Det tandlösa motståndets höst

Tidigare i bloggen förfarade jag mig över hur det skulle se ut om vi skulle få borgarna i fyra år till, om vi skulle få in ytterligare ett borgerligt parti med högerextrema tendenser eller om vi skulle få en extremt usel S-V-MP-regering, om Mona skulle få chansen att styra Sverige osv. Nu blev det ju inte så. Här kommer en kort, väldigt försenad (skyller på att det måste ta tid att smälta in sådana här landssorger) eftervalet-rapport/analys och en analys av det ”antirasistiska” motstånd som skapades efter valet. Håll till godo.

Valet präglades av debatter om hur Sverigedemokraterna skulle hållas utanför, hur Sverigedemokraterna ska motarbetas, vilken position dom kan få, och självklart handlade det om hur ful och dum och taskig och elak Mona är. De borgerliga tidningarna vräkte ut skit över denna kvinna, inte helt obefogat, men till en absurd mängd som kan få den mest sossefientliga anarkisten att tycka att det ”börjar bli nog nu”. Valnatten skanderades i 90talets tecken, ni vet Youtube-videon där man klippt ihop SDs ”Jimmie Åkesson tja-lala-la-la-lala” ihop med de skränande skinheadsen från dokumentären ”Skinheads” och deras ”Sverige åt svenskarna tja-lala-la-la-lala” och gjort sig lustiga över. Självklart ploppade några Hitler-bunker videor upp också. Förutom det cirkulerade det runt mängder av poliser i Stockholms innerstad och många människor kände allmän uppgivenhet över det totala nederlaget, fyra år borgarregering, nu kan vi tacka hejdå på riktigt till det Sverige vi en gång växte upp i.

Direkt efter valet så exploderade någonting. Alla de hundratusentals som inte röstade på SD och faktiskt tycker SD har fel, av olika skäl, oftast för att dom är rasister, blev ju arga över valresultatet. Kan ju inte säga att jag själv blev så speciellt glad över det heller. Dagen efter valet så slöt 10,000 personer upp till en demonstration på Sergels Torg, mobiliseringen skedde över Facebook och tusentals ”attendade” på nolltid. Och plattan fylldes av människor. Nu var det bråda tider. Nu skulle vi visa var skåpet ska stå. Eftersom det var en spontan demonstration så var det ju brister i planerandet, men det är ju självklart, när 10,000 kommer och man själv aldrig gjort något liknande. Demonstrationen gick efter ett par tal mot riksdagen, stämningen var hög, då en 24timmars-varsel-demonstration aldrig någonsin sett ut såhär. Efteråt diskuterades detta flitigt över internet och inom organisationer, hur ska man ta vidare detta, vad kan vi göra, vad kan vi inte göra och så vidare. Tidigt var jag ganska negativ till den här demonstrationen. Inte till att man protesterade mot SD, utan för att det inte var en tydlig politisk agenda eller mening med demonstrationen. Det hela var ett samvetes-projekt för många, man gjorde sitt, gick dit, gick från A (Sergels Torg) till B (Mynttorget) och sen gick man hem och hade ”visat var man står” och ”tagit avstånd från SD”.

En del inom vänstern hojtade klart och tydligt med ”Detta är ett uppsving för den antirasistiska rörelsen i Stockholm! Det här det här vi ska bygga kring! 10,000 personer är en styrka!” och nästan direkt började en ny demonstration planeras, denna gång med god mobiliseringstid och med bättre samordning. Tjejen som tog initiativet till den första demonstrationen bangade ur, då hon fattade att det faktiskt var Vänstern som arrangerade det här och det kunde hon inte ställa upp på. Några andra personer gjorde separata event med några tusen ”attendings” per event och bjöds in till detta planeringsmöte, och ytterligare några fegade ut. Ja, en till och med skickade ett meddelande till alla sju tusen som attendade på hennes event och sa att ”Hej på er igen. Ursäkta denna röra fram och tillbaka. Jag hoppar härmed officiellt av som arrangör för detta event. De som tillsammans arrangerar demonstrationen på måndag är organisationerna STARK, Septemberalliansen och facebookgrupper mot rasism (bl.a. min) STARK och septemberalliansen står dock även för en stark anti högerpolitik i denna demonstration, som jag inte kan stötta och stå bakom. Ni väljer själva hur ni vill göra. Detta event är nedlagt. peace” Därefter uppstod förvirring, var det de maskerade AFA eller de mjäkiga Ung vänster? Vilken vänster? Varför vänstern? Vi är ju emot rasism frågade många sig. Många sa att dom inte ville komma för att vänstern var här.

Trots detta tjatades det om att ”10,000 personer är en styrka!” och man arbetade inför demonstrationen, som den här gången var den 4e oktober. Det kom inte lika många människor som på den första dagen efter valet (alltså var den här ”styrkan” bara en illusion) det kom ungefär 3500-4000 människor, dvs mer än en halvering. På plats var det flera som frågade om det här ”var en vänstergrej” eller ”varför är det så mycket politik? vi är emot rasism” och liknande. Demonstrationen avgick efter flera tal, och i vanlig ordning var det fler Revolution-fanor än det var medlemmar från Revolution, och antalet tidningsförsäljare från Offensiv vågar jag inte ens gissa en uppskattning på. Direkt när vi kom till Mynttorget efter den extremt avslagna, lama och meningslösa demonstrationen så började folk dra. Efter nära en timmes tal så började musiken och då var bara ett par hundra kvar på plats.

Efter denna demonstration hölls ytterligare en demonstration, den 9 november, mot ”rasistiskt våld” (alltså spelade man vidare på antirasismen som en populäriserad allmän politisk fråga som alla skriver under på) och på den demonstrationen kom det ungefär 50 personer. Det blev inget fackeltåg heller som det var tänkt. Officiellt var det vädrets fel att fackeltåget ställdes in. Det var dåligt väder den dagen, men det var nog inte bara det som spökade..

Alltså från 10,000 – till 5,000 – till 50 personer. Och den antraistiska rörelsen stod med hakan i marken och: Vad fan var det här nu då? Var är alla!?

Frågorna är många, och svaren är ganska enkla. Folk kom till den första demonstrationen var att det var en extremt het potatis dagen efter valet, att vi kommer få nedskärningar, privatiseringar och allmänt sattyg i fyra år till skiter människor i, dom vill läsa om dom onda rasisterna i Sverigedemokraterna, och heta potatisar tenderar att reta upp människor. Speciellt när det rör så pass enkla saker som rasism. Ingen gillar ju rasism. Alla är emot rasism. Jorden är till för alla. Alla är lika värda. Rör inte min kompis, ja, ni kan ju hela den där soppan vid det här laget.  Nu fick folk gå sin samvetsdemonstration och känna att dom gjorde något. En högst individuell ”feel-good”-grej och sen var aktivismen över. Folk var upprörda och sen var det slut. Sen kunde livet fortsätta. För kämpa orkar man ju aldrig göra själv, men det är jättetrevligt när andra blir misshandlade av såväl rasister som poliser, hatade i media, bränner tusentals kronor och energi på projekt, dom kan ju kämpa för oss andra. Det är det här som ett problem med antirasismen, den bedrivs ju, organisatoriskt, av vänstern, och inte av människor utanför vänsterrörelsen, och den mobiliseras till stor del av just vänstern. Detta är ett problem som vi vetat om sedan länge men inte riktigt vet vad vi ska motverka det med. Vissa exempel är dock bra. I Lund på 30 november 2008 så samlades ~tusen Lunda-bor (gamla som unga och allt det där) och förstörde nazisternas marsch totalt. Total seger för Lunda-borna. Totalt fiasko för nazisterna. Det gick inte så bra med att etablera sin gamla tradition på nytt.

Att antalet, 10,000 personer är en styrka, är en ren idealism. Jag brukar gå efter devisen ”hellre en nybliven anarkist-punkare som är driftig och organisatorisk, än tio poppare som läst allt av Marx” jag är intresserad av praktik och resultat, inte av vem som tycker bäst eller har läst mest. Självklart är bildning viktigt och det måste alltid analyseras så vi vet  hur vi ska gå framåt och vad vi inte kan återvinna eller satsa kraft på. Men det är ju inte det jag menar heller.

10,000 personer är ingen styrka. Det är pinsamt att inte i allafall 1000 personer som inte redan utgör vänstern organiserar sig kring antirasistiska projekt, eftersom många inte klarade av vänstern som rörelse, men antirasism är ju inte per automatik något som betyder att man förväntas läsa Marx. Många har kommit in via antirasismen och inte kunnat så mycket, men lärt sig ju längre tiden går och utvecklar sitt ideologiska förstånd så att säga. 10,000 personer varpå flera röstade på borgarna, och därmed legitimerade Sverigedemokraterna (eftersom rent politiskt är ju SD lika höger som de andra allianspartierna) gör ju att vi gick med våra – i längden – fiender i demonstrationen.

Och sen att man förväntar sig att logiken ser ut såhär:
Emot SD – > Vänster = Värvningsmaterial för vår Organisation!
Är ju bara dum i huvudet och saknar verklighetsförankring. Och detta stycke tänker jag inte utveckla.

Rasism är ett problem som uppstår inom kapitalismen, eftersom borgarklassen behöver rasismen för att hålla oss ifrån varandra, syndabock-syndromet skapas och ”mohammed” tar mitt jobb, fastän han tjänar lika lite som mig, eller är arbetslös, som jag. Vi har mer gemensamt med de andra arbetslösa av olika nationaliteter på AMS än vi har med Sven Svensson som är VD. Och det är härifrån man ska arbeta antirasistiskt. Att börja gå via logiken Rasism = Dåligt. Kapitalism = Bra. Eller att ”Jag är antirasist för alla är lika värda” har ju börjat i fel ände. Att vara emot rasism men inte erkänna klasskampen eller förstå att det finns ett samband mellan rasism och kapitalism är inte antirasism enligt mig. Det är bara skit.

Och 10,000 som är emot rasismen för att alla är lika värda är inte antirasism. Det är bara att spela kapitalismen i händerna. Låt dom gå från A till B och sen gå hem och fortsätta vara arbetslösa eller arbetare, så kan allt fortsätta som det ska. Däremot, är 10,000 emot rasismen för att det är ett gift mot mänskligheten, skapat och administrerat av kapitalismen – då ser vi potential och riktiga jävla möjligheter att komma någonvart. Istället för att stå och stampa i ”Rör inte min kompis”-fotspåren.

Vad vill jag att vi ska göra då? Kortfattat: Fortsätta jobba i folks vardag. Aldrig tappa förtroendet på oss själva. Fortsätta med föreläsningar, bokbord, arrangera demonstrationer, knyta kontakter, värva medlemmar, erbjuda en praktik som människor kan engagera sig i. Inte utgå från att vanliga människor är dumma i huvudet och behöver The Almighty Vänsterrörelsen att komma och styra upp saker åt dom.

Och man kan ju fråga sig hur vi ser på Sverigedemokraterna och deras väljare. En SD-politiker är ju en människa som helt köpt partiets politik och faktiskt lägger tid och engagemang för Saken. Det är ju tråkigt för dom. Där finns det inte mycket att påverka. En del personer är man dock förvånade över att SD ens låter vara representanter i deras tjänst. Men SDs väljare? Vilka är dom? Många människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, och som inte vill se Mona, men inte heller vill ha borgerlig regering. Och missnöjesröstar på SD. Tja, varför inte? Många byggjobbare röstade på SD. Det starkaste SD-fästet i Stockholm är ett arbetarområde i Västerhaninge, som tillhör typ Stockholms fattigaste kommun, Haninge. Direkt efter valet så ploppade mängder av Facebook-statsuppdateringar upp; ”Om du röstade på SD – Ta bort mig som vän” och folk började rensa i sina vännerlistor. Att man ska få tycka som man vill är okej, men bara man tycker inom vissa politiska ramar. Att ta bort och säga upp sina bekantskaper för att dom röstade på ett parti man inte gillar tycker jag är en ganska fånig inställning. Det är ju destå värre med de vänner man har som röstade borgerligt. Dom kommer ju indirekt vara medskyldiga till att det kommer gå som det går de kommande fyra åren. Tyvärr.

Förutom att de som röstar på SD missnöjesröstar, så är dom ju dumma i huvudet. Ja, tydligen måste vi prata dom till rätta. Vilket verkar vara en taktik som en del organisationer på vänstersidan och högersidan kör med. ”SDs väljare måste veta vilket hemskt parti dom är. Dom är förda bakom ljuset. Dom har läs och skrivsvårigheter. Dom är korkade arbetare som …” ja känns det igen? Jag är inget större fan av den här ”Arbetarklassens förtrupp” som vissa tycker att ens organisatoriska och ideologiska plikt är, jag tror mycket väl på att SDs väljare inte är dumma i huvudet. Väljarna kan man ju helt klart argumentera med och faktiskt plocka isär SDs argument, det är verkligen inte svårt, oftast handlar det ju i grund och botten om missnöje om hur de etablerade partierna skött Sverige. Och det är ju med all befogenhet om jag säger så. Men istället för att ”Såja Lasse, byggjobbare från Solna, du förstår inte bättre. Nu ska jag berätta varför SD är dumma och vad du ska rösta på istället (du ska rösta på oss…)” och sen maler man på..

”– Sidospåret är att 340 000 väljare röstade på SD, där finns andra känslor. Känslor av att stå emot ett etablissemang, känslan av att de ljuger och skarvar och inte ser mig och inte samma känsla av att Sverige är på rätt väg. Det har jag en skyldighet att försöka fånga upp och lyssna in bättre, sade Reinfeldt till journalister efter partiledardebatten.”

- Fredrik Reinfeldt

Det är nog väldigt viktigt att försöka se skillnad på SDs aktivister och politiker (dvs de som faktiskt driver sitt engagemang på allvar) och SDs väljare, som antagligen kommer lägga sin röst på SD och sen ska dom fortsätta sina liv. Det är en ganska lik situation som den som uppstod på 90talet med Ny Demokrati. Man missnöjesröstar för att vänstern såväl högern på parlamentarisk basis och framförallt riksdagsbasis är en sorglig samling idioter som bränner våra skattepengar på all möjlig skit, medan man själv ska leva på existensminimum, inte ha ett anständigt jobb, ha studieskulder rakt upp i röven och så vidare. Ur politikerföraktet föds missnöje. Misstro. Och vips så kan SD segla på missnöjet. Vilket har varit deras grej sedan starten. ”Vi är en frisk fläkt i svensk politik” så att säga..

Sen måste vi ju också rannsaka oss själva, vad vi uppnått och vad vi inte ens försökt åstakomma, mer än till ord. När vi säger att vi ska ”Stoppa nazistmarschen” och det gör vi genom en ”Värdig protest” som antingen går från plattform A till plattform B, eller inte går alls. Hur menar vi då? Vad vill vi säga med det? Sen, hur gör vi när fascisterna lämnar gatorna (inte menas detta automatiskt med att ”vi tog tillbaka dom”) och satsar på parlamenten? Utvecklingen har ju sett likadan ut i hela Europa, de flesta partier har ju sina egna kopior av Sverigedemokraterna, Frihetspartiet i Holland, Dansk Folkeparti, Finland har Sannfinländarna, Frankrike har Le Pen och Norge har Fremskrittspartiet och så vidare. Sen finns det en hel våg av kokande högerextrema grupper och rörelser i Östeuropa, men det är ett område jag är alldeles för oinsatt i för att våga blogga om. Det finns det andra som redan kan mer om. Men vad de flesta av dessa partier har gemensamt är att dom inte valt att gå in i den arena vi kan bemästra (dvs gatan) och därmed undviker stopphinder i sin utveckling (störande av torgmöten, konfrontationer, slagsmål, inställda utåtriktade aktiviteter m.m.) utan istället satsar på att normaliseras likt andra partier och genom att rikta in fokus på parlamentet, där motståndet är väldigt lamt och där den autonoma vänstern/vanliga människor/kalla det vad du vill inte finns. Därmed underminerar man vårat verksamhetsområde och byter strategi. Vilket även vi måste göra. Inför riksdagsvalet så hölls protester var Sverigedemokraterna än hade torgmöten, man saboterade möten med äggkastning, slagord, vuvuzelor o.s.v, men protesterna ledde inte till någonting. Att vi ser ”Vi gjorde iallafall något” är en ganska nykter inställning (”allt eller inget” är ganska farligt att utgå ifrån) men att stanna vid det och inte kritisera sig själv och sedan utveckla sina taktiker till nästa gång är destå destruktivare. För att motarbeta SD så måste vi lämna gatukampen i den form den ser ut idag, och försöker hitta nya sätt att underminera dom. Alla har olika idéer kring hur SD ska bemötas nu när dom faktiskt kom in i riksdagen. Men vad det än är för metod som är bäst, så hoppas jag att vi alla kommer göra det vi kan, omsätta våra teorier till praktik och utveckla våra strategier för enskilda organisationer och för våran rörelse i stort.

För övrigt, jag köpte boken ”Beating the fascists” som tar upp den här kritiken om att vi måste anpassa våra strategier, efter hur rasisterna ändrar sina, det vi har nu funkar på gatorna, men inte när rasistpartier försöker ta sig in i parlamenten. En härlig kloss som kommer ta sin tid att nöta igenom. Men den är nog värd det.

Utöver det så har ju snön kommit, och vintern är anammad. I år har jag en redig vinterjacka och kan för första gången på riktigt länge njuta av vintern. För visst är den vacker? Ingenting hände den 30 november förresten. Ingen repris av ”Svärje åt Svänskarna”, ingen nazistisk grupp på stan, inga motdemonstrationer. I kungsträdgården stod kristna fundamentalister och bjöd på kåldolmar, som är bland det godaste jag vet.

Ps. Om någon tror att jag tar SD i försvar; nej. Knappast. SD är farligare än vad SMR någonsin kommer vara. The end.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Asir-anknutna gangsters tog grovt fel, aik-micke skriver 30e november, Johan Frick skriver Wikileaks – vän eller fiende?, Stefan Bergmark skriver En julklapp i patriarkatets arsle, vandringsmyran skriver Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Det gäller att ta sida?

Ju närmare valet man kommer, destå hetsigare blir politiker och politikernas kompisar. Man ska lyssna på en låt på Spotify och får höra reklam från Folkpartiet, man får höra av Rättvisepartiet Socialisterna att man måste rösta på ett radikalt alternativ, enligt Socialdemokraterna måste vi rösta fram en ny politik, enligt Moderaterna ska vi rösta för att få fortsätta bygga Sverige. Enligt Sverigedemokraterna måste vi rösta för att få behålla Sverige. Alltså vad fan är det här?

Jag skulle inte se mig som en politiker. Jag identifierar mig inte utifrån den termen, jag är politiskt engagerad, men jag skulle knappast ställa mig bredvid en slipsnisse med en partiknapp på kavajen, det är ju min objektiva fiende, politikerna alltså. Jag har försökt skriva om valet i flera månader nu, om jag ska vara ärlig. Och varje gång har jag ångrat mig för att jag inte riktigt kan ta i det. Det är för ointressant faktiskt.

Det ointressanta är inte hurvida man röstar eller inte, det ointressanta är att man röstar och gör en grej kring det. Eller att man inte röstar och gör en grej kring det. De flesta jag träffar på tycker att det är viktigt med demokrati, men att politiker är skitjobbiga. Kommer ni ihåg South Park-avsnittet (Douche and Turd) som handlar om hur jävla viktigt det är att rösta, denna hets gör att Stan Marsh lessnar och börjar ifrågasätta röstandet (och därmed den jätteheliga demokratin som styrelseform) och tvingas lämna staden för att bo med Eko-terroristerna i PETA, då han inte kan acceptera demokratin. PETAmå vara galna hippies som skiter i människor, men som försvarar djur tills döden skiljer dem åt (bokstavligt talat…) men dem lär Stan en viktig läxa. För det mesta får vi faktiskt välja mellan en gigantisk vaginal-sköljare eller en macka med en skitkorv i, dvs, två kandidater som är lika jävla dåliga båda två. Oavsett form, så är ju faktiskt samma innehåll i båda parter. Precis så ser jag på svensk politik, Mona Sahlin är lika höger som Fredrik Reinfeldt, det blåa blocket och det röda kör ju nästan samma politik på riksdagsnivå (på kommunal-nivå kan det se hur tokigt ut som helst) och att rösta på det ena är ju som en röst på den andre, fast lite annan förpackning.

Nu var inte min poäng att man lika gärna kan rösta på M som att rösta på S eller något sådant, nej nej, så får ni ju inte tro om mig. Jag menar bara det att båda av de block vi har att välja på, alliansen-från-skansen eller rödgröna-inte-så-speciellt-sköna, påminner ganska mycket om varandra. När det Socialdemokratiska Arbetarpartiet börjar lansera sig som Småföretagarpartiet eller när Ärkerövhålen i Moderaterna lanserar sig som Det Nya Arbetarpartiet, då vet man att världen är upp och ner och det är fullt med twister var fan man än vänder sig. Vår demokrati är ju dessutom lagom urholkad vid valurnan då man kan personrösta på folk som kört egna valkampanjer, och man kan rösta på två block, det blåa eller det jättemörkblåa, och alla små partier därimellan (kommunistpartierna, foliehatt-liberalerna o.s.v.) har inte en chans och kommer aldrig ha en chans att komma i närheten av en riksdagsplats.. från vilket land känner vi igen den typen av valrörelse..? Jo, USA såklart. Och USA är ju inte det första land vi tänker på när vi ska tänka på demokrati.

Jag vet faktiskt inte vad jag ville få ut av det här inlägget. Jag har tänkt på vad som händer om vi får borgare fyra år till, då kommer det ju fortsätta som det gjort nu. För mig som är heltidarbetslös så har det sett lika illa ut nu som då Socialdemokraterna styrde. Det fanns inga jobb. Inga partier kan dessutom ”trolla fram” nya arbeten bara sådär, fortfarande så är det ju marknaden, oh, denna heliga marknad, som bestämmer. Säger marknaden att ”Nej Fuck You det finns lagom med jobb, vi behöver arbetslösa som en slags motpol också..” så är det det som gäller. Såvida vi inte får en miljon arbeten inom offentlig sektor, genom att man satsar massor med pengar på nyanställningar där. Eller någonting. Men nya privata arbetsgivare ploppar ju inte upp ur marken bara för att politikerna bestämt sig för att dem får göra det. Det är ju faktiskt som så att politikerna bara är marionetter. De som bestämmer är ju asen på börsen. Asen i storföretagen. Asen som äger bankerna och reglerar världsekonomin.

Men om vi får ett ”vänster”styre så kanske det inte går lika fort med allt raserande? Även om det faktiskt varit så att den snälla-välfärdsvurmande-socialdemokratin varit stygga och även dem skurit ner, och att det inte är någonting man kan klandra borgarna för. Men det kanske går lite långsammare om dem får bestämma? Jag vet inte, faktiskt så gör jag inte det.

Lägg till att SD kanske kommer in, vad händer då? Ingen kommer vilja samarbeta med dem och dem kommer få sitta som pajaser i fyra år, inte kunna genomföra någonting (deras politik snor ju de borgerliga så bra redan..) och sen åka ur. Men deras politik blir legitimerad. Och kommer dem inte in tror jag att SD rasar ihop som ett korthus. Eller blir ett litet kommunalt parti, men att våga satsa på toppen igen, riksdagsvalet, tror jag inte dem inte kommer göra.

Det viktigaste är inte vad man röstar på på valdagen. Gör jag det så gör jag det. Gör mina vänner det så gör dem det. Man kan se röstandet som en engångsföreteelse, för det är ju, en gång var fjärde år. Sen alla dagar därimellan, så har vi all chans att organisera oss. Gå i demonstrationer. Dela flygblad. Ockupera. Strejka. Sabotera. Blockera. Protestera, eller göra vad som behövs. Jag tycker den sämsta typen är den som hetsar andra att rösta, ”valfrihet!!! men rösta rätt!!!” typ som alla valarbetare är. För om jag skulle prata med Mona Sahlin och hon skulle köra sin ramsa ”Det viktigaste är att ni röstar…!” och så säger jag att jag ska rösta på SD, ja då blir hon ju inte glad, hur mycket hon än fejkar. Det är ju bara det valet handlar om. Att säkerställa makt, att erövra makten i riksdagen, att få bestämma.

Kampen pågår liksom året om, inte bara i augusti då valrörelsen drar igång. Kom ihåg det när ni traskar till valurnan. Ni som gör det dvs.

Tips på lite aktuella DN-artiklar som har med valet att göra: Ungdomsförbunden släpps inte in, valfusk i Huddinge, De yngsta väljer rödgrönt,  SD får inga utskottsplatser av S och M.

Från Konfliktportalen.se: Lukas Löfling skriver Vill vi ha en statsminister som inte tar ansvar?, loaderrorready skriver Unga ska ha stryk, Anders_S skriver Allvarlig tågolycka i Stenungsund, cappuccinosocialist skriver The K Word, solidaron skriver Miljöpartiet – De rationella, Hans Norebrink skriver En ljusglimt i högermörkret

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Synden straffar sig själv

Politiker är sällan kända för att ha bringat rättvisa, med oegoistiska motiv bakom, och gjort rätt för sig. Vi har alla möjliga skandaler. Vi har Monas Toblerone, spionskandalen, medlemsfusket inom ungdomsförbunden, egyptenaffären och så vidare. Det är precis som i en dålig såpa på TV, men det här, gott folk – är ”seriös” svensk politik i modern tid. Man säger ofta att den utomparlamentariska vänstern är oseriös och inte sysslar med ”seriös politik”.. då kan man ju fråga sig vad fan de ”snälla partierna” håller på med egentligen.

Jag kommer ihåg natten Anna Lindh dog. Det var lite som på film, vår tids Palmemordet. Hon hade stuckits ner helt plötsligt. Av en psykiskt stöd man. Alla pratade om det ett tag. Men för att förstå det ur ett större perspektiv än att det är en tragisk händelse, så måste vi gå tillbaka lite i tiden.

Anna Lindh var gift med Bo Holmberg, som är känd för en sak. Han var med och drev igenom psykvårdsreformen på 90-talet som slutade med att massor av farliga, psykiskt sjuka människor, slungades ut i samhället. Det finns ingenting positivt med det här. Alla som har varit i kontakt med svensk psykiatri vet att den inte är den bästa, direkt. Du får inte den hjälp du behöver, det råder extrem underbemanning och oftast ”löser” man folks problem genom att skriva ut skitmycket medicin. Skitbra för läkemedelsindustrin, inte bra för så många andra.

Ett decennium efter att Anna Lindhs make Bo drev igenom sin ”fina” reform och slaktade psykvården, så har hundratals människor mördats, våldtagits, misshandlats med mera av människor som varit i omfattande kontakt med psykvården innan. Är inte det facit nog för att man inte skulle fuckat med psykvården? Staten spar in pengar, och sveriges befolkning får ”blandas” med psykiskt sjuka människor, vilket kanske inte är så jättebra. Insider hade ett helt program om det här, vilket vred sig ganska mycket i magen.

Ironiskt nog så faller Bo’s egna fru offer för den havererade och förstörda psykvården kl 16:13 den 10 september 2003.

Innan man börjar förstöra och ändra i någonting som finns till för att hjälpa, så kanske man ska tänka på konsekvenserna. Släpper man ut hundratals psykiskt sjuka människor ut i samhället, för att dom ska ”återanpassa sig efter eget behag” – ja, är det en så jävla bra idé då?

Samma dag som Anna Lindh dog, efter att ha knivhuggits av en psykiskt sjuk människa, så högg en annan psykiskt sjuk människa ner en femårig flicka, helt oprovocerat. Detta dåd fick en liten notis, för tydligen är det skillnad på Folk och folk.

Skär inte i psykvården! Skär i politikerna!

Och på topplistan över nästa personer som borde få en kniv i sig, så kommer:
1. Carin Götblad
2. Frederick Federley
3. Johan Stael von Holstein
4. Blondinbella

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Mehdi Ghezali saboterar för muslimer, Anders_S skriver Är det Säpo som är klantiga?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Vad menar Gunnar Bergström & Jan Myrdal?, tusenpekpinnar skriver Obegriplig delning mellan kropp och medvetande i ADHD-debatten…

Det ruttnande liket som vägrar att dö

Mona ratas av väljarna, som hellre skulle se Margot Wallström eller odågan Thomas Bodström som statsminister. Det sätter ju nivån. Mona Sahlin är ett mysterium. När borgarna kom till makten började de genast att slakta välfärden, sälja bort Apoteket och satsa på elitklasser. Sen kom finanskrisen. Tusentals blir arbetslösa, ungdomar kan inte flytta hemifrån och ännu mindre få ett fastjobb. Sossarna åkte ur 2006 och har en chans att komma tillbaka nu, styra upp i grytan och allt blir bra igen – men istället väljer man en sådan mupp som Mona Sahlin. Jag är inte emot att ha en kvinnlig partiledare, det är inte där det klämmer och det är löjligt att försöka styra diskussionen åt att det-är-en-kvinna-därför-ogillar-du-det-hållet. Mona Sahlin är en jävla mupp och tack så mycket för att vi får ha alliansstyre i fyra år till – antagligen. Jag kan ju inte se in i framtiden, men med tanke på hur pass tysta oppositionen är och hur lite alternativ sossarna presenterat, så tror jag inte valet kommer gå till vår fördel. Med vår menar jag oss vanliga människor. Inte socialdemokrater.

Sossarna spökar av högerspöken, men man envisas med att profilera sig som ett arbetarparti. Värst är det ju ändå på lokal nivå, jag minns Robert Noord i min kommun. Det aset stoltserar på internet med att sossarna i Haninge ökade läskunnigheten från 60% till 88% bland sjuåringarna. Det är ju jättebra tycker jag, men det skrev han i ett sammanhang då han undviker att svara på en viss sak, nämligen att han införde avgifter på skolmaten på de kommunala skolorna. Debatten såg ut såhär:

Gustav Ingman skrev…

Sist jag hörde av Robert var när han försökte införa skolmåltidsavgifter på Haninges gymnasieskolor. Idén var att kommunen skulle spara pengar genom att stänga ute fattiga elever från skolmatsalen och låta alla betala en lika hög avgift för att äta, oavsett inkomst. Efter omfattande protester som de flesta elever var delaktiga i, sabotage av talriksautomaterna och solidaritet som gick ut på att dela på talrikar samt ge bort papptalrikar togs avgifterna bort efter bara en termin. Robert Noord visade under hela processen total ovilja att lyssna på vad människor hade att säga och uppträdandet var konsekvent nedvärderande mot alla som ifrågasatte politiken.

Det är föga förvånande att han går och skriver böcker där det propageras för att socialdemokratin ska ta ytterliggare kliv åt höger. Det var ju en sådan politik han hela tiden förde när han själv var ordförande för Barn- och utbildningsnämnden i Haninge kommun.

Varpå, från ingenstans, svarar Robert Noord:

Under de år vi Socialdemokrater var ansvariga för skolan i Haninge genomförde vi ett otroligt utvecklingsarbete. Ett arbete som bland annat resulterade i att läsförmågan bland elever i årskurs ett ökade från 60% till 88%. Idag kan tack vare det arbetet över 93% av alla sjuåringar i Haninges skolor läsa. Hade vi inte genomfört vår nya politik hade fortfarande fyra av tio sjuåringar börjat årskurs två utan att kunna läsa.På vilket sätt är det högerpolitik att se till att alla barn får möjlighet att läsa?

Vänligen
Robert

Då ingriper en f.d elev som gått på en av de avgiftsbelagda skolorna:

Noord:

Du svarade inte på ”skolmåltidsavgifter på Haninges gymnasieskolor. Idén var att kommunen skulle spara pengar genom att stänga ute fattiga elever från skolmatsalen och låta alla betala en lika hög avgift för att äta, oavsett inkomst.”

Utan började drabbla om vad bra ni gjort skolorna i Haninge. Men kritiken undvek du. Det är högerpolitik att avgiftsbelägga skolmat, mat måste man äta för att orka vara ”game” hela skoldagen och när man tar betalt för maten så sätts klasserna i s.k. A och B-lag, A-lagen är de som har föräldrar som har råd att lägga ut 500 spänn per termin på maten (vilket är ganska mycket pengar för en vanlig trebarnsfamilj i Jordbro t.ex) och B-lagen är de, där bland annat jag ingick, som gick hungriga varje dag i skolan.

Det du gjorde (jag gick i en av de berörda skolorna) kommer jag, och många fler, aldrig någonsin förlåta dig för. Personligen anser jag att du ska skjutas och slängas i ett jävla dike, för det är där man slänger såna ”sossar” dom dig.

Jag tycker att både den f.d eleven och herr Ingman får stå för slutsatsen av det här blogginlägget; med sådana sossar som Robert Noord behövs inga moderater. På Robbans facebook så stoltserar han med att han ”ätit lunch med Haninges näringsliv”, istället för att ha käkat lunch som vanliga människor i Haninge Centrum, då kanske Facebookstatusen sett ut såhär; ”Robert Noord is käkar lunch med några låginkomsttagare från Brandbergen i Haninge Centrum och delar solidariskt med mig av min mat” kanske inte lika stoltserande, men iallafall någonting man kan förvänta sig av en representant för ett ”arbetar”parti.

Meningen med det här inlägget är nog bara att få vädra lite sosseförakt, jag är inte borgerlig, nazist eller någonting annat obehagligt, jag har bara fått uppleva socialdemokrati under hela mitt liv, och sett hur det påverkat min skolgång.

Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Israel står i blickpunkten!, Anders_S skriver Inte bara ungdomsoroligheter bakom bilbränderna i Göteborg, Jinge skriver Förbifart Afghanistan, mathiavelli skriver Vintern fritidsgårdarna höll öppet

Sällan skådad dumhet

Läste på DN att SD är ”bara” 8,000 röster från riksdagen. Varje gång en sådan här undersökning görs, så använder partier till både höger och vänster det som skräckpropaganda. Jo, för SD blir ju bara farliga för att dom kommer in i riksdagen. Dom kan inte vara farliga annars? Nu är ju inte SD det här skränande nassepartiet vi såg på 90-talet, med bombarjackor och fylleskins i sina led. Utan ett propert, mysigt parti med en leende fuling som ledare, och inspirationen kommer från Danmark. Vad människor i väldigt stor utsträckning inte begriper, är att dagens politiska klimat och ”rumsrena motstånd” hjälpt SD en bra bit på vägen. Det som jag tycker är intressant i dagsläget är att de borgerliga partierna snor SDs politik, om det är av taktiska skäl (ta röster från SD) eller för att man faktiskt börjat visa vilka brunskjortor högern är, låter jag stå obesvarat. Vad man, omedvetet som medvetet gör, är att legitimera deras politik. Normalisera den och ta den från nassesekterna och SD och göra den rumsren. Lite hedlig muslimhets och att ta medborgarskapet från kriminella invandrare.. det sysslar inte bara nassarna med, det sysslar även vi rumsrena, snälla politiker också med. Fast hos en del politiker föreligger den politiska vägen naturlig.. att gå från extrem till extremare till extremast.

Motståndet mot SD är tämligen spritt och åsikterna är olika. En del vill störa deras torgmöten och göra så dem inte går säkra på stan. Jag har själv tittat på när Jimmie och Erik stått bland motdemonstranter som gapar och visar finger, och bland supermånga poliser. Inte en jävel når deras budskap. De etablerade partierna har vägrat ta debatten, och när Mona Sahlin gjorde det ”omöjliga möjligt” och tog debatten med Jimmie Åkesson, så slutade det ändå bara med skitusla argument som att ”Zlatan är svensk!” och liknande. Ingen höjdare direkt. När Niklas Wykman tog debatten med Erik Almvist på Gotland så hade man pluggat in retoriken ordentligt, och skulle jag få en femma för varje gång Niklas sa att ”Om ni vill veta vad SD står i denna fråga, googla på det” så skulle jag blivit rik. Ganska lamt att hänvisa till en sökmotor som källhänvisning.

När man vägrar ta debatten med SD, (vilket är fruktansvärt enkelt att göra egentligen.. då dem bara är populister som egentligen inte har så ”radikala och banbrytande” politiska idéer) så kan dom spä på sin martyrroll. Jag tror inte det ger dem några nya röster, men det visar ju samtidigt för hela svenska folket vilken nivå deras motståndare ligger på, och vad motståndet är kapabelt till.

SD blir inte farligare för att dom kommer in i riksdagen. Dom kommer ändå ha svårt att få samarbetspartners och inte kunna få igenom ett skit. Men visst, det skulle legitimera väldigt mycket mer. SD är vår tids Ny demokrati, dom kommer ha sitt upptåg, och det kommer gå rakt åt helvete, för missnöjesrörelser tendenserar att dö ut lika fort som dem kommer. Det som däremot är farligt är att de etablerade, ”normala” och ”snälla” partierna tar SDs politik och gör till sin egen. Det tror jag är mycket värre i längden..

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ohlsson & Skarne – tekniskt ledande i byggbranschen under många år, boladefogo skriver Babylon brinner, Jinge skriver Israel försöker skrämma Iran, Björn Nilsson skriver Likt?, domljuger skriver Överklass-liberalerna skrek våld, Johan Frick skriver Fy fan vad vi är bra – eller?

Expropiera hela skiten

Nyss hemkommen från Almedalsveckan på Gotland. Bland hundratals svettiga brats, politiker, företagare och får befann jag mig i flera dagar. Det var en upplevelse utöver det vanliga.

Jag var på ett föredrag som SÄPO tillsammans med bland annat Exit, Anna-Lena Lodenius och Nyamko Sabuni anordnade, som handlade om politisk extremism. I publiken satt inte mindre än Jonas Andersson och tre svettiga töntar till. Så fort man kom in på lagen om hets mot folkgrupp så flög Jonas hand upp och han började tjuta om att han kände sig diskriminerad som etnisk svensk. Smart drag, asshat, att ”outa” sig själv när man är omgiven av säkerhetspoliser och journalister. Och en och annan röding. Själva föredraget var allt annat än bra. Man fortsatte köra på ”Vänstern är lika ond som högern och dom triggar bara upp varandra och dom är mest intresserade av att slåss och man kan inte bekämpa rasism genom att aktivt konfrontera dom och alla som inte tillhör parlamentariska vänsterpartier är onda vänsterextremister som vill äta barn och döda andra människor.” Ungefär. Ingenting nytt, ingenting man inte hört tretusenfemhundra gånger innan och framförallt ganska verklighetsfrånvänt. Alla resurser som SÄPO har.. all buggningsutrustning och all personal dom har.. och ändå ligger dom 10-20 år efter i historien? Herregud. Efter föredraget försvann iaf Folkfrontens fyra medlemmar iväg fort som fan, och jag såg dom inte någon mer gång under veckan. Själv är jag ingen fighter eller gillar våld mer än nödvändigt (fast ska jag erkänna så blir jag varm i kroppen av scab-bashing och brat-bashing) så jag var bara glad att dom inte syntes till någonting mer. När vi ändå kom in på högerextremism, så hamnade jag på en debatt mellan Niklas Wykman, som är MUFs führer, och med Erik Almkvist, som jämt får stryk och är SDU’s führer. Debatten var minst sagt löjlig, när man inte vet när man ska bua eller applådera, iom att både Niklas och Erik är två idioter jag inte vill se på samma planet som jag själv befinner mig på, men jag måste säga att Erik borde skola sig mer i retorik, då Niklas träffade flera ömma punkter och fångade Erik och SDs riktiga politik i sin fälla – gång på gång på gång. Debatten skulle handla om bland annat EU-medlemsskapets vara eller icke-vara, men det slutade hela tiden med att Erik fick försvara sig och SDs rasistiska politik.

Vi får inte glömma allt gratis-käk. Det enda bra med Svenskt Näringsliv och Företagarna, är att dom har så mycket stålar så dom kan bjuda hela Gotland på gratismat. Jag gick på ett par mingel och på föreläsning med Ebba von Sydow (det sög för övrigt) och åt mig proppmätt på gratis mat. Fin mat var det också, måste jag tillägga. Det dracks väldigt mycket och speciellt bland minderåriga. Svenskt Näringsliv förser alltså minderåriga med alkohol.. är det bra PR? Haha. Ingen frågade om legitimation eller ålder. Bara servera. På stan hade alla möjliga konstiga organisationer och företag godis dom ville bjuda på, Unionen hade kareoke och goda mintkarameller. Kom förbi den här utbrytargruppen ur SD, ”Sverige Behöver Ett Nytt Parti” och jävlar vilka muppar dom var! Dom ville bevara svensk kultur men kunde inte förklara vad som kännetecknar svensk kultur, inte var det iallafall midsommarfiranden, sprit, röda stugor med vita knutar och allsång på skansen. Dom behöver inte en lektion i retorik, utan gå om högstadiet så dom kan greppa tag i lite mer. Men å andra sidan ska man vara glad att såna här små bänga partier finns, då försvinner ju en del röster från SD m.fl. Det ploppar ju inte upp nya nassar bara för att nya nassepartier bildas, utan det blir bara färre eftersom dom ska slåss om samma målgrupp, som har samma antal, oavsett hur många eller hur få nassegrupper det finns.

Jag lyssnade på Maud Olofssons tal där hon pratade om sina söner eller vad det nu var, som hade ett eget företag och omsatte ett par miljoner om året. Och om hur det behövs fler kvinnliga chefer, för att uppnå någon form av jämnlikhet. Hur man ens kan gå på den skiten är för mig ett mysterium. Skitsamma om cheferna är kvinnor eller män – en chef är en chef är en chef! Maud ska även ha beröm för att hon likställde svensk välfärd med i-pods och platt-TV. Hon sa att Sverige har jättebra välfärd, se på alla i-pods och platt-tv-apparater, eller något liknande. Vad hände med skolan? Sjukvården? Tandvården? osv. Jävla slödder är vad hon är. Maud nämde dessutom att det var för lite kvinnor på Almedalsveckan som höll tal, det var bara hon och Mona. Kan man tyckas stämma, men vad ska det spela för roll om det är mer kvotering bland talarna? Så länge man inte har en intressant eller verklig politik, som är annat än fjäsk och valfläsk – så är det skitsamma om en man, kvinna eller en alien står och försöker sälja sitt parti. När vi ändå tog upp ”slödder” så måste jag ju bara berätta om alla brats. Gud bevare mig vad mycket otäcka människor det fanns på Gotland. Schtekare i rosa skjorta, bruna och alldeles oljiga. Man blev stundtals mörkrädd och det kliade i nävarna.

En glad nyhet var att pga allt stök och oreda kring alliansens fester (brats som sjunger kommunistiska sånger, dricker trots sin låga ålder, svinar ner på stan o.s.v) så slutade man upp med gratis sprit och det började stå civilpoliser kring deras arrangemang. Hihi.

Ska man sammanfatta hela veckan så har den spelat ut sin roll för längesen. Det är bara en massfestival av politiska teatrar där man tävlar i att ljuga och lova. Men med facit i hand så vet man att ingenting man lovar kommer någonsin att inträffa. Den alternativa politikerveckan, som hölls samtidigt, bjöd på flera intressanta föreläsningar om saker som pågår ” på gatan” och det var mer diskussion än monolog, som jag upplevde att Almedalsveckan var. Jag lyssnade på ett sjukt bra föredrag om 165 och Ockupantscenen, som SUF Malmö höll i. Även Salka Sandéns föredrag om antifascism under 90-talet, ett om stadsdelskamp (som var ganska Skånebaserat och kretsade mycket kring området Möllan) och på ett om klasskamp inom vården. Även det väldigt intressant.

Jag köpte faktiskt ingenting. Inte ens mat. Maten var gratis och fanns överallt, godis var gratis och fanns överallt. Läsk och mineralvatten var gratis och fanns överallt. Kaffe fanns överallt. Microsoft bjöd på glassbåtar som även det var gratis. Det enda som kostade någonting var mitt tålamod, för maken till politikerförakt har jag aldrig sett maken till. Almedalsveckan intresserar ingen förutom politiker, redan-insatta politiskt intresserade och företag. Den stora massan (som alla partier, oavsett färg talar om att värna) är på semester och tar det lungt, eller arbetar. Dom vallfärdar inte till Gotland för att lyssna på tal av massa klassförrädare, borgarsvin och reaktionärer iallafall. Tur det förvisso.

1968 hade Olof Palme lite tråkigt på semestern och ställde sig på en lastbil och höll ett tal. Sen dess har cirkusen varit igång. Från att ha varit en stor reklampelare för Partier på alla sidor, till att ha blivit ett företagsjippo, mingel med brats och ett stort jävla skämt kort och gott. Man borde lägga ner skiten rakt av. Eller expropiera den och göra den till en politisk vecka på gräsrotsnivå, dvs inte låta karriärister och riksdagspolitiker vara de som syns och tar till ton – utan vanliga människor, som är politiskt intresserade på ett eller annat sätt. Låt Almedalen bli en riktig ”folkfest” där det vanliga folkets röster får komma upp på agendan, istället för att ha det som ett politiskt skådespeleri. Fast jag tror inte det går att ta tillbaka Almedalen, så jag lägger min röst på att lägga ner skiten och låta Gotlänningarna vara ifred.

Intressant notis om Lagenakonflikten har Snatterskan skrivit, Lars Ohly i Almedalen om Lagena och besök sommarjobb.net som kommit tillbaka på internet efter en längre tids frånvaro.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Jag har satt många barn till jorden, Jinge skriver Patenträtten, Anders_S skriver Inte rimligt att länspolisen ska betala för speciella insatser