När ni minst anar det..

Finanskrisen kommer nog inte bli så mycket värre än såhär, men för oss som aldrig fick ett jobb ”när det gick bra för Sverige” så har det inte varit så stor skillnad. Jag har fortfarande inte haft ett arbete, jag har fortfarande inte fått svar från alla hundratals jobbansökningar jag skickat runt, och jag slutar snart plugga på Komvux och sedan slängs jag ut i arbetslösheten och det osynliga ickefysiska våld som vår stat betvingar sig på oss. Men det var ju inte mig det här inlägget ska handla om, utan det ska handla om alla de här som har ett jobb, de som sliter på sina arbetsplatser för att vi har fått arbetslojalitet i bröstmjölken i det här chefsälskande skitlandet, de som en dag blir blåsta. Trots att du utfört världens arbete, jobbat över, tagit med jobbet hem, bjudit på fika, hälsat på chefen och skött dig väl – så måste du tyvärr gå. Hejdå, du är varslad. Hoppas det går bra.

Helt plötsligt känns inte chefens flinande och vinkande med handen så jävla roligt längre. Efter ett tag pratar ingen med dig om hur det blir att få gå. Att få gå. Du lägger ner en stor del av ditt liv på något du egentligen skiter i, tillslut kanske du börjar gilla det och bli Lojal, det värsta man kan bli gentemot ett företag. Då använder dom dig och din ”lojalitet” och har du otur så ser dom till att du vänds emot dina arbetskamrater i olika situationer, typ att du blir arbetsfördelare, och då kan ju dispyter mellan dina kollegor och dig själv uppstå, fastän du inte är chef eller på något sätt är bättre än de du ”bestämmer” över.

Företagen är rädda för att vi ska attackera dem när dom sparkar oss. Flera IT-företag har blivit utsatta för attacker internt och externt av medarbetare som tvingats gå, för att företaget inte investerar alla sina miljoner på börsen på att hålla kvar sina arbetare och hålla igång produktionen, utan hellre tar ut dessa pengar och stoppar i egen ficka och åker yatch och dricker dyr alkohol framåt helgen. Deras lyx betalar du, du, du, jag, du och du. Alla betalar deras lyx. Klassamhället uppenbara sig för en så fort man får ett arbete, när man inser att man och ens arbetskamrater sliter som djur och är skitiga under naglarna, medan eran chef sitter och degar på ett kontor, går på ”viktiga möten” hela dagarna, luktar gott och har nystrykta rena kläder. Och tjänar mycket mycket mer, för mindre ansträngning. Tillslut inser man att det är helt sjukt.

Cheferna måste förstå att det är vi som ser till att dom har det som dom har. Vi bygger deras bilar, vi serverar deras mat, vi slaktar djuren som blir till deras kött, vi transporterar alkoholen, vi säljer alkoholen, vi städar på deras toaletter efter att dom spytt ner dom dagen efter firmafesten, det är vi som hämtar deras skitungar, svarar i telefonen, kopplar deras samtal, räcker över varorna vid disken, kör deras tåg, lagar deras trasiga ledningar, stryker deras dyra kavajer och kör deras slynor till döttrar hem från Stureplan. Vi driver det här samhället, medan ni sitter bakom med piskan och förväntar er att vi alltid ska springa dit ni kommenderar. Men en dag kommer vi att lessna, historien visar att samhällen där en klass hunsas av en annan tillslut lessnar när den andra förtryckande klassen gått över gränsen, det hände i Ryssland, det hände i England, i Tyskland, i USA, i Sverige, Norge, Kina, ja.. det har hänt överallt där det varit dåligt.

Och jag kan ju säga att den dagen som ni går över gränsen och vi hugger er med en skruvmejsel i nacken så blodet rinner ner längs Armani-kavajen, så kommer ingen ambulans och hämtar er, för ambulansförarna håller på bränna ner era hem.

Ursprungsartikeln och inspirationen till detta inlägg.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Kopplingen mellan svininfluensan och FRA, vsfstockholm skriver Är muslimerna det nya hotet?, Anders_S skriver Carnegie – fondkommissionär och investmentbank, Kaj Raving skriver Gästinlägg: Rör inte min semester!!, Jinge skriver Slutet för AIK Hockey?

Allt som var mitt eget

Man kan ju tycka att världen borde kommit någonvart på hundra år. Vi har avancerat från grottåldern till stenåldern till medeltiden till den industriella revolutionen till nutid. Vi har fajtats med världskrig och katastrofer. Men vi kan fortfarande inte garantera unga människor det dom verkligen behöver – ett fast arbete. Det är en gammal sanning som tåls att upprepas; det går inte att planera eller börja bygga sitt liv förren man har en fast ekonomi. Man får inte ta lån, man kommer ingenvart i bostadskön, man kan inte bilda familj. Det går bara inte. Under finanskriser så drabbas alltid de som bygger upp världen först. De som inte lyfter ett jävla finger för samhällsproduktionen – utan bara lever på den – är de som alltid skapar problemen och alltid de som klarar sig. Jämför med en dagisklass, där ett barn slår ett annat barn, och bara springer därifrån, så får de andra barnen ta skiten när fröken kommer. Men på dagis brukar man alltid kunna peka ut förövaren och sätta dit honom. I verkligheten kan vi alla, via bloggar, insändare, demonstrationer osv peka ut förövarna – men vi sätter aldrig dit dom.

När alla pisspartier går till val nästa år, så kommer det gapas högt om vem som kan lova mest jobb till flest utsatta grupper. Men aldrig ser vi någon förändring. Inte i vår tid. Vi är inte berörda av detta. Vi får helt enkelt finna oss i det som är existerande, och som finns där ute på riktigt – och inte i politikers visioner – och det är en totalt sönderhavererad bostadsmarknad och framförallt inga riktiga arbeten. Det absolut viktigaste man vill ha som ung, det är inte en bil eller en dator – det är ett arbete. Och jag vet att jag talar för nästan en hel generation när jag säger såhär. Iallafall alla de som inte fått jobb via sina föräldrar, eller haft turen att få ett arbete via kontakter (för ams kan man ju glömma direkt.) – utan alla de tusentals som går in i gruppen ”ungdomsarbetslösheten”. Vi alla drömmer och vill ha ett jobb till varje pris. Efter ett jobb kommer en bostad. Ingen vill bo hemma när man är 35. Livet kan inte börja i pojkrummet, eller hur man ska säga det. Man måste kunna fly boet och bygga sitt liv på egna ben och med egna förutsättningar.

När jag slutade på komvux nu i våras så hade jag läst upp lite poäng, inte för att jag egentligen ville.. jag var och ÄR så jävla less på skolan och jag vill ju hellre ha ett arbete och tjäna ihop mina pengar själv, än att sitta och vänta på att smulorna som CSN sopar ner från bordet ska rulla in. För det är inte rock’n roll med knappt två tusen i månaden när nästan ett tusen fem hundra går till räkningar och andra utgifter man inte kan slippa.  Nu i höst har jag sökt lite mer pluggande, för något jobb har jag inte lyckats få. Jag letar relativt aktivt, men alla som suttit på arbetsförmedlingens hemsida vet hur jävla lite lust man har att sitta där. Man är hellre med sina kompisar och ser på film eller fikar än sitter där och låter sig förnedras och känna sig som en pissråtta.

Men hey, vem är det som ska känna sig som en pissråtta? Inte är det du som söker jobb iallafall. Alla de kräk som fuckat upp ekonomin, som varslar fast dom inte behöver, som vill pressa ner lönerna och ha en osäker arbetsmarknad – det är dom som ska känna sig som pissråttor. Det är dom som leker med tusentals människors liv bara för att marknaden ska tjäna på det. Alltid denna jävla marknad som ska ställa till det för människor som ingenting gjort för att förtjäna att utsättas av den.

Och lösningen ligger inte i att rösta.

Det tror jag inte. Det spelar nog ingen roll vilka vi röstar på, det är systemet i sig, som alla ”snälla partier och politiker” godtar, som det är fel på. ”Det går inte att rösta bort Wallenberg” som det heter.

En bild säger ibland mer än tusen ord. Och den här bilden får sätta punkt för detta inlägg.

Jag vill tipsa om Henrik Bromanders text om sitt sommarjobb inom psykvården, som är jävligt bra, ”På andra sidan” heter den. Kolla även in hans blogg.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Osmakligt om Jackson, Björn Nilsson skriver Vi var med också!, Anders_S skriver Medievärldens mäktigaste, Johan Frick skriver Polisen är mördare, Kaj Raving skriver Samma kapitalister här som där

Hur landet ligger

Jag har inte skrivit på ett tag, det har berott på flera saker. Först så har jag försökt ha en egen blogg under diverse namn och med olika typer av bloggar, jag försökte göra en serieblogg men eftersom det är lönlöst att sitta och citera vad andra säger, och när man själv ritar serie i samma takt som en sköldpadda springer, så sket det sig. Det sket sig även med en politisk blogg för jag kände att det jag kunde säga – säger redan alla andra så bra. Men jag kom och tänka på att jag fått möjligheten att blogga här, och det tänker jag fortsätta med. Den här bloggen är tokbra och jag vill gärna bidra med lite kunskaper, historier, åsikter och annat gnäll som kan vara kul att läsa.

Jag har, precis som många andra, följt diskussionen om arbetarklassens bildning, och jag tycker att alla parter lyfter fram poänger, men jag vill inte vara lika dålig själv, så jag ska försöka bidra till debatten:

Jag håller med om att när man kommer hem från jobbet så vill man ha enkel och ”trevlig” underhållning, det är ytterst få gånger som jag slänger mig över Marx, Lenin eller någon annan stor tänkare när jag kommer hem från skolan, arbetet eller praktiken, oftast så vill man se något man laddat hem, och när jag vill syssla med politik och politiska aktiviteter så vill jag hellre göra en affisch, affischera, gå på en demonstration, sätta upp klistermärken och peppa andra att göra samma saker, än att sitta i en sluten cirkel och studera böcker man nästan behöver lära sig ett nytt språk för att begripa. Vad jag däremot inte hävdar är att arbetarklassen inte får stå historielös. Som det ser ut idag så läser allt för få arbetare Marx och allt för få arrangemang sker, där man låter de som inte kan så mycket, få lära sig, på sina egna villkor. T.ex. ”Kapitaletdagen” på Universitetet är ett evenemang som man borde ha oftare, man bantar ner stora tunga texter, sorterar ut det viktigaste och sprider kunskapen.

Det är svårt att se sin egna situation alla gånger i alla tunga teorier, och det borde verkligen finnas ett större utbud på socialistisk teori som är skriven för folk som inte är bekanta med att studera hårt. Själv så kommer jag ha väldigt svårt att plöja igenom ett par hundra sidor på en helg, det har helt med min klassbakgrund att göra. När jag var liten så var godnattsagor och serier den enda intelektuella bildningen jag hade, förutom skolan, och jag vet att många har samma historia bakom sig. Jag tror däremot inte att det är någon ursäkt för att inte behöva studera. Men jag är lärd och uppfostrad att jobba och inte studera. Det beror med största sannorlikhet att båda mina föräldrar knappt gått ut gymnasiet och jobbat sen dom var 16 år, vilket var vanligt på den tiden då dom var unga. Nu ser det verkligen inte ut så, och jag ska försöka plugga så mycket jag kan, just för att möjligheten finns. Men ofta vill man koppla bort allt vad böcker, teori, konstiga ord och sådant heter, när man är ledig. Då vill man hellre, som jag skrev innan, affischera och gå på demonstrationer. Eller om man inte är intresserad av politik alls – så gör man någonting helt annat. Det är ett faktum som folk faktiskt får ta, även om drömmen hade varit att alla ens polare från industriprogrammet läser Marx när dom kommer hem, tänk vad fint det vore. Precis som Krastavac så utgick jag från min egna situation och bakgrund, och det ser jag verkligen inget fel med. Då blir det hela mer på det personliga planet, det är lättare att förstå problematiken och lösningen.

Lösningen? Ta kunskapen till arbetarnas nivå! Flera ”Kapitalet på en dag” och fler korta häften och lättare studiecirklar, så folk kan ta sig in i teorin på ett mjukt sätt, varpå man ökar takten för den som känner att man kan och höjer ribban. Ungefär som i matte. Man börjar inte med gånger och procent, utan med plus och minus, för kan man inte det så blir det svårt att ta till sig gånger och procent. (Nu lider jag av dyskalkyli men teorin stämmer faktiskt). Jag ser fram emot när den här texten blir bok, för den är inte bara lätt att komma i, utan den är skriven så vilken trasproletariat-snorunge som aldrig rört Marx, kan förstå. Det är verkligen en toppenbra idé.

Något annat att rapportera om? Ja, snart är det första maj och jag känner hur den allmäna aktivistpeppen är inom mig. När det är blött, kallt och mörkt ute så är det inte party att sitta och inte ha någonting att göra på våra möten, eller så kommer det något bra, men man känner att man kanske inte vill eller orkar genomföra det. Nu kan jag tänka mig att starta en revolution, råna en bank, ockupera ett hus och framförallt ge järnet på första maj! Ska bli asroligt, roligare än någonsin. Alla som inte redan vet, så samlas vi vid La Mano 9.30 och sen kan dagen börja på allvar! Läs hela programmet hos SUF Stockholm och när ni ändå är igång, så får ni inte glömma att maila Lars Leijonborg, låt det jävla svinet få sin mailbox fylld med protestbrev!

/wot

Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Massarrestering i Frankrike och Spanien av ETA medlemmar / Senaste veckan:, jesper skriver Bloggdebatter och intellektuell hederlighet, herman skriver Det finns inget utanförskap, kimmuller skriver Kim skriver till Doktor Kosmos, Oman skriver Parasiterna kommer att sko sig på krisen, slutstadium skriver Om unga, politik och alkohol