchen så demonstrerades det mot att Israel skulle spela i Malmö, och demonstrationen gick väl sådär. Man ville ju inte ens stoppa matchen på riktigt – utan satsade på ”folkfest”, dvs tusentals människor som får stå och frysa medan vänstergrupper står och säger samma saker i varenda tal, lyssna på musik och sen gå hem. Matchen kunde spelas trots att de autonoma i ”Det är vi som Bestämmer” körde sitt egna race. Inte så jättemycket att hänga i granen, trots att man minsan skulle STOPPA MATCHEN och gud vet vad man lovade och lovade.

Men ett halvår senare ungefär var det dags för ännu en ny match. Blåvitt skulle möta Hapoel Tel-Aviv FC. Direkt tänkte nog många ”Inga Israeliska lag i Sverige! Här ska protesteras!” men om man bara väntar ett par sekunder, och kollar upp vad Tel-Aviv är för lag, så visar det sig att det är ett uttalat kommunistiskt fotbollslag. Ett lag som är emot ockupationen av Palestina, rasismen i Israel och mot kriget .. och då ska man ändå envisas med att bojkotta? Borde man inte ta sina anti-ockupationsbanderoller och hejja på ett lag som bedriver kamp innanför Israels gräns – mot ockupationen – istället för att sura och vara emot laget av principsak? ”Dom representerar ju Israel” jaha? Men dom är röda och bekämpar ju för fan ockupationen? Vad är problemet i det? Bojkotta de lag som är nationalister och försvarar ockupationen istället, istället för att hacka på ”era egna” ?

Och det är ungefär här ni tänker som jag gjorde ”Anti-imperalism kan ju nästan bli en form av absurd rasism” ja, det kan det verkligen bli. Och inte för att jag är världens största RS-hejjare, men det Parti jag kritiserat i det här inlägget, Kommunistiska Partiet, attackerade RS när RS samlade in pengar till sitt systerparti (dvs ett annat trotskistiskt parti) så attackerade KP och sa att dom samlade in pengar för Israel. Det var ju inte så att pengarna gick till Israeliska statskassan eller till Ockupantkassan, utan till ett rött vänsterparti som är emot ockupationen. Även här visade sig KP’s konstiga syn på anti-imperalismen.

KP försvarar även alla länders rätt till självbestämmande, visst är det rätt och låter rätt okej – men då stödjer dem ju, okritiskt Hamas. Samma Hamas som fick pengar av Israel för att döda kommunister. Det känns som att KP tar mycket för givet, att dom ska vara goda och snälla och så vidare bara för att dom är emot Israel. Men när man börjar kolla vad kakan innehåller för ingredienser så blir den plötsligt ganska motbjudande och ingenting man vill stoppa i sig. Men det fattar inte KP, som har fått sina smaklökar bortopererade och slaffsar i sig den vidriga kakan och inte begriper hur vidrig den egentligen är.

Kort och gott; Hellre extremistiska antikommunister i Palestina – än Kommunistiska partier och organisationer i Israel.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Kattens ögon – Kattbloggning, Anders_S skriver Dåliga sociala förhållanden bakom ungdomars oro, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Ny bloggmall á la Esbati, eiz skriver Svininfluensan, kimmuller skriver Demonstration mot nedskärningar i den offentliga sektorn

Festival om 1968

VSF (och några till?) arrangerar en festival till minnet av året 1968 – symbolen för en fet antikapitalistisk revolt. Och lite annat flams. Klistrar direkt från hemsidan:

”Var? Hemliga trädgården i midsommarkransen. Johannebergsgatan 16. Följ pilarna från tunnelbanan!

När? Hela helgen 26-27 april.

Vad? En helg fylld med fest, film, föredrag, band och musik på temat 40 år sedan studentupproren i Europa.

Vad händer mellan blocken? Trevligt mingel utlovas, mat kommer att finnas till försäljning och tipspromenad m m. kommer att finnas.

Vad gör vi på lördagkvällen? Festar och umgås till bra band, billiga ölpriser och dansvänlig DJ!

Vilka arrar? Vänsterns studentförbund Stockholm med sammarbetspartners.

Festivalschema (under uppdatering!):

Lördag 26 april

11.00-12.30. Föredrag om situationistiska
internationalen. På 60-talet började det hända saker i Frankrikes studentvärld. Kravaller, ockupationer och massmöten blev en vanlig syn på Frankrikes universitet. I denna miljö blev situationisterna en känd rörelse. Men få vet idag vad de stod för och varför de fick ett sådant genomslag. Föredragshållare: Olle Olsson i VSF Sthlm

13.00-14.30. Föredrag om kvinnokampen på 1960-talet. På 1960-talet förändrades kvinnokampsrörelsen i Europa på många sätt. Idag när feminismen är under attack är det av yttersta vikt att förstå vilka slutsatser kvinnokämparna drog då. Föredragshållare, Lena Lennerhed som är forskare på Södertörns högskola.

15.00-17.00. Film: Guy Debords Skådespelssamhället.

17.30-19.00. Föredrag om kårhusockupationen. 1968 ockuperade radikala studenter Stockholms kårhus. Biörn Torbiörnsson deltog i ockupationen och berättar om varför huset ockuperades.

19.00-01. Fest med banden Herrgårman och Östermalm. DJ och billig öl!

Söndag 27 april

13.00-14.30. Föredrag. Eva Björklund är aktiv sedan flera decennier i solidaritetsrörelser och delar med sig av sina erfarenheter.

15.00-16.30. Föredrag om majrevolten i Frankrike. I maj 1968 bröt ett massivt student- och arbetaruppror ut i Frankrike. Presidenten flydde landet och diskussionerna om att genomföra revolution började på allvar. Föredragshållare: Håkan Blomkvist, historiker på Södertörns högskola.

17.00-19.00. Film: Weahter Underground – en dokumentär om den väpnade amerikanska vänstergruppen Weathermen.

19.30-20.30. Band, öl och chill.

22.00-23.00 Daniel B. i VSF Sthlm avslutar festivalen med några ord om vad vi har lärt oss och hur vi kan använda kunskapen.”
Kom! Det blir bergis skitbra.

Anpassning till situationen

Ett klassiskt fel som vänstern ständigt gör är att inte lära sig av historien, och om de väl lärt sig av historien – trott att de plötsligt har s v a r e t. Bolsjevikerna lyckades ju största Ryssland till revolution, alltså är Lenins parti den bästa av idéer. Hur såg Ryssland och världen ut då? Precis.

Samma sak tycker jag det känns som de autonoma bitvis gör. Nu är jag måhända okunnig i ämnet, men det skiter jag i och får helt enkelt rätta mig i att bli tillrättavisad. De sätter för stor tilltro till en kampmetod som var utvecklad i Italien på 1970-talet. Det funkade säkert svinbra där, men det finns inget som säger att det funkar perfekt i Sverige på 2000-talet.

Men samtidigt är det viktigt att inse att kampmetoder från förr mycket väl kan fungera idag. Ett bra exempel på det här är SAC och deras nyinförande av registret för papperslösa i Stockholm. Det måste för övrigt vara årtusendets propagandavinst för SAC, i alla fall om man bara räknar tidningarnas kultursidor.

Och när man nosar på det här nosar man självfallet till slut på organisationens roll. Det är faktiskt en del av denna diskussion. Vi har gång på gång hamnat i just den diskussionen inom SUF STHLM. Vad jag tycker att organisationen, i vart fall SUF här i Stockholm som är rätt ”små”, ska fungera som är backup vid problem i klassgrund, som en funktion för att sprida klassmedvetande och för att sprida kamper. Just spridandet av kamper är väl en klyscha som autonoma rapat ur sig hur många gånger som helst, men det finns onekligen lite sanning i det. Ett exempel kan vara när de finska sjuksköterskorna strejkar till sig högre lön, och ett halvår senare börjar samma idéer och praktiker ta plats i Sverige. Möjligt är dock att sossebyråkratin förstör allt, men jag hoppas självfallet på det bästa för våra kamrater.

Jag missar allt

Jag har nyligen bytt dator med allt det medför. Bland annat ligger alla mina RSS-feeds på en annan hårddisk, så jag har ingen aning om vem som skrivit nya inlägg som spöar allt vad heter liberala tramsbloggare.

Men jag kan rekommendera en text istället, Masstrejk, parti och fackföreningar av en av mina stora (både ideologiska och på ett mer hjälte-mässigt sätt) förebilder – Rosa Luxemburg. Högst läsvärd, man ska bara ta sig igenom den kanske lite väl långa beskrivningen av kamper och dess spridning i Ryssland så blir allt intressant. Jag säger bara att om du gillar vad du läser så kommer du känna dig hemma i SUF Stockholm – federationens marxister. He he.

Annars kan vi väl ta till lite Marx såhär i desperata tider ”Men arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.”.

In your face, sossar och ml:are! Pariskommunen är för övrigt en rätt tråkig historielektion, men med några guldkorn.

Annars är Dagens Konflikt antagligen jätteläsvärd och utgör den senaste länken här till höger. Lika läsvärd som allt här till höger.

Ett sista tips är en manifestation till stöd för sjuksyrrorna och de andra yrkena som försöker höja sina löner, vad än Vårdförbundet hittar på. Det rör sig om klockan 11.00 på förmiddagen på tisdag, den 22:a april. Samling på plattan. De ska visst hänga runt lite och jävlas med politiker senare under eftermiddagen också. Förhoppningsvis blir det lyckat. Finns lite mer att läsa här under rubriken ”Datum för gemensam manifestation”.

Martin Luther King Jr. och dennes död

Jag är inte mycket för konspirationer. Jag tycker till och med det oftast är trams som leder kampen bort från det som är viktigt. Dessutom är det väldigt svårt att dölja hemligheter. Det sipprar oftast ut, förr eller senare. Men ibland funderar jag på om galningarna kan ha rätt. Speciellt i fallen Martin Luther King jr. och Malcolm X. Båda hade mer eller mindre börjat dumpa sin kring svarta centrerade politk och börjat med en allmän kritik av kapitalism och den fattigdomen systemet genererade. Och plötsligt dog de. Inte några år senare, utan rätt direkt.

I Martin Luther Kings fall rörde det sig om ”Poor People’s Campaign”, ett fokus på fattiga – oavsett ras. I Malcolm X’ fall handlade det om dumpandet av en tokig religös sekt och ett fokus på de svartas ekonomiska situation.

Det är även välkänt att den amerikanska staten via COINTELPRO sysslade med att sabotera för hot mot kapitalismen, ibland med rätt grova metoder.

Vad vi bör lära av historien är alltså att ett mord på en ledare i en proteströrelse absolut inte bör leda till någon form av minskning i kampen, utan snarare en ökad kamp mot kapitalismen. När vi nästa gång närmar oss möjligheten till en socialistisk samhällsomvandling kommer våra förgrundsfigurer plötsligt börja trilla av pinn, staten och borgerligheten har inga som helst moraliska betänkligheter.

”You can kill a revolutionary, but you can’t kill a revolution” som Fred Hampton en gång sa.

De fetaste citaten ur manifestet

Manifestet. Många är de som inlett sin karriär med denna. Själv tog det ett par år av häng runt och kring vänstern innan jag tog mig samman, lånade boken av en polare och läste den. Klart läsvärd bok, även om man inte fattar något. Fattar man inte något har man i alla fall en mängd citat att få gåshud till. Jag tänkte lista några – helt utanför förklaringar, däremot med kommentarer som är helt jävla subjektiva, för jag vill inte ha Riff-raff skällandes på mig i kommentarfältet…

” Ni förfasar er över, att vi vill upphäva privategendomen. Men i edert nuvarande samhälle är privategendomen upphävd för nio tiondelar av dess medlemmar – den existerar just därigenom, att den icke existerar för nio diondelar. Ni förebrår oss alltså, att vi vill upphäva en egendom, som har till nödvändig förutsättning, att det oerhörda flertalet i samhället är egendomslöst” (s. 60)
Som vi alltid sagt – privategendom gynnar bara ett fåtal som äger!

”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke: påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.” (s. 25)
Något otroligt uttjatat, men ärligt talat – vem har inte hört talas om kommunismens spöke?

”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” (s. 29)
Kort, koncist och detsom mest saknas i skolans undervisning.

”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.
Proletärer i alla länder, förena er!”(s. 97)
Jisses, erkänn att varenda hårstrå på kroppen står i givakt nu?

För övrigt är sidhänvisningarna till Nixons utgåva från 2004, den med ett ett stycke kommunistisk tändvätska på framsidan samt förord av Åsa Linderborg.

När jag återkommer nästa gång ska jag faktiskt försöka skriva något intressant, men under tiden kan ni besöka Slutstadium och läsa om när svinen försöker stänga ett musikställe till. Med lite tur har Borås-borna lärt sig av Danmark och väljer att kämpa stenhårt för det här.

Dom fattar ju ingenting

Ibland diskuterar jag och mina föräldrar arbetsmarknaden. Mina föräldrar är båda födda på 50-talet och har alltså fått leva med en schysst svensk välfärd. Båda har de jobbat sen tidig ålder (min pappa gick inte ens färdigt gymnasiet, så akademiker-genen verkar vara svag i familjen) och haft jobb sen dess. Alltså antar de att det är precis likadant idag. När vi bråkar om det så fattar de verkligen ingenting. Jag var i ett års tid mer eller mindre arbetslös bortsett från lite småjobb och det sög något katastrofalt. Att då få det slängt i ansiktet att: vi kunde, då kan du – och det är lika lätt idag! Då blir man bara så otroligt sur. Det slutade oftast med att jag smällde min dörr hårt och drog på något punkband på högsta volym.

Sen brukade jag plocka fram en artikel från en blogg som inte är uppdaterad på alldeles för länge. En av de bästa bloggarna i mannaminne för övrigt, ”På västfronten intet nytt”. Den finns visserligen länkad här till höger, men jag antar att ni inte ens tänkt tanken på att kolla den. Han som skrev bloggen kände precis som jag frustration en gång, och skrev kanske det bästa blogginlägget i mänsklighetens historia. Det handlar om att de vuxna ska sluta gnälla – för fan. Och jag håller med om i princip varenda ord. Läs!

Så nästa gång era föräldrar klagar över att ni inte har jobb eller ett skitjobb och dessutom klagar på det. Skriv då ut texten, släng den i ansiktet på dem och hoppas sen att de lär sig något.

Fan vad trött jag blir.

Återigen har det varit åttonde mars. För nästan hundrade gången internationella kvinnodagen. Och folk har varit jävligt griniga. Och med folk menar jag killar. Eller tjejer. Som inte kallar sig feminister. Tjejer som alltså menar att tjejer inte alls ska ha lika hög lön som killar.

Och till råga på allt! Folk använder sig faktiskt av argumentet: ”men jag känner en tjej som har bättre jobb än mig”. Snacka om att inte kunna se samhället i stort. För det är just i samhället i stort som tjejer är diskriminerade. Jag skiter fullständigt i om din mamma tjänar mer än din pappa – för tjejer tjänar i snitt -  läs det här noga – mindre än killar! Fatta att det inte handlar om individer. Vi ska inte svälja någon form av pinsam liberal idé om att alla människor är enskilda individer och att allt avgörs av hur duktiga vi är – när du föds, då föds du in i en roll och den rollen är du tyvärr antagligen fast i resten av ditt liv. Och det suger. Därför är jag socialist. Bland annat därför.

Läs gärna en intressant artikel på Yelah.net om den internationella kvinnodagen. Själv plågar jag mig själv med tråkig kurslitteratur eftersom jag råkade missa demonstrationen för ett par timmar sedan.

Pariskommunen, del 1

Jag tänkte påbörja en artikelserie här på bloggen, och den ska handla om socialistiska experiment – och vad som gick rätt och vad som gick fel. Först ut i serien är en kortare artikel om Pariskommunen. Minst ett framtida inlägg kommer även att handla om ämnet, men här kommer bara orsaken till skapandet och lite av vad de lyckades med under sin tid vid makten berättas om.

Början till Pariskommunen finner vi i Paris, 1870. I ett krig mot delar av ett då splittrat Tyskland med Preussen i spetsen belägras Paris. Precis som alltid var det de fattiga som fick ta skiten, och klasskillnaderna ökade i ett rasande tempo. I arbetarklassen och den undre medelklassen kokade det och det största kravet var att Paris skulle styras kommunalt och inte uppifrån. I januari 1871 slöts äntligen en vapenvila mellan Frankrike och tyskarna. Men redan innan detta hade Parisarna förberett sitt försvar av Paris, i formen av ett nationalgarde. Men inte i meningen av dagens amerikanska nationalgarde, snarare ser vi likheten i senare tiders arbetarmiliser. Soldater valde demokratiskt sina officerare, och det bildades en centralkommitté som organiserade arbetet. Orsaken till skapandet var inte bara att försvara staden från Frankrikes fiender, även en fransk inre fiende fanns – rojalisterna. Napoleon III var inte särskilt populär efter att ha startat ett krig som gick åt fanders, så det var republikaner som till slut slöt vapenvilan. För att få tag på tyngre beväpning togs 400 kanoner över, med den simpla motiveringen att folket som har betalat kanonerna ska kunna utnyttja dem.

Lite kort ockuperades senare Paris utan några större incidenter. Men därefter började de höga herrarna oroa sig – vad skulle parisarna göra med alla dessa vapen? Den 18: e mars 1871 skickade en fransk general, Adolphe Thiers, in trupper i staden för att återta kanonerna. Men när en annan general beordrade sina soldater att skjuta nationalgardister tog det hus i helvete. Soldaterna vägrade skjuta sina bröder och släpade honom efter en häst för att sedan skjuta honom. Nu började upproret. Till detta anslöt sig flera reguljära arméenheter. När sedan alla högre stående flydde staden fanns bara ett större maktorgan kvar – den demokratiskt valda centralkommittén för arbetarmiliserna. De utlyste ett val som genomfördes 26: e mars. I det nybildade kommunalrådet fanns nu 92 delegater, alla var dessutom återkallbara om väljarna ville det. Just för att de skulle representera folket och inte sig själva. Inte bara arbetare var med i rådet, även skickliga yrkesmän. Samtidigt var det inte bara socialister, utan även mindre radikala fick plats i rådet. Två dagar senare, den 28: e utropades Pariskommunen.

Reformer infördes kvickt, men alla hann självfallet inte införas i slutändan – kommunen fanns trots allt bara i ett sextiotal dagar. Bland de som infördes – eller skulle införas – hittas bland annat kvinnlig rösträtt, separation av kyrka och stat (tänk på att vi befinner oss i slutet av 1800-talet) och möjligheten för arbetare att ta över företag där ägaren flytt Paris.

Men även utanför kommunalrådet fanns vissa lokala maktorgan. I dessa befann sig oftare radikala socialister, vilket även ledde till att det på lokalt plan fördes radikalare politik, och det kvickt.

Några historiska lärdomar från Pariskommunen är att när arbetarna väljer politiker för att representera väljarnas åsikter och dessa politiker direkt kan återkallas, så blir det svårt för enskilda personer eller grupper att försöka tillskansa sig mer makt. Och med detta minskar alltså de interna stridigheterna, vilket i slutändan gynnar arbetarklassen – det vill säga oss! Och till er kritiker som nu säger – men fungerade det då? Ja visst! En stad med två miljoner invånare hölls igång bara av just sina invånare, och inte någon utifrån eller uppifrån. En intressant tanke är att hela Storstockholm ungefär har så många invånare. Tänk, inspireras och organisera er!