Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Det kan inte bli bättre..

Borgerlig media om detta: DN, DN2, DN3, Trumjävlavirvel, DN. Läs gärna föregående inlägg om barnuppfostran. Det är så man spricker av glädje över vilka svin det finns i världen. Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3,  SVD1, SVD2.

Till försvar av en Arbetare(n)

Det har uppstått en liten konflikt inom vänstern. Eller snarare, så har en konflikt börjat synas, men i själva verket är det ju ingen konflikt. För att en konflikt ska kunna bli en konflikt (dvs, att två parter är osams om någonting och inte kommer överens) så måste ju en bakgrund finnas. Men bakgrunden till det här är att SAC Syndikalisterna hade en av sina kongresser, vilket man haft sedan man startade för snart hundra år sedan. På den här kongressen valdes en ny redaktör, av medlemmarna i de olika LS-en, till att styra tidningen. Redan från första början hade den här nya chefsredaktören gått ut med vad han skulle göra och hur han ville att Arbetaren skulle vara. Vad som är Arbetarens problem är att den tidningen inte fokuserat så jättemycket på.. ja, arbetaren ute i det verkliga livet. Utan mer på kultur, debatt och på klimathotet och gud vet vad. Det har gått runt ett skämt i våra kretsar om att ”Jaså Arbetaren har en extra-bilaga om miljön? Är inte det ungefär som när SD Kuriren har en bilaga om invandring?” vilket har varit mer en sanning än ett skämt. Den nye chefsredaktören, som heter Mattias Pettersson, började med att hårt försöka växla om i Arbetaren, började fokusera mer på facklig kamp på gräsrotsnivå, på vanliga människors vardag. Vilket en tidning med namnet ”Arbetaren” borde ha gjort från första början. Men då SAC varit ett s.k. anarkistiskt ”hippiefack” som mest sysslat med vadsomhelst så länge det inte var facklig kamp, så tar ju självklart tidningen stryk av detta. Men iochmed den fackliga re-organiseringen som pågått sedan början av 2000-talet, så har mycket förändrats. SAC börjar bli ett vanligare inslag på gatorna, vid blockader, man kör hårt mot hårt och man vinner faktiskt sina strider. Och självklart måste även Arbetaren re-organiseras då Arbetaren är en del av SACs verksamhet, då medlemmarna faktiskt äger – och betalar – tidningen. Då är det ju självklart att medlemmarna ska få bestämma vad som ska stå eller inte.

Det intressanta i det här är inte att Arbetaren börjat byta spår och några av de som inte håller med Mattias fått lämna Arbetaren, utan att dem bölar och beklagar sig i borgerlig media. I Aftonbladet finns det en artikel som heter ”Därför lämnar vi Arbetaren” som jag nu ska ta de mest intressanta styckena ur och kommentera och häckla. Som sig bör alltså.

”Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.”

De närmast sörjande? Menar dom alla medlemmar i SAC då, som faktiskt betalar notan för det här kalaset? Det där var nog det värsta jag läst på länge. Maken till förakt mot SACs medlemmar, helt vanliga människor – har jag då aldrig skådat. ”

”Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.”

Om man ska övertolka det här stycket så menar dom alltså att en del har fått glida räkmacka för att etablera sina namn och påbörja sina karriärer, på Arbetarens bekostnad? Är inte det fel eller bara fel? Och andra har sett tidningen som en slafsig lekstuga där man kan skriva om sina hjärteämnen när ”vanlig press” inte tillåter. Också det helt fel inställning att ha till en tidning som faktiskt inte bedrivs i kommersiellt syfte.

”Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.”

ÄNTLIGEN!!!! Säger jag bara. Liksom Arbetaren är inte Yelah. Här kan inte vem som helst skriva om vad som helst. Tidningens innehåll ska ju spegla rörelsens verksamhet (hihi, jag gillar att använda ordvalet ”rörelsen” även om det faktiskt stämmer) och skriva om det som SAC sysslar med – radikal facklig kamp på gräsrotsnivå. När det formulerar sig som att Arbetaren ska bli ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” så blir jag lycklig och funderar, precis som många fler, på att ta en prenumeration. Vilket man borde ha gjort för längesen egentligen. Bättre reklam kunde man ju inte få! Indirekt så är ju reklamen såhär:
Andreas Malm m.fl får inte tramsa i Arbetaren. Därför lämnar dom Arbetaren för Arbetaren ska börja skriva om arbetsplatskamp. Tramset flyr med benen på ryggen och kvar är en arbetsplatstidning som man kan stoppa i händerna på sina arbetskamrater utan att behöva skämmas. Tack!

”Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.”

Men ”de radikala arbetarna” pratar inte heller om miljökamp i fikarummen. Oddsen att dem pratar om hur kasst det är på arbetet, hur hjärndöd chefen är och varför vanligt folk ska betala för andras misstag är nog mycket större än att man pratar om klimatkamp eller djurrätt. Faktiskt. Sen beror det ju helt på vad för slags radikala arbetare man pratar om, precis som stycket efterfrågar. På kulturredaktionen på Aftonbladet lär det ju finnas en del radikaler. Dock av helt fel sort.

”Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.”

YES!!!!!! Äntligen kommer det gå att läsa tidningen! Hurray! Jag vill läsa om vad SAC gör. Jag vill läsa om vad som händer runtom i landet på våra arbetsplatser. Jag vill läsa om hur klasskampen pågår utomlands. Jag tror verkligen inte att jag är ensam. Jag vill inte läsa om Hizbollah signerat Andreas Malm, jag vill ännu mindre läsa om miljökamp och anti-imperialism. Vill jag läsa om hur fattiga bönder i andra länder lider så kan jag köpa ett nummer av Proletären.

”Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.”

Jupp. En förlust av ett vindkraftverk, men en kärnreaktor har vi fått istället. Bättre. Snabbare. Intressantare. Coolare. Hårdare.

Summan av hela den här Aftonbladet-artikeln är ju bara att massor av karriärister och allsköns dårar är sura för att SACs medlemmar, de som i huvudsak betalar tidningen, vill byta inriktning och har valt en ny redaktör. Bara helt rätt tycker jag. Vill man skriva om tredje världen, miljö och islamism så kan man starta en blogg, ge sig in i Yelah eller någon annan av de redan existerande vänstermedierna. Men det är självklart mysigare att bygga på sin karriär genom att använda ett ”Syndikalistiskt propagandaorgan” som språngbräda. Jo jag tackar ja.

Själv är jag medlem i ett LS. Själv har jag inte varit med tillräckligt länge för att bli bitter över hur mycket mina pengar felinvesteras, men det känns som att den dagen lär inte komma. Nu har SAC blivit någonting riktigt bra, faktiskt ett av de bästa tingen jag vet. Och detsamma gäller Arbetaren, som är en överlägset snygg tidning och som om något år lär vara hur bra som helst, när den fackliga re-organiseringen satt sina spår i tidningens artiklar. Och jag kan inte bärga mig.

På tal om det där med att feminismen utraderas sen den  här organiseringen, vilket även det nämns i Aftonbladet-artikeln, så skrevs en sjukt bra artikel i veckans (eller om det är förra veckans) nummer, om att det är svårt för kvinnor att få sina arbetsskador erkända av män. Mycket bra.

Låt Arbetaren bli ett syndikalistiskt propagandaorgan!

Men vi ska inte stanna där. Andreas Malm är en speciell kille jag gärna snackar vidare om. Han har ju nyss lämnat SAC för att gå in i det trotskistiska partiet Socialistiska Partiet. På SP-bloggen Röda Lund så kommenterar han avhoppet.

” (bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.”

Andreas Malm hoppar av i samma veva och tappar tron på SAC som politiskt projekt ungefär samtidigt som antalet konflikter ökar och SAC börjar hårdna som fackförening. Ungefär samtidigt som SAC börjar arbeta som man säger sig göra, så lämnar Malm SAC. Det behövs nog inga kommentarer på det där, alla som inte är dumma i huvudet har nog dragit samma slutsats nu: Andreas Malm platsade inte i SAC. Så enkelt är det. Han funkar bättre i något litet parti eller i någon intresseorganisation, men syndikalism är nog faktiskt ingenting för honom. Och det är inte något elakt sagt, om du läser det här Andreas – Jag hoppas verkligen du hittat rätt och kan bedriva politiskt arbete på dina villkor. Alla kan inte vara nöjd med allt. Testa att stoppa in alla LO-pampar i SAC och se hur det går. Jävla zoo det skulle bli.

När vi ändå sitter och raljerar över Arbetaren och SAC, så kan jag berätta för er om en konflikt som pågår just nu – mot Berns i Stockholm. Berns har valt att inte fortsätta förhandla med SAC utan istället väljer att förlora flera miljoner pga de blockader vi använt mot dem. Samtidigt som Berns, varje lördag, har mängder med bråk, poliser, blockadvakter och gäster som vänder i dörren, så har SAC fått ett gäng nya medlemmar och stora delar av vänsterrörelsen i Stockholm har blivit radikaliserade. Nya ansikten dyker upp på blockaderna, och folk har en sådan kämparglöd att man blir tårögd nästan. SUF är självklart en stor del av mobiliseringsarbetet inför blockaderna, och vi, till skillnad från Andreas Malm – vill ha ett agressivt maffia-fack som tar vad som är vårt och inte viker sig för någonting. Vi vill ha syndikalismen, Andreas, vi vill inte ha dig och Hizbollah.

”

Berns salonger är satta i facklig blockad. Det betyder att facket avråder alla kunder från att stödja Berns genom att gå in och spendera sina pengar där. Det finns många andra uteställen i närheten, t ex kring Stureplan. Anledningen till blockaden är att företaget sparkat sina lokalvårdare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Om du går på Berns ikväll minskar du städarnas chans att få tillbaka sina jobb.

Krävde svensk arbetsrätt – då blev Berns städare sparkade.

Berns har under många år undvikt att anställa städare själva utan har istället satt i system att anlita dem via olika bemanningsföretag. Detta har motverkat facklig organisering men framförallt medfört att Berns försökt svära sig fria från ansvar för arbetsvillkoren, som varit mycket sämre än vad svensk arbetsrätt föreskriver.Några av städarna, anställda genom bemanningsföretaget NCA, gick med i facket för att bl a kräva lagenliga anställningskontrakt, rätt till föräldraledighet och korrekta arbetsscheman.

Först när Berns satts i blockad 2009 vann de dessa grundläggande rättigheter. Bemanningsföretaget lades då ner på grund av ”arbetsbrist” och istället tog Berns själv över städningen. Ingen av de fackligt anslutna erbjöds stanna kvar, trots att de jobbat på Berns i upp till tio år.

Det är uppenbart att Berns velat bli av med städarna och facket, särskilt som städarna själva bildade ett kooperativ som Berns avböjde att anlita. Den enda av städarna som erbjöds arbete var en person som lämnade facket och agerade strejkbrytare i konflikten för lagliga arbetsvillkor. Städarna kämpar nu gemensamt för att få tillbaka sina jobb och för att inte låta företaget komma undan med sitt skamgrepp. Berns har satt sin fackligt anslutna städpersonal i blockad. Vi sätter därför Berns verksamhet i blockad.

Bemanningsföretag möjliggör exploatering

Berns har använt bemanningsföretaget NCA för att låta städare arbeta för ett billigt pris, utan att Berns behövt ta något ansvar. Nu använder man bemanningsstrukturen för att bli av med dem sedan de vunnit fajten för sina rättigheter. Berns stoltserar med att städarna aldrig varit anställda på företaget, trots att de jobbat härinne, med att städa Berns lokaler, i upp till tio år.”

Hämtat från: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/%C3%96ver-hundra-personer-blockerade-Berns

För den som vill läsa en väldigt bra, propagandamässigt, skriven artikel av Rättvisepartiet Socialisterna, så finns det en här.  Det som är fint med Bernsblockaderna är att verkligen alla är enade. Det har lallat omkring RS-are, som i vanliga fall ses som pestsmittor, och hjälpt till, skrivit bra om blockaderna och delat flygblad för fulla muggar. Människor från LO har varit med, SUF-are från olika delar av landet (som alla befann sig på samma ställe samma helg för ett möte) och framförallt SUF-are från Stockholms respektive Haninge-klubbarna i Stockholm. Vi tänker inte ge upp för Berns och poliser med dragna batonger eller hot från SHR skrämmer oss inte.

Mattias Pettersson

Vi glömmer dig inte, Hampus

Man tänker sig att nu när det är tio år sedan Björn Söderberg mördades, så ska det svämma över med vänsterbloggare som tävlar i vem som är mest emot mordet och den nazistiska rörelsen, alla med olika resultat och olika sätt att bemöta den. Bra i vilket fall som helst. Mordet på Björn är ett mord som inte får glömmas, av många anledningar. För det första var det en attack mot våran rörelse, vi som på ett eller annat sätt sitter ihop med SAC, och för det andra var det en attack på arbetarrörelsen, och då rör det alla oss som bekänner oss till olika socialistiska ideologier, även om vi är bokstavstrogna R-are eller tidningsförsäljande trotskister – alla har vi en skyldighet att som rörelse och en del av klassen – att uppmärksamma detta, sprida vidare och hålla minnet levande. Aftonbladet och liknande medier skriver ju hellre om när brats slår ihjäl varandra och ger de ”trevliga” iniativtagarna ett skjut till karriären, nu ska ju Anton Abele ge sig in i politiken, och tack vare det här ”Stoppa gatuvåldet”-tramset så har han ju en rejält fin portfölj med sig.

Nu har det dock hänt lite grejer. Den utomordentligt duktige skribenten och frilansjournalisten Martin Fredriksson har publicerat en artikel om Björn Söderbergs mördare, Hampus Hellenkant och vad denna bastard har för sig idag. Han försökte ju som bekant med att bli läkare, men jag kanske bara talar för mig själv nu – men bli opererad av en morddömd nynazist? Nä, jag skulle nog hellre ligga och dö hemma i soffan då faktiskt. Men att han inte åkte ut från sin utbildning för att det kom fram att det faktiskt var han som sköt Söderberg – utan för att han hade förfalskat sina betyg – förbluffar mig. Nu är ju inte jag ett fan av att döma människor som hamnat snett i livet med fängelse och våld, men i Hampus fall är jag redo att göra ett undantag.

Det visad sig även att Hampus fortsatt kartlägga vänsteraktivister och journalister, för info14s räkning. Samma kompisar som han hade 1999. Historien har lärt oss att den enda nazisten som går att räkna med är den som inte lever längre, och Hampus hade ju tur att han bodde i ett sådant upplyst och demokratiskt land där alla sorters slödder får en andra chans – men när man även sumpar den andra chansen så är det dags att mata honom till vargarna.

Personligen har jag inget personligt band till Björn. Jag var ung 1999, men jag minns mordet, som eskalerade i media och jag minns tevenyheterna om det. 1999 var jag inte så överdrivet intresserad av politik, men jag kommer ändå ihåg när det fanns tidningar som skrev om mordet och så, och att nazisterna var galna och en farlig rörelse man inte fick acceptera. 1999 tog hela svenska folket avstånd från nazismen, idag ser det lite annorlunda ut när partier som Sverigedemokraterna har goda chanser att komma in i riksdagen, när människor på fullt allvar kan säga att ”Men dom ska väl få demonstrera dom också? Ska inte dom få ta del av yttrandefriheten?” när man delar ut flygblad om motdemonstrationerna 6 juni. Var har det gått fel? Vad har förändrats?

Jag tror nog att människor behöver den här vetskapen om nazismens brott i modern tid, i större utsträckning. Att läsa om nazisterna i Tyskland är något vi gör under historian på högstadiet och gymnasiet, det tillhör historien nu. Men moderna nazistiska brott, som de 20-tal mord som skett i Sverige sen 80talet, alla de hundratals misshandlar och alla de våldsamma, tungt beväpnade nazistsekterna som tar plats i det offentliga utrymmet..det får vi inte lära oss så speciellt mycket om, jag fick iallafall inte göra det.

Jag tror dock inte heller lösningen är att eliten, militanta vänstergrupper ska stå i fronten för att bekämpa nazismen med våld, och göra antifascismen till ett personligt krig med nassesekterna, det isolerar bara antifascismen som faktiskt är en angelägenhet för arbetarrörelsen, och har varit sen urminnes tider. Men samtidigt vill jag inte ta avstånd ifrån antifascismen, den har ju faktiskt visat sig ge resultat – en del tveksamma, andra bra. T.ex. om det inte vore för de våldsamma antifagrupperna så hade ju säkert SMR stått och delat flygblad varje helg i centrala Stockholm, för jag menar, en namninsamling och en banderoll 500 meter ifrån skrämmer inte nazister. Det som skrämmer dem är att trycka tillbaka dem, tränga in i deras privatliv och ligga på dem tills dem faktiskt hoppar av. Det är inte så speciellt folkligt, men nödvändigt. Som arbetarrörelsen ser ut idag så kan man inte utlysa en demonstration på 6 juni och förvänta sig att hela LO-kollektivet sluter upp och vill banka nassar efter arbetet, men man ska samtidigt inte heller glömma dem och satsa på att den organiserade vänstern ska lösa klassens problem, vänstern ska fungera som en del av klassen – men inte ställa sig före och ”företräda” eller ”tala för” den. Det här problemet har en del grupper idag, och det får man väl bita i det sura äpplet och acceptera.

Vad gäller Hampus Hellenkant så hoppas jag artikeln på Aftonbladet och i Arbetaren gör sig påmind om vad du gjort, och jag hoppas att det kommer vara extra jobbigt att handla käk på Konsum på måndag, då det är prick tio år sedan du sköt Björn i hans trappuppgång.

Tack vare research.nu så finns det dagsfärska bilder på Hampus och ett avslöjande om att han fortfarande är med i gamet, och han bör behandlas som det kräk han är.

Arbetaren om att Hellenkant fortsätter kartlägga vänstern, Aftonbladet – Dömd mördare kartlägger journalister, manifestationer på måndag

Vi glömmer aldrig Björn Söderberg,

men ännu mindre glömmer vi Hampus Hellenkant.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Reinfeldts buktaleri, Bo Myre skriver 12/10, Catalonia: Anarchist prisoner goes on thirst strike after 86 days on hunger strike, Anders_S skriver Lauritzen – danska färjekungar, tusenpekpinnar skriver Ockuperade företag – socialism i praktiken eller bara en annan sorts kapitalism?, Fredrik Jönsson skriver Nazist från Folkfronten ringde