Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

oktober 27, 2010

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Det gäller att ta sida?

september 10, 2010

Ju närmare valet man kommer, destå hetsigare blir politiker och politikernas kompisar. Man ska lyssna på en låt på Spotify och får höra reklam från Folkpartiet, man får höra av Rättvisepartiet Socialisterna att man måste rösta på ett radikalt alternativ, enligt Socialdemokraterna måste vi rösta fram en ny politik, enligt Moderaterna ska vi rösta för att få fortsätta bygga Sverige. Enligt Sverigedemokraterna måste vi rösta för att få behålla Sverige. Alltså vad fan är det här?

Jag skulle inte se mig som en politiker. Jag identifierar mig inte utifrån den termen, jag är politiskt engagerad, men jag skulle knappast ställa mig bredvid en slipsnisse med en partiknapp på kavajen, det är ju min objektiva fiende, politikerna alltså. Jag har försökt skriva om valet i flera månader nu, om jag ska vara ärlig. Och varje gång har jag ångrat mig för att jag inte riktigt kan ta i det. Det är för ointressant faktiskt.

Det ointressanta är inte hurvida man röstar eller inte, det ointressanta är att man röstar och gör en grej kring det. Eller att man inte röstar och gör en grej kring det. De flesta jag träffar på tycker att det är viktigt med demokrati, men att politiker är skitjobbiga. Kommer ni ihåg South Park-avsnittet (Douche and Turd) som handlar om hur jävla viktigt det är att rösta, denna hets gör att Stan Marsh lessnar och börjar ifrågasätta röstandet (och därmed den jätteheliga demokratin som styrelseform) och tvingas lämna staden för att bo med Eko-terroristerna i PETA, då han inte kan acceptera demokratin. PETAmå vara galna hippies som skiter i människor, men som försvarar djur tills döden skiljer dem åt (bokstavligt talat…) men dem lär Stan en viktig läxa. För det mesta får vi faktiskt välja mellan en gigantisk vaginal-sköljare eller en macka med en skitkorv i, dvs, två kandidater som är lika jävla dåliga båda två. Oavsett form, så är ju faktiskt samma innehåll i båda parter. Precis så ser jag på svensk politik, Mona Sahlin är lika höger som Fredrik Reinfeldt, det blåa blocket och det röda kör ju nästan samma politik på riksdagsnivå (på kommunal-nivå kan det se hur tokigt ut som helst) och att rösta på det ena är ju som en röst på den andre, fast lite annan förpackning.

Nu var inte min poäng att man lika gärna kan rösta på M som att rösta på S eller något sådant, nej nej, så får ni ju inte tro om mig. Jag menar bara det att båda av de block vi har att välja på, alliansen-från-skansen eller rödgröna-inte-så-speciellt-sköna, påminner ganska mycket om varandra. När det Socialdemokratiska Arbetarpartiet börjar lansera sig som Småföretagarpartiet eller när Ärkerövhålen i Moderaterna lanserar sig som Det Nya Arbetarpartiet, då vet man att världen är upp och ner och det är fullt med twister var fan man än vänder sig. Vår demokrati är ju dessutom lagom urholkad vid valurnan då man kan personrösta på folk som kört egna valkampanjer, och man kan rösta på två block, det blåa eller det jättemörkblåa, och alla små partier därimellan (kommunistpartierna, foliehatt-liberalerna o.s.v.) har inte en chans och kommer aldrig ha en chans att komma i närheten av en riksdagsplats.. från vilket land känner vi igen den typen av valrörelse..? Jo, USA såklart. Och USA är ju inte det första land vi tänker på när vi ska tänka på demokrati.

Jag vet faktiskt inte vad jag ville få ut av det här inlägget. Jag har tänkt på vad som händer om vi får borgare fyra år till, då kommer det ju fortsätta som det gjort nu. För mig som är heltidarbetslös så har det sett lika illa ut nu som då Socialdemokraterna styrde. Det fanns inga jobb. Inga partier kan dessutom ”trolla fram” nya arbeten bara sådär, fortfarande så är det ju marknaden, oh, denna heliga marknad, som bestämmer. Säger marknaden att ”Nej Fuck You det finns lagom med jobb, vi behöver arbetslösa som en slags motpol också..” så är det det som gäller. Såvida vi inte får en miljon arbeten inom offentlig sektor, genom att man satsar massor med pengar på nyanställningar där. Eller någonting. Men nya privata arbetsgivare ploppar ju inte upp ur marken bara för att politikerna bestämt sig för att dem får göra det. Det är ju faktiskt som så att politikerna bara är marionetter. De som bestämmer är ju asen på börsen. Asen i storföretagen. Asen som äger bankerna och reglerar världsekonomin.

Men om vi får ett ”vänster”styre så kanske det inte går lika fort med allt raserande? Även om det faktiskt varit så att den snälla-välfärdsvurmande-socialdemokratin varit stygga och även dem skurit ner, och att det inte är någonting man kan klandra borgarna för. Men det kanske går lite långsammare om dem får bestämma? Jag vet inte, faktiskt så gör jag inte det.

Lägg till att SD kanske kommer in, vad händer då? Ingen kommer vilja samarbeta med dem och dem kommer få sitta som pajaser i fyra år, inte kunna genomföra någonting (deras politik snor ju de borgerliga så bra redan..) och sen åka ur. Men deras politik blir legitimerad. Och kommer dem inte in tror jag att SD rasar ihop som ett korthus. Eller blir ett litet kommunalt parti, men att våga satsa på toppen igen, riksdagsvalet, tror jag inte dem inte kommer göra.

Det viktigaste är inte vad man röstar på på valdagen. Gör jag det så gör jag det. Gör mina vänner det så gör dem det. Man kan se röstandet som en engångsföreteelse, för det är ju, en gång var fjärde år. Sen alla dagar därimellan, så har vi all chans att organisera oss. Gå i demonstrationer. Dela flygblad. Ockupera. Strejka. Sabotera. Blockera. Protestera, eller göra vad som behövs. Jag tycker den sämsta typen är den som hetsar andra att rösta, ”valfrihet!!! men rösta rätt!!!” typ som alla valarbetare är. För om jag skulle prata med Mona Sahlin och hon skulle köra sin ramsa ”Det viktigaste är att ni röstar…!” och så säger jag att jag ska rösta på SD, ja då blir hon ju inte glad, hur mycket hon än fejkar. Det är ju bara det valet handlar om. Att säkerställa makt, att erövra makten i riksdagen, att få bestämma.

Kampen pågår liksom året om, inte bara i augusti då valrörelsen drar igång. Kom ihåg det när ni traskar till valurnan. Ni som gör det dvs.

Tips på lite aktuella DN-artiklar som har med valet att göra: Ungdomsförbunden släpps inte in, valfusk i Huddinge, De yngsta väljer rödgröntSD får inga utskottsplatser av S och M.

Från Konfliktportalen.se: Lukas Löfling skriver Vill vi ha en statsminister som inte tar ansvar?, loaderrorready skriver Unga ska ha stryk, Anders_S skriver Allvarlig tågolycka i Stenungsund, cappuccinosocialist skriver The K Word, solidaron skriver Miljöpartiet – De rationella, Hans Norebrink skriver En ljusglimt i högermörkret

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i

augusti 23, 2010

Textraden som är rubrik för detta inlägg kan tyckas vara skrivet på fyllan. Men det är det inte, det är en rad ur ”Fredmans Epistel no: 1″ av C Michael Bellman. Flera av hans epistlar som vi lyssnar på när dem tolkas av bl.a Fred Åkerström eller för all del Cornelis Vreeswijk handlar ju om hur livet var på 1700-talet. Där inräknas stora mängder alkohol och social utslagning. Ulla Winblad var ju prostituerad och Bellman och hans gäng verkar ju ha varit en föregångare till alkisgänget som super i parker och gapar på småbarn, ni vet det där gänget som finns i varje mellanstor förort med ett eget Systembolag.

Ett ting som lockat många människor i många åldrar och som byggt många olika relationer är ju just alkoholen. Behovet att hälla i sig ett gift, för det är ju faktiskt, för att sätta kroppen, sinnen och nervsystem ur balans, för att sedan kunna utvidga sin egna prestation (man vågar mer, man vågar göra saker man normalt sett skulle undvika att göra eller inte våga göra) resultatet har varit positivt för många, man blir en socialare människa, man vågar prata med nya människor, man vågar säga saker till människor i fullt förtroende, gemenskaper svetsas vid.. ja, visst, men sen kommer ju alla nackdelar, som innefattar allt ifrån att man säger alldeles för mycket och gör bort sig, till att våldsamheter, ”onödiga fyllebråk” och liknande tar vid.

Alkoholintaget är ett gammalt påfund, ingenting som ökat nu under 2000-talet, utan det har sett likadant ut hela tiden. Eller, innan vi skaffade ett alkoholmonopol så såg det ju faktiskt mycket värre ut. Män söp som svin varje dag, då drack man inte rosé för att bli lite salongsberusad på förfest, utan då söp man som svin kort och gott. För att glömma vardagen, för att slippa tänka på arbetet, för att kunna stå ut med sig själv. Detta är ju även ett beteende som finns kvar, överallt, och är framförallt vanligt i – ja justja, där arbetarklassen oftast bor. I förorten. Vanligt var det förut också, att man tog betalt i alkohol. Istället för att arbetsgivarna skulle behöva betala ut en lön varje dag (på den här tiden var dagarbete mycket vanligt förekommande, i alla främst storstäderna) så man gav de som arbetade en flaska sprit att lattja med framåt dagens slut. Spriten var billig, hade ingen beskattning eller någon kontroll, fanns överallt – och framförallt tog den kål på vår klass.
Man hade faktiskt försökt ta itu med alkoholmissbruket i vårat land, Gustav III införde ett tidigt monopol på alkoholtillverkning, som sedan ändrades i början av 1800-talet så att visa jordbrukare kunde ägna sig åt s.k. ”husbehovsbränning”. Monopolet upplöstes 1810 och masskonsumsionen av brännvin tog igång på allvar, speciellt under industrialiseringen, då mer arbeten skapades, tyngre arbeten som krävde ”avkoppling” efter arbetsdagen. En människa tål ju inte hur mycket som helst utan slås ut ganska hårt av en snabb samhällsomvandling/utveckling, det är någonting som inte är speciellt för att alkoholdrickandet ökade i samband med alkoholmonopolets avskaffande, utan gäller det allra mesta faktiskt.

Men faktiskt så söp arbetarklassen ihjäl sig nästan. Man orkade inte protestera, man sket i att protestera och framförallt så var man för full för att protestera. En passiv arbetarklass gör inte revolution. En passiv arbetarklass reser sig inte. En passiv arbetarklass skiter fullständigt i vad som händer. Dem vill jobba, få pengar för dagen, och kunna supa. I denna veva tog nykterhetsrörelsen vid. Mycket av produktionen för att framställa mat (potatis och säd) hamnade neråt i prioteringslistan, för att man satsade på att tillverka öl och brännvin, eftersom det kunde man tjäna mer på. Varför sälja potatis till hushåll, när man kan sälja alkohol till en grovt alkoholiserad befolkning, med utbredd alkoholism? Man ser ju marknaden ganska tydligt, var stora vinster går att skapa så att säga.
Den tidigaste nykterhetsorganisationen i Sverige, Svenska nykterhetssällskapet, hade upptåt 100.000 medlemmar när det gick som bäst, och man bakade in en hel del kristen moralism (vilket var tidstypiskt, helt klart) någonting som finns kvar i nykterhetsrörelsen på olika håll i landet, inte allt för sällan har Anonyma Alkoholister stora kristna inslag i sin verksamhet, och håller till i kyrkor eller lokaler som på något sätt disponeras av den kristna rörelsen.

Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans omkring sex procent av befolkningen 1910. Nykterhetsrörelsen var en folkrörelse och erbjöd många gånger sina medlemmar breda möjligheter till aktiviteter inom föreningen. Den blev också för många en skola i demokrati, eftersom att arbetare här gavs möjlighet att lära sig demokrati som arbetssätt och dessutom fick driva sina egna frågor. Det huvudsakliga arbetet gick dock ut på att helt förbjuda så kallade rusdrycker. De ansågs splittra familjelivet och därmed gå i konflikt med den kristna idén om en kärnfamilj som alla hade olika roller s.a.s.
Så det var en riktig folkrörelse på många sätt. Förutom möten där strategiska saker diskuterades, då den ständiga frågan var hur man skulle ”utrota” brännvinet i Sverige, så fördes även många andra saker, såsom sociala aktiviteter där hela familjer kunde delta. Nykterhetsföreningar arrangerade stora pickningar på somrarna där barnfamiljer kunde närvara, man umgicks och kunde göra det utan brännvinet, man arrangerade aktiviteter för barn och för vuxna, och för många fick man lära sig hur demokrati fungerande och hur samhället var uppbygt, man kan säga att nykterhetsrörelsen bidrog till en stor del av folkbildningen i landet. Många lokala nykterhetsgrupper ansvarade även för hjälp med läsning och skrivning, två saker vi tar för givet att skolan ska göra idag, men på den här tiden hade inte alla barn möjlighet att gå i skolan, och många vuxna missade. De som var bildade hjälpte t.ex många att skriva brev till släktingar i USA, dit många svenskar flydde när det gick som allra sämst för landet under 1800-talet, bara för att ta ett exempel.

Rörelsen växte sig stor i Norrland och Småland och där verkade den, i storstäderna fanns den inte riktigt på samma sätt, och etablerade sig aldrig på riktigt. Den politiska nykterhetsrörelsen växte också fram, som ansåg att kristna värderingar inte hörde hemma i alkoholpolitik, en del hävdade också att det var viktigt att arbetarklassen inte söp ihjäl sig eftersom då kunde vi inte enas, och en splittrad, nedsupen, nedgången, outbildad och passiv arbetarklass tjänar bara borgarklassen på. Denna åsikt var mycket kontroversiell när den kom i slutet på 1800-talet, men idag så skulle de allra flesta nicka med.

En folkomröstning år 1922 ”Folkomröstningen om rusdrycksförbud” lyckades inte förbjuda brännvinet, men 49% av svenskarna, en majoritet kvinnor, tog avstånd ifrån superiet. Eftersom det var en så pass stor mängd människor som var emot rusdryckerna, så beslöt sig regeringen att inte förbjuda dem övht, dvs inte utrota dem, men att tillverkning av berusmedel blev totalt förbjudet. Starköl och starkcider, som var de vanligaste dryckerna, blev därför stoppat att tillverkas i Sverige.

Vad som är intressant var att det inte var betalda ombudsmän eller präster som utgjorde nykterhetsrörelsens grund, trots att rörelsen i mångt och mycket var kristen. Nej nej, själva arbetet med att ordna upp nykterhetsgrupper, aktiviteter m.m. stod många helt vanliga arbetare för. Visst, kristendomen var väldigt utbredd och djupt rotad hos många tusentals människor från arbetarklassen, men socialismen trängde sig in allt mer och mer i nykterhetsrörelsen och under tidiga 1900-talet fanns det socialister i mångt och mycket i nykterhetsrörelsen. Inte för att verka för att alla nykterhetsrörelser skulle gå upp i någon läskig international eller börja sponsra någon kommunistisk geurillagrupp, nej, för att man inte skulle se alkoholmissbruken som något individuellt och ”blir du frisk så blir du det med jesu kraft” utan för att vi MÅSTE kunna hålla oss nyktra, annars kommer vi gå under som samhällsklass och därmed ge borgarklassen all makt att styra över våra liv. Återigen: En nedsupen, passiv och splittrad arbetarrörelse kör överklassen över med en jävla ångvält. Därför behövdes nykterhetsrörelsen, för att kunna få igång ordning och disciplin hos vanliga människor. Det handlade alltså om folkbildning. Sen var det viktigt att man organiserade sig.
Sen fick vi alkoholmonopolet och endast Systembolaget fick sälja brännvin. Och så har det varit sen dess. Men det finns ju en baksida av det myntet också. Regeringen fattade ju på den här tiden då monopolet skaffades att ”Svenskarna verkar ju älska rusdryckerna!” och tog monopol på att få sälja. Men man fick ju inte göra vinst på att sälja alkohol, så det blev ju skatt istället. När man köpte alkoholen betalade man ju även skatt för den (det är därför vodkan är skitbillig i Ryssland men svindyr här, om ni undrar!) och därmed drog staten in pengar på att sälja någonting man var ensamma om att sälja på. Cash för daddy state och kontrollerad alkoholförsäljning.

Nykterhetsrörelsen finns kvar idag, men för en tynad verksamhet, ”Dont drink and drive” och liknande kampanjer känner väl de flesta igen ifrån gymnasiet, och vi känner ju alla igen ”Spola kröken”-kampanjen, det förs ju fortfarande, men inte mycket mer längre.  När vi trädde in i EU så reglerades hur mycket alkohol man fick ta med in till Sverige, så att vi inte skulle åka över till Tyskland för att köpa hem absurda mängder alkohol tillbaka till Sverige. Dock så ville EU också att vi skulle upplösa ett av våra monopol och då rök statliga Vin & sprit. Kvar är systembolagets monopol, som finns ute i Jordbro, och heter Lagena.

Nu fick ni lite historia. Nu ska vi prata allvar.
Idag är superiet ganska utbrett inom vår rörelse, när jag pratar om vår rörelse så menar jag de organisationer som utgör den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Mycket av våra aktiviteter finansieras med stödfest-pengar, det är bra att gemensamt samla in pengar för gemensamma projekt, eller för att stötta en viss  grupp som har ett visst projekt och behöver pengar. Men att det ska krävas att vi super skallen i bitar tycker jag är fruktansvärt tråkigt, och det banar väg för att vi ska vara tillbaka på ruta ett i historien, tillbaka till superiet som skapar en splittrad, nedsupen och passiv rörelse. För det är ju faktiskt inte revolutionärt att supa, oavsett om man super på ett kommersiellt ställe som drivs i vinstsyfte, eller om man super på en stödfest.

Ett annat problem är också att ett kollektiv lätt splittras. Det finns ju de som inte dricker, eller de som inte vill dricka varje gång. Precis som när man ska styra upp en filmkväll. Alla kan sällan samma dag, ofta har man andra planer, inte lust eller måste jobba, för att nämna några få. På krogen är det, som jag skrev i början, ett ypperligt tillfälle då man under lite lättare och trevligare former får snacka i lugn och ro, nya vänskaper skapas, nya relationer skapas, men då exkluderas ju de som inte vill gå på krogen av olika anledningar. Resultatet blir alltså att ett ”gäng” bildas och ett annat gäng står utanför gemenskapen. Och om man löser det genom att dra med dem på krogen så anser jag att man har nått en absurd organisatorisk problematik.

I flera organisationer har dessa tendenser uppstått och man har kunnat se att det lätt varit så, de som dricker ihop håller oftast ihop, peppar varandra och backar upp varandra, detta är ju det positiva resultatet av att man skapat en gemenskap. Att man håller ihop. Problemet är ju den att det skapats på ett ställe som inte alla kan inkluderas i, utan de som exklueras står ju där som fån och ibland känner dem sig inte som en ”del” av gänget. Detta problem är ju någonting som är väldigt lätt att råda bot på – gör saker ihop nyktra. Filmkväll är ett exempel. Det finns mängder av bra saker man kommer på när man lagar mat tillsammans, går promenader tillsammans, har ”aktivitetsdagar” tillsammans. Inför första maj när man målar banderoll, lyssnar på musik, skojar med varandra – är bland det bästa jag vet med den organisation jag är med i. För då är alla där, nyktra och det är ett bra tillfälle för nya medlemmar att känna att man är en del i någonting och att ens insats spelar roll. Om man kan anpassa situationen (t.ex byta ut banderollmålning mot en stor matlagningsträff exempelvis) så har man kommit långt. För att kunna finna en gemenskap, så måste man kunna arbeta som grupp. Och för att kunna arbeta som grupp, så måste man göra saker där alla är delaktiga. Ett litet exempel: Golf är inte kollektivt. Då är det din individuella insats som spelar roll – för dig. Fotboll är kollektivt. För då spelar man i lag och måste lära sig lita på varandra, arbeta ihop trots att man inte är blodsbröder sen barnsben o.s.v. Kort och gott: Kollektiva aktiviteter skapar en gemenskap, svetsar ihop en grupp och gör att politiskt arbete underlättas och kan förverkligas. Man kan inte arbeta som en organisation om man inte kan jobba i lag, och då återfaller vi till det här jag skrivit om tidigare, ”en passiv, _splittrad_, nedsupen arbetarklass gör ingen revolution”
Jag hävdar inte att människor måste sluta dricka, dricka är upp till var och en om man vill göra, det är ingenting som jag eller någon annan egentligen ska kontrollera åt någon annan (såvida inte en person löper en risk för alkoholism och måste ha hjälp att inte falla i det, men det är en annan sak…) sup för all del! Men se till att inte det resulterar i att kollektiv splittras, att man inte kan känna en samhörighet eller en gemenskap – det är då problemen uppstår.

Arbetarrörelsen kunde agera ordentligt under tidiga 1900-talet, när allt från barnbidrag, semesterersättning, åtta timmars arbetsdag m.m. infördes, och då mycket för att man hade övervunnit det som sått splittring och passivitet – och istället arbetat för att skapa en progressiv rörelse. Det är den här rörelsen vi måste leta oss tillbaka till om vi ska ha en chans att vinna i framtiden.
Jag är själv nykterist. Det är inget val jag har gjort på ”senare dar” utan jag har aldrig rört flaskan, i hela mitt liv. Dels pga. privata orsaker och dels för att jag tycker det skadar politisk aktivism fruktansvärt mycket, när folk är mer ”på” att dricka öl än att gå på aktiviteter som ens egna organisation arrangerar och behöver allas gemensamma styrka och kapacitet för att genomföra. T.ex ett enskilt medlemsmöte är ju ingenting blir arg över att folk skippar för att dem ska dricka, men en aktion, ett torgmöte, en flygbladsutdelning m.m. tycker jag är tristare att folk struntar i att delta på, för att man hellre dricker.

För mig är nykterism och sunda alkoholvanor ingenting som ska läggas på individnivå. Det finns ingen poäng med att vara någon slags besserwisser som sitter och säger att ”ja, jag dricker ju inte, jag är så duktig jag får allting gjort och har pengarna kvar i slutet på månaden”, utan det är någonting som måste föras in som en del i vår rörelse och i vår kamp – det fungerar inte att människor inte kan hantera sitt drickande och dricker för mycket så övrig aktivitet skadas. Men det är ingenting man ska klandra privatpersoner för, det är så samhället ser ut. Man super för att slippa se skiten, man går inte på ett SUF-möte. Det gör en ännu mer deprimerad (inte att vara SUF-are, men att behöva bli påmind ännu mer om allt som är fel i världen) då måste man börja presentera alternativ. Jag minns flera trevliga aktiviteter jag gått på, och som folk som i vanliga fall hellre dricker på lördagskvällen än går på ett trist möte var med på. Alla hade trevligt, på lika villkor. Mycket vettigt sades och många bra resultat uppnåddes. Man kan inte fastna vid att alkoholdrickande bara är någonting individuellt, det är det ju visst i den mån att det är ju jag som dricker ölen, inte någon annan, men att det är ett symptom på någonting större. Någonting som människor förr i tiden kämpat emot. Jämför det med att man inte bara kan nöja sig med att vinna en facklig konflikt, och stanna med aktivismen där. Vi måste ändra någonting större – byta ut hela skiten till någonting nytt. Ja, ni förstår säkert jämförelsen.

Det fungerar ju inte att säga att ”Nej jag super inte för det är skadligt för arbetarklassen” eller liknande, för då gör man ju en kollektiv fråga till en individuell, samma sak som när man köper rättvisemärkt kaffe istället för ”vanligt” kaffe, då gör man ju lösningen till en individuell och ”köper sig fri” från det dåliga samvetet. Att bekämpa/belysa/motverka individuella alkoholmissbruk är bara att plocka ut russinen ur en bulle. Vi vill ju äta hela bullen! Inte bara delarna av den. Allt! Därför borde vi lära oss av hur man gjorde förut, och istället för en stödfest så arrangerar man en stödfika, vilket har gjorts, mycket för att testa och se om det är lönsamt, och ja, det är det. En stor stark blir en kaka och en kaffe, och ändå gjorde organisationen vinst och fick pengar till sitt projekt.

Det är bra med ett Systembolag, jag vill inte ta bort alkoholmonopolet, för då kommer vi ju bara kastas tillbaka hundra år i tiden, sådana saker som kan vara skadliga ska hållas kontrollerat, inte för att jag vill vägra människor att dricka – men det ska vara medel-svårtillgängligt, och inte gå att knalla ner till ICA och köpa en kvarting. Då är vi tillbaka på ruta ett. Och dit vill vi inte komma, tro mig.


Det kan inte bli bättre..

juli 10, 2010

Borgerlig media om detta: DN, DN2, DN3, Trumjävlavirvel, DN. Läs gärna föregående inlägg om barnuppfostran. Det är så man spricker av glädje över vilka svin det finns i världen. Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3SVD1, SVD2.


Borgerligt samvete & barnuppfostran

juli 7, 2010

Det kan inte ha varit lätt för Fredrik Reinfeldt att pussla ihop den här regeringen som styrt och förstört för de allra flesta i fyra år. Kommer ni inte ihåg i början när skandal efter skandal kom ut, Anders Borg hade rökt hasch, kulturministern som sket i att betala TV-licens och avgick efter tio dagar, vilket hon inte var ensam om – då även stabschefen Johan Forrssell skitit i att göra rätt för sig. Men att jaga hundratusentals vanliga svenska medborgare med blåslampa för att man ska vara med och finansiera en skitusel tv-kanal man ändå inte får påverka är däremot en annan sak.. under Almedalsveckan 2009 jämförde Maud Olofsson svensk välfärd med ipods och så vidare. Jävlar vilket skönt gäng vi haft som styrt över oss. Magnus Betnér sa det bra, ”regeringen liknar mer en studentkorridor”.  Handelsministern Maria Borelius avslöjades för att ha använt svart städhjälp i sitt hem, aja baja. Hon försvann ju ganska kvickt. Vår finansminister Anders Borg har även han haft hjälp att städa hemma (är dom helt jävla förlamade eller? Klarar man inte av att hålla rent hemma så ska man ju inte ha ett så stort hus, det säger ju allt sunt förnuft) och skitit i att betala arbetsgivaravgift. Men eftersom det inte kostat mer än 10.000 så slapp han göra det. Även allas vår migrationsminister Tobias Billström sket i att betala för sig. Var är hedern? Var är samvetet? Det är himla viktigt att alla ska betala avgifter, betala räkningar och göra rätt för sig, men de som gapar om att vi ska göra det är ju ofta inte de som är ett föredöme över huvudtaget.

Men sen har vi ju klassikern, Fredrik Federley, som många spådde bli en framträdande och kraftfull politiker, en stjärna som lyser klarast av alla på himlen – gjorde bort sig helt och hållet när ””vi”” röstade om FRA. Partipiskan före sin egna ideologi, sina ideal och sina väljare. Ja, kort och gott så drog Freddan ner brallorna och sket sina väljare rakt i ansiktet i februari 2009 när han röstade Ja till en av de värsta lagarna som någonsin kommit till skott i vårat land. Inte för att jag ens skulle rösta på honom, ens under pistolhot, men jag förstår att dina väljare inte är så många längre. Och sen Ipred har det varit ganska tyst om den här nollan, och tacka fan för det. Sen erkände han ju också att han provat hasch och kokain under sin tid i ungdomsförbundet, CUF. Aja Baja farbror Politikern. Sen har vi ju den där salladsbaren som skulle visa att man visst kan bedriva verksamhet utan att ha kollektivavtal och att Maffian ™ inte behövdes. Samma år som ”En annan salladsbar” startade så gick den i konkurs och med över 200.000 kronor i skulder. Så kan det gå.

Ja, kort och gott så verkar ju de här fyra åren av nedskärningar, utförsäljningar, finanskris, arbetslöshet, upplopp och brinnande förorter, nedgång i svensk ekonomi ha satt sina spår hos stackars Fredrik. Antar att han inte sover så gott om natten, eller, vad vet jag? Han kanske tycker det här är skitroligt. Själv börjar man överväga att säga upp sitt medborgarskap i Sverige, när man hellre pungar ut flera miljoner till ett bröllop mellan två inavlade idioter, än att ge arbetslösa arbeten – så börjar man ju fundera på om det verkligen är värt att betala 0,33% i skatt, om det är värt att gå till arbetsförmedlingen eller om man ens vill rösta och bidra till upprätthållandet av ”demokratin” Sverige. Nä, då säger jag hellre upp medborgarskapet, bränner ner SVT-huset och flyttar härifrån. Maken till förstört land har jag då aldrig sett. Vi var ju ett av världens modernaste, tryggaste och trevligaste länder, med allting fixat ifall någon hamnade mellan stolarna. Och vi har inte ens varit i krig, så vi kan ju inte skylla på att vi utvecklats åt fel håll pga det. Vad är det här liksom.

Men den stora anledningen till att jag skriver detta inlägg, är inte för att gå igenom vad alla otäcka ministrar gjort sen regeringsskiftet 2006, utan för att berätta om vad jag tycker om att Sven Otto Littorin avgått. Jag säger för det första: Äntligen!

För det andra undrar jag hur fan det står till i huvudet på han. Han har vägrat betala sina barns utbildning, underhåll o.s.v hur länge som helst, och därmed överlåtit allt ansvar åt sin ex-fru, han har blivit stämd på 1,8 miljoner. Hade min farsa skitit i att betala underhåll till mig och mina syskon hade ju socialen hämtat oss och snuten hämtat honom. Men det är väl som jag alltid påstått: Det är skillnad på Folk och folk. Jag hoppas Sven Otto går i personlig konkurs och lämnas ensam med en heroinspruta i armen, under en trappa i någon skitit söderförort. Kort och gott: Jag tycker inte synd om dig, och jag kommer antagligen aldrig göra det heller. Hoppas dina ungar får igen den ekonomiska ersättning du undvikit att betala dem. Du kanske ska skaffa dig ett jobb också, när du ändå måste byta bort den där ministerposten?

Sven Otto har jag inte så jättemycket skvaller om, men jag kan ju berätta att han 2006-2007 någon gång ville sätta ”En glad smiley för god arbetsmiljö” istället för att se till att arbetsmiljöskyddslagen följdes på arbetsplatserna. Och hade man varit en duktig arbetare så kunde man få en middag med honom. Ja, ja. Nu har Fredrik ytterligare en ministerpost att ersätta, och en ersättare finns. Fortsättning följer…

Mer media om händelsen: ”Avhoppet ingen överraskning”, ”Jag är ingen stålman” nä men pröjsa underhåll till sina EGNA barn är ingen hjältebedrift heller. Slödder!


Till försvar av en Arbetare(n)

maj 9, 2010

Det har uppstått en liten konflikt inom vänstern. Eller snarare, så har en konflikt börjat synas, men i själva verket är det ju ingen konflikt. För att en konflikt ska kunna bli en konflikt (dvs, att två parter är osams om någonting och inte kommer överens) så måste ju en bakgrund finnas. Men bakgrunden till det här är att SAC Syndikalisterna hade en av sina kongresser, vilket man haft sedan man startade för snart hundra år sedan. På den här kongressen valdes en ny redaktör, av medlemmarna i de olika LS-en, till att styra tidningen. Redan från första början hade den här nya chefsredaktören gått ut med vad han skulle göra och hur han ville att Arbetaren skulle vara. Vad som är Arbetarens problem är att den tidningen inte fokuserat så jättemycket på.. ja, arbetaren ute i det verkliga livet. Utan mer på kultur, debatt och på klimathotet och gud vet vad. Det har gått runt ett skämt i våra kretsar om att ”Jaså Arbetaren har en extra-bilaga om miljön? Är inte det ungefär som när SD Kuriren har en bilaga om invandring?” vilket har varit mer en sanning än ett skämt. Den nye chefsredaktören, som heter Mattias Pettersson, började med att hårt försöka växla om i Arbetaren, började fokusera mer på facklig kamp på gräsrotsnivå, på vanliga människors vardag. Vilket en tidning med namnet ”Arbetaren” borde ha gjort från första början. Men då SAC varit ett s.k. anarkistiskt ”hippiefack” som mest sysslat med vadsomhelst så länge det inte var facklig kamp, så tar ju självklart tidningen stryk av detta. Men iochmed den fackliga re-organiseringen som pågått sedan början av 2000-talet, så har mycket förändrats. SAC börjar bli ett vanligare inslag på gatorna, vid blockader, man kör hårt mot hårt och man vinner faktiskt sina strider. Och självklart måste även Arbetaren re-organiseras då Arbetaren är en del av SACs verksamhet, då medlemmarna faktiskt äger – och betalar – tidningen. Då är det ju självklart att medlemmarna ska få bestämma vad som ska stå eller inte.

Det intressanta i det här är inte att Arbetaren börjat byta spår och några av de som inte håller med Mattias fått lämna Arbetaren, utan att dem bölar och beklagar sig i borgerlig media. I Aftonbladet finns det en artikel som heter ”Därför lämnar vi Arbetaren” som jag nu ska ta de mest intressanta styckena ur och kommentera och häckla. Som sig bör alltså.

”Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.”

De närmast sörjande? Menar dom alla medlemmar i SAC då, som faktiskt betalar notan för det här kalaset? Det där var nog det värsta jag läst på länge. Maken till förakt mot SACs medlemmar, helt vanliga människor – har jag då aldrig skådat. ”

”Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.”

Om man ska övertolka det här stycket så menar dom alltså att en del har fått glida räkmacka för att etablera sina namn och påbörja sina karriärer, på Arbetarens bekostnad? Är inte det fel eller bara fel? Och andra har sett tidningen som en slafsig lekstuga där man kan skriva om sina hjärteämnen när ”vanlig press” inte tillåter. Också det helt fel inställning att ha till en tidning som faktiskt inte bedrivs i kommersiellt syfte.

”Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.”

ÄNTLIGEN!!!! Säger jag bara. Liksom Arbetaren är inte Yelah. Här kan inte vem som helst skriva om vad som helst. Tidningens innehåll ska ju spegla rörelsens verksamhet (hihi, jag gillar att använda ordvalet ”rörelsen” även om det faktiskt stämmer) och skriva om det som SAC sysslar med – radikal facklig kamp på gräsrotsnivå. När det formulerar sig som att Arbetaren ska bli ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” så blir jag lycklig och funderar, precis som många fler, på att ta en prenumeration. Vilket man borde ha gjort för längesen egentligen. Bättre reklam kunde man ju inte få! Indirekt så är ju reklamen såhär:
Andreas Malm m.fl får inte tramsa i Arbetaren. Därför lämnar dom Arbetaren för Arbetaren ska börja skriva om arbetsplatskamp. Tramset flyr med benen på ryggen och kvar är en arbetsplatstidning som man kan stoppa i händerna på sina arbetskamrater utan att behöva skämmas. Tack!

”Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.”

Men ”de radikala arbetarna” pratar inte heller om miljökamp i fikarummen. Oddsen att dem pratar om hur kasst det är på arbetet, hur hjärndöd chefen är och varför vanligt folk ska betala för andras misstag är nog mycket större än att man pratar om klimatkamp eller djurrätt. Faktiskt. Sen beror det ju helt på vad för slags radikala arbetare man pratar om, precis som stycket efterfrågar. På kulturredaktionen på Aftonbladet lär det ju finnas en del radikaler. Dock av helt fel sort.

”Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.”

YES!!!!!! Äntligen kommer det gå att läsa tidningen! Hurray! Jag vill läsa om vad SAC gör. Jag vill läsa om vad som händer runtom i landet på våra arbetsplatser. Jag vill läsa om hur klasskampen pågår utomlands. Jag tror verkligen inte att jag är ensam. Jag vill inte läsa om Hizbollah signerat Andreas Malm, jag vill ännu mindre läsa om miljökamp och anti-imperialism. Vill jag läsa om hur fattiga bönder i andra länder lider så kan jag köpa ett nummer av Proletären.

”Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.”

Jupp. En förlust av ett vindkraftverk, men en kärnreaktor har vi fått istället. Bättre. Snabbare. Intressantare. Coolare. Hårdare.

Summan av hela den här Aftonbladet-artikeln är ju bara att massor av karriärister och allsköns dårar är sura för att SACs medlemmar, de som i huvudsak betalar tidningen, vill byta inriktning och har valt en ny redaktör. Bara helt rätt tycker jag. Vill man skriva om tredje världen, miljö och islamism så kan man starta en blogg, ge sig in i Yelah eller någon annan av de redan existerande vänstermedierna. Men det är självklart mysigare att bygga på sin karriär genom att använda ett ”Syndikalistiskt propagandaorgan” som språngbräda. Jo jag tackar ja.

Själv är jag medlem i ett LS. Själv har jag inte varit med tillräckligt länge för att bli bitter över hur mycket mina pengar felinvesteras, men det känns som att den dagen lär inte komma. Nu har SAC blivit någonting riktigt bra, faktiskt ett av de bästa tingen jag vet. Och detsamma gäller Arbetaren, som är en överlägset snygg tidning och som om något år lär vara hur bra som helst, när den fackliga re-organiseringen satt sina spår i tidningens artiklar. Och jag kan inte bärga mig.

På tal om det där med att feminismen utraderas sen den  här organiseringen, vilket även det nämns i Aftonbladet-artikeln, så skrevs en sjukt bra artikel i veckans (eller om det är förra veckans) nummer, om att det är svårt för kvinnor att få sina arbetsskador erkända av män. Mycket bra.

Låt Arbetaren bli ett syndikalistiskt propagandaorgan!

Men vi ska inte stanna där. Andreas Malm är en speciell kille jag gärna snackar vidare om. Han har ju nyss lämnat SAC för att gå in i det trotskistiska partiet Socialistiska Partiet. På SP-bloggen Röda Lund så kommenterar han avhoppet.

” (bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.”

Andreas Malm hoppar av i samma veva och tappar tron på SAC som politiskt projekt ungefär samtidigt som antalet konflikter ökar och SAC börjar hårdna som fackförening. Ungefär samtidigt som SAC börjar arbeta som man säger sig göra, så lämnar Malm SAC. Det behövs nog inga kommentarer på det där, alla som inte är dumma i huvudet har nog dragit samma slutsats nu: Andreas Malm platsade inte i SAC. Så enkelt är det. Han funkar bättre i något litet parti eller i någon intresseorganisation, men syndikalism är nog faktiskt ingenting för honom. Och det är inte något elakt sagt, om du läser det här Andreas – Jag hoppas verkligen du hittat rätt och kan bedriva politiskt arbete på dina villkor. Alla kan inte vara nöjd med allt. Testa att stoppa in alla LO-pampar i SAC och se hur det går. Jävla zoo det skulle bli.

När vi ändå sitter och raljerar över Arbetaren och SAC, så kan jag berätta för er om en konflikt som pågår just nu – mot Berns i Stockholm. Berns har valt att inte fortsätta förhandla med SAC utan istället väljer att förlora flera miljoner pga de blockader vi använt mot dem. Samtidigt som Berns, varje lördag, har mängder med bråk, poliser, blockadvakter och gäster som vänder i dörren, så har SAC fått ett gäng nya medlemmar och stora delar av vänsterrörelsen i Stockholm har blivit radikaliserade. Nya ansikten dyker upp på blockaderna, och folk har en sådan kämparglöd att man blir tårögd nästan. SUF är självklart en stor del av mobiliseringsarbetet inför blockaderna, och vi, till skillnad från Andreas Malm – vill ha ett agressivt maffia-fack som tar vad som är vårt och inte viker sig för någonting. Vi vill ha syndikalismen, Andreas, vi vill inte ha dig och Hizbollah.

Berns salonger är satta i facklig blockad. Det betyder att facket avråder alla kunder från att stödja Berns genom att gå in och spendera sina pengar där. Det finns många andra uteställen i närheten, t ex kring Stureplan. Anledningen till blockaden är att företaget sparkat sina lokalvårdare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Om du går på Berns ikväll minskar du städarnas chans att få tillbaka sina jobb.

Krävde svensk arbetsrätt – då blev Berns städare sparkade.

Berns har under många år undvikt att anställa städare själva utan har istället satt i system att anlita dem via olika bemanningsföretag. Detta har motverkat facklig organisering men framförallt medfört att Berns försökt svära sig fria från ansvar för arbetsvillkoren, som varit mycket sämre än vad svensk arbetsrätt föreskriver.Några av städarna, anställda genom bemanningsföretaget NCA, gick med i facket för att bl a kräva lagenliga anställningskontrakt, rätt till föräldraledighet och korrekta arbetsscheman.

Först när Berns satts i blockad 2009 vann de dessa grundläggande rättigheter. Bemanningsföretaget lades då ner på grund av ”arbetsbrist” och istället tog Berns själv över städningen. Ingen av de fackligt anslutna erbjöds stanna kvar, trots att de jobbat på Berns i upp till tio år.

Det är uppenbart att Berns velat bli av med städarna och facket, särskilt som städarna själva bildade ett kooperativ som Berns avböjde att anlita. Den enda av städarna som erbjöds arbete var en person som lämnade facket och agerade strejkbrytare i konflikten för lagliga arbetsvillkor. Städarna kämpar nu gemensamt för att få tillbaka sina jobb och för att inte låta företaget komma undan med sitt skamgrepp. Berns har satt sin fackligt anslutna städpersonal i blockad. Vi sätter därför Berns verksamhet i blockad.

Bemanningsföretag möjliggör exploatering

Berns har använt bemanningsföretaget NCA för att låta städare arbeta för ett billigt pris, utan att Berns behövt ta något ansvar. Nu använder man bemanningsstrukturen för att bli av med dem sedan de vunnit fajten för sina rättigheter. Berns stoltserar med att städarna aldrig varit anställda på företaget, trots att de jobbat härinne, med att städa Berns lokaler, i upp till tio år.”

Hämtat från: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/%C3%96ver-hundra-personer-blockerade-Berns

För den som vill läsa en väldigt bra, propagandamässigt, skriven artikel av Rättvisepartiet Socialisterna, så finns det en här.  Det som är fint med Bernsblockaderna är att verkligen alla är enade. Det har lallat omkring RS-are, som i vanliga fall ses som pestsmittor, och hjälpt till, skrivit bra om blockaderna och delat flygblad för fulla muggar. Människor från LO har varit med, SUF-are från olika delar av landet (som alla befann sig på samma ställe samma helg för ett möte) och framförallt SUF-are från Stockholms respektive Haninge-klubbarna i Stockholm. Vi tänker inte ge upp för Berns och poliser med dragna batonger eller hot från SHR skrämmer oss inte.

Mattias Pettersson

Fackklubb 717 online

mars 17, 2010

Filmen ”Fackklubb 717″ hade premiär på Socialistiskt Forum förra året. Filmen handlade från början om konflikten vid mitt gamla jobb, Lagena, men utvecklades mer till en film om ett ännu större problem, bemanningsfrågan. Bemanningsföretagets vara eller icke vara. Jag köpte filmen på DVD, men nu så har Dagens Konflikt slängt upp den på internet! Kalas för hela slanten. Så sätt er ner och glo igenom den här filmen, det är ett väldigt viktigt dokument i bemanningsfrågan, för det var ju faktiskt här allt började.

En personlig referens, jag kan ju knappast recensera filmen utan att det blir alldeles för vinklat, men jag kan ju säga att jag aldrig någonsin kommer klara av att lita på en snut sen jag såg den här filmen, och ännu mindre kommer jag kunna lita på mina framtida chefer. Man blir helt klart skitförbannad av att se den här filmen, och det ska man ju bli också. Intervjuer, trevligt soundtrack och film från strejken och de manifestationer som gjordes innan och under strejken finns med. Ett ”fint” minne, ett samhällsdokument. Döm själva.

Läs Lagena-arbetarnas egna blogg, Lagena-arbetarnas vänners blogg, mitt tidigare blogginlägg om konflikten.

Se filmen här!

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Arenadebatt och queer antikapitalism, jesper skriver En film om Fackklubb 717, Anders_S skriver Fler vargar – färre tamdjursangrepp?, vsfstockholm skriver Fiffiga entreprenörer profiterar på studenters bostadsmisär, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Alliansens nya logotyp – eller hur politiken döljer politiken, Hans Norebrink skriver Kristfascism USA

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Är du frisk nog, lille vän?

januari 10, 2010

Gott nytt 2010 kära människor!

Man tänker sig att ett nytt årtionde ska radera ut allt ont som hänt under de senaste tio åren, vi har mognat nu. Allt ifrån vågat acceptera att klimatförändringarna är orsakade av oss, till att låta en ”svart” man styra världens mäktigaste land och så vidare. Vi har vågat slå ner demonstranter på löpande band, varsla tusentals människor, starta krig i Irak, skita ner ytterligare på planeten och försätta länder i östeuropa, och såklart Island, i konkurs. Men nu är det över och år 2010 är det dags för nya friska tag. Eller? Nä, 200 nya konstiga lagar har vi fått i Sverige. Som om vi inte hade nog av konstiga lagar i det här jävla pisslandet. Nu får man inte köra på en utter bara sådär, utan MÅSTE rapportera det till polisen. Say what…? Uttrar? De där konstiga små djuren som lever i diken som alla har hört om, men få har sett?

Och så har vi ju de här nya sjuka sjukreglerna, nu ska tusentals sjukskrivna människor, sjukskrivna för att dem är deprimerade eller är fysiskt sjuka – ut på arbetsmarknaden. Och det finns ju ingen arbetsmarknad för oss ”fullt friska” – så hur fan ska det finnas en arbetsmarknad för alla sjuka? Vad är det här? Det är det här som är borgarnas riktigt stora problem – deras attityd. Bara för att du har två ben och kan andas och skriva ditt namn så KAN du arbeta! Iväg med dig och sök ett arbete du aldrig kommer få! Det finns liksom ingen logik bakom det här. En kompis morsa har varit sjukskriven i flera år, det är inte så jätteroligt och det är verkligen inte så jätteroligt att hon ska tvingas ut på arbetsmarknaden – som inte finns som sagt – och försöka hitta ett jobb. Eller som moderaten Per Westerberg sa; ”cancersjuka mår bra av att jobba” maken till människoförakt har jag aldrig skådat. Det sa han 2005. 2010 ska det bli verklighet.

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Citat del 2. Wallenberg: “Den vite mannen var den som höll ordning”, Anders_S skriver Bästa svenska gangsterromanerna, Jinge skriver Skånes Djurparks misslyckande


Om hur den lilla fan rörde om i grytan

november 27, 2009

Det är ett under att jag vaknade i morse. Det här vackra landet har ju bara gett en pest och stank och misär. Från att växa upp i ett nedmonteringssamhälle, när de privata mottagningarna och skolorna tar över och man inte har råd att gå i dem utan måste förbipasseras i den kommunala skitskolan, den kommunala bostadskön, kommunens vårdmottagning och så vidare, ja ni förstår, samtidigt som detta hela tiden slås emot en så vaknar man upp och inser att solen knappt skiner ordentligt 340 dagar om året. Jag talar om Sverige. Det är ordentligt med sol någon gång i maj, för i juni och juli och stora delar av augusti är det för varmt, så man får huvudvärk av att bara gå ut. Det kan aldrig vara lagom mycket, som det var när man var mindre. Eller har man bara blivit mer känslig på ”äldre dar” ?

Ändå tycker folk att det här är världens bästa land. Ja, vi är så toleranta. Nej, det är vi inte, vi tillåter ju nazistmarscher två-tre gånger om året, vi har lovat att ta krafttag mot nazisterna när dem återigen mördat någon, men inte fan har någonting gjorts. Nu säger jag inte att naziströrelsen finns kvar på samma sätt som för några år sedan, alla interna splittringar och problem nassarna själva lyckats orsaka sig har ju räckt för att sänka dem. Men det är själva grejen, att man inte passar på nu när dem är svaga, krossar dem en gång för alla. Och när ungdomar vill stoppa nazisterna så blir ungdomarna kallade för huliganer och bråkmakare. Så indirekt tar svensken nazisterna i försvar. Det skulle verkligen behövas att vi blir invaderade av en nazistarme, typ som den i filmen Död Snö, och så får vi känna på hur jävla rock n roll det är med dödsläger, etnisk rensning och rasism inskrivet i lagen.

Nu kan ju det här.. nåja, nästan iallafall, bli verklighet. År 2010 kommer ju kanske SD in i riksdagen, från att ha varit ett bombarjacksfylleskins-parti som heilat den 6 juni, till att ha blivit ett städat ”seriöst” parti, med en mustig liten herre som ledare och en hel drös pensionärer och trevliga ungdomar i sina led. Alla får plats, om du uppfyller våra kriterier. Och alla darrar inför detta faktum. Inte det att SD är ett borgerligt parti som kommer knulla arbetarklassen och underklassen framförallt – i röven, utan att dom är rasister. Det är dom ju också, men borgerlighet är värre än kostymrasism tycker jag. För utan kostymrasism kan inte borgerlighet fungera, och utan borgerlighet kan inte kostymrasism fungera. Ja, ni fattar logiken.

Nu har Mona pantarslet Sahlin sagt att hon kan tänka sig samarbeta med C och FP bara för att frysa ut SD om svenska folket väljer in dem. Nu är jag ingen demokrat av den sorten, men har svenska folket valt att rösta in SD, hur jävla illa det än är, så får ju faktiskt de andra ”demokraterna” i riksdagen acceptera detta. Istället för att satsa på att belysa sin egna politik, våga begå självkritik mot de fel man gjort, och presentera vettiga alternativ till den dynga SD pumpar ut – så väljer man att slunga slag skoningslöst – slag som bara gynnar SD. SD kommer bara göra som dom gjort sen dom nylanserats – spela vidare på martyrrollen och kanske inte få fler sympatier, men få sina redan säkra och osäkra väljare att bli ännu mer säkra. Och sen som jag skrev innan – de som gapar mest om att ”extremvänstern” inte är demokratiska övht, börjar samarbeta över blockgränserna bara för att frysa ut ett parti som vunnit mark i ett demokratiskt val.

Då kan man ju fråga sig var felet ligger, ligger felet i hur parlamentarismen fungerar och att demokratin är så lätt att urholka? Eller ligger felet i att alla riksdagspartier är riktiga jävla idioter? Ja, jag tror faktiskt jag lägger min röst på den sistnämda. Borgarna har slaktat välfärden, lovat massor men verkligen ingenting är sant, och vad har oppositionen presenterat för alternativ? Inte mycket, förutom att borgarna är jättedumma. Men man vill inte skapa sådär 200,000 nya jobb, ta tillbaka utförsäljningar, krossa privatiseringen av alla samhällsnyttiga saker såsom tandläkarmottagningar, vårdcentralar, apotek och såna saker.. nä, man har inte riktigt kommit på så mycket. Under Lagenakonflikten så hade ju LO, och därigenom Sossarna, världens chans att visa att man stod på arbetarklassens sida, att man tog strid mot utvecklingen som råder på arbetsmarknaden – nä, man gjorde ingenting. Wanja vågade inte ens åka till Lagena och titta sina egna jävla medlemmar i ögonen och säga att man var ledsen för det som hänt, inte ens det kunde den jävla satkärringen bjuda på. Och Mona? Ja, förutom att hon är ett ständigt återkommande skitsnacks-ämne så har jag faktiskt ingen relation till människan, tack och lov för det.

Att Mona är borgerlig och tillhör den borgerliga sidan av sossarna, det var väl ändå ingen nyhet, men att hon t.o.m kan tänka sig att arbeta med borgarna för att hålla SD ute, är verkligen att skjuta sig själv i foten tio gånger om. Vad resultatet blir är att vänsterpolitiken (den lilla som finns) marginaliseras ut ännu mer och det fortsätter med samma muppiga (s)ärklass-styre, och en annan femma är att tack vare Mona så har stödet för (S) minskat och har vi otur kommer nästa val se ut såhär:

In: SD

Ut: (S)

Kvar: M, FP, KD, C

Dvs, högerpolitik med rasistisk prägel och fyra år till av motstånd som bara kommer kännas meningslöst, och en ljus framtid är långt långt bort, likadant med vädret i Sverige. Sol fanns förr, numer är det nästan bara mörkt.

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Tillsammans vi smider vår kunskap, vårt vapen, andread0ria skriver Korrekt, PJ!, Jinge skriver En Ekorres bekymmer, domljuger skriver Urban Outfitters kommer förlora den här striden, Anders_S skriver Operation Adam knäckte Balkanrelaterat knarknätverk, Kaj Raving skriver Krävde schyssta villkor – får sparken


En glad nyhet, och en dålig

oktober 21, 2009

Vi börjar med den glada nyheten. Lagena drar tillbaka stämningen i Arbetsdomstolen. Man säger att man vill börja om på nytt, lämna den här konflikten bakom sig och sikta framåt! Men jag tror mer på att man inte vill att konflikten ska blossa upp bland allmänheten och i media igen. Alltså slipper arbetarna som strejkade risken att få böter. Och fackklubben är 100,000 kronor rikare. Hoppas pengarna ges bort till nästa arbetarkollektiv som går ut i strid och vågar säga nej. Stoppa pengarna där dem behövs…

Arbetarna har vunnit en delseger alltså. Sen har man förlorat 26 arbetskamrater. Och så länge arbetare behöver lämna sin arbetsplats så är det ingen seger. Därav ordvalet ”Delseger”. Solidaritetskampanjen har nog spelat en stor roll i arbetet, men starkast, ja det har Lagenas arbetare varit. En dunk i ryggen på hela kollektivet – ni visade var skåpet ska stå och förhoppningsvis kommer ni slippa Per Ööö-hagen, Rikard Slemmo-Slettmyhr och de andra asens framtida förslag. För nu vet dom vad dom har att vänta om dom får för sig att börja racka på sina anställda.

Vad pratar du om? Jo, läs det här tidigare inlägget. Läs det här och besök den här sidan!

Den sämre nyheten.

Sverigedemokraterna.

Partiet som rensat ut alla rasister i sina led, som ska framstå som ett snällt parti som det muslimkramande etablissemanget hatar och motarbetar med lögner – har börjat trampa i diverse fällor nu. Ett utspel var väl det här som Socialistiska Partiet bidrog till. SD är ju de som tjuter högst om att dom inte får medverka i den allmäna debatten, att dom censureras och motarbetas bara för att dom inte har ”bekväma” åsikter. Well, nu visade det sig att dom var lika usla domSåhär ser väl SD-Kuriren ut egentligen kan jag tänka mig?

Sen så skrev Jimme Åkesson en sjuk, rasistisk artikel som Aftonbladet publicerade. Som handlade om hur onda muslimer var. Åkesson hävdar att muslimer är ett hot som folkslag, att vi har muslimska terroristorganisationer i Sverige och annat hemskt som han hoppas ska skrämma svenskarna till rätt urnor i valet 2010.  En rätt intressant analys om detta utspel.

Mellan åtta och tolv procent av väljarnas röster, det tror Marie Demker att Sverigedemokraterna strävar efter i nästa års val. Och ska de ha en chans att klättra i opinionen så måste de definiera sig tydligt på väster-högerskalan.

- Jag tror att SD profilerar sig för att få den andel väljare de strävar efter. Partiet nöjer sig inte med att komma över fyra procents-spärren. Dansk Folkeparti ligger runt tretton procent och Front National i Frankrike mellan tolv och femton procent. Där någonstans de tänker sig de borde kunna ligga.

En annan analys på DN låter såhär..

Sverigedemokraterna har ägnat åratal åt att putsa sin fasad för att framstå som ett rumsrent invandringskritiskt parti. Men när man äntligen lyckats och får stort utrymme i medierna drar man fram sitt verkliga jag, i hopp om att skrämselpropaganda om muslimer ska ge lika stora politiska framgångar som i Danmark.

Den svenska extremhögern, där Sverigedemokraterna har sina rötter, såg judarna som den stora faran. SD riktade i stället till en början in sig på invandringen och hävdade att den hotade det svenska samhället.

– Sverige är på väg att bli ockuperat av främlingar som lever på dig och dina nära! var huvudbudskapet i partiorganet SD-kuriren i början på 2000-talet.

Men sedan förra valet har Sverigedemokraterna tydligt riktat in sig på en viss grupp invandrare, muslimerna.

Valet 2010 kommer bli en rysare. Det är nästan så man vill ligga i fosterställning och vänta ut stormen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.