Vad gör dom? Nu kör dom!

mars 3, 2011

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.


Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

oktober 27, 2010

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i

augusti 23, 2010

Textraden som är rubrik för detta inlägg kan tyckas vara skrivet på fyllan. Men det är det inte, det är en rad ur ”Fredmans Epistel no: 1″ av C Michael Bellman. Flera av hans epistlar som vi lyssnar på när dem tolkas av bl.a Fred Åkerström eller för all del Cornelis Vreeswijk handlar ju om hur livet var på 1700-talet. Där inräknas stora mängder alkohol och social utslagning. Ulla Winblad var ju prostituerad och Bellman och hans gäng verkar ju ha varit en föregångare till alkisgänget som super i parker och gapar på småbarn, ni vet det där gänget som finns i varje mellanstor förort med ett eget Systembolag.

Ett ting som lockat många människor i många åldrar och som byggt många olika relationer är ju just alkoholen. Behovet att hälla i sig ett gift, för det är ju faktiskt, för att sätta kroppen, sinnen och nervsystem ur balans, för att sedan kunna utvidga sin egna prestation (man vågar mer, man vågar göra saker man normalt sett skulle undvika att göra eller inte våga göra) resultatet har varit positivt för många, man blir en socialare människa, man vågar prata med nya människor, man vågar säga saker till människor i fullt förtroende, gemenskaper svetsas vid.. ja, visst, men sen kommer ju alla nackdelar, som innefattar allt ifrån att man säger alldeles för mycket och gör bort sig, till att våldsamheter, ”onödiga fyllebråk” och liknande tar vid.

Alkoholintaget är ett gammalt påfund, ingenting som ökat nu under 2000-talet, utan det har sett likadant ut hela tiden. Eller, innan vi skaffade ett alkoholmonopol så såg det ju faktiskt mycket värre ut. Män söp som svin varje dag, då drack man inte rosé för att bli lite salongsberusad på förfest, utan då söp man som svin kort och gott. För att glömma vardagen, för att slippa tänka på arbetet, för att kunna stå ut med sig själv. Detta är ju även ett beteende som finns kvar, överallt, och är framförallt vanligt i – ja justja, där arbetarklassen oftast bor. I förorten. Vanligt var det förut också, att man tog betalt i alkohol. Istället för att arbetsgivarna skulle behöva betala ut en lön varje dag (på den här tiden var dagarbete mycket vanligt förekommande, i alla främst storstäderna) så man gav de som arbetade en flaska sprit att lattja med framåt dagens slut. Spriten var billig, hade ingen beskattning eller någon kontroll, fanns överallt – och framförallt tog den kål på vår klass.
Man hade faktiskt försökt ta itu med alkoholmissbruket i vårat land, Gustav III införde ett tidigt monopol på alkoholtillverkning, som sedan ändrades i början av 1800-talet så att visa jordbrukare kunde ägna sig åt s.k. ”husbehovsbränning”. Monopolet upplöstes 1810 och masskonsumsionen av brännvin tog igång på allvar, speciellt under industrialiseringen, då mer arbeten skapades, tyngre arbeten som krävde ”avkoppling” efter arbetsdagen. En människa tål ju inte hur mycket som helst utan slås ut ganska hårt av en snabb samhällsomvandling/utveckling, det är någonting som inte är speciellt för att alkoholdrickandet ökade i samband med alkoholmonopolets avskaffande, utan gäller det allra mesta faktiskt.

Men faktiskt så söp arbetarklassen ihjäl sig nästan. Man orkade inte protestera, man sket i att protestera och framförallt så var man för full för att protestera. En passiv arbetarklass gör inte revolution. En passiv arbetarklass reser sig inte. En passiv arbetarklass skiter fullständigt i vad som händer. Dem vill jobba, få pengar för dagen, och kunna supa. I denna veva tog nykterhetsrörelsen vid. Mycket av produktionen för att framställa mat (potatis och säd) hamnade neråt i prioteringslistan, för att man satsade på att tillverka öl och brännvin, eftersom det kunde man tjäna mer på. Varför sälja potatis till hushåll, när man kan sälja alkohol till en grovt alkoholiserad befolkning, med utbredd alkoholism? Man ser ju marknaden ganska tydligt, var stora vinster går att skapa så att säga.
Den tidigaste nykterhetsorganisationen i Sverige, Svenska nykterhetssällskapet, hade upptåt 100.000 medlemmar när det gick som bäst, och man bakade in en hel del kristen moralism (vilket var tidstypiskt, helt klart) någonting som finns kvar i nykterhetsrörelsen på olika håll i landet, inte allt för sällan har Anonyma Alkoholister stora kristna inslag i sin verksamhet, och håller till i kyrkor eller lokaler som på något sätt disponeras av den kristna rörelsen.

Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans omkring sex procent av befolkningen 1910. Nykterhetsrörelsen var en folkrörelse och erbjöd många gånger sina medlemmar breda möjligheter till aktiviteter inom föreningen. Den blev också för många en skola i demokrati, eftersom att arbetare här gavs möjlighet att lära sig demokrati som arbetssätt och dessutom fick driva sina egna frågor. Det huvudsakliga arbetet gick dock ut på att helt förbjuda så kallade rusdrycker. De ansågs splittra familjelivet och därmed gå i konflikt med den kristna idén om en kärnfamilj som alla hade olika roller s.a.s.
Så det var en riktig folkrörelse på många sätt. Förutom möten där strategiska saker diskuterades, då den ständiga frågan var hur man skulle ”utrota” brännvinet i Sverige, så fördes även många andra saker, såsom sociala aktiviteter där hela familjer kunde delta. Nykterhetsföreningar arrangerade stora pickningar på somrarna där barnfamiljer kunde närvara, man umgicks och kunde göra det utan brännvinet, man arrangerade aktiviteter för barn och för vuxna, och för många fick man lära sig hur demokrati fungerande och hur samhället var uppbygt, man kan säga att nykterhetsrörelsen bidrog till en stor del av folkbildningen i landet. Många lokala nykterhetsgrupper ansvarade även för hjälp med läsning och skrivning, två saker vi tar för givet att skolan ska göra idag, men på den här tiden hade inte alla barn möjlighet att gå i skolan, och många vuxna missade. De som var bildade hjälpte t.ex många att skriva brev till släktingar i USA, dit många svenskar flydde när det gick som allra sämst för landet under 1800-talet, bara för att ta ett exempel.

Rörelsen växte sig stor i Norrland och Småland och där verkade den, i storstäderna fanns den inte riktigt på samma sätt, och etablerade sig aldrig på riktigt. Den politiska nykterhetsrörelsen växte också fram, som ansåg att kristna värderingar inte hörde hemma i alkoholpolitik, en del hävdade också att det var viktigt att arbetarklassen inte söp ihjäl sig eftersom då kunde vi inte enas, och en splittrad, nedsupen, nedgången, outbildad och passiv arbetarklass tjänar bara borgarklassen på. Denna åsikt var mycket kontroversiell när den kom i slutet på 1800-talet, men idag så skulle de allra flesta nicka med.

En folkomröstning år 1922 ”Folkomröstningen om rusdrycksförbud” lyckades inte förbjuda brännvinet, men 49% av svenskarna, en majoritet kvinnor, tog avstånd ifrån superiet. Eftersom det var en så pass stor mängd människor som var emot rusdryckerna, så beslöt sig regeringen att inte förbjuda dem övht, dvs inte utrota dem, men att tillverkning av berusmedel blev totalt förbjudet. Starköl och starkcider, som var de vanligaste dryckerna, blev därför stoppat att tillverkas i Sverige.

Vad som är intressant var att det inte var betalda ombudsmän eller präster som utgjorde nykterhetsrörelsens grund, trots att rörelsen i mångt och mycket var kristen. Nej nej, själva arbetet med att ordna upp nykterhetsgrupper, aktiviteter m.m. stod många helt vanliga arbetare för. Visst, kristendomen var väldigt utbredd och djupt rotad hos många tusentals människor från arbetarklassen, men socialismen trängde sig in allt mer och mer i nykterhetsrörelsen och under tidiga 1900-talet fanns det socialister i mångt och mycket i nykterhetsrörelsen. Inte för att verka för att alla nykterhetsrörelser skulle gå upp i någon läskig international eller börja sponsra någon kommunistisk geurillagrupp, nej, för att man inte skulle se alkoholmissbruken som något individuellt och ”blir du frisk så blir du det med jesu kraft” utan för att vi MÅSTE kunna hålla oss nyktra, annars kommer vi gå under som samhällsklass och därmed ge borgarklassen all makt att styra över våra liv. Återigen: En nedsupen, passiv och splittrad arbetarrörelse kör överklassen över med en jävla ångvält. Därför behövdes nykterhetsrörelsen, för att kunna få igång ordning och disciplin hos vanliga människor. Det handlade alltså om folkbildning. Sen var det viktigt att man organiserade sig.
Sen fick vi alkoholmonopolet och endast Systembolaget fick sälja brännvin. Och så har det varit sen dess. Men det finns ju en baksida av det myntet också. Regeringen fattade ju på den här tiden då monopolet skaffades att ”Svenskarna verkar ju älska rusdryckerna!” och tog monopol på att få sälja. Men man fick ju inte göra vinst på att sälja alkohol, så det blev ju skatt istället. När man köpte alkoholen betalade man ju även skatt för den (det är därför vodkan är skitbillig i Ryssland men svindyr här, om ni undrar!) och därmed drog staten in pengar på att sälja någonting man var ensamma om att sälja på. Cash för daddy state och kontrollerad alkoholförsäljning.

Nykterhetsrörelsen finns kvar idag, men för en tynad verksamhet, ”Dont drink and drive” och liknande kampanjer känner väl de flesta igen ifrån gymnasiet, och vi känner ju alla igen ”Spola kröken”-kampanjen, det förs ju fortfarande, men inte mycket mer längre.  När vi trädde in i EU så reglerades hur mycket alkohol man fick ta med in till Sverige, så att vi inte skulle åka över till Tyskland för att köpa hem absurda mängder alkohol tillbaka till Sverige. Dock så ville EU också att vi skulle upplösa ett av våra monopol och då rök statliga Vin & sprit. Kvar är systembolagets monopol, som finns ute i Jordbro, och heter Lagena.

Nu fick ni lite historia. Nu ska vi prata allvar.
Idag är superiet ganska utbrett inom vår rörelse, när jag pratar om vår rörelse så menar jag de organisationer som utgör den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Mycket av våra aktiviteter finansieras med stödfest-pengar, det är bra att gemensamt samla in pengar för gemensamma projekt, eller för att stötta en viss  grupp som har ett visst projekt och behöver pengar. Men att det ska krävas att vi super skallen i bitar tycker jag är fruktansvärt tråkigt, och det banar väg för att vi ska vara tillbaka på ruta ett i historien, tillbaka till superiet som skapar en splittrad, nedsupen och passiv rörelse. För det är ju faktiskt inte revolutionärt att supa, oavsett om man super på ett kommersiellt ställe som drivs i vinstsyfte, eller om man super på en stödfest.

Ett annat problem är också att ett kollektiv lätt splittras. Det finns ju de som inte dricker, eller de som inte vill dricka varje gång. Precis som när man ska styra upp en filmkväll. Alla kan sällan samma dag, ofta har man andra planer, inte lust eller måste jobba, för att nämna några få. På krogen är det, som jag skrev i början, ett ypperligt tillfälle då man under lite lättare och trevligare former får snacka i lugn och ro, nya vänskaper skapas, nya relationer skapas, men då exkluderas ju de som inte vill gå på krogen av olika anledningar. Resultatet blir alltså att ett ”gäng” bildas och ett annat gäng står utanför gemenskapen. Och om man löser det genom att dra med dem på krogen så anser jag att man har nått en absurd organisatorisk problematik.

I flera organisationer har dessa tendenser uppstått och man har kunnat se att det lätt varit så, de som dricker ihop håller oftast ihop, peppar varandra och backar upp varandra, detta är ju det positiva resultatet av att man skapat en gemenskap. Att man håller ihop. Problemet är ju den att det skapats på ett ställe som inte alla kan inkluderas i, utan de som exklueras står ju där som fån och ibland känner dem sig inte som en ”del” av gänget. Detta problem är ju någonting som är väldigt lätt att råda bot på – gör saker ihop nyktra. Filmkväll är ett exempel. Det finns mängder av bra saker man kommer på när man lagar mat tillsammans, går promenader tillsammans, har ”aktivitetsdagar” tillsammans. Inför första maj när man målar banderoll, lyssnar på musik, skojar med varandra – är bland det bästa jag vet med den organisation jag är med i. För då är alla där, nyktra och det är ett bra tillfälle för nya medlemmar att känna att man är en del i någonting och att ens insats spelar roll. Om man kan anpassa situationen (t.ex byta ut banderollmålning mot en stor matlagningsträff exempelvis) så har man kommit långt. För att kunna finna en gemenskap, så måste man kunna arbeta som grupp. Och för att kunna arbeta som grupp, så måste man göra saker där alla är delaktiga. Ett litet exempel: Golf är inte kollektivt. Då är det din individuella insats som spelar roll – för dig. Fotboll är kollektivt. För då spelar man i lag och måste lära sig lita på varandra, arbeta ihop trots att man inte är blodsbröder sen barnsben o.s.v. Kort och gott: Kollektiva aktiviteter skapar en gemenskap, svetsar ihop en grupp och gör att politiskt arbete underlättas och kan förverkligas. Man kan inte arbeta som en organisation om man inte kan jobba i lag, och då återfaller vi till det här jag skrivit om tidigare, ”en passiv, _splittrad_, nedsupen arbetarklass gör ingen revolution”
Jag hävdar inte att människor måste sluta dricka, dricka är upp till var och en om man vill göra, det är ingenting som jag eller någon annan egentligen ska kontrollera åt någon annan (såvida inte en person löper en risk för alkoholism och måste ha hjälp att inte falla i det, men det är en annan sak…) sup för all del! Men se till att inte det resulterar i att kollektiv splittras, att man inte kan känna en samhörighet eller en gemenskap – det är då problemen uppstår.

Arbetarrörelsen kunde agera ordentligt under tidiga 1900-talet, när allt från barnbidrag, semesterersättning, åtta timmars arbetsdag m.m. infördes, och då mycket för att man hade övervunnit det som sått splittring och passivitet – och istället arbetat för att skapa en progressiv rörelse. Det är den här rörelsen vi måste leta oss tillbaka till om vi ska ha en chans att vinna i framtiden.
Jag är själv nykterist. Det är inget val jag har gjort på ”senare dar” utan jag har aldrig rört flaskan, i hela mitt liv. Dels pga. privata orsaker och dels för att jag tycker det skadar politisk aktivism fruktansvärt mycket, när folk är mer ”på” att dricka öl än att gå på aktiviteter som ens egna organisation arrangerar och behöver allas gemensamma styrka och kapacitet för att genomföra. T.ex ett enskilt medlemsmöte är ju ingenting blir arg över att folk skippar för att dem ska dricka, men en aktion, ett torgmöte, en flygbladsutdelning m.m. tycker jag är tristare att folk struntar i att delta på, för att man hellre dricker.

För mig är nykterism och sunda alkoholvanor ingenting som ska läggas på individnivå. Det finns ingen poäng med att vara någon slags besserwisser som sitter och säger att ”ja, jag dricker ju inte, jag är så duktig jag får allting gjort och har pengarna kvar i slutet på månaden”, utan det är någonting som måste föras in som en del i vår rörelse och i vår kamp – det fungerar inte att människor inte kan hantera sitt drickande och dricker för mycket så övrig aktivitet skadas. Men det är ingenting man ska klandra privatpersoner för, det är så samhället ser ut. Man super för att slippa se skiten, man går inte på ett SUF-möte. Det gör en ännu mer deprimerad (inte att vara SUF-are, men att behöva bli påmind ännu mer om allt som är fel i världen) då måste man börja presentera alternativ. Jag minns flera trevliga aktiviteter jag gått på, och som folk som i vanliga fall hellre dricker på lördagskvällen än går på ett trist möte var med på. Alla hade trevligt, på lika villkor. Mycket vettigt sades och många bra resultat uppnåddes. Man kan inte fastna vid att alkoholdrickande bara är någonting individuellt, det är det ju visst i den mån att det är ju jag som dricker ölen, inte någon annan, men att det är ett symptom på någonting större. Någonting som människor förr i tiden kämpat emot. Jämför det med att man inte bara kan nöja sig med att vinna en facklig konflikt, och stanna med aktivismen där. Vi måste ändra någonting större – byta ut hela skiten till någonting nytt. Ja, ni förstår säkert jämförelsen.

Det fungerar ju inte att säga att ”Nej jag super inte för det är skadligt för arbetarklassen” eller liknande, för då gör man ju en kollektiv fråga till en individuell, samma sak som när man köper rättvisemärkt kaffe istället för ”vanligt” kaffe, då gör man ju lösningen till en individuell och ”köper sig fri” från det dåliga samvetet. Att bekämpa/belysa/motverka individuella alkoholmissbruk är bara att plocka ut russinen ur en bulle. Vi vill ju äta hela bullen! Inte bara delarna av den. Allt! Därför borde vi lära oss av hur man gjorde förut, och istället för en stödfest så arrangerar man en stödfika, vilket har gjorts, mycket för att testa och se om det är lönsamt, och ja, det är det. En stor stark blir en kaka och en kaffe, och ändå gjorde organisationen vinst och fick pengar till sitt projekt.

Det är bra med ett Systembolag, jag vill inte ta bort alkoholmonopolet, för då kommer vi ju bara kastas tillbaka hundra år i tiden, sådana saker som kan vara skadliga ska hållas kontrollerat, inte för att jag vill vägra människor att dricka – men det ska vara medel-svårtillgängligt, och inte gå att knalla ner till ICA och köpa en kvarting. Då är vi tillbaka på ruta ett. Och dit vill vi inte komma, tro mig.


När ni minst anar det..

november 22, 2009

Finanskrisen kommer nog inte bli så mycket värre än såhär, men för oss som aldrig fick ett jobb ”när det gick bra för Sverige” så har det inte varit så stor skillnad. Jag har fortfarande inte haft ett arbete, jag har fortfarande inte fått svar från alla hundratals jobbansökningar jag skickat runt, och jag slutar snart plugga på Komvux och sedan slängs jag ut i arbetslösheten och det osynliga ickefysiska våld som vår stat betvingar sig på oss. Men det var ju inte mig det här inlägget ska handla om, utan det ska handla om alla de här som har ett jobb, de som sliter på sina arbetsplatser för att vi har fått arbetslojalitet i bröstmjölken i det här chefsälskande skitlandet, de som en dag blir blåsta. Trots att du utfört världens arbete, jobbat över, tagit med jobbet hem, bjudit på fika, hälsat på chefen och skött dig väl – så måste du tyvärr gå. Hejdå, du är varslad. Hoppas det går bra.

Helt plötsligt känns inte chefens flinande och vinkande med handen så jävla roligt längre. Efter ett tag pratar ingen med dig om hur det blir att få gå. Att få gå. Du lägger ner en stor del av ditt liv på något du egentligen skiter i, tillslut kanske du börjar gilla det och bli Lojal, det värsta man kan bli gentemot ett företag. Då använder dom dig och din ”lojalitet” och har du otur så ser dom till att du vänds emot dina arbetskamrater i olika situationer, typ att du blir arbetsfördelare, och då kan ju dispyter mellan dina kollegor och dig själv uppstå, fastän du inte är chef eller på något sätt är bättre än de du ”bestämmer” över.

Företagen är rädda för att vi ska attackera dem när dom sparkar oss. Flera IT-företag har blivit utsatta för attacker internt och externt av medarbetare som tvingats gå, för att företaget inte investerar alla sina miljoner på börsen på att hålla kvar sina arbetare och hålla igång produktionen, utan hellre tar ut dessa pengar och stoppar i egen ficka och åker yatch och dricker dyr alkohol framåt helgen. Deras lyx betalar du, du, du, jag, du och du. Alla betalar deras lyx. Klassamhället uppenbara sig för en så fort man får ett arbete, när man inser att man och ens arbetskamrater sliter som djur och är skitiga under naglarna, medan eran chef sitter och degar på ett kontor, går på ”viktiga möten” hela dagarna, luktar gott och har nystrykta rena kläder. Och tjänar mycket mycket mer, för mindre ansträngning. Tillslut inser man att det är helt sjukt.

Cheferna måste förstå att det är vi som ser till att dom har det som dom har. Vi bygger deras bilar, vi serverar deras mat, vi slaktar djuren som blir till deras kött, vi transporterar alkoholen, vi säljer alkoholen, vi städar på deras toaletter efter att dom spytt ner dom dagen efter firmafesten, det är vi som hämtar deras skitungar, svarar i telefonen, kopplar deras samtal, räcker över varorna vid disken, kör deras tåg, lagar deras trasiga ledningar, stryker deras dyra kavajer och kör deras slynor till döttrar hem från Stureplan. Vi driver det här samhället, medan ni sitter bakom med piskan och förväntar er att vi alltid ska springa dit ni kommenderar. Men en dag kommer vi att lessna, historien visar att samhällen där en klass hunsas av en annan tillslut lessnar när den andra förtryckande klassen gått över gränsen, det hände i Ryssland, det hände i England, i Tyskland, i USA, i Sverige, Norge, Kina, ja.. det har hänt överallt där det varit dåligt.

Och jag kan ju säga att den dagen som ni går över gränsen och vi hugger er med en skruvmejsel i nacken så blodet rinner ner längs Armani-kavajen, så kommer ingen ambulans och hämtar er, för ambulansförarna håller på bränna ner era hem.

Ursprungsartikeln och inspirationen till detta inlägg.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Kopplingen mellan svininfluensan och FRA, vsfstockholm skriver Är muslimerna det nya hotet?, Anders_S skriver Carnegie – fondkommissionär och investmentbank, Kaj Raving skriver Gästinlägg: Rör inte min semester!!, Jinge skriver Slutet för AIK Hockey?


Valuta för pengarna

augusti 14, 2009

Att få valuta för pengarna vill vi alla. Till exempel när man betalar nästan hundra spänn för en pizza så vill man ju att den ska smaka gott och man vill bli mätt. Det är att få valuta för pengarna. Eller när man betalar massor av pengar för ett besök på Gröna Lund och inser hur värdelöst och boring det är, det är inte att få valuta för pengarna.

Ingen har missat svininfluensan. Man skriver artiklar om att den sprider sig, tusentals kommer bli sjuka och många kommer dö. Folk blir rädda och vill köpa vaccin. De enda som tycker det här är kul är läkemedelsföretagen som gör supervinster när epedemier och influensor med dödlig utgång ploppar fram. Men det är inte dom jag ska skriva om, utan om den här jävla skitstaten som inte vill betala vaccin åt alla svenskar. Det kommer kosta 270 miljoner kronor. Och det vill inte staten betala. Men skatt vill dom ha, dom håvar in skattepengar och avgifter, och vill ha mer och mer – men vi som betalar skatt, vi får ingen valuta för pengarna inte. Vi betalar mest skatt i hela jävla världen, och vi har ändå dyr tandvård, usel skola, långa köer på sjukhusen och så vidare.

Borgarnas lösningar på det här är att allt ska privatiseras, så slipper man långa köer, dålig vård (eftersom då kommer konkurrensen mellan t.ex. tandläkarmottagningarna fixa kvalitén, genom att de som är sämre försvinner) men vad har privatiseringarna gjort för världen? Se på USA. Alla som haft sin obligatoriska period av USA-hat (det har alla som någon gång kallat sig vänster) har säkert sett Michael Moore’s film om det amerikanska sjukvårdsystemet, Sicko. Dom slängde folk utan sjukhusförsäkring på gatan, människor som sågat av sig flera fingrar men bara hade råd med att sy tillbaka ett av dem. Sen åker ett gäng sjuka amerikaner över till Kuba, som har statlig sjukvård, och får sina mediciner till loppis-priser och den vård dem behöver – utan att betala ett öre.

Nu är inte Kuba Sverige, men Sverige är hundratusen gånger rikare och mer utvecklat än Kuba. Och kan ett litet fattigt land i Latinamerika försörja sin befolkning på det här sättet, kan väl för fan vi det också? Vi kan skicka människor till månen – men inte se till att människor kan få vaccin när den ”stora farliga” influensan kommer till oss?

Samtidigt som staten inte har råd att betala vaccin åt sina egna skattebetalare, så har man råd att pumpa in stålar i EU, till politiker och så vidare, de flesta kan redan den här sagan. Det säger ju en hel del om prioriteringar och förakt mot vanliga människor. De feta grisarna i regeringen, storföretag o.s.v, de med stålar – de har råd med vaccin. Men de som är arbetslösa, jobbar deltid och så vidare – de kommer få riskera att dö som flugor. Det är som sagt skillnad på folk och folk.

När vi ändå talar om valuta för pengar, så kostar ett säsongskort i Stockholm 2.670 kronor! Min morsa frågade tanten i biljettluckan om man fick en egen kupé och kaffe varje resa, om man köpte ett sådant kort. Eller att det kostar 90 spänn tur och retur till stan. Också ett jävla rövarpris.

En annan valuta för pengarna är de här pissoarerna i Stockholm. Ni som känner mig vet hur jävla sur jag blev när dom införde förbud mot offentlig urinering, samtidigt som man inte fixar nya pissoarer. Nu finns det ju pissoarer – men som kostar pengar. Är dom fräscha? Inte det minsta. Betalar jag en tia vill jag minsann ha en fräsch, fin, klorinluktande toalett som spelar popmusik från en liten bandspelare medan jag pissar. Ska jag få en nedpissad, sunkig och vidrig pissoar – såsom de allra flesta faktiskt är – så undrar jag varför jag ens ska behöva betala? Betalar man så vill man ju ha valuta för pengarna…

För övrigt ljög Blondinbella om att hennes blogg var en vinstmaskin. Hah! Där fick du snorunge.

Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Solidaritet, Björn Nilsson skriver Inspirationen sinar, Jinge skriver E-postspam kan vara roligt, Lukas skriver Gör det inte dyrare att åka kollektivt, acidtrunk skriver Gala för Ship to Gaza, Anders_S skriver I gudars skymning


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.