Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Back to school

Den här veckan börjar många i skolan igen, med tunga steg tar vi oss tillbaka till kunskapsfabriken, stället många hatar och tillbaka till våra klasskamrater vi inte träffat på länge. Själv slutade jag gymnasiet för längesen (nåja) och jag har redan börjat på komvux, min klass är rätt okej och läraren är bra. Jag har tagit igen mer på komvux än vad gymnasiet någonsin gav mig – och ändå är det på just komvux regeringen skär ner.

På många sätt är skolan lik en arbetsplats – på både gott och ont. Man får en viss ersättning för att gå där, studiebidraget – och det dras in om du inte sköter dig. Och visst går det även att ta till stridsmedel, som på en arbetsplats – om man är missnöjd. Jag har skrivit av en artikel från Direkt Aktion nummer #48-49 som handlar om en skola i Malmö där man strejkade mot nedskärningarna. Jag publicerar den här, då den är intressant ur flera synpunkter. Vill man köpa numret den är med i så kan man skicka iväg ett mail över Direkt Aktions hemsida.

Uppror i Kunskapsfabriken

Från isolerade elever till kämpande kollektiv
I Februari 1999 hade Latinskolans elever, som är en gymnasieskola i centrala Malmö, tröttnat och fått nog av kunskapsfabriken och de valde att kämpa för en drägligare tillvaro. I denna text intervjuas Pelle som var en av de många elever som satte sig på tvären mot kommunens nedskärningar och kunskapsfabrikens uppfostring.

Det fanns inte ens glödlampor till toaletterna – strejken inleds
Latinskolan drogs med ett stort budgetunderskott och hade legat på minus flera år i rad. Kommunen hade beslutat sig för att inte acceptera ytterligare underskott och ett besparningsprogram lades på skolan. Det blev snart märkbart för eleverna hur besparningarna slor. Eleverna fick börja ta med sig egna papper till lektionerna och proven så att lärarna kunde kopiera upp material och prov till dem. Glödlamporna började ta slut och på vissa toaletter var det så mörkt så de inte gick att använda. Pelle berättar att eleverna började bli riktigt förbannade på hur besparningarna drabbade dem. Klassen fick även flytta en del av sina lektioner till en av hälsomyndigheten utdömd lokal i en källare, det fanns till och med en skylt i lokalen som förklarade att det av hälsoskäl inte fick bedrivas skolverksamhet där.

Missnöjet ökade kraftigt hos eleverna, det var inte ett abstrakt missnöje utan ett ytterst konkret, menar Pelle. Det började diskuteras att inte gå på lektionerna, elevrådet tog fasta på missnöjet och kontaktade SVEA, de beslutade att kalla till stormöte om skolstrejk.

Stormötet där strejkbeslutet skulle tas var välbesökt minns Pelle, beslutet om strejk togs med överväldigande majoritet av eleverna, någonstans runt 70-80% tycker han sig minnas. Det tillsattes en strejkkommitté där de som var intresserade ställde upp frivilligt och godkändes av stormötet. Det bildades en strejkvaktsgrupp där Pelle och flera av hans vänner deltog. Som strejkvakt blev deras uppgift att vakta igångarna till skolan, kontrollera så att inga lektioner genomfördes samt prata med intresserade förbipasserande. Något som förvånade Pelle var att han trodde att många elever skulle strunta i strejken och bara stanna hemma, men många av dem stannade kvar på skolan och var drivande samt målade banderoller och liknande. Det fanns dock en del som helt enkelt stannade hemma, men när det var stormöten för eleverna så dök de upp upp och deltog. Pelle menar att de flesta av eleverna faktiskt deltog aktivt på något sätt även om de inte var på plats hela tiden.

Lärarnas stöd till strejken
Lärarna var positiva till strejken och undersökte sina egna möjligheter att gå ut i strejk eller sympatistrejk men fick nej från sitt förbund och var tvugna att vara på plats i klassrummen. Lärarna bedrev dock ingen undervisning när de var där utan diskuterade situationen med elever och  gjorde andra icke undervisningsrelaterade saker. Även rektorn var positiv till strejken och uttalade sitt stöd till strejken på stormöten. Här kan man göra en intressant koppling till Cleavers text ”Om skolarbete och kampen emot det” som tar upp lärarna som kämpande kollektiv inom skolan. Cleaver menar att lärarna kan fylla en stor roll om de uppmuntrar eleverna som aktiva subjekt i konflikten, men oftast förhåller sig lärarna passiva och avvaktande i konflikterna. Cleaver anser att det kan bero på den i skolsystemet inbyggda positioneringen som finns mellan elever och lärare.

Den enda egentliga konflikt som förekom enligt Pelle var i form av en lärare som inte sympatiserade med strejken och bedrev schemalagd undervisning ändå. Det fanns en badmintonklass på skolan och strejkvakterna fick reda på att det bedrevs undervisning för denna klass. Pelle och ytterligare några strejkvakter uppsökte lektionen för att kontrollera om det förekom strejkbryteri. Enligt Pelle så motiverade läraren lektionen med att det inte var lektion utan träning, schemat sa dock att det var schemalagd undervisning så strejkvakterna plockade helt enkelt ner näten. Eleverna accepterade avbrottet och tyckte det var rimligt att inet fortsätta lektionen medan läraren blev upprörd.

En kniv i ryggen
Strejken påbörjades en måndag och i slutet av veckan hotade skolverket med att dra in studiebidraget för de elever som fortsatte strejka. Det började då uppstå en viss motsättning mot strejken då elever började bli oroliga för att mista den lilla inkomst de hade. Vid en omröstning beslutades med knapp majoritet att strejken skulle avbrytas på fredagen. Pelle menar att elevrådsordföranden och några till i strejkkommittén hade börjat driva på att avsluta strejken. Det skulle senare visa sig att delar av strejkkommittén hade haft egenintresse i att avbryta strejken då de på egen hand hade börjat förhandla med ansvariga politiker, utan eleverna och resten av strejkkommittées vetskap. Förhandlingarna skulle innebära att eleverna avbröt strejken i utbyte mot lite mindre besparningar samt att rektorn skulle få behålla jobbet. Det hölls under slutet av strejkveckan en stor demonstration där alla gymnasieskolor förutom S:t Petri-skolan deltog. Pelle berättar att flera såg det som en tydlig markering från S:t Petris sida och menar att klasstillhörigheten här blev tydlig då S:t Petri var av tradition sedd som en skola med större del överklass. Demonstrationen gick till stadshuset där politiker kom ut och pratatade med eleverna och sedan fick representanter från strejkkommittén komma in och diskutera med politikerna. Pelle säger att i efterhand kändes det mer som ett spel för galleriorna med förhandlingen då det mesta redan var uppgjort mellan de i strejkkommittén som förhandlat bakom ryggen och politikerna.

Ni kan inte sätta er på oss – motståndet fortsätter
Om vad strejken gav för resultat säger Pelle att det blev mildare besparningar och de fick materialpengar så de slapp åtminstonde ta med egna papper. Det tror han inte hade hänt om de inte reagerat och strejkat. Rektorn fick dock avgå trots den förhandling som förts. Den nya rektorn var en rektor som var känd för att få ta hando m skolor med dålig budget och ordna upp det genom nedskärningar och besparningar. Men framförallt så var den stora framgången med strejken enligt Pelel att eleverna började se sig mer som ett kollektiv som man inte kunde köra med hur som helst. När det blev tal om att splittra Pelles klass i tredje året så gick stora delar av klassen spontant till rektorn och tog upp frågan. Det var även snack om att strejka som klass men beslutet revs upp då klassen kollektivt motsatte sig beslutet. Cleaver menar att isolerade elever ofta inte kan uppnå mer än att ta sig igenom systemet och klara skolan medan kollektiv och enade elever kan skapa egna utbrymmen och i viss mån sätta sin egen agena.

Pelle menar att man hade kunnat ta till ytterligare metoder för att skärpa motsättningen runt skolstrejken så att konflikten blivit tydligare och därmed troligen fått en fortsatt strejk med bättre resultat som följd. En ockupation av skolan diskuterades i samband med hotet om indraget studiemedel men man trodde inte den skulle kunna genomföras då. I efterhand menar Pelle att det var naivt att det inte fanns stöd för en ockupation då man och hade byggt upp allianser med elever från andra skolor samt att det fanns ett stöd för idén bland elever på den egna skolan. Troligtvis hade en ockupation motverkat den känsla av maktlöshet som infann sig när hotet om indraget studiemedel uppenbarade sig. En ockupation hade enligt Pelle flyttat fram deras positioner istället för de defensiva förhandlingar som fördes.

Pelle menar att något han lärde sig under strejken var att inte lita på representanter efter det svek som uppvisades av elevrådsorganisationen och delar av strejkkommittén genom att förhandla bakom ryggen på eleverna de skulle representera. Ett stort misstag var att man lät det uppstå den typen av ledarskikt som tyckte sig ha rätt att förhandla på eget iniativ.
Pelle tror att en del av förhandlingarnas självpåtagna roll beror på att de hade kopplingar till ungdomsförbunden SSU och Grön Ungdom vilkas moderpartier satt i fullmäktige och helt enkelt var de man förhandlade med.

Strejken visade enligt Pelle styrkan i att agera som kollektiv mot i det här fallet nedskärningar. När eleverna gick ihop och agerade hade de möjlighet att göra sin röst hörd och försöka stoppa det de insåg missgynnade dem. Pelle menar att han har haft nytta av det tänkandet när han kommit ut i arbetslivet då han och hans arbetskamrater har kunnat ställa bättre krav på sin arbetsplats.

Resultatet av strejken var att eleverna lyckades hindra en del av besparningarna men även att de stärktes som kollektiv och skapade ett uttrycksmedel för att föra fram sina åsikter. Strejken påverkade de involverade, dels som jag skrev ovan med att de stärktes som kollektiv och gav ett kommunikationsmedel men även som i Pelles fall att han till viss del tappade tilliten till representativt företrädande. Troligen påverkar det unga och även gamla när representanter inte gör det dem är ålagda utan gör det som de själva anser är bäst för kollektivet, utan att rådfråga kollektivet.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Inga politiker!, Anders_S skriver Kriminella gäng utnyttjade Reclaimfesten i Rosengård, Jinge skriver Fuglesang vår egen Tarzan, Lukas skriver Aftonbladet och Israel, MJE skriver Anteckningar 23/8-09., eiz skriver När de välbärgade tar plats bakom de röda fanorna

Mer än så kan ingen bli

Ikväll har nog årets sämsta politiska arrangemang ägt rum, inte i Stockholm utan i Malmö. Det som hände idag kommer behöva analyseras och utvärderas på flera punkter. Det hela utlovades med en presskonferans med tre maskerade personer som lovade en fet gatufest som skulle bli trevlig. Vad man gjorde helt fel här var att man övht hade en presskonferans, där man vägrade svara på frågor (varför kallade man ens till en från första början? Bjuder man in borgarblaskor får man ju tyvärr räkna med ”Varför äru maskerad unge”-frågorna) och satt maskerade. Man gjorde också en kort reklamfilm där man intervjuade tre av de som var med och arrangerade kalaset, och la in lite maskeringar och smurfröst på det med. Ganska tidigt kände jag på mig att det bara skulle bli skit. Reclaim The City är ju ett koncept och en kampform som inte längre fungerar. Det har hållts jävligt bra och fungerande RTC tidigare i historien, från 90-talet och framåt. Många har slutat i onödig vandalisering, onödiga polisingripanden och många har slutat bra också. Men den allmäna synen på RTC är ju just att det är en ”allmän plattform” för kravaller, man trashar och plundrar affärer och lever rövare.

Den vanligaste kritiken mot RTC är just att man bara förstör och kravallar, det är inte det som är problemet tycker jag – utan att man inte tar hänsyn till människors militansnivå, utan det börjar helt fredligt – det kan alla gå med på – sen urartar det i bråk och rusningar i stan, det är inte alla som är beredda eller redo för att göra sådana saker. Alltså kan vissa grupper inom kollektivet (dvs de som demonstrerar på plats) gå ett par steg längre (från fredlig gatufest till slagsmål med polis, pepparspray och säckningar) och då splittras kollektivet. Den bästa militansen är den som trappas upp kollektivt, vilket är i praktiken väldigt svårt att göra om inte situationen är befogad. I Iran har vi ju sett massiva ”folkliga” (jag gillar inte att använda det ordvalet riktigt) militanta demonstrationer, där människor på något sätt funnit en nivå av militans man är redo att ta. Sen ser ju situationen i Iran totalt annorlunda ut också, men det är ju spännande att tänka om saken. Nog om detta.

Jag tänker inte ställa mig till den (antagligen) kommande kören av organisationer, liberala bloggare, nazistsekter och idioter på Flashback som tävlar i vem som kan ta mest avstånd från det här floppande evenemanget, utan jag anser att alla kan göra fel och gör fel. Och att har man gjort en sak flera gånger – så borde man tillslut komma till den punkt då man tänker att ”Fan, vi borde börja testa nya taktiker och nya grejer – för nu står vi bara och stampar på samma ställe”. Vänsterns stora problem i många fall är att man inte kan utveckla sina praktiker och inte vågar testa nya saker. T.ex. RTC – det känns inte som något man ska praktisera år 2009. Det har gjorts sen 90talet och ingenstans har man uppnått ett resultat som varit det man velat nå. Vår rörelse kommer aldrig vinna några marker eller flytta fram vår klass positioner om vi inte vågar utveckla våra praktiker, satsa mer på vissa, lämna andra o.s.v. T.ex. så har man ju börjat droppa blackblock-munderingen i ”snälla folkliga sammanhang” – det är väl en liten bit på vägen? Sen att det alltid kommer ett gäng som ser ut att vara hämtade från ett Youtubeklipp man hittat om man sökt på ”antifa riot g8″ är väl en annan femma.

Jag tror inte lösningen är att bygga Partier, för partimodellen är död och urvattnad och mest en rävkoja för karriärister – sen har aldrig en politiker någonsin genomfört någonting som varit, det har bara rivits upp av nästa nisse som får bestämma – eller så infinner sig aldrig reformen övht. Och jag tror inte heller på RTC och meningslöst aktivistande som inte kan ha ett konstruktivt resultat. Vifta med röda fanor, gapa på demonstrationer och håll på – i all ära absolut – men vår klass kommer aldrig någonsin komma någonvart med det här.

Men man ska inte säga att de som var på festen i Rosengård är de enda som gjorde fel – media rapporterade ganska så uppenbart vinklat till viss del.

Ur artikeln:

”Hans vän Ali Finjan instämmer.
–De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt här och vi är glada för att polisen är här, säger han. ”

En Rosengårdsbo som är tacksam för att polisen är på plats?

1) Rent skitsnack av Sydsvenskan? Verkar ju nästan lite väl troligt..
2) Eller så kanske menade han att han är glad att polisen är här och håller koll på reclaimet, så inte det blir massor av bråk eller något – men att Sydsvenskan väljer att få det att låta som att han är glad att polisen ”skyddar” dom.

En annan sak som jag är så jävla trött på när det kommer till vänstern, är det här glorifierandet av förortsvåld – som vissa (långt ifrån alla!) hyser. Man får bånge av att förortskids tänder eld på bilar, kastar stenar på snuten och förstör i sina egna områden. Upplever en slags exotism över det hela kan man säga. Och sen när man försöker göra politik av det, dvs blanda in ”det är borgarnas fel att det är såhär” och sen t.o.m börjar se de som kravallar och attackerar polisen – som potenciella väljare/aktivister/människor man borde suga in i sin egna rörelse – så är man ute på hal is.

Det går inte att blanda sociologi med politik – som någon sa. Det är två helt olika saker, och det som sker i Hisingen i Göteborg, Tensta i Stockholm och i Rosengård – är spontana missnöjesgrejer för att man inte pallar med skiten – ingenting som är urvattnat med en politisk agena och en politisk underton. Jag bor själv i ett s.k. ”problemområde” men jag är glad att det inte är så illa som det är i Tensta och Rosengård – så ungdomarna börjar slå sönder saker och kasta stenar på polisen. När det drivits till den nivån är det katastrof och i akut behov av förändringar – inte glorifierande eller ”Tjena! Vill du börja prenumera på vår tidning?” eller ”Tjena! Vill du gå på möte med oss? Vi gillar inte heller borgarna!” – som gäller.

Röda Malmö skriver en diss mot det här reclaimet, och har rätt i en stor del av sin kritik, men när bloggen skriver såhär så tar jag mig för pannan:

”Nu är det hög tid för dessa revolutionära ungdomar att påbörja en omorientering, ta del av den internationella arbetarrörelsens erfarenheter och istället lägga grunden för en verklig proteströrelse mot borgarsamhället. En rörelse som tar sin utgångspunkt hos de arbetare och vanliga människor som drabbas av högerpolitiken och kapitalismens kris och som bygger på ett demokratiskt deltagande från dessa.”

Som sagt. Gör inte politik av sociologi. Dessa ungdomar är inte per automatik vänsteraktivist-material bara för att dom bor i utsatta områden och ”kravallar mot den onda borgarstaten i allmänhet och polisen i synnerhet”. Ge fan i att försöka suga upp ”utsatta ungdomar” till era respektive organisationer, låt dom söka sig till oss istället. Det är dom som ska komma till oss för dom har upptäckt att vi är ett bra alternativ, inte vi som ska komma till dom och hävda hur bra vi är och att det blir bra om ni blir som oss … ta en prenumeration på vår tidning!

Om jag har missuppfattat vilka dessa ”revolutionära ungdomar” syftas till, så får någon gärna kommentera detta!

Mer om dagen: Sydsvenskan, Motkraft, DN skriver också.