Finanskrisen kommer nog inte bli så mycket värre än såhär, men för oss som aldrig fick ett jobb ”när det gick bra för Sverige” så har det inte varit så stor skillnad. Jag har fortfarande inte haft ett arbete, jag har fortfarande inte fått svar från alla hundratals jobbansökningar jag skickat runt, och jag slutar snart plugga på Komvux och sedan slängs jag ut i arbetslösheten och det osynliga ickefysiska våld som vår stat betvingar sig på oss. Men det var ju inte mig det här inlägget ska handla om, utan det ska handla om alla de här som har ett jobb, de som sliter på sina arbetsplatser för att vi har fått arbetslojalitet i bröstmjölken i det här chefsälskande skitlandet, de som en dag blir blåsta. Trots att du utfört världens arbete, jobbat över, tagit med jobbet hem, bjudit på fika, hälsat på chefen och skött dig väl – så måste du tyvärr gå. Hejdå, du är varslad. Hoppas det går bra.
Helt plötsligt känns inte chefens flinande och vinkande med handen så jävla roligt längre. Efter ett tag pratar ingen med dig om hur det blir att få gå. Att få gå. Du lägger ner en stor del av ditt liv på något du egentligen skiter i, tillslut kanske du börjar gilla det och bli Lojal, det värsta man kan bli gentemot ett företag. Då använder dom dig och din ”lojalitet” och har du otur så ser dom till att du vänds emot dina arbetskamrater i olika situationer, typ att du blir arbetsfördelare, och då kan ju dispyter mellan dina kollegor och dig själv uppstå, fastän du inte är chef eller på något sätt är bättre än de du ”bestämmer” över.
Företagen är rädda för att vi ska attackera dem när dom sparkar oss. Flera IT-företag har blivit utsatta för attacker internt och externt av medarbetare som tvingats gå, för att företaget inte investerar alla sina miljoner på börsen på att hålla kvar sina arbetare och hålla igång produktionen, utan hellre tar ut dessa pengar och stoppar i egen ficka och åker yatch och dricker dyr alkohol framåt helgen. Deras lyx betalar du, du, du, jag, du och du. Alla betalar deras lyx. Klassamhället uppenbara sig för en så fort man får ett arbete, när man inser att man och ens arbetskamrater sliter som djur och är skitiga under naglarna, medan eran chef sitter och degar på ett kontor, går på ”viktiga möten” hela dagarna, luktar gott och har nystrykta rena kläder. Och tjänar mycket mycket mer, för mindre ansträngning. Tillslut inser man att det är helt sjukt.
Cheferna måste förstå att det är vi som ser till att dom har det som dom har. Vi bygger deras bilar, vi serverar deras mat, vi slaktar djuren som blir till deras kött, vi transporterar alkoholen, vi säljer alkoholen, vi städar på deras toaletter efter att dom spytt ner dom dagen efter firmafesten, det är vi som hämtar deras skitungar, svarar i telefonen, kopplar deras samtal, räcker över varorna vid disken, kör deras tåg, lagar deras trasiga ledningar, stryker deras dyra kavajer och kör deras slynor till döttrar hem från Stureplan. Vi driver det här samhället, medan ni sitter bakom med piskan och förväntar er att vi alltid ska springa dit ni kommenderar. Men en dag kommer vi att lessna, historien visar att samhällen där en klass hunsas av en annan tillslut lessnar när den andra förtryckande klassen gått över gränsen, det hände i Ryssland, det hände i England, i Tyskland, i USA, i Sverige, Norge, Kina, ja.. det har hänt överallt där det varit dåligt.
Och jag kan ju säga att den dagen som ni går över gränsen och vi hugger er med en skruvmejsel i nacken så blodet rinner ner längs Armani-kavajen, så kommer ingen ambulans och hämtar er, för ambulansförarna håller på bränna ner era hem.
Ursprungsartikeln och inspirationen till detta inlägg.
Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Kopplingen mellan svininfluensan och FRA, vsfstockholm skriver Är muslimerna det nya hotet?, Anders_S skriver Carnegie – fondkommissionär och investmentbank, Kaj Raving skriver Gästinlägg: Rör inte min semester!!, Jinge skriver Slutet för AIK Hockey?
Publicerat av allaljuger 
