Men sluta böla

Det kan inte vara lätt att vara Sverigedemokrat just nu. Och det ska det ju inte vara heller. Sverigedemokraterna har ju etablerat en bild av sig, under många år nu (faktum med att det exploderade inför riksdagsvalet 2010, men det var ju en strategi partiet använde sig av redan 2002-2003) om att det ska vara så jävla synd om dom. Dom är ett utanförskapsparti. Dom som säger som det är men som alla skrattar åt och motarbetar, i ”demokratins namn” och gud vet vad. Lite samma strategier som foliehattarna från Vaken.se använder sig av, dom sitter sanningen och regeringen gör allt för att tysta dom, för dom vet ju minsan att 9/11 var ett s.k. ”inside-job” för att kunna attackera Irak.. ja, och Sverigedemokraternas variant av denna idé är att dom blir isolerade från den allmäna politiska debatten för att dom säger det ingen annan vågar säga, dom står för Vanligt Folks värderingar, politikerna har svikit folket etc etc.

Den som är någorlunda insatt i den politiska debatten i Sverige vet mycket väl vad jag pratar om. Det är ett parti som det bara är jävligt synd om. Det är inte lätt att Lars Ohly vägrade sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson, det är inte lätt att varje gång man ska ha en demonstration mot någonting så ska man behöva ha en kvarts miljard i polisbudget, behöva åka bort i abonnerade bussar etc. Det är inte lätt att bli beskylld för rasism vad man än säger, eller att man är ett högerparti fastän man försöker flörta åt sig LO-väljare, precis som Moderaterna och alliansen gjort. Nåja.

Nu senast är det ju ett jävla bölande om Norge. Från SDs sida. Dom fick inte hålla tal eller lägga rosor under SSU:s minnesceremoni på Sergels Torg i Stockholm. Det är så jävla synd om SD. Dom sörjer ju också det som hänt. Det är aldrig rätt att döda människor som inte tycker som en själv, och så vidare. Men skoja om det och tycka att det trots allt är lite roligt och rätt – det kan man. Nu är ju jag ingen sossekramare, över huvudtaget, det måste ju ni som läser denna blogg ändå ha insett vid det här laget, men man kan ju faktiskt inte förvänta sig att få närvara på sossarnas minnesceremoni när man har i bagaget att slira runt med Palme-visor och vitmaktsånger. Sen att man kommer ur den högerextrema rörelsen, hur mycket man än vill förneka detta, gör ju inte saken bättre.

För är det någonting SD försöker tvätta bort, och verkligen vill ta avstånd ifrån – så är det ju just den högerextrema rörelsen. Men det går ju inte. Patriotismen och Nationalismen är så  jävla genomborrad av nazistiska influenser och högerextrema politiska idéer, så det går inte att ”bara vara nationalist” utan det kan ta ett tag, det kan ta ett bra tag, eller så tar det ingen tid alls, förren alla suspekta och konstiga idéer kommer fram. Jimmie har ju inte bakgrund i vitmaktrörelsen, han var aldrig skinhead på 90-talet. Men precis som alla andra partier och organisationer, så är inte Ledaren partiet. Hur många såna här halvtokiga eller fruktansvärt obehagliga SD-lokalpolitiker finns det egentligen inte? Det känns som det varit några gånger i månaden det senaste året som man läst om kommunpolitiker som öppet stödjer attentatet i Norge, som är rasister, som diggar vitmaktmusik och så vidare. Det är för att många av SDs gräsrötter och lokala politiker och aktivister – har bakgrund i den högerextrema rörelsen.

Om SD hade velat tvätta bort sin högerextrema bakgrund, så måste dem ju faktiskt lägga ner hela partiet och hitta på något annat. För det går inte att vara nationalist i Europa idag, utan att det på ett eller annat sätt vävs in högerextrema åsikter, samröre med konstiga organisationer, ideologiska idéer och ståndpunkter som kommer någonstans varifrån.. om vi ska göra en ful jämförelse, så går det faktiskt att vara Kommunist utan att nödvändigtvis digga Sovjetunionen och massavrättningarna i Gulag etc, det går faktiskt att säga att Karl Marx hade helt rätt, Lenin var intressant och det går att ha sina idéer om hur produktionen av samhället ska förvaltas, utan att trampa i massmord-diktatur-fascist-fällan.

Men Sverigedemokraterna kan ju inte det. För hela den högerextrema rörelsen/alla rörelser som ingår i denna kategori, från mörkblåa Contra (För Kapitalism – Mot Socialism etc) till NSF till Bevara Sverige Svenskt, så finns det fumliga kontakter, konstiga utspel, urspårade nazistdemonstrationer, skinskallegäng etc. Alla går att koppla med varandra. Medan vänstern är flera rörelser, med samma mål, men oftast håller man sig ändå nogrann med skiljedomarna, varför inte SUF är som RKU och så vidare. Visst, vi alla vill ju ha det här lyckoriket som man talar om, men vägen dit är lång och man har olika sätt att se på saken.

Det är så jävla synd om mig :’(

Men det var ju inte vänstern det handlade om, det var ju trots allt SD. SDs taktik är att spela martyrkortet, vilket har fungerat, men som dom överanvänt och spelat över. Nu fungerar det inte att böla om att man är utstött, för nu sitter man i riksdagen, nu är man normaliserade. Nu fungerar det inte att böla om att man inte får närvara på minnesceremonier – för man har ändå ingenting där att göra! Att försöka sminka bort sin fula bakgrund är ungefär som att tejpa ett par trasiga skor. Det kommer bara spricka på nytt förr eller senare, och alla kommer se att det är trasigt och borde kastas åt helvete egentligen.

SD tror jag har spelat ur sin roll på så vis, men det betyder ju inte att vi inte ska underskatta deras potencial. Dom hamnade ju faktiskt i riksdagen, dom hamnade ju faktiskt där genom att spela på folks missnöjen gentemot politikerna och invandringen, och än så länge har ju inte SD kunnat få igenom sina egna krav eller påverka den politiska situationen i Sverige, utan bara fortsatt mala på om hur synd det är om dem, och stödröstat med alliansen eller oppositionen när dem kunnat tjäna på det. Och förmodligen lessnar människor på denna attityd, lova lova men inte genomföra. För hur mycket av SDs visioner och mål har påbörjats eller delvis lyckats? Inte så mycket vad jag kan se.. och SD, till skillnad från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centern, kommer inte ur en folkrörelse, det finns inga trogna supporters, så när det går dåligt drar råttorna från skutan, och SD kommer gå under, dvs åka ur, och ingen jävel kommer fiska upp dem. Och den nationella politikens prövotid på riksdagsnivå är förbi.

Varför?

Jo, för att SD bara är ett pajasparti, kort och gott. Det är inte svårare än så. Man bygger inte sin rörelse utifrån en … rörelse. Man bygger den på ett skal, ett politikparti, inget folkrörelseparti. Hade SD riktat in sig på en grupp människor, en subkultur, en yta att verka utifrån (som Sossarna hade arbetarrörelsen, centern bonderörelsen och KD den kristna rörelsen.) så hade man haft ett starkare arsenal. Nu är SD lite som ett anabola-monster, uppumpad och redo för fajt, men sen när anabolat tar slut så rasar bilden ihop och alla garvar åt en.

Ett ”gott” (hur man nu kan tala om ”gott” och positivt, men ni hajjar) resultat av det i Norge är att Fremskrittspartiet tonar ner sin Islamisthets och inte samarbetar med Folkepartiet i Danmark eller SD. Så var den nordiska alliansen i gungning. Till SDs nackdel. Till alla andras fördel.

Lokala knäppgökar från SD: Trollhättan, Varberg, Uddevalla, Ängelholm, Jönköping, Värmland och det fortsätter. Det här är bara ett axplock från i år, och det finns mer. Men min poäng är nog tydlig.

Det tandlösa motståndets höst

Tidigare i bloggen förfarade jag mig över hur det skulle se ut om vi skulle få borgarna i fyra år till, om vi skulle få in ytterligare ett borgerligt parti med högerextrema tendenser eller om vi skulle få en extremt usel S-V-MP-regering, om Mona skulle få chansen att styra Sverige osv. Nu blev det ju inte så. Här kommer en kort, väldigt försenad (skyller på att det måste ta tid att smälta in sådana här landssorger) eftervalet-rapport/analys och en analys av det ”antirasistiska” motstånd som skapades efter valet. Håll till godo.

Valet präglades av debatter om hur Sverigedemokraterna skulle hållas utanför, hur Sverigedemokraterna ska motarbetas, vilken position dom kan få, och självklart handlade det om hur ful och dum och taskig och elak Mona är. De borgerliga tidningarna vräkte ut skit över denna kvinna, inte helt obefogat, men till en absurd mängd som kan få den mest sossefientliga anarkisten att tycka att det ”börjar bli nog nu”. Valnatten skanderades i 90talets tecken, ni vet Youtube-videon där man klippt ihop SDs ”Jimmie Åkesson tja-lala-la-la-lala” ihop med de skränande skinheadsen från dokumentären ”Skinheads” och deras ”Sverige åt svenskarna tja-lala-la-la-lala” och gjort sig lustiga över. Självklart ploppade några Hitler-bunker videor upp också. Förutom det cirkulerade det runt mängder av poliser i Stockholms innerstad och många människor kände allmän uppgivenhet över det totala nederlaget, fyra år borgarregering, nu kan vi tacka hejdå på riktigt till det Sverige vi en gång växte upp i.

Direkt efter valet så exploderade någonting. Alla de hundratusentals som inte röstade på SD och faktiskt tycker SD har fel, av olika skäl, oftast för att dom är rasister, blev ju arga över valresultatet. Kan ju inte säga att jag själv blev så speciellt glad över det heller. Dagen efter valet så slöt 10,000 personer upp till en demonstration på Sergels Torg, mobiliseringen skedde över Facebook och tusentals ”attendade” på nolltid. Och plattan fylldes av människor. Nu var det bråda tider. Nu skulle vi visa var skåpet ska stå. Eftersom det var en spontan demonstration så var det ju brister i planerandet, men det är ju självklart, när 10,000 kommer och man själv aldrig gjort något liknande. Demonstrationen gick efter ett par tal mot riksdagen, stämningen var hög, då en 24timmars-varsel-demonstration aldrig någonsin sett ut såhär. Efteråt diskuterades detta flitigt över internet och inom organisationer, hur ska man ta vidare detta, vad kan vi göra, vad kan vi inte göra och så vidare. Tidigt var jag ganska negativ till den här demonstrationen. Inte till att man protesterade mot SD, utan för att det inte var en tydlig politisk agenda eller mening med demonstrationen. Det hela var ett samvetes-projekt för många, man gjorde sitt, gick dit, gick från A (Sergels Torg) till B (Mynttorget) och sen gick man hem och hade ”visat var man står” och ”tagit avstånd från SD”.

En del inom vänstern hojtade klart och tydligt med ”Detta är ett uppsving för den antirasistiska rörelsen i Stockholm! Det här det här vi ska bygga kring! 10,000 personer är en styrka!” och nästan direkt började en ny demonstration planeras, denna gång med god mobiliseringstid och med bättre samordning. Tjejen som tog initiativet till den första demonstrationen bangade ur, då hon fattade att det faktiskt var Vänstern som arrangerade det här och det kunde hon inte ställa upp på. Några andra personer gjorde separata event med några tusen ”attendings” per event och bjöds in till detta planeringsmöte, och ytterligare några fegade ut. Ja, en till och med skickade ett meddelande till alla sju tusen som attendade på hennes event och sa att ”Hej på er igen. Ursäkta denna röra fram och tillbaka. Jag hoppar härmed officiellt av som arrangör för detta event. De som tillsammans arrangerar demonstrationen på måndag är organisationerna STARK, Septemberalliansen och facebookgrupper mot rasism (bl.a. min) STARK och septemberalliansen står dock även för en stark anti högerpolitik i denna demonstration, som jag inte kan stötta och stå bakom. Ni väljer själva hur ni vill göra. Detta event är nedlagt. peace” Därefter uppstod förvirring, var det de maskerade AFA eller de mjäkiga Ung vänster? Vilken vänster? Varför vänstern? Vi är ju emot rasism frågade många sig. Många sa att dom inte ville komma för att vänstern var här.

Trots detta tjatades det om att ”10,000 personer är en styrka!” och man arbetade inför demonstrationen, som den här gången var den 4e oktober. Det kom inte lika många människor som på den första dagen efter valet (alltså var den här ”styrkan” bara en illusion) det kom ungefär 3500-4000 människor, dvs mer än en halvering. På plats var det flera som frågade om det här ”var en vänstergrej” eller ”varför är det så mycket politik? vi är emot rasism” och liknande. Demonstrationen avgick efter flera tal, och i vanlig ordning var det fler Revolution-fanor än det var medlemmar från Revolution, och antalet tidningsförsäljare från Offensiv vågar jag inte ens gissa en uppskattning på. Direkt när vi kom till Mynttorget efter den extremt avslagna, lama och meningslösa demonstrationen så började folk dra. Efter nära en timmes tal så började musiken och då var bara ett par hundra kvar på plats.

Efter denna demonstration hölls ytterligare en demonstration, den 9 november, mot ”rasistiskt våld” (alltså spelade man vidare på antirasismen som en populäriserad allmän politisk fråga som alla skriver under på) och på den demonstrationen kom det ungefär 50 personer. Det blev inget fackeltåg heller som det var tänkt. Officiellt var det vädrets fel att fackeltåget ställdes in. Det var dåligt väder den dagen, men det var nog inte bara det som spökade..

Alltså från 10,000 – till 5,000 – till 50 personer. Och den antraistiska rörelsen stod med hakan i marken och: Vad fan var det här nu då? Var är alla!?

Frågorna är många, och svaren är ganska enkla. Folk kom till den första demonstrationen var att det var en extremt het potatis dagen efter valet, att vi kommer få nedskärningar, privatiseringar och allmänt sattyg i fyra år till skiter människor i, dom vill läsa om dom onda rasisterna i Sverigedemokraterna, och heta potatisar tenderar att reta upp människor. Speciellt när det rör så pass enkla saker som rasism. Ingen gillar ju rasism. Alla är emot rasism. Jorden är till för alla. Alla är lika värda. Rör inte min kompis, ja, ni kan ju hela den där soppan vid det här laget.  Nu fick folk gå sin samvetsdemonstration och känna att dom gjorde något. En högst individuell ”feel-good”-grej och sen var aktivismen över. Folk var upprörda och sen var det slut. Sen kunde livet fortsätta. För kämpa orkar man ju aldrig göra själv, men det är jättetrevligt när andra blir misshandlade av såväl rasister som poliser, hatade i media, bränner tusentals kronor och energi på projekt, dom kan ju kämpa för oss andra. Det är det här som ett problem med antirasismen, den bedrivs ju, organisatoriskt, av vänstern, och inte av människor utanför vänsterrörelsen, och den mobiliseras till stor del av just vänstern. Detta är ett problem som vi vetat om sedan länge men inte riktigt vet vad vi ska motverka det med. Vissa exempel är dock bra. I Lund på 30 november 2008 så samlades ~tusen Lunda-bor (gamla som unga och allt det där) och förstörde nazisternas marsch totalt. Total seger för Lunda-borna. Totalt fiasko för nazisterna. Det gick inte så bra med att etablera sin gamla tradition på nytt.

Att antalet, 10,000 personer är en styrka, är en ren idealism. Jag brukar gå efter devisen ”hellre en nybliven anarkist-punkare som är driftig och organisatorisk, än tio poppare som läst allt av Marx” jag är intresserad av praktik och resultat, inte av vem som tycker bäst eller har läst mest. Självklart är bildning viktigt och det måste alltid analyseras så vi vet  hur vi ska gå framåt och vad vi inte kan återvinna eller satsa kraft på. Men det är ju inte det jag menar heller.

10,000 personer är ingen styrka. Det är pinsamt att inte i allafall 1000 personer som inte redan utgör vänstern organiserar sig kring antirasistiska projekt, eftersom många inte klarade av vänstern som rörelse, men antirasism är ju inte per automatik något som betyder att man förväntas läsa Marx. Många har kommit in via antirasismen och inte kunnat så mycket, men lärt sig ju längre tiden går och utvecklar sitt ideologiska förstånd så att säga. 10,000 personer varpå flera röstade på borgarna, och därmed legitimerade Sverigedemokraterna (eftersom rent politiskt är ju SD lika höger som de andra allianspartierna) gör ju att vi gick med våra – i längden – fiender i demonstrationen.

Och sen att man förväntar sig att logiken ser ut såhär:
Emot SD – > Vänster = Värvningsmaterial för vår Organisation!
Är ju bara dum i huvudet och saknar verklighetsförankring. Och detta stycke tänker jag inte utveckla.

Rasism är ett problem som uppstår inom kapitalismen, eftersom borgarklassen behöver rasismen för att hålla oss ifrån varandra, syndabock-syndromet skapas och ”mohammed” tar mitt jobb, fastän han tjänar lika lite som mig, eller är arbetslös, som jag. Vi har mer gemensamt med de andra arbetslösa av olika nationaliteter på AMS än vi har med Sven Svensson som är VD. Och det är härifrån man ska arbeta antirasistiskt. Att börja gå via logiken Rasism = Dåligt. Kapitalism = Bra. Eller att ”Jag är antirasist för alla är lika värda” har ju börjat i fel ände. Att vara emot rasism men inte erkänna klasskampen eller förstå att det finns ett samband mellan rasism och kapitalism är inte antirasism enligt mig. Det är bara skit.

Och 10,000 som är emot rasismen för att alla är lika värda är inte antirasism. Det är bara att spela kapitalismen i händerna. Låt dom gå från A till B och sen gå hem och fortsätta vara arbetslösa eller arbetare, så kan allt fortsätta som det ska. Däremot, är 10,000 emot rasismen för att det är ett gift mot mänskligheten, skapat och administrerat av kapitalismen – då ser vi potential och riktiga jävla möjligheter att komma någonvart. Istället för att stå och stampa i ”Rör inte min kompis”-fotspåren.

Vad vill jag att vi ska göra då? Kortfattat: Fortsätta jobba i folks vardag. Aldrig tappa förtroendet på oss själva. Fortsätta med föreläsningar, bokbord, arrangera demonstrationer, knyta kontakter, värva medlemmar, erbjuda en praktik som människor kan engagera sig i. Inte utgå från att vanliga människor är dumma i huvudet och behöver The Almighty Vänsterrörelsen att komma och styra upp saker åt dom.

Och man kan ju fråga sig hur vi ser på Sverigedemokraterna och deras väljare. En SD-politiker är ju en människa som helt köpt partiets politik och faktiskt lägger tid och engagemang för Saken. Det är ju tråkigt för dom. Där finns det inte mycket att påverka. En del personer är man dock förvånade över att SD ens låter vara representanter i deras tjänst. Men SDs väljare? Vilka är dom? Många människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, och som inte vill se Mona, men inte heller vill ha borgerlig regering. Och missnöjesröstar på SD. Tja, varför inte? Många byggjobbare röstade på SD. Det starkaste SD-fästet i Stockholm är ett arbetarområde i Västerhaninge, som tillhör typ Stockholms fattigaste kommun, Haninge. Direkt efter valet så ploppade mängder av Facebook-statsuppdateringar upp; ”Om du röstade på SD – Ta bort mig som vän” och folk började rensa i sina vännerlistor. Att man ska få tycka som man vill är okej, men bara man tycker inom vissa politiska ramar. Att ta bort och säga upp sina bekantskaper för att dom röstade på ett parti man inte gillar tycker jag är en ganska fånig inställning. Det är ju destå värre med de vänner man har som röstade borgerligt. Dom kommer ju indirekt vara medskyldiga till att det kommer gå som det går de kommande fyra åren. Tyvärr.

Förutom att de som röstar på SD missnöjesröstar, så är dom ju dumma i huvudet. Ja, tydligen måste vi prata dom till rätta. Vilket verkar vara en taktik som en del organisationer på vänstersidan och högersidan kör med. ”SDs väljare måste veta vilket hemskt parti dom är. Dom är förda bakom ljuset. Dom har läs och skrivsvårigheter. Dom är korkade arbetare som …” ja känns det igen? Jag är inget större fan av den här ”Arbetarklassens förtrupp” som vissa tycker att ens organisatoriska och ideologiska plikt är, jag tror mycket väl på att SDs väljare inte är dumma i huvudet. Väljarna kan man ju helt klart argumentera med och faktiskt plocka isär SDs argument, det är verkligen inte svårt, oftast handlar det ju i grund och botten om missnöje om hur de etablerade partierna skött Sverige. Och det är ju med all befogenhet om jag säger så. Men istället för att ”Såja Lasse, byggjobbare från Solna, du förstår inte bättre. Nu ska jag berätta varför SD är dumma och vad du ska rösta på istället (du ska rösta på oss…)” och sen maler man på..

”– Sidospåret är att 340 000 väljare röstade på SD, där finns andra känslor. Känslor av att stå emot ett etablissemang, känslan av att de ljuger och skarvar och inte ser mig och inte samma känsla av att Sverige är på rätt väg. Det har jag en skyldighet att försöka fånga upp och lyssna in bättre, sade Reinfeldt till journalister efter partiledardebatten.”

- Fredrik Reinfeldt

Det är nog väldigt viktigt att försöka se skillnad på SDs aktivister och politiker (dvs de som faktiskt driver sitt engagemang på allvar) och SDs väljare, som antagligen kommer lägga sin röst på SD och sen ska dom fortsätta sina liv. Det är en ganska lik situation som den som uppstod på 90talet med Ny Demokrati. Man missnöjesröstar för att vänstern såväl högern på parlamentarisk basis och framförallt riksdagsbasis är en sorglig samling idioter som bränner våra skattepengar på all möjlig skit, medan man själv ska leva på existensminimum, inte ha ett anständigt jobb, ha studieskulder rakt upp i röven och så vidare. Ur politikerföraktet föds missnöje. Misstro. Och vips så kan SD segla på missnöjet. Vilket har varit deras grej sedan starten. ”Vi är en frisk fläkt i svensk politik” så att säga..

Sen måste vi ju också rannsaka oss själva, vad vi uppnått och vad vi inte ens försökt åstakomma, mer än till ord. När vi säger att vi ska ”Stoppa nazistmarschen” och det gör vi genom en ”Värdig protest” som antingen går från plattform A till plattform B, eller inte går alls. Hur menar vi då? Vad vill vi säga med det? Sen, hur gör vi när fascisterna lämnar gatorna (inte menas detta automatiskt med att ”vi tog tillbaka dom”) och satsar på parlamenten? Utvecklingen har ju sett likadan ut i hela Europa, de flesta partier har ju sina egna kopior av Sverigedemokraterna, Frihetspartiet i Holland, Dansk Folkeparti, Finland har Sannfinländarna, Frankrike har Le Pen och Norge har Fremskrittspartiet och så vidare. Sen finns det en hel våg av kokande högerextrema grupper och rörelser i Östeuropa, men det är ett område jag är alldeles för oinsatt i för att våga blogga om. Det finns det andra som redan kan mer om. Men vad de flesta av dessa partier har gemensamt är att dom inte valt att gå in i den arena vi kan bemästra (dvs gatan) och därmed undviker stopphinder i sin utveckling (störande av torgmöten, konfrontationer, slagsmål, inställda utåtriktade aktiviteter m.m.) utan istället satsar på att normaliseras likt andra partier och genom att rikta in fokus på parlamentet, där motståndet är väldigt lamt och där den autonoma vänstern/vanliga människor/kalla det vad du vill inte finns. Därmed underminerar man vårat verksamhetsområde och byter strategi. Vilket även vi måste göra. Inför riksdagsvalet så hölls protester var Sverigedemokraterna än hade torgmöten, man saboterade möten med äggkastning, slagord, vuvuzelor o.s.v, men protesterna ledde inte till någonting. Att vi ser ”Vi gjorde iallafall något” är en ganska nykter inställning (”allt eller inget” är ganska farligt att utgå ifrån) men att stanna vid det och inte kritisera sig själv och sedan utveckla sina taktiker till nästa gång är destå destruktivare. För att motarbeta SD så måste vi lämna gatukampen i den form den ser ut idag, och försöker hitta nya sätt att underminera dom. Alla har olika idéer kring hur SD ska bemötas nu när dom faktiskt kom in i riksdagen. Men vad det än är för metod som är bäst, så hoppas jag att vi alla kommer göra det vi kan, omsätta våra teorier till praktik och utveckla våra strategier för enskilda organisationer och för våran rörelse i stort.

För övrigt, jag köpte boken ”Beating the fascists” som tar upp den här kritiken om att vi måste anpassa våra strategier, efter hur rasisterna ändrar sina, det vi har nu funkar på gatorna, men inte när rasistpartier försöker ta sig in i parlamenten. En härlig kloss som kommer ta sin tid att nöta igenom. Men den är nog värd det.

Utöver det så har ju snön kommit, och vintern är anammad. I år har jag en redig vinterjacka och kan för första gången på riktigt länge njuta av vintern. För visst är den vacker? Ingenting hände den 30 november förresten. Ingen repris av ”Svärje åt Svänskarna”, ingen nazistisk grupp på stan, inga motdemonstrationer. I kungsträdgården stod kristna fundamentalister och bjöd på kåldolmar, som är bland det godaste jag vet.

Ps. Om någon tror att jag tar SD i försvar; nej. Knappast. SD är farligare än vad SMR någonsin kommer vara. The end.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Asir-anknutna gangsters tog grovt fel, aik-micke skriver 30e november, Johan Frick skriver Wikileaks – vän eller fiende?, Stefan Bergmark skriver En julklapp i patriarkatets arsle, vandringsmyran skriver Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Vi glömmer dig inte, Hampus

Man tänker sig att nu när det är tio år sedan Björn Söderberg mördades, så ska det svämma över med vänsterbloggare som tävlar i vem som är mest emot mordet och den nazistiska rörelsen, alla med olika resultat och olika sätt att bemöta den. Bra i vilket fall som helst. Mordet på Björn är ett mord som inte får glömmas, av många anledningar. För det första var det en attack mot våran rörelse, vi som på ett eller annat sätt sitter ihop med SAC, och för det andra var det en attack på arbetarrörelsen, och då rör det alla oss som bekänner oss till olika socialistiska ideologier, även om vi är bokstavstrogna R-are eller tidningsförsäljande trotskister – alla har vi en skyldighet att som rörelse och en del av klassen – att uppmärksamma detta, sprida vidare och hålla minnet levande. Aftonbladet och liknande medier skriver ju hellre om när brats slår ihjäl varandra och ger de ”trevliga” iniativtagarna ett skjut till karriären, nu ska ju Anton Abele ge sig in i politiken, och tack vare det här ”Stoppa gatuvåldet”-tramset så har han ju en rejält fin portfölj med sig.

Nu har det dock hänt lite grejer. Den utomordentligt duktige skribenten och frilansjournalisten Martin Fredriksson har publicerat en artikel om Björn Söderbergs mördare, Hampus Hellenkant och vad denna bastard har för sig idag. Han försökte ju som bekant med att bli läkare, men jag kanske bara talar för mig själv nu – men bli opererad av en morddömd nynazist? Nä, jag skulle nog hellre ligga och dö hemma i soffan då faktiskt. Men att han inte åkte ut från sin utbildning för att det kom fram att det faktiskt var han som sköt Söderberg – utan för att han hade förfalskat sina betyg – förbluffar mig. Nu är ju inte jag ett fan av att döma människor som hamnat snett i livet med fängelse och våld, men i Hampus fall är jag redo att göra ett undantag.

Det visad sig även att Hampus fortsatt kartlägga vänsteraktivister och journalister, för info14s räkning. Samma kompisar som han hade 1999. Historien har lärt oss att den enda nazisten som går att räkna med är den som inte lever längre, och Hampus hade ju tur att han bodde i ett sådant upplyst och demokratiskt land där alla sorters slödder får en andra chans – men när man även sumpar den andra chansen så är det dags att mata honom till vargarna.

Personligen har jag inget personligt band till Björn. Jag var ung 1999, men jag minns mordet, som eskalerade i media och jag minns tevenyheterna om det. 1999 var jag inte så överdrivet intresserad av politik, men jag kommer ändå ihåg när det fanns tidningar som skrev om mordet och så, och att nazisterna var galna och en farlig rörelse man inte fick acceptera. 1999 tog hela svenska folket avstånd från nazismen, idag ser det lite annorlunda ut när partier som Sverigedemokraterna har goda chanser att komma in i riksdagen, när människor på fullt allvar kan säga att ”Men dom ska väl få demonstrera dom också? Ska inte dom få ta del av yttrandefriheten?” när man delar ut flygblad om motdemonstrationerna 6 juni. Var har det gått fel? Vad har förändrats?

Jag tror nog att människor behöver den här vetskapen om nazismens brott i modern tid, i större utsträckning. Att läsa om nazisterna i Tyskland är något vi gör under historian på högstadiet och gymnasiet, det tillhör historien nu. Men moderna nazistiska brott, som de 20-tal mord som skett i Sverige sen 80talet, alla de hundratals misshandlar och alla de våldsamma, tungt beväpnade nazistsekterna som tar plats i det offentliga utrymmet..det får vi inte lära oss så speciellt mycket om, jag fick iallafall inte göra det.

Jag tror dock inte heller lösningen är att eliten, militanta vänstergrupper ska stå i fronten för att bekämpa nazismen med våld, och göra antifascismen till ett personligt krig med nassesekterna, det isolerar bara antifascismen som faktiskt är en angelägenhet för arbetarrörelsen, och har varit sen urminnes tider. Men samtidigt vill jag inte ta avstånd ifrån antifascismen, den har ju faktiskt visat sig ge resultat – en del tveksamma, andra bra. T.ex. om det inte vore för de våldsamma antifagrupperna så hade ju säkert SMR stått och delat flygblad varje helg i centrala Stockholm, för jag menar, en namninsamling och en banderoll 500 meter ifrån skrämmer inte nazister. Det som skrämmer dem är att trycka tillbaka dem, tränga in i deras privatliv och ligga på dem tills dem faktiskt hoppar av. Det är inte så speciellt folkligt, men nödvändigt. Som arbetarrörelsen ser ut idag så kan man inte utlysa en demonstration på 6 juni och förvänta sig att hela LO-kollektivet sluter upp och vill banka nassar efter arbetet, men man ska samtidigt inte heller glömma dem och satsa på att den organiserade vänstern ska lösa klassens problem, vänstern ska fungera som en del av klassen – men inte ställa sig före och ”företräda” eller ”tala för” den. Det här problemet har en del grupper idag, och det får man väl bita i det sura äpplet och acceptera.

Vad gäller Hampus Hellenkant så hoppas jag artikeln på Aftonbladet och i Arbetaren gör sig påmind om vad du gjort, och jag hoppas att det kommer vara extra jobbigt att handla käk på Konsum på måndag, då det är prick tio år sedan du sköt Björn i hans trappuppgång.

Tack vare research.nu så finns det dagsfärska bilder på Hampus och ett avslöjande om att han fortfarande är med i gamet, och han bör behandlas som det kräk han är.

Arbetaren om att Hellenkant fortsätter kartlägga vänstern, Aftonbladet – Dömd mördare kartlägger journalister, manifestationer på måndag

Vi glömmer aldrig Björn Söderberg,

men ännu mindre glömmer vi Hampus Hellenkant.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Reinfeldts buktaleri, Bo Myre skriver 12/10, Catalonia: Anarchist prisoner goes on thirst strike after 86 days on hunger strike, Anders_S skriver Lauritzen – danska färjekungar, tusenpekpinnar skriver Ockuperade företag – socialism i praktiken eller bara en annan sorts kapitalism?, Fredrik Jönsson skriver Nazist från Folkfronten ringde