Bang your head

februari 2, 2011

Ingen kan väl vid det här laget ha missat revolten i Egypten? Det smäller ganska rejält där borta i arabvärlden, och det är ju såklart intressant av flera orsaker. Dels de västvänliga länderna som Egypten tillhörde, som börjar sättas i rubbning, och en region som är självständig och inte vänlig mot andra regioner kanske kommer etableras mer än vad som redan finns (och så kanske den här ”Är du inte med oss är du emot oss”-yran som USA prackar på hela världen försvinner? Gud vilken anti-imperialist jag låter som nu.) och sen kanske sekulära krafter kommer växa, ja kanske rent av ta över i vissa länder? Krossa religionen, oavsett om det är Jesus eller Mohammed, det är en historisk bromskloss för hela det moderna samhället och bör med all förståelse kastas i soptunnan, låt oss ändra nya marker och nya arenor och en ny framtid utan det gamla som följe.

Och har man Facebook har man framförallt inte missat revolten i Egypten. Varje människa jag pratar eller inte pratar så mycket med länkar till artiklar, skriver om vad som händer, så man behöver bara trycka på F5 för ens kamrater som är mer insatta i det här än vad jag är håller mig uppdaterad. Det är en trygghet i sig. En del skriver t.o.m sina egna slutsatser och frågeställningar och kommer fram till det ena och det andra. Intressant också att en fackförenings-federation bildats som ska ha generalstrejk. Riktigt ballt. Jag säger ju att facken ska styra världen, förvalta produktionen och administrera ekonomin. Sen är jag ju syndikalist också, så det påverkar ju mitt ideologiska omdöme en smula.

Men allt är ju inte guld och gröna skogar, förstås. En del saker irriterar mig något fruktansvärt faktiskt. Det är synen på Revolten. Revolten är helig. Det är det arbetande folkets sista utpost, man kastar omkull regimen för att bilda en egen stat och välja sina egna representanter och forma sitt egna öde. Det är varje lands befolknings skyldighet, (och såklart rätt) att vara med och formgiva sitt öde. Men hur mottar vi det här i väst? Vi sitter ju på läktaren i det här fallet, mer kan vi inte göra, mer än de modiga kamrater som drar till Egypten för att kämpa tillsammans med egyptierna mot rektionärer och för att skapa en motmakt till det som varit. All respekt för sådan verksamhet, även om jag tycker det viktigaste är att kämpa på hemmaplan. Revolten klarar egypten av utan problem själva, och vi ska ge dom all vår solidaritet, förstås.

Men den här revolten, som är så viktig. Varför är den inte viktig i Sverige? Det här är en debatt som pågått sen Göteborgskravallerna 2001 (och säkert innan det också, men så långt har jag inte tid eller ork eller lust att ens försöka researcha, men rätta mig gärna) men när det sker revolter i Sverige så har Vänstern redan ett åsikspaket redo att plockas fram, bres på och serveras.

Rosengård. Tensta. Fittja. Alby. Gottsunda. Alla dom är bara ungdomar som ingen lyssnar på eller som behöver arbete och en vettig fritid. Deras revolt är bara ett sista desperat uttryck för att det är synd om dom och ingen lyssnar på dom, ja hela den ramsan kan ni ju. Eller den organiserade revolten, maktuppvisandet, försöket att normalisera en åsikt och en kamp – den centrala (omedvetet?) delen av Osynliga Partiet, SUFs gamla kampanj, den möttes av mothugg från både höger och vänster. Från högersidan var ju mothugget väntat och flosklerna verkade aldrig ta slut. Men från vänster handlade det ju om att ungdomarna som kravallade på Södermalm bara var bortskämda, lata, ville kravalla för kravallandets skull. Att man krossade rutor på riksdagen när borgarsvinet Fredrik jävla Federley ville ta bort LAS för ungdomar, möttes även det med ”lata ungdomar” ”kravalla för kravallandets skull” ”radikalism” ”autonoma våldsvänstern” och man tog avstånd.

När liknande situationer, självklart mer akuta och långtgående, men det gör det verkligen inte mer befogat tycker jag, uppstår i andra delar av världen, då sitter mysvänstern hemma och håller tummarna. Höjer näven för det kämpande folkets rätt att försvara sig mot sina regeringar. När kriget kommer till oss tar man avstånd ifrån det. Varför?

Delvis, det är lättare att förhålla sig till saker som inte rör en. Jämförelsevis, det är lätt att ha en åsikt om när en kompis varit otrogen mot sin tjej, och det är lätt att proklamera sin moralism och sina åsikter med andra kompisar om den här kompisen som varit otrogen, men när man själv är den som är otrogen, dvs när man själv är mitt i händelsernas centrum, och inte på åskådarbänken, så är det mängder av faktorer man måste rannsaka, analysera och ta ställning till. Man måste brottas med det känslomässiga epitlet och framförallt så måste man vara den som tar ansvar för konsekvenserna och allt där omkring. Men när man bara behöver sitta på och inte veta att man har del i skulden för detta, eller är den som det berör, då är det snaskigt med senaste skvallret, vara den som får reda på det först och vara den med ”rätt åsikter” och ”rätt uppfattning”.

Ungefär den problematiken och den händelse-situationen går att applicera på Vänstern i Sverige. Det är skönt när revolten sker i andra delar av världen, för då behöver man bara analysera den och plocka det man gillar. När revolten kommer i Sverige, måste man ta avstånd ifrån den, förklara den med ”dom vet inte bättre” eller ”dom behöver bara jobb och en vettig framtid” och så kan man sitta på sin höga häst och ta det lungt.

Att en president alla hatar inte kommer sitta kvar efter folkets krav är ett bevis på att moblisering och att folkets samlade kraft kan flytta berg. Det är den tendensen, den inställningen och den aggressionen vi ska lära oss av.  Det är den inställningen som kommer kunna skapa reaktion och revolt i vår del av världen, i vårat land och det kommer vara folk i andra delar av världen som sitter på Twitter, Facebook, SVT Play istället för Al Jazeera, och följer när arbetarklassen i Sverige stormar rosenbad och kräver regeringens avgång. Polisen jagas bort och reaktionärerna flyr upp mot slottet för att ta skydd från massorna.

En sådan reaktion uppstår ju inte från ingenstans, den uppstår ju efter en lång normaliseringsprocess av det revolutionära och aggressiva idealet. Det var ju inte så att helt plötsligt vaknade flera miljoner Egypter upp och typ ”hey wtf ska vi störta Murbak nu eller ska vi vänta? är det nåt på TV ikväll? Vad får vi för mat? Ursch vad äckligt då går vi ut å protesterar istället” utan det är ju en process som växt fram under de olika förhållanden som Egypten varit i, samma sak som här i Sverige. Borgare fyra år till. Det lilla sista vi har kvar kommer antagligen försvinna. Ska vi ta avstånd från när förorterna brinner, eller ska vi vara med och elda upp skiten och visa att man inte jävlas med oss hur som helst?

På rak arm höjer många sin vänsterarm, ropar ut ”Vi måste kämpa!” men få reflekterar över det. Ofta kan man hänvisa till Det Perfekta Programmet (kallat DPP efter Double Penis Penetration) och hänvisa till att vi måste organisera oss i några av de tjugotal revolutionära organisationerna eller partierna som finns. Fuck that! Vi ska kämpa och vi ska göra det i egenskap av klass. Organiserandet kommer som en naturlig följd, ingenting som ska kväsa den revolutionära potentialen.

Tro för guds skull inte att jag säger att det är fel att göra uppror eller att det som just nu händer i Egypten är fel. Verkligen inte. Vi måste bara ta till oss det dom uppenbarligen har gjort, om vi någonsin ska kunna störta kapitalismen. Vi kan inte störta den genom A-till-B-demonstrationer eller namninsamlingar. Jag tror att makten ligger på arbetsplatserna, och det är där man ska börja.. sen får vi se var vi hamnar.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Våldsamma konfrontationer i Kairo, Jöran Fagerlund skriver Improviserade audiovisuella hjälpmedel vid miljöföredrag på grundcirkel för nya partimedlemmar, Röda Lund skriver Allt stöd till den egyptiska revolutionen!, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 3, Fredrik Jönsson skriver Lenin är aktuell, L. O. K. Ejnermark skriver Västvärldens hycklande makthavare – om folkupproret i Egypten

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Mer om det som händer i Egypten här, här, här, här med samt här

Intressant just nu är ”Den stundande gemenskapen” jag har bara läst första delen, men det finns tre. Här är del ett två och tre. Sen är också en extremt tråkig och hemsk nyhet att nazist-asen i SMR gett sig på Syndikalister i Luleå. All solidaritet till familjen som trots hoten och trakasserierna inte ger sig och flyttar ifrån orten.


Du ser. Du känner. Du fångar det. Du skrattar åt det. Du krossar det.

december 15, 2010

Det finns inte mycket att säga. Så jag säger det genom en sång.

”Ända sen överklass-brantig har korruptionen duggat tätt
falska löften och hemliga poliser mot överheten gör ni reträtt
skattesmitning och husaffärer vapensmuggling och kontokortsskojeri
hsb, abf, folkets hus och lo allt ingår i sossarnas sjuka horeri
er grav grävs djupare och djupare för varje padda som spytts ut
kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut”

Varför?

Jag har aldrig någonsin tyckt om Socialdemokraterna, och nu har jag ytterligare en anledning att inte göra det. Ge oss en ny Mijailović som kan rensa upp i partitoppen för fan.


Det tandlösa motståndets höst

december 1, 2010

Tidigare i bloggen förfarade jag mig över hur det skulle se ut om vi skulle få borgarna i fyra år till, om vi skulle få in ytterligare ett borgerligt parti med högerextrema tendenser eller om vi skulle få en extremt usel S-V-MP-regering, om Mona skulle få chansen att styra Sverige osv. Nu blev det ju inte så. Här kommer en kort, väldigt försenad (skyller på att det måste ta tid att smälta in sådana här landssorger) eftervalet-rapport/analys och en analys av det ”antirasistiska” motstånd som skapades efter valet. Håll till godo.

Valet präglades av debatter om hur Sverigedemokraterna skulle hållas utanför, hur Sverigedemokraterna ska motarbetas, vilken position dom kan få, och självklart handlade det om hur ful och dum och taskig och elak Mona är. De borgerliga tidningarna vräkte ut skit över denna kvinna, inte helt obefogat, men till en absurd mängd som kan få den mest sossefientliga anarkisten att tycka att det ”börjar bli nog nu”. Valnatten skanderades i 90talets tecken, ni vet Youtube-videon där man klippt ihop SDs ”Jimmie Åkesson tja-lala-la-la-lala” ihop med de skränande skinheadsen från dokumentären ”Skinheads” och deras ”Sverige åt svenskarna tja-lala-la-la-lala” och gjort sig lustiga över. Självklart ploppade några Hitler-bunker videor upp också. Förutom det cirkulerade det runt mängder av poliser i Stockholms innerstad och många människor kände allmän uppgivenhet över det totala nederlaget, fyra år borgarregering, nu kan vi tacka hejdå på riktigt till det Sverige vi en gång växte upp i.

Direkt efter valet så exploderade någonting. Alla de hundratusentals som inte röstade på SD och faktiskt tycker SD har fel, av olika skäl, oftast för att dom är rasister, blev ju arga över valresultatet. Kan ju inte säga att jag själv blev så speciellt glad över det heller. Dagen efter valet så slöt 10,000 personer upp till en demonstration på Sergels Torg, mobiliseringen skedde över Facebook och tusentals ”attendade” på nolltid. Och plattan fylldes av människor. Nu var det bråda tider. Nu skulle vi visa var skåpet ska stå. Eftersom det var en spontan demonstration så var det ju brister i planerandet, men det är ju självklart, när 10,000 kommer och man själv aldrig gjort något liknande. Demonstrationen gick efter ett par tal mot riksdagen, stämningen var hög, då en 24timmars-varsel-demonstration aldrig någonsin sett ut såhär. Efteråt diskuterades detta flitigt över internet och inom organisationer, hur ska man ta vidare detta, vad kan vi göra, vad kan vi inte göra och så vidare. Tidigt var jag ganska negativ till den här demonstrationen. Inte till att man protesterade mot SD, utan för att det inte var en tydlig politisk agenda eller mening med demonstrationen. Det hela var ett samvetes-projekt för många, man gjorde sitt, gick dit, gick från A (Sergels Torg) till B (Mynttorget) och sen gick man hem och hade ”visat var man står” och ”tagit avstånd från SD”.

En del inom vänstern hojtade klart och tydligt med ”Detta är ett uppsving för den antirasistiska rörelsen i Stockholm! Det här det här vi ska bygga kring! 10,000 personer är en styrka!” och nästan direkt började en ny demonstration planeras, denna gång med god mobiliseringstid och med bättre samordning. Tjejen som tog initiativet till den första demonstrationen bangade ur, då hon fattade att det faktiskt var Vänstern som arrangerade det här och det kunde hon inte ställa upp på. Några andra personer gjorde separata event med några tusen ”attendings” per event och bjöds in till detta planeringsmöte, och ytterligare några fegade ut. Ja, en till och med skickade ett meddelande till alla sju tusen som attendade på hennes event och sa att ”Hej på er igen. Ursäkta denna röra fram och tillbaka. Jag hoppar härmed officiellt av som arrangör för detta event. De som tillsammans arrangerar demonstrationen på måndag är organisationerna STARK, Septemberalliansen och facebookgrupper mot rasism (bl.a. min) STARK och septemberalliansen står dock även för en stark anti högerpolitik i denna demonstration, som jag inte kan stötta och stå bakom. Ni väljer själva hur ni vill göra. Detta event är nedlagt. peace” Därefter uppstod förvirring, var det de maskerade AFA eller de mjäkiga Ung vänster? Vilken vänster? Varför vänstern? Vi är ju emot rasism frågade många sig. Många sa att dom inte ville komma för att vänstern var här.

Trots detta tjatades det om att ”10,000 personer är en styrka!” och man arbetade inför demonstrationen, som den här gången var den 4e oktober. Det kom inte lika många människor som på den första dagen efter valet (alltså var den här ”styrkan” bara en illusion) det kom ungefär 3500-4000 människor, dvs mer än en halvering. På plats var det flera som frågade om det här ”var en vänstergrej” eller ”varför är det så mycket politik? vi är emot rasism” och liknande. Demonstrationen avgick efter flera tal, och i vanlig ordning var det fler Revolution-fanor än det var medlemmar från Revolution, och antalet tidningsförsäljare från Offensiv vågar jag inte ens gissa en uppskattning på. Direkt när vi kom till Mynttorget efter den extremt avslagna, lama och meningslösa demonstrationen så började folk dra. Efter nära en timmes tal så började musiken och då var bara ett par hundra kvar på plats.

Efter denna demonstration hölls ytterligare en demonstration, den 9 november, mot ”rasistiskt våld” (alltså spelade man vidare på antirasismen som en populäriserad allmän politisk fråga som alla skriver under på) och på den demonstrationen kom det ungefär 50 personer. Det blev inget fackeltåg heller som det var tänkt. Officiellt var det vädrets fel att fackeltåget ställdes in. Det var dåligt väder den dagen, men det var nog inte bara det som spökade..

Alltså från 10,000 – till 5,000 – till 50 personer. Och den antraistiska rörelsen stod med hakan i marken och: Vad fan var det här nu då? Var är alla!?

Frågorna är många, och svaren är ganska enkla. Folk kom till den första demonstrationen var att det var en extremt het potatis dagen efter valet, att vi kommer få nedskärningar, privatiseringar och allmänt sattyg i fyra år till skiter människor i, dom vill läsa om dom onda rasisterna i Sverigedemokraterna, och heta potatisar tenderar att reta upp människor. Speciellt när det rör så pass enkla saker som rasism. Ingen gillar ju rasism. Alla är emot rasism. Jorden är till för alla. Alla är lika värda. Rör inte min kompis, ja, ni kan ju hela den där soppan vid det här laget.  Nu fick folk gå sin samvetsdemonstration och känna att dom gjorde något. En högst individuell ”feel-good”-grej och sen var aktivismen över. Folk var upprörda och sen var det slut. Sen kunde livet fortsätta. För kämpa orkar man ju aldrig göra själv, men det är jättetrevligt när andra blir misshandlade av såväl rasister som poliser, hatade i media, bränner tusentals kronor och energi på projekt, dom kan ju kämpa för oss andra. Det är det här som ett problem med antirasismen, den bedrivs ju, organisatoriskt, av vänstern, och inte av människor utanför vänsterrörelsen, och den mobiliseras till stor del av just vänstern. Detta är ett problem som vi vetat om sedan länge men inte riktigt vet vad vi ska motverka det med. Vissa exempel är dock bra. I Lund på 30 november 2008 så samlades ~tusen Lunda-bor (gamla som unga och allt det där) och förstörde nazisternas marsch totalt. Total seger för Lunda-borna. Totalt fiasko för nazisterna. Det gick inte så bra med att etablera sin gamla tradition på nytt.

Att antalet, 10,000 personer är en styrka, är en ren idealism. Jag brukar gå efter devisen ”hellre en nybliven anarkist-punkare som är driftig och organisatorisk, än tio poppare som läst allt av Marx” jag är intresserad av praktik och resultat, inte av vem som tycker bäst eller har läst mest. Självklart är bildning viktigt och det måste alltid analyseras så vi vet  hur vi ska gå framåt och vad vi inte kan återvinna eller satsa kraft på. Men det är ju inte det jag menar heller.

10,000 personer är ingen styrka. Det är pinsamt att inte i allafall 1000 personer som inte redan utgör vänstern organiserar sig kring antirasistiska projekt, eftersom många inte klarade av vänstern som rörelse, men antirasism är ju inte per automatik något som betyder att man förväntas läsa Marx. Många har kommit in via antirasismen och inte kunnat så mycket, men lärt sig ju längre tiden går och utvecklar sitt ideologiska förstånd så att säga. 10,000 personer varpå flera röstade på borgarna, och därmed legitimerade Sverigedemokraterna (eftersom rent politiskt är ju SD lika höger som de andra allianspartierna) gör ju att vi gick med våra – i längden – fiender i demonstrationen.

Och sen att man förväntar sig att logiken ser ut såhär:
Emot SD – > Vänster = Värvningsmaterial för vår Organisation!
Är ju bara dum i huvudet och saknar verklighetsförankring. Och detta stycke tänker jag inte utveckla.

Rasism är ett problem som uppstår inom kapitalismen, eftersom borgarklassen behöver rasismen för att hålla oss ifrån varandra, syndabock-syndromet skapas och ”mohammed” tar mitt jobb, fastän han tjänar lika lite som mig, eller är arbetslös, som jag. Vi har mer gemensamt med de andra arbetslösa av olika nationaliteter på AMS än vi har med Sven Svensson som är VD. Och det är härifrån man ska arbeta antirasistiskt. Att börja gå via logiken Rasism = Dåligt. Kapitalism = Bra. Eller att ”Jag är antirasist för alla är lika värda” har ju börjat i fel ände. Att vara emot rasism men inte erkänna klasskampen eller förstå att det finns ett samband mellan rasism och kapitalism är inte antirasism enligt mig. Det är bara skit.

Och 10,000 som är emot rasismen för att alla är lika värda är inte antirasism. Det är bara att spela kapitalismen i händerna. Låt dom gå från A till B och sen gå hem och fortsätta vara arbetslösa eller arbetare, så kan allt fortsätta som det ska. Däremot, är 10,000 emot rasismen för att det är ett gift mot mänskligheten, skapat och administrerat av kapitalismen – då ser vi potential och riktiga jävla möjligheter att komma någonvart. Istället för att stå och stampa i ”Rör inte min kompis”-fotspåren.

Vad vill jag att vi ska göra då? Kortfattat: Fortsätta jobba i folks vardag. Aldrig tappa förtroendet på oss själva. Fortsätta med föreläsningar, bokbord, arrangera demonstrationer, knyta kontakter, värva medlemmar, erbjuda en praktik som människor kan engagera sig i. Inte utgå från att vanliga människor är dumma i huvudet och behöver The Almighty Vänsterrörelsen att komma och styra upp saker åt dom.

Och man kan ju fråga sig hur vi ser på Sverigedemokraterna och deras väljare. En SD-politiker är ju en människa som helt köpt partiets politik och faktiskt lägger tid och engagemang för Saken. Det är ju tråkigt för dom. Där finns det inte mycket att påverka. En del personer är man dock förvånade över att SD ens låter vara representanter i deras tjänst. Men SDs väljare? Vilka är dom? Många människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, och som inte vill se Mona, men inte heller vill ha borgerlig regering. Och missnöjesröstar på SD. Tja, varför inte? Många byggjobbare röstade på SD. Det starkaste SD-fästet i Stockholm är ett arbetarområde i Västerhaninge, som tillhör typ Stockholms fattigaste kommun, Haninge. Direkt efter valet så ploppade mängder av Facebook-statsuppdateringar upp; ”Om du röstade på SD – Ta bort mig som vän” och folk började rensa i sina vännerlistor. Att man ska få tycka som man vill är okej, men bara man tycker inom vissa politiska ramar. Att ta bort och säga upp sina bekantskaper för att dom röstade på ett parti man inte gillar tycker jag är en ganska fånig inställning. Det är ju destå värre med de vänner man har som röstade borgerligt. Dom kommer ju indirekt vara medskyldiga till att det kommer gå som det går de kommande fyra åren. Tyvärr.

Förutom att de som röstar på SD missnöjesröstar, så är dom ju dumma i huvudet. Ja, tydligen måste vi prata dom till rätta. Vilket verkar vara en taktik som en del organisationer på vänstersidan och högersidan kör med. ”SDs väljare måste veta vilket hemskt parti dom är. Dom är förda bakom ljuset. Dom har läs och skrivsvårigheter. Dom är korkade arbetare som …” ja känns det igen? Jag är inget större fan av den här ”Arbetarklassens förtrupp” som vissa tycker att ens organisatoriska och ideologiska plikt är, jag tror mycket väl på att SDs väljare inte är dumma i huvudet. Väljarna kan man ju helt klart argumentera med och faktiskt plocka isär SDs argument, det är verkligen inte svårt, oftast handlar det ju i grund och botten om missnöje om hur de etablerade partierna skött Sverige. Och det är ju med all befogenhet om jag säger så. Men istället för att ”Såja Lasse, byggjobbare från Solna, du förstår inte bättre. Nu ska jag berätta varför SD är dumma och vad du ska rösta på istället (du ska rösta på oss…)” och sen maler man på..

”– Sidospåret är att 340 000 väljare röstade på SD, där finns andra känslor. Känslor av att stå emot ett etablissemang, känslan av att de ljuger och skarvar och inte ser mig och inte samma känsla av att Sverige är på rätt väg. Det har jag en skyldighet att försöka fånga upp och lyssna in bättre, sade Reinfeldt till journalister efter partiledardebatten.”

- Fredrik Reinfeldt

Det är nog väldigt viktigt att försöka se skillnad på SDs aktivister och politiker (dvs de som faktiskt driver sitt engagemang på allvar) och SDs väljare, som antagligen kommer lägga sin röst på SD och sen ska dom fortsätta sina liv. Det är en ganska lik situation som den som uppstod på 90talet med Ny Demokrati. Man missnöjesröstar för att vänstern såväl högern på parlamentarisk basis och framförallt riksdagsbasis är en sorglig samling idioter som bränner våra skattepengar på all möjlig skit, medan man själv ska leva på existensminimum, inte ha ett anständigt jobb, ha studieskulder rakt upp i röven och så vidare. Ur politikerföraktet föds missnöje. Misstro. Och vips så kan SD segla på missnöjet. Vilket har varit deras grej sedan starten. ”Vi är en frisk fläkt i svensk politik” så att säga..

Sen måste vi ju också rannsaka oss själva, vad vi uppnått och vad vi inte ens försökt åstakomma, mer än till ord. När vi säger att vi ska ”Stoppa nazistmarschen” och det gör vi genom en ”Värdig protest” som antingen går från plattform A till plattform B, eller inte går alls. Hur menar vi då? Vad vill vi säga med det? Sen, hur gör vi när fascisterna lämnar gatorna (inte menas detta automatiskt med att ”vi tog tillbaka dom”) och satsar på parlamenten? Utvecklingen har ju sett likadan ut i hela Europa, de flesta partier har ju sina egna kopior av Sverigedemokraterna, Frihetspartiet i Holland, Dansk Folkeparti, Finland har Sannfinländarna, Frankrike har Le Pen och Norge har Fremskrittspartiet och så vidare. Sen finns det en hel våg av kokande högerextrema grupper och rörelser i Östeuropa, men det är ett område jag är alldeles för oinsatt i för att våga blogga om. Det finns det andra som redan kan mer om. Men vad de flesta av dessa partier har gemensamt är att dom inte valt att gå in i den arena vi kan bemästra (dvs gatan) och därmed undviker stopphinder i sin utveckling (störande av torgmöten, konfrontationer, slagsmål, inställda utåtriktade aktiviteter m.m.) utan istället satsar på att normaliseras likt andra partier och genom att rikta in fokus på parlamentet, där motståndet är väldigt lamt och där den autonoma vänstern/vanliga människor/kalla det vad du vill inte finns. Därmed underminerar man vårat verksamhetsområde och byter strategi. Vilket även vi måste göra. Inför riksdagsvalet så hölls protester var Sverigedemokraterna än hade torgmöten, man saboterade möten med äggkastning, slagord, vuvuzelor o.s.v, men protesterna ledde inte till någonting. Att vi ser ”Vi gjorde iallafall något” är en ganska nykter inställning (”allt eller inget” är ganska farligt att utgå ifrån) men att stanna vid det och inte kritisera sig själv och sedan utveckla sina taktiker till nästa gång är destå destruktivare. För att motarbeta SD så måste vi lämna gatukampen i den form den ser ut idag, och försöker hitta nya sätt att underminera dom. Alla har olika idéer kring hur SD ska bemötas nu när dom faktiskt kom in i riksdagen. Men vad det än är för metod som är bäst, så hoppas jag att vi alla kommer göra det vi kan, omsätta våra teorier till praktik och utveckla våra strategier för enskilda organisationer och för våran rörelse i stort.

För övrigt, jag köpte boken ”Beating the fascists” som tar upp den här kritiken om att vi måste anpassa våra strategier, efter hur rasisterna ändrar sina, det vi har nu funkar på gatorna, men inte när rasistpartier försöker ta sig in i parlamenten. En härlig kloss som kommer ta sin tid att nöta igenom. Men den är nog värd det.

Utöver det så har ju snön kommit, och vintern är anammad. I år har jag en redig vinterjacka och kan för första gången på riktigt länge njuta av vintern. För visst är den vacker? Ingenting hände den 30 november förresten. Ingen repris av ”Svärje åt Svänskarna”, ingen nazistisk grupp på stan, inga motdemonstrationer. I kungsträdgården stod kristna fundamentalister och bjöd på kåldolmar, som är bland det godaste jag vet.

Ps. Om någon tror att jag tar SD i försvar; nej. Knappast. SD är farligare än vad SMR någonsin kommer vara. The end.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Asir-anknutna gangsters tog grovt fel, aik-micke skriver 30e november, Johan Frick skriver Wikileaks – vän eller fiende?, Stefan Bergmark skriver En julklapp i patriarkatets arsle, vandringsmyran skriver Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

oktober 27, 2010

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Det gäller att ta sida?

september 10, 2010

Ju närmare valet man kommer, destå hetsigare blir politiker och politikernas kompisar. Man ska lyssna på en låt på Spotify och får höra reklam från Folkpartiet, man får höra av Rättvisepartiet Socialisterna att man måste rösta på ett radikalt alternativ, enligt Socialdemokraterna måste vi rösta fram en ny politik, enligt Moderaterna ska vi rösta för att få fortsätta bygga Sverige. Enligt Sverigedemokraterna måste vi rösta för att få behålla Sverige. Alltså vad fan är det här?

Jag skulle inte se mig som en politiker. Jag identifierar mig inte utifrån den termen, jag är politiskt engagerad, men jag skulle knappast ställa mig bredvid en slipsnisse med en partiknapp på kavajen, det är ju min objektiva fiende, politikerna alltså. Jag har försökt skriva om valet i flera månader nu, om jag ska vara ärlig. Och varje gång har jag ångrat mig för att jag inte riktigt kan ta i det. Det är för ointressant faktiskt.

Det ointressanta är inte hurvida man röstar eller inte, det ointressanta är att man röstar och gör en grej kring det. Eller att man inte röstar och gör en grej kring det. De flesta jag träffar på tycker att det är viktigt med demokrati, men att politiker är skitjobbiga. Kommer ni ihåg South Park-avsnittet (Douche and Turd) som handlar om hur jävla viktigt det är att rösta, denna hets gör att Stan Marsh lessnar och börjar ifrågasätta röstandet (och därmed den jätteheliga demokratin som styrelseform) och tvingas lämna staden för att bo med Eko-terroristerna i PETA, då han inte kan acceptera demokratin. PETAmå vara galna hippies som skiter i människor, men som försvarar djur tills döden skiljer dem åt (bokstavligt talat…) men dem lär Stan en viktig läxa. För det mesta får vi faktiskt välja mellan en gigantisk vaginal-sköljare eller en macka med en skitkorv i, dvs, två kandidater som är lika jävla dåliga båda två. Oavsett form, så är ju faktiskt samma innehåll i båda parter. Precis så ser jag på svensk politik, Mona Sahlin är lika höger som Fredrik Reinfeldt, det blåa blocket och det röda kör ju nästan samma politik på riksdagsnivå (på kommunal-nivå kan det se hur tokigt ut som helst) och att rösta på det ena är ju som en röst på den andre, fast lite annan förpackning.

Nu var inte min poäng att man lika gärna kan rösta på M som att rösta på S eller något sådant, nej nej, så får ni ju inte tro om mig. Jag menar bara det att båda av de block vi har att välja på, alliansen-från-skansen eller rödgröna-inte-så-speciellt-sköna, påminner ganska mycket om varandra. När det Socialdemokratiska Arbetarpartiet börjar lansera sig som Småföretagarpartiet eller när Ärkerövhålen i Moderaterna lanserar sig som Det Nya Arbetarpartiet, då vet man att världen är upp och ner och det är fullt med twister var fan man än vänder sig. Vår demokrati är ju dessutom lagom urholkad vid valurnan då man kan personrösta på folk som kört egna valkampanjer, och man kan rösta på två block, det blåa eller det jättemörkblåa, och alla små partier därimellan (kommunistpartierna, foliehatt-liberalerna o.s.v.) har inte en chans och kommer aldrig ha en chans att komma i närheten av en riksdagsplats.. från vilket land känner vi igen den typen av valrörelse..? Jo, USA såklart. Och USA är ju inte det första land vi tänker på när vi ska tänka på demokrati.

Jag vet faktiskt inte vad jag ville få ut av det här inlägget. Jag har tänkt på vad som händer om vi får borgare fyra år till, då kommer det ju fortsätta som det gjort nu. För mig som är heltidarbetslös så har det sett lika illa ut nu som då Socialdemokraterna styrde. Det fanns inga jobb. Inga partier kan dessutom ”trolla fram” nya arbeten bara sådär, fortfarande så är det ju marknaden, oh, denna heliga marknad, som bestämmer. Säger marknaden att ”Nej Fuck You det finns lagom med jobb, vi behöver arbetslösa som en slags motpol också..” så är det det som gäller. Såvida vi inte får en miljon arbeten inom offentlig sektor, genom att man satsar massor med pengar på nyanställningar där. Eller någonting. Men nya privata arbetsgivare ploppar ju inte upp ur marken bara för att politikerna bestämt sig för att dem får göra det. Det är ju faktiskt som så att politikerna bara är marionetter. De som bestämmer är ju asen på börsen. Asen i storföretagen. Asen som äger bankerna och reglerar världsekonomin.

Men om vi får ett ”vänster”styre så kanske det inte går lika fort med allt raserande? Även om det faktiskt varit så att den snälla-välfärdsvurmande-socialdemokratin varit stygga och även dem skurit ner, och att det inte är någonting man kan klandra borgarna för. Men det kanske går lite långsammare om dem får bestämma? Jag vet inte, faktiskt så gör jag inte det.

Lägg till att SD kanske kommer in, vad händer då? Ingen kommer vilja samarbeta med dem och dem kommer få sitta som pajaser i fyra år, inte kunna genomföra någonting (deras politik snor ju de borgerliga så bra redan..) och sen åka ur. Men deras politik blir legitimerad. Och kommer dem inte in tror jag att SD rasar ihop som ett korthus. Eller blir ett litet kommunalt parti, men att våga satsa på toppen igen, riksdagsvalet, tror jag inte dem inte kommer göra.

Det viktigaste är inte vad man röstar på på valdagen. Gör jag det så gör jag det. Gör mina vänner det så gör dem det. Man kan se röstandet som en engångsföreteelse, för det är ju, en gång var fjärde år. Sen alla dagar därimellan, så har vi all chans att organisera oss. Gå i demonstrationer. Dela flygblad. Ockupera. Strejka. Sabotera. Blockera. Protestera, eller göra vad som behövs. Jag tycker den sämsta typen är den som hetsar andra att rösta, ”valfrihet!!! men rösta rätt!!!” typ som alla valarbetare är. För om jag skulle prata med Mona Sahlin och hon skulle köra sin ramsa ”Det viktigaste är att ni röstar…!” och så säger jag att jag ska rösta på SD, ja då blir hon ju inte glad, hur mycket hon än fejkar. Det är ju bara det valet handlar om. Att säkerställa makt, att erövra makten i riksdagen, att få bestämma.

Kampen pågår liksom året om, inte bara i augusti då valrörelsen drar igång. Kom ihåg det när ni traskar till valurnan. Ni som gör det dvs.

Tips på lite aktuella DN-artiklar som har med valet att göra: Ungdomsförbunden släpps inte in, valfusk i Huddinge, De yngsta väljer rödgröntSD får inga utskottsplatser av S och M.

Från Konfliktportalen.se: Lukas Löfling skriver Vill vi ha en statsminister som inte tar ansvar?, loaderrorready skriver Unga ska ha stryk, Anders_S skriver Allvarlig tågolycka i Stenungsund, cappuccinosocialist skriver The K Word, solidaron skriver Miljöpartiet – De rationella, Hans Norebrink skriver En ljusglimt i högermörkret

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i

augusti 23, 2010

Textraden som är rubrik för detta inlägg kan tyckas vara skrivet på fyllan. Men det är det inte, det är en rad ur ”Fredmans Epistel no: 1″ av C Michael Bellman. Flera av hans epistlar som vi lyssnar på när dem tolkas av bl.a Fred Åkerström eller för all del Cornelis Vreeswijk handlar ju om hur livet var på 1700-talet. Där inräknas stora mängder alkohol och social utslagning. Ulla Winblad var ju prostituerad och Bellman och hans gäng verkar ju ha varit en föregångare till alkisgänget som super i parker och gapar på småbarn, ni vet det där gänget som finns i varje mellanstor förort med ett eget Systembolag.

Ett ting som lockat många människor i många åldrar och som byggt många olika relationer är ju just alkoholen. Behovet att hälla i sig ett gift, för det är ju faktiskt, för att sätta kroppen, sinnen och nervsystem ur balans, för att sedan kunna utvidga sin egna prestation (man vågar mer, man vågar göra saker man normalt sett skulle undvika att göra eller inte våga göra) resultatet har varit positivt för många, man blir en socialare människa, man vågar prata med nya människor, man vågar säga saker till människor i fullt förtroende, gemenskaper svetsas vid.. ja, visst, men sen kommer ju alla nackdelar, som innefattar allt ifrån att man säger alldeles för mycket och gör bort sig, till att våldsamheter, ”onödiga fyllebråk” och liknande tar vid.

Alkoholintaget är ett gammalt påfund, ingenting som ökat nu under 2000-talet, utan det har sett likadant ut hela tiden. Eller, innan vi skaffade ett alkoholmonopol så såg det ju faktiskt mycket värre ut. Män söp som svin varje dag, då drack man inte rosé för att bli lite salongsberusad på förfest, utan då söp man som svin kort och gott. För att glömma vardagen, för att slippa tänka på arbetet, för att kunna stå ut med sig själv. Detta är ju även ett beteende som finns kvar, överallt, och är framförallt vanligt i – ja justja, där arbetarklassen oftast bor. I förorten. Vanligt var det förut också, att man tog betalt i alkohol. Istället för att arbetsgivarna skulle behöva betala ut en lön varje dag (på den här tiden var dagarbete mycket vanligt förekommande, i alla främst storstäderna) så man gav de som arbetade en flaska sprit att lattja med framåt dagens slut. Spriten var billig, hade ingen beskattning eller någon kontroll, fanns överallt – och framförallt tog den kål på vår klass.
Man hade faktiskt försökt ta itu med alkoholmissbruket i vårat land, Gustav III införde ett tidigt monopol på alkoholtillverkning, som sedan ändrades i början av 1800-talet så att visa jordbrukare kunde ägna sig åt s.k. ”husbehovsbränning”. Monopolet upplöstes 1810 och masskonsumsionen av brännvin tog igång på allvar, speciellt under industrialiseringen, då mer arbeten skapades, tyngre arbeten som krävde ”avkoppling” efter arbetsdagen. En människa tål ju inte hur mycket som helst utan slås ut ganska hårt av en snabb samhällsomvandling/utveckling, det är någonting som inte är speciellt för att alkoholdrickandet ökade i samband med alkoholmonopolets avskaffande, utan gäller det allra mesta faktiskt.

Men faktiskt så söp arbetarklassen ihjäl sig nästan. Man orkade inte protestera, man sket i att protestera och framförallt så var man för full för att protestera. En passiv arbetarklass gör inte revolution. En passiv arbetarklass reser sig inte. En passiv arbetarklass skiter fullständigt i vad som händer. Dem vill jobba, få pengar för dagen, och kunna supa. I denna veva tog nykterhetsrörelsen vid. Mycket av produktionen för att framställa mat (potatis och säd) hamnade neråt i prioteringslistan, för att man satsade på att tillverka öl och brännvin, eftersom det kunde man tjäna mer på. Varför sälja potatis till hushåll, när man kan sälja alkohol till en grovt alkoholiserad befolkning, med utbredd alkoholism? Man ser ju marknaden ganska tydligt, var stora vinster går att skapa så att säga.
Den tidigaste nykterhetsorganisationen i Sverige, Svenska nykterhetssällskapet, hade upptåt 100.000 medlemmar när det gick som bäst, och man bakade in en hel del kristen moralism (vilket var tidstypiskt, helt klart) någonting som finns kvar i nykterhetsrörelsen på olika håll i landet, inte allt för sällan har Anonyma Alkoholister stora kristna inslag i sin verksamhet, och håller till i kyrkor eller lokaler som på något sätt disponeras av den kristna rörelsen.

Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans omkring sex procent av befolkningen 1910. Nykterhetsrörelsen var en folkrörelse och erbjöd många gånger sina medlemmar breda möjligheter till aktiviteter inom föreningen. Den blev också för många en skola i demokrati, eftersom att arbetare här gavs möjlighet att lära sig demokrati som arbetssätt och dessutom fick driva sina egna frågor. Det huvudsakliga arbetet gick dock ut på att helt förbjuda så kallade rusdrycker. De ansågs splittra familjelivet och därmed gå i konflikt med den kristna idén om en kärnfamilj som alla hade olika roller s.a.s.
Så det var en riktig folkrörelse på många sätt. Förutom möten där strategiska saker diskuterades, då den ständiga frågan var hur man skulle ”utrota” brännvinet i Sverige, så fördes även många andra saker, såsom sociala aktiviteter där hela familjer kunde delta. Nykterhetsföreningar arrangerade stora pickningar på somrarna där barnfamiljer kunde närvara, man umgicks och kunde göra det utan brännvinet, man arrangerade aktiviteter för barn och för vuxna, och för många fick man lära sig hur demokrati fungerande och hur samhället var uppbygt, man kan säga att nykterhetsrörelsen bidrog till en stor del av folkbildningen i landet. Många lokala nykterhetsgrupper ansvarade även för hjälp med läsning och skrivning, två saker vi tar för givet att skolan ska göra idag, men på den här tiden hade inte alla barn möjlighet att gå i skolan, och många vuxna missade. De som var bildade hjälpte t.ex många att skriva brev till släktingar i USA, dit många svenskar flydde när det gick som allra sämst för landet under 1800-talet, bara för att ta ett exempel.

Rörelsen växte sig stor i Norrland och Småland och där verkade den, i storstäderna fanns den inte riktigt på samma sätt, och etablerade sig aldrig på riktigt. Den politiska nykterhetsrörelsen växte också fram, som ansåg att kristna värderingar inte hörde hemma i alkoholpolitik, en del hävdade också att det var viktigt att arbetarklassen inte söp ihjäl sig eftersom då kunde vi inte enas, och en splittrad, nedsupen, nedgången, outbildad och passiv arbetarklass tjänar bara borgarklassen på. Denna åsikt var mycket kontroversiell när den kom i slutet på 1800-talet, men idag så skulle de allra flesta nicka med.

En folkomröstning år 1922 ”Folkomröstningen om rusdrycksförbud” lyckades inte förbjuda brännvinet, men 49% av svenskarna, en majoritet kvinnor, tog avstånd ifrån superiet. Eftersom det var en så pass stor mängd människor som var emot rusdryckerna, så beslöt sig regeringen att inte förbjuda dem övht, dvs inte utrota dem, men att tillverkning av berusmedel blev totalt förbjudet. Starköl och starkcider, som var de vanligaste dryckerna, blev därför stoppat att tillverkas i Sverige.

Vad som är intressant var att det inte var betalda ombudsmän eller präster som utgjorde nykterhetsrörelsens grund, trots att rörelsen i mångt och mycket var kristen. Nej nej, själva arbetet med att ordna upp nykterhetsgrupper, aktiviteter m.m. stod många helt vanliga arbetare för. Visst, kristendomen var väldigt utbredd och djupt rotad hos många tusentals människor från arbetarklassen, men socialismen trängde sig in allt mer och mer i nykterhetsrörelsen och under tidiga 1900-talet fanns det socialister i mångt och mycket i nykterhetsrörelsen. Inte för att verka för att alla nykterhetsrörelser skulle gå upp i någon läskig international eller börja sponsra någon kommunistisk geurillagrupp, nej, för att man inte skulle se alkoholmissbruken som något individuellt och ”blir du frisk så blir du det med jesu kraft” utan för att vi MÅSTE kunna hålla oss nyktra, annars kommer vi gå under som samhällsklass och därmed ge borgarklassen all makt att styra över våra liv. Återigen: En nedsupen, passiv och splittrad arbetarrörelse kör överklassen över med en jävla ångvält. Därför behövdes nykterhetsrörelsen, för att kunna få igång ordning och disciplin hos vanliga människor. Det handlade alltså om folkbildning. Sen var det viktigt att man organiserade sig.
Sen fick vi alkoholmonopolet och endast Systembolaget fick sälja brännvin. Och så har det varit sen dess. Men det finns ju en baksida av det myntet också. Regeringen fattade ju på den här tiden då monopolet skaffades att ”Svenskarna verkar ju älska rusdryckerna!” och tog monopol på att få sälja. Men man fick ju inte göra vinst på att sälja alkohol, så det blev ju skatt istället. När man köpte alkoholen betalade man ju även skatt för den (det är därför vodkan är skitbillig i Ryssland men svindyr här, om ni undrar!) och därmed drog staten in pengar på att sälja någonting man var ensamma om att sälja på. Cash för daddy state och kontrollerad alkoholförsäljning.

Nykterhetsrörelsen finns kvar idag, men för en tynad verksamhet, ”Dont drink and drive” och liknande kampanjer känner väl de flesta igen ifrån gymnasiet, och vi känner ju alla igen ”Spola kröken”-kampanjen, det förs ju fortfarande, men inte mycket mer längre.  När vi trädde in i EU så reglerades hur mycket alkohol man fick ta med in till Sverige, så att vi inte skulle åka över till Tyskland för att köpa hem absurda mängder alkohol tillbaka till Sverige. Dock så ville EU också att vi skulle upplösa ett av våra monopol och då rök statliga Vin & sprit. Kvar är systembolagets monopol, som finns ute i Jordbro, och heter Lagena.

Nu fick ni lite historia. Nu ska vi prata allvar.
Idag är superiet ganska utbrett inom vår rörelse, när jag pratar om vår rörelse så menar jag de organisationer som utgör den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Mycket av våra aktiviteter finansieras med stödfest-pengar, det är bra att gemensamt samla in pengar för gemensamma projekt, eller för att stötta en viss  grupp som har ett visst projekt och behöver pengar. Men att det ska krävas att vi super skallen i bitar tycker jag är fruktansvärt tråkigt, och det banar väg för att vi ska vara tillbaka på ruta ett i historien, tillbaka till superiet som skapar en splittrad, nedsupen och passiv rörelse. För det är ju faktiskt inte revolutionärt att supa, oavsett om man super på ett kommersiellt ställe som drivs i vinstsyfte, eller om man super på en stödfest.

Ett annat problem är också att ett kollektiv lätt splittras. Det finns ju de som inte dricker, eller de som inte vill dricka varje gång. Precis som när man ska styra upp en filmkväll. Alla kan sällan samma dag, ofta har man andra planer, inte lust eller måste jobba, för att nämna några få. På krogen är det, som jag skrev i början, ett ypperligt tillfälle då man under lite lättare och trevligare former får snacka i lugn och ro, nya vänskaper skapas, nya relationer skapas, men då exkluderas ju de som inte vill gå på krogen av olika anledningar. Resultatet blir alltså att ett ”gäng” bildas och ett annat gäng står utanför gemenskapen. Och om man löser det genom att dra med dem på krogen så anser jag att man har nått en absurd organisatorisk problematik.

I flera organisationer har dessa tendenser uppstått och man har kunnat se att det lätt varit så, de som dricker ihop håller oftast ihop, peppar varandra och backar upp varandra, detta är ju det positiva resultatet av att man skapat en gemenskap. Att man håller ihop. Problemet är ju den att det skapats på ett ställe som inte alla kan inkluderas i, utan de som exklueras står ju där som fån och ibland känner dem sig inte som en ”del” av gänget. Detta problem är ju någonting som är väldigt lätt att råda bot på – gör saker ihop nyktra. Filmkväll är ett exempel. Det finns mängder av bra saker man kommer på när man lagar mat tillsammans, går promenader tillsammans, har ”aktivitetsdagar” tillsammans. Inför första maj när man målar banderoll, lyssnar på musik, skojar med varandra – är bland det bästa jag vet med den organisation jag är med i. För då är alla där, nyktra och det är ett bra tillfälle för nya medlemmar att känna att man är en del i någonting och att ens insats spelar roll. Om man kan anpassa situationen (t.ex byta ut banderollmålning mot en stor matlagningsträff exempelvis) så har man kommit långt. För att kunna finna en gemenskap, så måste man kunna arbeta som grupp. Och för att kunna arbeta som grupp, så måste man göra saker där alla är delaktiga. Ett litet exempel: Golf är inte kollektivt. Då är det din individuella insats som spelar roll – för dig. Fotboll är kollektivt. För då spelar man i lag och måste lära sig lita på varandra, arbeta ihop trots att man inte är blodsbröder sen barnsben o.s.v. Kort och gott: Kollektiva aktiviteter skapar en gemenskap, svetsar ihop en grupp och gör att politiskt arbete underlättas och kan förverkligas. Man kan inte arbeta som en organisation om man inte kan jobba i lag, och då återfaller vi till det här jag skrivit om tidigare, ”en passiv, _splittrad_, nedsupen arbetarklass gör ingen revolution”
Jag hävdar inte att människor måste sluta dricka, dricka är upp till var och en om man vill göra, det är ingenting som jag eller någon annan egentligen ska kontrollera åt någon annan (såvida inte en person löper en risk för alkoholism och måste ha hjälp att inte falla i det, men det är en annan sak…) sup för all del! Men se till att inte det resulterar i att kollektiv splittras, att man inte kan känna en samhörighet eller en gemenskap – det är då problemen uppstår.

Arbetarrörelsen kunde agera ordentligt under tidiga 1900-talet, när allt från barnbidrag, semesterersättning, åtta timmars arbetsdag m.m. infördes, och då mycket för att man hade övervunnit det som sått splittring och passivitet – och istället arbetat för att skapa en progressiv rörelse. Det är den här rörelsen vi måste leta oss tillbaka till om vi ska ha en chans att vinna i framtiden.
Jag är själv nykterist. Det är inget val jag har gjort på ”senare dar” utan jag har aldrig rört flaskan, i hela mitt liv. Dels pga. privata orsaker och dels för att jag tycker det skadar politisk aktivism fruktansvärt mycket, när folk är mer ”på” att dricka öl än att gå på aktiviteter som ens egna organisation arrangerar och behöver allas gemensamma styrka och kapacitet för att genomföra. T.ex ett enskilt medlemsmöte är ju ingenting blir arg över att folk skippar för att dem ska dricka, men en aktion, ett torgmöte, en flygbladsutdelning m.m. tycker jag är tristare att folk struntar i att delta på, för att man hellre dricker.

För mig är nykterism och sunda alkoholvanor ingenting som ska läggas på individnivå. Det finns ingen poäng med att vara någon slags besserwisser som sitter och säger att ”ja, jag dricker ju inte, jag är så duktig jag får allting gjort och har pengarna kvar i slutet på månaden”, utan det är någonting som måste föras in som en del i vår rörelse och i vår kamp – det fungerar inte att människor inte kan hantera sitt drickande och dricker för mycket så övrig aktivitet skadas. Men det är ingenting man ska klandra privatpersoner för, det är så samhället ser ut. Man super för att slippa se skiten, man går inte på ett SUF-möte. Det gör en ännu mer deprimerad (inte att vara SUF-are, men att behöva bli påmind ännu mer om allt som är fel i världen) då måste man börja presentera alternativ. Jag minns flera trevliga aktiviteter jag gått på, och som folk som i vanliga fall hellre dricker på lördagskvällen än går på ett trist möte var med på. Alla hade trevligt, på lika villkor. Mycket vettigt sades och många bra resultat uppnåddes. Man kan inte fastna vid att alkoholdrickande bara är någonting individuellt, det är det ju visst i den mån att det är ju jag som dricker ölen, inte någon annan, men att det är ett symptom på någonting större. Någonting som människor förr i tiden kämpat emot. Jämför det med att man inte bara kan nöja sig med att vinna en facklig konflikt, och stanna med aktivismen där. Vi måste ändra någonting större – byta ut hela skiten till någonting nytt. Ja, ni förstår säkert jämförelsen.

Det fungerar ju inte att säga att ”Nej jag super inte för det är skadligt för arbetarklassen” eller liknande, för då gör man ju en kollektiv fråga till en individuell, samma sak som när man köper rättvisemärkt kaffe istället för ”vanligt” kaffe, då gör man ju lösningen till en individuell och ”köper sig fri” från det dåliga samvetet. Att bekämpa/belysa/motverka individuella alkoholmissbruk är bara att plocka ut russinen ur en bulle. Vi vill ju äta hela bullen! Inte bara delarna av den. Allt! Därför borde vi lära oss av hur man gjorde förut, och istället för en stödfest så arrangerar man en stödfika, vilket har gjorts, mycket för att testa och se om det är lönsamt, och ja, det är det. En stor stark blir en kaka och en kaffe, och ändå gjorde organisationen vinst och fick pengar till sitt projekt.

Det är bra med ett Systembolag, jag vill inte ta bort alkoholmonopolet, för då kommer vi ju bara kastas tillbaka hundra år i tiden, sådana saker som kan vara skadliga ska hållas kontrollerat, inte för att jag vill vägra människor att dricka – men det ska vara medel-svårtillgängligt, och inte gå att knalla ner till ICA och köpa en kvarting. Då är vi tillbaka på ruta ett. Och dit vill vi inte komma, tro mig.


Det kan inte bli bättre..

juli 10, 2010

Borgerlig media om detta: DN, DN2, DN3, Trumjävlavirvel, DN. Läs gärna föregående inlägg om barnuppfostran. Det är så man spricker av glädje över vilka svin det finns i världen. Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3SVD1, SVD2.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.