Nya Västbodaskolan öppnad!

Idag har det ockuperats i Stockholm! En stor, fruktansvärt fin och bra planerad skola – Västbodasolan – har tagits av ockupanter. Budskapet från ockupanterna är glasklart – det finns alldeles för många och bra lokaler, men som man hellre låter stå och förfalla, än att man använder dom. Västbodaskolan var en populär och omtyckt skola, vilket märktes när kommunen bestämde sig för att lägga ner den. Protester, namninsamlingar, elevstrejker och olika grupper som ville ta över skolan – allt sket politikerna fullständigt i. Dom hade bestämt sig.

Under den här helgen kommer det hållas intressanta föredrag, workshops, spelningar, ett grymt fik (som faktiskt mer eller mindre är uppbyggt på grejer från nyligen bortgångna Kafe Edenborg – så vill ni uppleva Edenborg en sista gång, så har ni er chans nu! De slitna stolarna är här, borden är här – Klittyplanschen är här!) och mängder av människor har strömmat hit – och de allra flesta har haft någonting med skolan att göra. Det är fint när ockupationer inte bara attraheras av vänsterrörelsen/ockupantrörelsen, utan att ”alla utanför” söker sig dit och vill vara en del av kalaset – och det är självklart att dom får! Gamla elever, nattvandrare, lärare, folk som bor i området och allmänt nyfikna har tittat in och hälsat på. Polisen har hållit sig lugna, och vi får hoppas att det blir så. Speciellt när ockupationen är uttalad fredlig och kommer avslutas på Söndag – då vore det väl ändå jävligt onödigt att gripa in och förstöra?

Här kan ni följa vad som händer under ockupationen, här är en intervju med en av ockupanterna, här är ett Facebook-event, här finns bilder, hit kan du skicka stöduttalanden och frågor – och ta dig till platsen! Här finns en karta.

Dagens låttips: Cock Sparrer – Run with the blind

De krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

De allra flesta (garanterat de som läser den här bloggen) har nog hört lite om Lagenakonflikten vid det här laget, hur Handels huggit medlemmarna i ryggen för att dom haft Handels-logotypen på sina flygblad, hur företaget gav upp fajten genom att springa som ett barn till AD och anmäla arbetarna, och ni som är insatta har säkert hört om Solidaritetsrörelsen som uppkommit. En paroll jag hela tiden haft sen jag skapade Facebookgruppen ”Solidaritet med Lagenas arbetare” var att inte vänstern skulle få hugga tag i den här konflikten och göra den till en bred vänsterfråga. Under tunnelbanestrejken i Stockholm, när Connex avskedade Per Johansson, så reste man budskapet om att ”Nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga!” det var helt fel.

Resultatet gav samma sak som total isolering. Man började blanda in konflikten i massor av vänsterpolitik, paroller från vänstern och man började prata om saker som arbetarna inte kunde ta till sig av. Istället för att hålla glöden och fokuset till den konflikten man samlat sig kring, så började man svamla sig ifrån den. Tillslut satt man på varsin ö och inte visste hur man skulle ro tillbaka till land. Ett problem som allt för ofta kommit tillbaka.

Då ska jag försöka förklara hur jag definerar ”Vänstern”. Jag anser att organisationer som har olika tolkningar på Socialismen och hur Marx och övriga äldre herrars texter ska tolkas och praktiseras – tillhör olika delar av vänstern. Vissa tolkar alldeles för mycket, vissa alldeles för lite. Vissa tolkar till sin fördel och vissa tolkar helt fel. Vad som särskiljer vänstern från arbetarklassen är just bildningen och samhällsanalysen. Arbetarklassen kan vara delar av vänstern, men det är ingenting som går hand i hand, utan två olika grupper, varpå den ena vill nå den andre (vänstern -> arbetarklassen) och försöka tala för den, ”våra idéer, ideologier och åsikter är de bästa för arbetande människor!”. Jag räknar inte in fackföreningar här, eftersom det inte är en vänsterorganisation på så vis, utan en intresseorganisation för en viss grupp människor.

Man ska inte politikisera arbetsplatskonflikter, av den enkla anledningen att en arbetsplatskonflikt handlar om en berörd grupps (arbetarna) egna intressen. De flesta på Lagena tror jag skiter i vänsterbaserad kamp och i kamp mot borgarregeringen och liknande – i första hand iallafall. I första hand vill dom vinna sin egna konflikt och få rätt mot sitt företag – i andra hand kommer allt det här som en del vänstergrupper vill sätta som prio ett. Man ska inte göra en vänstergrej av arbetsplatskonflikter, dels för att det ofta leder till att fokuset, dvs konflikten, försvinner. Och dels för att inte alla kan ställa sig bakom alla vänsterparoller, och för att ett sammarbete ska fungera (arbetare och vänsterrörelsen) så måste det bygga på det gemensamma intresset. Vilket i de flesta fall är att vinna den här konflikten – inte göra en politisk grej av den. En arbetare på Lagena är moderat, en annan Sverigedemokrat. Hur ska dom kunna ta till sig av vänstergruppers urinstinkande flosker om att bygga en ”massrörelse” eller att ”bygga ett parti” etc? Dom vill väl, liksom de arbetskamrater som är röda och de som inte bryr sig, vinna sin konflikt – diskutera politik kan man hålla till fikarummet. Trots detta så gick moderaten jag nyss nämnde ut i strejk. Han hade motivierat det med att han ställde upp för sina arbetskamrater och för att han ville vinna den här konflikten – som faktiskt handlade om honom också.

”I know, Jim, i know.. i just get pissed off with these leftwingers and their precious bleeding revolution..”
- Breaking Free, sidan 74

Det tyckte jag var jävligt fint, och någonting man borde ha i åtanke. Bara för att man är en arbetare och har hamnat i konflikt med sitt företag, så är man per automatik inte ett objekt för vänstern att slåss om att få värva. Det som är vänsterns problem i många fall är det ständiga gapandet om att bli större. Jag tror inte vi vinner arbetarnas fulla förtroende om vi* gör bra reklam för oss själva och drar till sig arbetarna av den orsaken. Jag tror att om vi faktiskt visar solidaritet i praktiken, hjälper dom vinna sin kamp på sina villkor (vilket inte är att få den stora äran att bli autogiro-prenumeranter på någon tidning ingen utanför vänstern läser.) och faktiskt visar att vi är kapabla att pusha på deras kamp, för sin Sak, utan att blanda in Organisationen.

Arbetarnas intressen ska understödjas av alla de som vill engagera sig i konflikten, dvs, vi utomstående, vi som är med i solidaritetsgruppen. Arbetarnas intresse är inte att bli en del av vänstern, utan vinna sin konflikt och kunna fortsätta sina vardagliga liv. Man ska inte ge sig in i arbetsplatskonflikt och försöka se det som en eventuell rekryteringsbas, det är hämmande för alla organisationer som titulerar sig som ”Revolutionära”. Det är inte Organisationen vi ska bygga, den ska skapas automatiskt av det arbete vi utför. Jag tror därför mer på handlingens propaganda, att vi, (det här gäller alla grupper, det är liksom skitlogiskt) bara vi gör saker aktivt, växer, för om vi syns och visar vad vi går för i mer än ord – så kommer folk komma till oss. Det blir liksom en produkt av det arbete vi utför.

”Socialister: Copy of this week’s Militant Socialist Worker, 20 pence!
Kaptenen: We dont need you lot! Piss off out of it !! You’ve never done anything!
Jim: Hold up, …look, if you want to get involved, you can come in (på mötet /red) …but leave your bloody papers outside.

Jim: Dont be so hard on them, some of’em are OK
Kaptenen: I know Jim, it’s just their parties which are a heap of shit.”
- Breaking Free, sidan 76

Jag försöker inte fungera som ett språkrör, jag kan ju självklart ha fel, men den uppfattning jag fått, så är arbetarna på Lagena i första hand intresserade av sin konflikt, och inte att sugas in och bli en del av vänstern. Jag tror det här är ett problem vi måste rannsaka oss själva med, hur vi vill att folk ska tänka när dom möter oss, vad för bild får dom av oss och vad tjänar dom på att bli en del av våran rörelse? Socialismen handlar om att ta över produktionsmedlem, vad handlar vänstern om..?

* = Jag känner inte att jag vill tillhöra en rörelse som bara fokuserar på Organisationen, och sätter Saken i andra hand. Det intresserar mig inte.

/wot

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Protesterna fortsätter, totalavloning skriver Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll., Anders_S skriver Familjen Herlin – Finlands rikaste familj, Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer.

Festival om 1968

VSF (och några till?) arrangerar en festival till minnet av året 1968 – symbolen för en fet antikapitalistisk revolt. Och lite annat flams. Klistrar direkt från hemsidan:

”Var? Hemliga trädgården i midsommarkransen. Johannebergsgatan 16. Följ pilarna från tunnelbanan!

När? Hela helgen 26-27 april.

Vad? En helg fylld med fest, film, föredrag, band och musik på temat 40 år sedan studentupproren i Europa.

Vad händer mellan blocken? Trevligt mingel utlovas, mat kommer att finnas till försäljning och tipspromenad m m. kommer att finnas.

Vad gör vi på lördagkvällen? Festar och umgås till bra band, billiga ölpriser och dansvänlig DJ!

Vilka arrar? Vänsterns studentförbund Stockholm med sammarbetspartners.

Festivalschema (under uppdatering!):

Lördag 26 april

11.00-12.30. Föredrag om situationistiska
internationalen. På 60-talet började det hända saker i Frankrikes studentvärld. Kravaller, ockupationer och massmöten blev en vanlig syn på Frankrikes universitet. I denna miljö blev situationisterna en känd rörelse. Men få vet idag vad de stod för och varför de fick ett sådant genomslag. Föredragshållare: Olle Olsson i VSF Sthlm

13.00-14.30. Föredrag om kvinnokampen på 1960-talet. På 1960-talet förändrades kvinnokampsrörelsen i Europa på många sätt. Idag när feminismen är under attack är det av yttersta vikt att förstå vilka slutsatser kvinnokämparna drog då. Föredragshållare, Lena Lennerhed som är forskare på Södertörns högskola.

15.00-17.00. Film: Guy Debords Skådespelssamhället.

17.30-19.00. Föredrag om kårhusockupationen. 1968 ockuperade radikala studenter Stockholms kårhus. Biörn Torbiörnsson deltog i ockupationen och berättar om varför huset ockuperades.

19.00-01. Fest med banden Herrgårman och Östermalm. DJ och billig öl!

Söndag 27 april

13.00-14.30. Föredrag. Eva Björklund är aktiv sedan flera decennier i solidaritetsrörelser och delar med sig av sina erfarenheter.

15.00-16.30. Föredrag om majrevolten i Frankrike. I maj 1968 bröt ett massivt student- och arbetaruppror ut i Frankrike. Presidenten flydde landet och diskussionerna om att genomföra revolution började på allvar. Föredragshållare: Håkan Blomkvist, historiker på Södertörns högskola.

17.00-19.00. Film: Weahter Underground – en dokumentär om den väpnade amerikanska vänstergruppen Weathermen.

19.30-20.30. Band, öl och chill.

22.00-23.00 Daniel B. i VSF Sthlm avslutar festivalen med några ord om vad vi har lärt oss och hur vi kan använda kunskapen.”
Kom! Det blir bergis skitbra.

Anpassning till situationen

Ett klassiskt fel som vänstern ständigt gör är att inte lära sig av historien, och om de väl lärt sig av historien – trott att de plötsligt har s v a r e t. Bolsjevikerna lyckades ju största Ryssland till revolution, alltså är Lenins parti den bästa av idéer. Hur såg Ryssland och världen ut då? Precis.

Samma sak tycker jag det känns som de autonoma bitvis gör. Nu är jag måhända okunnig i ämnet, men det skiter jag i och får helt enkelt rätta mig i att bli tillrättavisad. De sätter för stor tilltro till en kampmetod som var utvecklad i Italien på 1970-talet. Det funkade säkert svinbra där, men det finns inget som säger att det funkar perfekt i Sverige på 2000-talet.

Men samtidigt är det viktigt att inse att kampmetoder från förr mycket väl kan fungera idag. Ett bra exempel på det här är SAC och deras nyinförande av registret för papperslösa i Stockholm. Det måste för övrigt vara årtusendets propagandavinst för SAC, i alla fall om man bara räknar tidningarnas kultursidor.

Och när man nosar på det här nosar man självfallet till slut på organisationens roll. Det är faktiskt en del av denna diskussion. Vi har gång på gång hamnat i just den diskussionen inom SUF STHLM. Vad jag tycker att organisationen, i vart fall SUF här i Stockholm som är rätt ”små”, ska fungera som är backup vid problem i klassgrund, som en funktion för att sprida klassmedvetande och för att sprida kamper. Just spridandet av kamper är väl en klyscha som autonoma rapat ur sig hur många gånger som helst, men det finns onekligen lite sanning i det. Ett exempel kan vara när de finska sjuksköterskorna strejkar till sig högre lön, och ett halvår senare börjar samma idéer och praktiker ta plats i Sverige. Möjligt är dock att sossebyråkratin förstör allt, men jag hoppas självfallet på det bästa för våra kamrater.

Jag missar allt

Jag har nyligen bytt dator med allt det medför. Bland annat ligger alla mina RSS-feeds på en annan hårddisk, så jag har ingen aning om vem som skrivit nya inlägg som spöar allt vad heter liberala tramsbloggare.

Men jag kan rekommendera en text istället, Masstrejk, parti och fackföreningar av en av mina stora (både ideologiska och på ett mer hjälte-mässigt sätt) förebilder – Rosa Luxemburg. Högst läsvärd, man ska bara ta sig igenom den kanske lite väl långa beskrivningen av kamper och dess spridning i Ryssland så blir allt intressant. Jag säger bara att om du gillar vad du läser så kommer du känna dig hemma i SUF Stockholm – federationens marxister. He he.

Annars kan vi väl ta till lite Marx såhär i desperata tider ”Men arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.”.

In your face, sossar och ml:are! Pariskommunen är för övrigt en rätt tråkig historielektion, men med några guldkorn.

Annars är Dagens Konflikt antagligen jätteläsvärd och utgör den senaste länken här till höger. Lika läsvärd som allt här till höger.

Ett sista tips är en manifestation till stöd för sjuksyrrorna och de andra yrkena som försöker höja sina löner, vad än Vårdförbundet hittar på. Det rör sig om klockan 11.00 på förmiddagen på tisdag, den 22:a april. Samling på plattan. De ska visst hänga runt lite och jävlas med politiker senare under eftermiddagen också. Förhoppningsvis blir det lyckat. Finns lite mer att läsa här under rubriken ”Datum för gemensam manifestation”.

Konflikt

Konflikt går framåt och startade igår Dagens Konflikt. Det är skönt att även den megaseriösa postautonoma (nu hittar jag på uttryck här) men ändock marxistiska frihetliga vänstern (svammel…) gör något praktiskt, och det var ta mig tusan på tiden (he he, just kiddin’) ! Visst fungerar Yelah och Arbetaren, men jag tror Dagens Konflikt kan vara ett skönt tillägg i vänsterns mediaflöde.

Sen känns det samtidigt som en sida mer för seriös debatt än nyheter, så där kan den fungera kompletterande snarare än konkurrerande gentemot Yelah, Arbetaren och så vidare. Hur som helst ett välkommet tillägg med många duktiga skribenter, jag är lite grinig över att deras bloggar antagligen kommer tappa på grund av det här. Men en tidning är överlägsen, speciellt om den är såhär snygg och samlar så pass grymma personer. Pepp!

Andra trevliga sidor jag brukar besöka för nyheter är organisationshemsidorna för Revolutionära Fronten och SUF Stockholm. För utländska nyheter besöker jag gärna libcom.org, den länkas även här till höger.

Det går bra nu, kompis det går bra nu

Först ger Systembolaget SAC rätt. Sen Lilla Karachi. Nu McDonalds i Nybro! Uppenbarligen fungerar de ovanligt (i dagens samhälle, i alla fall) militanta kampmetoderna med blockader jävligt bra. Och till råga på det, bara att dela flygblad från Syndikalisterna utanför Systembolag räcker för att skrämma upp mäktiga företag.

Det går helt enkelt skitbra för folk som är medlemmar i fackföreningen SAC. Arbetarmilitans lönar sig, frågan är nu bara hur det kommer gå för sjuksköterskorna. Om fackpamparna får sköta det hela anar jag att det kommer gå åt helvete och löneökningen blir minimal, men om sjuksyrrorna använder sig av sin styrka som arbetare, de som faktiskt (bland annat, kanske man ska tillägga) gör jobbet på våra sjukhus och liknande, så kan de stanna hela skiten – och hur ska facket och borgarna bemöta det? Precis. Fram för mer aktiv facklig kamp säger jag!

Med lite tur statuerar SAC exempel här och visar att man inte kan jävlas med folk hur som helst. Visserligen är Syndikalisterna en väldigt liten organisation i dagens läge, men det behöver ju inte betyda att folk kan ta upp dessa metoder utan att vara medlem där. Låt detta vara ett exempel som sprider sig!

Detta gynnar såklart alla arbetare i landet, för det skrämmer arbetsgivare och borgare. Vågar de verkligen jävlas om de vet att det inte kan lösas med lite töntiga förhandlingar och en liten eftergift, såsom de brukar göra med LO? Förhoppningsvis inte.

Kim Müller skriver om ämnet här och pushar för pöbeln. Det är vi som är pöbeln!

Det är hoppet som håller oss uppe…

Ibland känner man bara för att skita i den här jävla vänstern. Det är interna stridigheter, alla vägrar samarbeta, politiska bråk blir personliga bråk… Då kanske någon säger – död åt vänstern, leve arbetarklassen! Det kan jag gå med på. Men är det något vi bör ha lärt oss av historien är det att klasskriget inte plötsligt kommer komma, omforma arbetarklassen till en revolutionär rörelse och sen ta makten på ett par dagar. Det behövs organisering, agitering och de rätta ekonomiska förutsättningarna.

Men innan ekonomin går in i sin nästa revolutionära våg (http://en.wikipedia.org/wiki/Revolutionary_wave) måste vi hålla hoppet uppe. Alla gånger när arbetarklassen rest sig upp, man kan läsa om Pariskommunen, man kan läsa om Spanien, och och man kan läsa om saker som händer idag. Jag tänkte ge er lite trevliga exempel.

Som det första tänkte jag nämna stridigheterna i Grekland. Massiva demonstrationer och strejker, kravaller – det är så det ska vara! Kolla skriver här ett hoppfullt blogginlägg om vad som pågår. Det är för övrigt i protest mot ett negativt pensionsförslag. Förhoppningsvis kan en vinst här visa vägen och sprida kampmetoderna vidare i världen.

Näst ut är en nyhet ur tidningen Flamman. Helt okej blaska, betydligt trevligare än vad VP och dess anhang annars kan få för sig faktiskt. Här är en till nyhet från utlandet – de amerikanska facken växer! Visst är det inte särskilt radikala eller revolutionära fackföreningar, men med tanke på hur långt högervridet det amerikanska samhället är så är det väl kanske inte så konstigt. De lyckas i alla fall med något LO misslyckas med. Varför har jag ingen aning, men jag bara anar att det rör sig om att de faktiskt kämpar för sina medlemmar. Läs artikeln här.

Som sista glädjande exempel kommer jag ta upp exakt samma sak som förra inlägget – sjuksyrrornas löneuppror. När jag skrev på för ett par dagar sen var det 17 000 personer som skrivit under. Idag är det strax under 23 000! http://www.uppropet.se rör det sig alltså om – har du inte skrivit under gör du det idag! Självklart nämner media knappt något alls om saken, det var betydligt mer när det hände i Finland. Man kan bli konspiratorisk för mindre.

För att rekommendera ytterligare – men inte fullt så glada – blogginlägg vill jag pusha för VSFs blogg som påminner mig om att jag saknar sommarjobb och Vardagspussel om att tiden aldrig räcker till. Dom borde testa att tentaplugga, hmpf!

Socialdemokratin och klass

Jag begav mig återigen mot ABF-huset efter en dag i partiets tjänst. Väl där hamnade vi i en föreläsningssal tillsammans med säkert ett hundratal personer. Tråkigt att notera var det faktum att i princip alla under 25 var från den autonoma vänstern, och alla över var sossar.

Intressantast var kvinnan som i slutet av föredraget pratade om att det är samma frågor som harvats inom socialdemokratin i tio-femton år, så frågan är varför folk fortsätter inom socialdemokratin när det ändå bara är som att stånga huvudet mot en vägg?

Och det är väl egentligen det som bör sägas. Vad fan håller sossarna på med egentligen, de stångar sig gång på gång blodiga mot en vägg av högersossar som antagligen inte ens är i majoritet, men bärs upp av ett allmänt samhällsklimat. Och ändå är de kvar, och förlorar gång på gång.

De lyckas aldrig föra denna efterlängtade vänsterpolitik. Så istället för att föra den någon annanstans tvingas de att bråka istället. Det är nog inte alls särskilt givande.

Men åter till debatten. Debattörerna var tre till antalet och alla tycks vara en del av socialdemokratins mittfåra. De erkände att jo, visst finns det klasser – men bäst är det om vi kompromissar med kapitalägarna i överklassen. De höll dessutom alla i princip samma åsikter och det skedde ingen som helst debatt mellan dessa, den enda debatten var i princip publikens svar. Som i mångt och mycket var betydligt vänster än debattörerna. Den bittra arbeterskan, Petter (känd från TV, he he) och den väldigt gamla mannen som pratade om demokratisk socialism – alla ville de gå betydligt längre än debattörerna. Som inte hade särskilt mycket svar på vad som skulle göras, egentligen. Bara prata mer om klass. Det räcker nog.

Hela föredraget arrangerades av tidsskriften Tvärdrag, som ska föreställa SSU:s ideologiska debatt. Det känns inte som en helt lyckad tidning, men jag har bara lite kvickt bläddrat igenom. Kanske återkommer med lite kommentarer, men antagligen inte.

Skymning för socialdemokratin som arbetarparti? Mitt svar är ja.

Rekommendatione(r)

Då jag tycks ha dragit på mig en släng februari-förkylning blir dagens uppdatering kort.

Först lite kort tyckande. Den svenska vänstern saknar något. Där nazisterna har Turner’s Diaries och högern har kilovis med litteratur saknar den svenska vänstern peppande böcker och texter. Texter som handlar om oss. När vi faktiskt gör något bra. Och lyckas. Visst är Deltagänget det autonoma 90-talets svar på Jack – men inte fan vinner vi i slutet. Men inte ens texter där vi misslyckas finns i flertal. Men nu när organisationen Folkmakt (titta till höger) har börjat med en vitblogg finns det plötsligt insikter om oss att läsa. Det hittar man här men även i menyn till höger.

Andra nya bloggar till vänster i politiken men till höger i menyn är Ekonomikommentarer, Ur ett arbetarperspektiv, Kolla! och Omsorgaren (som även de är SUF:are).

I blogg-Sverige (en underkategori till internet-Sverige?) pratas det mest om Topp-Petter och hans kritik av liberalt våld. Självfallet har Federley ytterligare närmat sig galenskap, men det löser sig! Petter skriver intressant här och Anders Svensson från Göteborg skriver intressant här och länkar dessutom till äldre inlägg i frågan.

Till nästa uppdatering tänkte jag skriva lite kort om Deltagänget, men just framtidsplaner är inte direkt min starka sida…