Att inte låta idealismen skena iväg

Ofta när man kritiserar SAC så kritiserar man ju det faktum att man hade ombudsmannavälde, avlönade förhandlare etc under flera års tid, som resulterade i en omfattande passivitetskultur där avlönade ”proffs” skötte det aktiva arbetet på arbetsplatserna, som tanken med självorganiseringen är att personerna som berörs av ett beslut är de som ska fatta en. Nu kanske meningen blev lite konstig, men jag menar att de som ska strida och bestämma hur man ska strida är ju arbetarna själva, det är hela poängen med den organiseringsmodell SAC använder sig av. Och då blir det ju tämligen självmotsägande att ha avlönade ombudsmän och samtidigt förespråka arbetarklassens egna frigörelse, fri från ”proffs”hjälpen. Det är ju något man tänker sig att partiet, avantgarde-partiet, som ska stå längst fram på barrikaden och leda massorna, skulle tycka o agera. Inte en frihetlig organisation med basfacklig verksamhet.

Men var verkligen ombudsmannatiden enbart av ondo? Om vi tittar på de årtionden när självverksamheten blev mindre och mindre (men aldrig dog ut, ska man väl tillägga! Däremot var man väldigt dålig på att skriva om de konflikter å segrar olika syndikalistiska driftsektioner och syndikat tog)  så måste vi ju kolla till hur resten av det svenska samhället förändrades, hur de olika villkoren för stenhård klasskamp genom fackföreningsrörelsen tedde sig, de politiska utvecklingarna osv. Sverige gick igenom det som man kallar ”välfärdsår” åren då ekonomin var stark, låg arbetslöshet rådde och stor omfattande sysselsättning, dvs, folk började få det ganska schysst, iaf på arbetsmarknaden. Sen att klassklyftorna var kvar och var ganska grova (vissa bodde fruktansvärt, andra fint, och så vidare) är ju ett talande exempel för att ”välfärdsåren” inte på något sätt minskade eller ens försökte motverka klassklyftorna  i Sverige. I såna lägen är det iallafall svårt att bedriva den form av verksamhet SAC vill bedriva, dvs självverksamhet. Folk med fasta anställningar, bra lönevillkor och bostad etc vill inte kämpa, dom är nöjda och betalar sin fackavgift. När inte det akuta konkreta behovet finns så är det inte lika bråttom med att kämpa. Det vet man ju själv, när man haft en ganska bra anställning, bra lön etc, så är man inte lika sugen på att fajtas, just för att man ser till det personliga behovet primärt, och det är ju inget fel på det i sig, det är ju så vi fungerar.

Och de branscher där SAC varit aktiva, rallar och stenhuggarbranscherna, förändrades, villkoren blev bra eller så avvecklades industrierna (men det märktes ju inte av förren 70-80-90-talen då bruksorternas gapande befolkningsantal verkligen märktes av på riktigt) då tappade ju SAC dels maktpositioner men också politiken gjorde sin entre i SAC, som blev en politisk fackförening som engagerade sig i kärnkraftsfrågan exempelvis.

Ombudsmännen höll igång SAC genom att ta ärenden som kom in från medlemmarna, arrangera studier och hålla igång det administrativa inom organisationen, vilket brukar vara det första som kollapsar när en organisation som SAC börjar fallera. Och sen nu när välfärdsåren är över och det börjar bli krisigt igen (börjar bli? Det är en jävla kris redan nu…) så plötsligt växer SAC igen. Kanske inte i absurda medlemsantal, det får man ju inte sticka under stol med, SAC, liksom LO-förbunden har haft en stor flykt av medlemmar och sen borgarna trakasserade A-kassan 2006 så har ju även det bidragit till att folk lämnat, men från omkring 9,500 medlemmar år 2008 så har man trillat ner på 5,600 medlemmar år 2011. Men vissa LS växer, inte massivt, men stabilt och det är stopp på medlemstappandet verkar det som iallafall, om man ska tolka hur folk i olika LS resonerar när man pratar med dem.

Men det som SAC växt i, är stöddigheten, man har börjat aktivera sig och bli ett störningsmoment (det är sagt som någonting positivt ska tilläggas) på arbetsmarknaden igen, och man tar fler konflikter än på länge, faktiskt så är ju SAC det fack som lämnar in mest varsel till medlingsinstitutet i Sverige och har varit så nu ett tag. Och från att ha organiserat osäkert anställda rallare under Register-löner så har man nu satsat på papperslösa invandrare i resturangbraschen, där man år 2009 -2010 organiserade 10% av de papperslösa i Stockholm, och jag tror inte att den siffran sjunkit sen dess, utan snarare stigit.

Så om inte ombudsmännen hållt SAC, avlönat eller ej, under den här perioden, så hade ju kanske den syndikalistiska rörelsen totalt fallererat och rasat ihop, och haft skitsvårt, för att inte säga omöjligt att starta om nu iochmed den fackliga re-organiseringen? Det tåls att tänka på. Det är mycket kvar att göra, men det kommer löna sig i det långa loppet.

Nu säger jag ju inte att ombudsmän i en syndikalistiska fackförening är att föredra, helst ska ju SAC inte ha mer än 2-3 anställda som kan sköta det administrativa jobbet, all annan verksamhet ska ju vara oavlönad och hålla sig på LS-nivå, men när man kritiserar ombudsmannaväldet inom SAC så ska man ju ha vissa saker i åtanke om vad för funktion de fyllde i det långa loppet.

En annan idealistisk tramsåsikt är ju att man hellre bör vara med i LO-förbundet på jobbet än ensam syndikalist, för att annars;

a) utestänger man sig från kollektivet

b) splittrar man kollektivet

c) man ska vara med i samma fack som alla andra.

d) kan man inte göra lika mycket som ensam

Det är ju en ren skitåsikt för att prata klarspråk. Splittra kollektivet gör man inte pga olika facktillhörighet, folk håller ihop eftersom de har ett gemensamt intresse; arbetet och alla intressen däromkring (löner, anställningsvillkor etc) och arbetarkollektivets solidaritet gentemot varandra grundar sig ju inte i facklig tillhörighet. Och skvaller från vardera fackklubbar kan man utbyta till sina arbetskamrater, oavsett om några är med i LS och några i t.ex Kommunal. Det viktiga är varandra och solidariteten gentemot varandra, inte gentemot fackföreningen i sig. Fackföreningen är ju ett verktyg på våra arbetsplatser. Och det ska inte vara det som splittrar oss.

Sen kan man agera utan att vara med i samma fack, SAC brukar ju utlysa stödstrejker, aktioner m.m om något LO-förbund ska strejka eller gå ut i konflikt, det är ju ett levande bevis på att tillhörigheten inte är det som spelar roll i det långa loppet.

Men det är ju en typisk vänsterist-flum-idé. Gudskelov är dessa typer av ”vänster”människor duktiga som fan på att prata. Men fruktansvärt värdelösa på att agera.

Nu har jag varit medlem i LS i ett år och två månader, det firar vi med lite lästips här på bloggen: ”Vi är inga kampanj-nissar” sen måste vi ju givetvis bjuda på musiktips: här, här å här.

Vad gör dom? Nu kör dom!

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.

Du ser. Du känner. Du fångar det. Du skrattar åt det. Du krossar det.

Det finns inte mycket att säga. Så jag säger det genom en sång.

”Ända sen överklass-brantig har korruptionen duggat tätt
falska löften och hemliga poliser mot överheten gör ni reträtt
skattesmitning och husaffärer vapensmuggling och kontokortsskojeri
hsb, abf, folkets hus och lo allt ingår i sossarnas sjuka horeri
er grav grävs djupare och djupare för varje padda som spytts ut
kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut”

Varför?

Jag har aldrig någonsin tyckt om Socialdemokraterna, och nu har jag ytterligare en anledning att inte göra det. Ge oss en ny Mijailović som kan rensa upp i partitoppen för fan.

Det tandlösa motståndets höst

Tidigare i bloggen förfarade jag mig över hur det skulle se ut om vi skulle få borgarna i fyra år till, om vi skulle få in ytterligare ett borgerligt parti med högerextrema tendenser eller om vi skulle få en extremt usel S-V-MP-regering, om Mona skulle få chansen att styra Sverige osv. Nu blev det ju inte så. Här kommer en kort, väldigt försenad (skyller på att det måste ta tid att smälta in sådana här landssorger) eftervalet-rapport/analys och en analys av det ”antirasistiska” motstånd som skapades efter valet. Håll till godo.

Valet präglades av debatter om hur Sverigedemokraterna skulle hållas utanför, hur Sverigedemokraterna ska motarbetas, vilken position dom kan få, och självklart handlade det om hur ful och dum och taskig och elak Mona är. De borgerliga tidningarna vräkte ut skit över denna kvinna, inte helt obefogat, men till en absurd mängd som kan få den mest sossefientliga anarkisten att tycka att det ”börjar bli nog nu”. Valnatten skanderades i 90talets tecken, ni vet Youtube-videon där man klippt ihop SDs ”Jimmie Åkesson tja-lala-la-la-lala” ihop med de skränande skinheadsen från dokumentären ”Skinheads” och deras ”Sverige åt svenskarna tja-lala-la-la-lala” och gjort sig lustiga över. Självklart ploppade några Hitler-bunker videor upp också. Förutom det cirkulerade det runt mängder av poliser i Stockholms innerstad och många människor kände allmän uppgivenhet över det totala nederlaget, fyra år borgarregering, nu kan vi tacka hejdå på riktigt till det Sverige vi en gång växte upp i.

Direkt efter valet så exploderade någonting. Alla de hundratusentals som inte röstade på SD och faktiskt tycker SD har fel, av olika skäl, oftast för att dom är rasister, blev ju arga över valresultatet. Kan ju inte säga att jag själv blev så speciellt glad över det heller. Dagen efter valet så slöt 10,000 personer upp till en demonstration på Sergels Torg, mobiliseringen skedde över Facebook och tusentals ”attendade” på nolltid. Och plattan fylldes av människor. Nu var det bråda tider. Nu skulle vi visa var skåpet ska stå. Eftersom det var en spontan demonstration så var det ju brister i planerandet, men det är ju självklart, när 10,000 kommer och man själv aldrig gjort något liknande. Demonstrationen gick efter ett par tal mot riksdagen, stämningen var hög, då en 24timmars-varsel-demonstration aldrig någonsin sett ut såhär. Efteråt diskuterades detta flitigt över internet och inom organisationer, hur ska man ta vidare detta, vad kan vi göra, vad kan vi inte göra och så vidare. Tidigt var jag ganska negativ till den här demonstrationen. Inte till att man protesterade mot SD, utan för att det inte var en tydlig politisk agenda eller mening med demonstrationen. Det hela var ett samvetes-projekt för många, man gjorde sitt, gick dit, gick från A (Sergels Torg) till B (Mynttorget) och sen gick man hem och hade ”visat var man står” och ”tagit avstånd från SD”.

En del inom vänstern hojtade klart och tydligt med ”Detta är ett uppsving för den antirasistiska rörelsen i Stockholm! Det här det här vi ska bygga kring! 10,000 personer är en styrka!” och nästan direkt började en ny demonstration planeras, denna gång med god mobiliseringstid och med bättre samordning. Tjejen som tog initiativet till den första demonstrationen bangade ur, då hon fattade att det faktiskt var Vänstern som arrangerade det här och det kunde hon inte ställa upp på. Några andra personer gjorde separata event med några tusen ”attendings” per event och bjöds in till detta planeringsmöte, och ytterligare några fegade ut. Ja, en till och med skickade ett meddelande till alla sju tusen som attendade på hennes event och sa att ”Hej på er igen. Ursäkta denna röra fram och tillbaka. Jag hoppar härmed officiellt av som arrangör för detta event. De som tillsammans arrangerar demonstrationen på måndag är organisationerna STARK, Septemberalliansen och facebookgrupper mot rasism (bl.a. min) STARK och septemberalliansen står dock även för en stark anti högerpolitik i denna demonstration, som jag inte kan stötta och stå bakom. Ni väljer själva hur ni vill göra. Detta event är nedlagt. peace” Därefter uppstod förvirring, var det de maskerade AFA eller de mjäkiga Ung vänster? Vilken vänster? Varför vänstern? Vi är ju emot rasism frågade många sig. Många sa att dom inte ville komma för att vänstern var här.

Trots detta tjatades det om att ”10,000 personer är en styrka!” och man arbetade inför demonstrationen, som den här gången var den 4e oktober. Det kom inte lika många människor som på den första dagen efter valet (alltså var den här ”styrkan” bara en illusion) det kom ungefär 3500-4000 människor, dvs mer än en halvering. På plats var det flera som frågade om det här ”var en vänstergrej” eller ”varför är det så mycket politik? vi är emot rasism” och liknande. Demonstrationen avgick efter flera tal, och i vanlig ordning var det fler Revolution-fanor än det var medlemmar från Revolution, och antalet tidningsförsäljare från Offensiv vågar jag inte ens gissa en uppskattning på. Direkt när vi kom till Mynttorget efter den extremt avslagna, lama och meningslösa demonstrationen så började folk dra. Efter nära en timmes tal så började musiken och då var bara ett par hundra kvar på plats.

Efter denna demonstration hölls ytterligare en demonstration, den 9 november, mot ”rasistiskt våld” (alltså spelade man vidare på antirasismen som en populäriserad allmän politisk fråga som alla skriver under på) och på den demonstrationen kom det ungefär 50 personer. Det blev inget fackeltåg heller som det var tänkt. Officiellt var det vädrets fel att fackeltåget ställdes in. Det var dåligt väder den dagen, men det var nog inte bara det som spökade..

Alltså från 10,000 – till 5,000 – till 50 personer. Och den antraistiska rörelsen stod med hakan i marken och: Vad fan var det här nu då? Var är alla!?

Frågorna är många, och svaren är ganska enkla. Folk kom till den första demonstrationen var att det var en extremt het potatis dagen efter valet, att vi kommer få nedskärningar, privatiseringar och allmänt sattyg i fyra år till skiter människor i, dom vill läsa om dom onda rasisterna i Sverigedemokraterna, och heta potatisar tenderar att reta upp människor. Speciellt när det rör så pass enkla saker som rasism. Ingen gillar ju rasism. Alla är emot rasism. Jorden är till för alla. Alla är lika värda. Rör inte min kompis, ja, ni kan ju hela den där soppan vid det här laget.  Nu fick folk gå sin samvetsdemonstration och känna att dom gjorde något. En högst individuell ”feel-good”-grej och sen var aktivismen över. Folk var upprörda och sen var det slut. Sen kunde livet fortsätta. För kämpa orkar man ju aldrig göra själv, men det är jättetrevligt när andra blir misshandlade av såväl rasister som poliser, hatade i media, bränner tusentals kronor och energi på projekt, dom kan ju kämpa för oss andra. Det är det här som ett problem med antirasismen, den bedrivs ju, organisatoriskt, av vänstern, och inte av människor utanför vänsterrörelsen, och den mobiliseras till stor del av just vänstern. Detta är ett problem som vi vetat om sedan länge men inte riktigt vet vad vi ska motverka det med. Vissa exempel är dock bra. I Lund på 30 november 2008 så samlades ~tusen Lunda-bor (gamla som unga och allt det där) och förstörde nazisternas marsch totalt. Total seger för Lunda-borna. Totalt fiasko för nazisterna. Det gick inte så bra med att etablera sin gamla tradition på nytt.

Att antalet, 10,000 personer är en styrka, är en ren idealism. Jag brukar gå efter devisen ”hellre en nybliven anarkist-punkare som är driftig och organisatorisk, än tio poppare som läst allt av Marx” jag är intresserad av praktik och resultat, inte av vem som tycker bäst eller har läst mest. Självklart är bildning viktigt och det måste alltid analyseras så vi vet  hur vi ska gå framåt och vad vi inte kan återvinna eller satsa kraft på. Men det är ju inte det jag menar heller.

10,000 personer är ingen styrka. Det är pinsamt att inte i allafall 1000 personer som inte redan utgör vänstern organiserar sig kring antirasistiska projekt, eftersom många inte klarade av vänstern som rörelse, men antirasism är ju inte per automatik något som betyder att man förväntas läsa Marx. Många har kommit in via antirasismen och inte kunnat så mycket, men lärt sig ju längre tiden går och utvecklar sitt ideologiska förstånd så att säga. 10,000 personer varpå flera röstade på borgarna, och därmed legitimerade Sverigedemokraterna (eftersom rent politiskt är ju SD lika höger som de andra allianspartierna) gör ju att vi gick med våra – i längden – fiender i demonstrationen.

Och sen att man förväntar sig att logiken ser ut såhär:
Emot SD – > Vänster = Värvningsmaterial för vår Organisation!
Är ju bara dum i huvudet och saknar verklighetsförankring. Och detta stycke tänker jag inte utveckla.

Rasism är ett problem som uppstår inom kapitalismen, eftersom borgarklassen behöver rasismen för att hålla oss ifrån varandra, syndabock-syndromet skapas och ”mohammed” tar mitt jobb, fastän han tjänar lika lite som mig, eller är arbetslös, som jag. Vi har mer gemensamt med de andra arbetslösa av olika nationaliteter på AMS än vi har med Sven Svensson som är VD. Och det är härifrån man ska arbeta antirasistiskt. Att börja gå via logiken Rasism = Dåligt. Kapitalism = Bra. Eller att ”Jag är antirasist för alla är lika värda” har ju börjat i fel ände. Att vara emot rasism men inte erkänna klasskampen eller förstå att det finns ett samband mellan rasism och kapitalism är inte antirasism enligt mig. Det är bara skit.

Och 10,000 som är emot rasismen för att alla är lika värda är inte antirasism. Det är bara att spela kapitalismen i händerna. Låt dom gå från A till B och sen gå hem och fortsätta vara arbetslösa eller arbetare, så kan allt fortsätta som det ska. Däremot, är 10,000 emot rasismen för att det är ett gift mot mänskligheten, skapat och administrerat av kapitalismen – då ser vi potential och riktiga jävla möjligheter att komma någonvart. Istället för att stå och stampa i ”Rör inte min kompis”-fotspåren.

Vad vill jag att vi ska göra då? Kortfattat: Fortsätta jobba i folks vardag. Aldrig tappa förtroendet på oss själva. Fortsätta med föreläsningar, bokbord, arrangera demonstrationer, knyta kontakter, värva medlemmar, erbjuda en praktik som människor kan engagera sig i. Inte utgå från att vanliga människor är dumma i huvudet och behöver The Almighty Vänsterrörelsen att komma och styra upp saker åt dom.

Och man kan ju fråga sig hur vi ser på Sverigedemokraterna och deras väljare. En SD-politiker är ju en människa som helt köpt partiets politik och faktiskt lägger tid och engagemang för Saken. Det är ju tråkigt för dom. Där finns det inte mycket att påverka. En del personer är man dock förvånade över att SD ens låter vara representanter i deras tjänst. Men SDs väljare? Vilka är dom? Många människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, och som inte vill se Mona, men inte heller vill ha borgerlig regering. Och missnöjesröstar på SD. Tja, varför inte? Många byggjobbare röstade på SD. Det starkaste SD-fästet i Stockholm är ett arbetarområde i Västerhaninge, som tillhör typ Stockholms fattigaste kommun, Haninge. Direkt efter valet så ploppade mängder av Facebook-statsuppdateringar upp; ”Om du röstade på SD – Ta bort mig som vän” och folk började rensa i sina vännerlistor. Att man ska få tycka som man vill är okej, men bara man tycker inom vissa politiska ramar. Att ta bort och säga upp sina bekantskaper för att dom röstade på ett parti man inte gillar tycker jag är en ganska fånig inställning. Det är ju destå värre med de vänner man har som röstade borgerligt. Dom kommer ju indirekt vara medskyldiga till att det kommer gå som det går de kommande fyra åren. Tyvärr.

Förutom att de som röstar på SD missnöjesröstar, så är dom ju dumma i huvudet. Ja, tydligen måste vi prata dom till rätta. Vilket verkar vara en taktik som en del organisationer på vänstersidan och högersidan kör med. ”SDs väljare måste veta vilket hemskt parti dom är. Dom är förda bakom ljuset. Dom har läs och skrivsvårigheter. Dom är korkade arbetare som …” ja känns det igen? Jag är inget större fan av den här ”Arbetarklassens förtrupp” som vissa tycker att ens organisatoriska och ideologiska plikt är, jag tror mycket väl på att SDs väljare inte är dumma i huvudet. Väljarna kan man ju helt klart argumentera med och faktiskt plocka isär SDs argument, det är verkligen inte svårt, oftast handlar det ju i grund och botten om missnöje om hur de etablerade partierna skött Sverige. Och det är ju med all befogenhet om jag säger så. Men istället för att ”Såja Lasse, byggjobbare från Solna, du förstår inte bättre. Nu ska jag berätta varför SD är dumma och vad du ska rösta på istället (du ska rösta på oss…)” och sen maler man på..

”– Sidospåret är att 340 000 väljare röstade på SD, där finns andra känslor. Känslor av att stå emot ett etablissemang, känslan av att de ljuger och skarvar och inte ser mig och inte samma känsla av att Sverige är på rätt väg. Det har jag en skyldighet att försöka fånga upp och lyssna in bättre, sade Reinfeldt till journalister efter partiledardebatten.”

- Fredrik Reinfeldt

Det är nog väldigt viktigt att försöka se skillnad på SDs aktivister och politiker (dvs de som faktiskt driver sitt engagemang på allvar) och SDs väljare, som antagligen kommer lägga sin röst på SD och sen ska dom fortsätta sina liv. Det är en ganska lik situation som den som uppstod på 90talet med Ny Demokrati. Man missnöjesröstar för att vänstern såväl högern på parlamentarisk basis och framförallt riksdagsbasis är en sorglig samling idioter som bränner våra skattepengar på all möjlig skit, medan man själv ska leva på existensminimum, inte ha ett anständigt jobb, ha studieskulder rakt upp i röven och så vidare. Ur politikerföraktet föds missnöje. Misstro. Och vips så kan SD segla på missnöjet. Vilket har varit deras grej sedan starten. ”Vi är en frisk fläkt i svensk politik” så att säga..

Sen måste vi ju också rannsaka oss själva, vad vi uppnått och vad vi inte ens försökt åstakomma, mer än till ord. När vi säger att vi ska ”Stoppa nazistmarschen” och det gör vi genom en ”Värdig protest” som antingen går från plattform A till plattform B, eller inte går alls. Hur menar vi då? Vad vill vi säga med det? Sen, hur gör vi när fascisterna lämnar gatorna (inte menas detta automatiskt med att ”vi tog tillbaka dom”) och satsar på parlamenten? Utvecklingen har ju sett likadan ut i hela Europa, de flesta partier har ju sina egna kopior av Sverigedemokraterna, Frihetspartiet i Holland, Dansk Folkeparti, Finland har Sannfinländarna, Frankrike har Le Pen och Norge har Fremskrittspartiet och så vidare. Sen finns det en hel våg av kokande högerextrema grupper och rörelser i Östeuropa, men det är ett område jag är alldeles för oinsatt i för att våga blogga om. Det finns det andra som redan kan mer om. Men vad de flesta av dessa partier har gemensamt är att dom inte valt att gå in i den arena vi kan bemästra (dvs gatan) och därmed undviker stopphinder i sin utveckling (störande av torgmöten, konfrontationer, slagsmål, inställda utåtriktade aktiviteter m.m.) utan istället satsar på att normaliseras likt andra partier och genom att rikta in fokus på parlamentet, där motståndet är väldigt lamt och där den autonoma vänstern/vanliga människor/kalla det vad du vill inte finns. Därmed underminerar man vårat verksamhetsområde och byter strategi. Vilket även vi måste göra. Inför riksdagsvalet så hölls protester var Sverigedemokraterna än hade torgmöten, man saboterade möten med äggkastning, slagord, vuvuzelor o.s.v, men protesterna ledde inte till någonting. Att vi ser ”Vi gjorde iallafall något” är en ganska nykter inställning (”allt eller inget” är ganska farligt att utgå ifrån) men att stanna vid det och inte kritisera sig själv och sedan utveckla sina taktiker till nästa gång är destå destruktivare. För att motarbeta SD så måste vi lämna gatukampen i den form den ser ut idag, och försöker hitta nya sätt att underminera dom. Alla har olika idéer kring hur SD ska bemötas nu när dom faktiskt kom in i riksdagen. Men vad det än är för metod som är bäst, så hoppas jag att vi alla kommer göra det vi kan, omsätta våra teorier till praktik och utveckla våra strategier för enskilda organisationer och för våran rörelse i stort.

För övrigt, jag köpte boken ”Beating the fascists” som tar upp den här kritiken om att vi måste anpassa våra strategier, efter hur rasisterna ändrar sina, det vi har nu funkar på gatorna, men inte när rasistpartier försöker ta sig in i parlamenten. En härlig kloss som kommer ta sin tid att nöta igenom. Men den är nog värd det.

Utöver det så har ju snön kommit, och vintern är anammad. I år har jag en redig vinterjacka och kan för första gången på riktigt länge njuta av vintern. För visst är den vacker? Ingenting hände den 30 november förresten. Ingen repris av ”Svärje åt Svänskarna”, ingen nazistisk grupp på stan, inga motdemonstrationer. I kungsträdgården stod kristna fundamentalister och bjöd på kåldolmar, som är bland det godaste jag vet.

Ps. Om någon tror att jag tar SD i försvar; nej. Knappast. SD är farligare än vad SMR någonsin kommer vara. The end.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Asir-anknutna gangsters tog grovt fel, aik-micke skriver 30e november, Johan Frick skriver Wikileaks – vän eller fiende?, Stefan Bergmark skriver En julklapp i patriarkatets arsle, vandringsmyran skriver Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!

Konungadömet Sverige har inte existerat på mer än hundra år. Ett konungadöme administreras utifrån en feodal makt och inte en parlamentarisk. Vad vi istället har skapat är en produkt som på olika sätt ska marknadsföras, tjänas pengar på, och gärna drivas som ett företag. Man ska tjäna pengar på allt. Medborgarna. Sina städer. Sina talanger. Sin skog. Sin industri. Allt.

Vad är ett land?

Ett land är en administrativ massa. För vad är det i praktiken? Det är ju en jävla plätt som egentligen skulle kunna vara hela världen om man vill se det så, men nej, det finns tydliga kartgränser för var landet Sverige slutar. Både geografiskt och ekonomiskt. Och även socialt. För visst är vi alla jämlika, men traditioner, kulturer och ekonomin samt sättet att hantera ekonomi skiljer ju oss och andra länder ifrån varandra. Det är liksom hela poängen med att ha landmassor med olika gränser. Att vi inte ska vara likadana. För om alla länder sett exakt likadana ut och fungerat exakt likadant, (vilket i sig är en enorm självmotsägelse) så hade ju grejen med länder varit helt värdelöst.

Anledningen till att jag frågar är för att man förfasar sig över att Sverige inte längre är som det var. Landet där alla får gratis sjukvård, har jobb, landet där blondinerna med stora bröst finns i överflöd och vill ligga hela tiden. Landet där Pippi Långstrump finns. Landet där vintern är kall, mörk och vi trängs i stugorna, håller om varandra och bedriver otukt i sovrummen. Landet där sommaren är grönare än Hammarby och framtiden är ljus. Sverige där alla är välkomna. Där vi är toleranta mot bögar och invandrare. Där man får tycka vad man vill. Där vi har fria val och vem som helst kan komma in i riksdagen. Typ världens drömland.

Men i verkligheten är det privatiseringar, nedskuren offentlig sjukvård, tusentals arbetslösa, och en statlig myndighet som inte kan hjälpa någon, blondinerna med stora bröst vågar inte gå i parken för att det finns risker att bli överfallen och polisen kan inte hjälpa dem och polisens enda lösning på problemet är ”vistas inte i parken, girls!”, landet där Pippis skapare är död och förruttnad och Nationaldemokraterna vill sälja hennes böcker, landet där vintern är kall och snön gör så infrastrukturen slås ut helt och hållet och stugorna har vi inte råd att ha kvar pga kronofogdar och lån som inte kan btealas. Otuktet kan vi iallafall än så länge bedriva i sovrummen. Grönt är det knappt på sommaren för grönområdena är privatiserade eller ligger på folks tomter som man absolut inte får beträda. Framtiden är svartare än röven på en isbjörn. I Sverige får alla komma in, men man har inga planer på hur man ska få in nya människor i samhället, så tusentals människor trängs ute i förorterna och skapar motsättningar med svenskar och med sig själva. Mot bögar är vi inte tolerantare än att vi har polisbeskydd på Pridaparaden samt att vi har en lag som kallas HMF. Vi får tycka vad vi vill om vi håller tanken för oss själva, men vi får inte omforma den till praktik eller försöka påverka. Då är polisen där illa kvickt med sina batonger, sin pepparspray, sitt våld och häktesceller. Och våra fria val liknar mer valet i USA där man får välja mellan ett ljusrött parti eller ett mörkblått parti. Och deras kompisar därimellan som antingen ingår i otäcka allianser eller i taskiga ”samarbeten”. Världens skitland.

Nu har vi den här lasermannen nere i Malmö. Allt upprepar sig. Vi har ett nytt populistiskt högerextremt borgarparti i riksdagen, 1991 fick man Ny Demokrati, 2010 fick vi Sverigedemokraterna. Vi har en ny laserman. 1992 hade man Stannermann den jäveln. Nu har vi kräket nere i Malmö. Jag har t.o.m sett skinnbollar med Lonsdale-tröja och tors hammare runt halsen. Är även dom på väg tillbaka?

Det många glömmer bort när dom kritiserar SD är inte att dom är onda rasister som kom in för att människor är rasister, helt plötsligt. Hur kan ett parti som SD välja? I Stockholm är SD starkast i en ort i Västerhaninge. Västerhaninge är ett helt random arbetarområde, precis som vilket som helst. Men många röstade nog på SD för att man inte ville ha in Mona. Varför vill ingen ha in Mona? ”Dom föraktar kvinnor” har jag hört. Jag tror mer på att Mona inte är en sosse. Hon hade passat bättre i ett borgerligt parti med tanke på de konstiga idéer hon har. Nya småföretagarpartiet, vad är det för jävla SKIT? Många känner sig inte hemma i Vänsterpartiet heller. Rent historiskt har Sverige varit ett socialdemokratiskt land, vi har varit vänster och välfärdskramande som velat allas bästa, på lika grunder. Men så går sossarna för mycket åt höger. Antagligen röstar man på någon riktig höger som iallafall försöker profilera sig som ett arbetarparti (även om jag har svårt att tro att någon övht gick på den nöten..) och i MP hoppas jag ingen känner sig som hemma. Så då röstar man på SD. Proteströstande kallas det. Och SD-väljare, obs: väljare. Inte politiker. … kan man övertala ganska lätt, det är ju för det mesta missnöjda LO-arbetare som hatar sossarna och hatar LO och skiter fullständigt i politik. Det förstår jag, ett helt decennium av lögner, svek och valfläsk. Partierna har ju grävt sina egna gravar. På både gott och ont. EAK säger det ju ganska passande:

”Er grav djupare och djupare, för padda som spys ut

Kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut

Ni är förrädare

Förrädare”

Nu tillhör ju EAK tidiga tonårens RKU-revolt men just den låten och just det citatet kan jag ställa mig bakom till tusen procent. Jag hatar Socialdemokraterna, det hymlar jag inte med, och jag vill kasta dem, tillsammans med borgarna, över ruinens kant och hoppas på att dom brinner i helvetet för allt dom gjort. Dom fixade ju det här med nedskärningar, utförsäljning av strejkrätten, korrupta fackföreningar och är en ständig ökare av det allmäna politikerföraktet.

Mina föräldrar röstade alltid S. Förutom när dom röstade på KP någon gång här å där. I landstingsvalet. Annars S. Men 2006 funderade farsan på SD bara för att han var besviken på politikerna och inte brydde sig. Och liksom många andra, tyckte att invandringen måste struktureras om. Och han röstade inte på SD. Han sket i det istället och röstade blankt tror jag. Morsan likaså.

Det handlar ju inte om att få bevara det gamla Sverige. Det handlar ännu mindre om att få försöka göra om välfärdssamhället till någonting liknande fast ändå inte. Det är för sent. Apoteket är sålt. Sjukvården, psykvården är raserad. Det enda vi kan göra är att slå sönder alltsammans, krossa det till grus och bygga upp någonting vettigt därifrån istället.

När folk frågar om jag är en revolutionär, så säger jag nej, jag är bara realistisk. Jag vill ha det bra nu. Jag vill ha trygghet. Ett fast arbete så jag kan flytta hemifrån. Ta lån. Stadga mig. Såna grejer. Men man måste lära sig att aldrig nöja sig med såna förbättringar, jag vill inte leva inom hyperkapitalism och jag vet att jag och alla andra tusentals som föddes i fel klass, bor i fel områden, pratar fel språk, pratar inte svenska ordentligt, inte heller kommer kunna leva länge inom kapitalismen. Därför måste den väck.

Har vi tur kommer de här fyra åren med SD och Alliansen, raserad välfärd, borttagen strejkrätt, krossade fackföreningar, leda till någonting fint i slutändan. Man får aldrig sluta hoppas.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”, Johan Frick skriver Att samla mod

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Precis vad ni ville.

Surfade in på DN.se och möts av en högupplöst, ovanligt högupplöst bild för att vara Dagens Nyheter, med en mörk SAAB-skylt och texten om att affären inte blev av, och Saab kommer skrotas. Ett 40årigt svenskt märke går i graven och tusentals blir arbetslösa.

Vi har kört Saab en hel del i min familj, dock inga nyare modeller, mor och far gillade den här (har för mig att det är rätt iaf, vi hade Saab när jag var yngre, och den byttes ut mot morsans ljusblåa Volvo, sin ”ögonsten” som hon kallade den)

Det var dock väntat att Saab inte skulle överleva. Det fattade man ju direkt när Koeingsegg-affären bara var ett ”spel för gallerian”, en affär med ett litet snobbigt troll-företag, som fått vansinne att köpa upp en superstor biltillverkare. Man visste det ju. Lika mycket som vi och de som bor i Trollhättan visste om det – att affären skulle gå åt helvete. Företaget har inte genererat vinst på länge. Och ett företag som inte genererar vinst har inget existensberättigande, i praktiken blir det ju så. Ett företags funktion är ju att skapa pengar och sysselsättning. Det förstnämnda har alla företag fattat och följer slaviskt, men inte det sistnämda. Man vill skapa robotar och arbetskraft, man skiter fullständigt i de som arbetar på företagen, de som generar vinst. Trollhättan är i chocktillstånd och det förstår jag.

Vad jag däremot inte förstår, aldrig kommer förstå och aldrig kommer gå på – är Maud Äcklet Olofssons falska krokodiltårar om att det är synd att Saab gått i graven, Jan Björklunds fina historier om att hans familj är ”stolta saab-ägare sen länge”. I den borgerliga världen så är arbetslöshet i stora mängder något positivt, för människor drivs till att ta vilka skitjobb som helst till vilka skitvillkor som helst, bemanningsbranschen bygger ju till stor del på den här idén, och det är ju precis vad man vill. Regeringen visste sedan länge att Saab var i fara och att tusentals människor var i ekonomisk fara, men man gjorde ingenting. Visst, förstatliga Saab vet jag inte vad jag ska säga om.. då finns det ju isåfall massor av andra företag som borde förstatligas.. det känns mest som man inte ska lita helt ut på att ”pappa staten” fixar biffen. Nu har man åtta tusen människor, eller vad det nu är, som kommer gå arbetslösa – och många har familj och måste försörja dem. Det är ett helvete att leva på a-kassa eller socialbidrag, oavsett hur ”soft” det än låter med tusenlappar i månaden utan att arbeta. Man tar ifrån människor deras frihet och gör dem beroende, och sen tvingar ams en att ta skitarbeten bara för att man inte ska få sin arbetslösersättning indragen.

Det är sorgligt att se hur en (egentligen) ideologi kan förstöra människors liv i en sådan stor omfattning, även här i Sverige. Och inte heller köper man Sossarnas jävla skitsnack om att ”det är regeringens fel dom visste om det här” – man visste om att det gick väldigt dåligt för Saab redan på Göran Perssons tid, och man kunde agera då, skapa balanser och försöka ta fram lösningar på problemet, istället för att vänta tills det är för sent och sen skylla på varandra. Jag hatar fan politiker.

Jag hoppas de som arbetat på Saab eller som underleverantörer ser det här, någon eller några iallafall, och tar åt sig när jag säger att jag lider med er. Det är fan inte roligt att bli arbetslös för att det ekonomiska system man tvingas födas och leva och dö i är så jävla rubbat som marknadsekonomin faktiskt är. Se på Venezuela, där har man förstatligat en hel del och räddar därmed arbeten.

Det här är precis vad borgarna ville – rakt i linje med deras perversa idéer – och precis vad Sossarna och deras polare behöver för att kunna skylla på borgarna inför valet.
Era jävla apor.

Media ett, ”allt kommer gå åt skogen”,  Bloggen ”På tapeten” om  att Olofsson är slokörad, Odla ditt politikerhat, ”Tyvärr var det här väntat”, GM lägger ner SAAB.

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Äntligen!.., Anders_S skriver En hel planet att bygga om, Jinge skriver Inglasad balkong?, kimmuller skriver Pressmeddelande angående gripandet av personal på danska konsulatet, Bo Myre skriver Nu så – Jeff Luers är fri