Vi lovar och svär..

Jag läste på DN att många unga ljuger i sina jobbansökningar. Tog mig för pannan och svor lite – men är det så jävla konstigt eller? Sådan som arbetsmarknaden ser ut idag så får man ju nästan muta arbetsgivaren med pengar och horor för att få ett litet fjuttigt arbete. Den statliga garantin för alla människors välbefinnande är nästintill obefintlig. Det är finanskris. Du har inget jobb och måste gå till arbetsförnedringen och söka jobb du aldrig kommer få – för att kunna få en usel ersättning av socialen. Inte så rock ‘n roll tillvaro alltså. Och ändå är det vårat fel att vi går till ams. Det är vårat fel att vi inte har ett jobb. Men ursäkta mig, jag bad inte om en jävla finanskris och jag bad inte om att få tillhöra de sent födda åttiotalisterna – de som statistiskt sett haft det sämst i hela jävla världshistorien (nåja..!)

Jag sökte massor med jobb nu i somras, när det inte såg så ljust ut att få plugga på Komvux, och jag kryddade till mina CVn – självklart. Varför ska man inte göra det? Vem bryr sig om jag skriver att jag har varit ”administrativ renhållningsarbetare” när jag egentligen åkt flakmoppe och tömt papperskorgar inne i stan? Och vem bryr sig om jag säger att jag är ”trevlig och positiv” när jag bara får en provanställning, en deltidsanställning eller en timanställning? Vem fan kommer och är glad på jobbet när man får de här usla villkoren? Glad blir jag när jag får en trygg tillvaro. Ett fast arbete och ett lån på hus. Där är jag nöjd. Men tills dess ska inte arbetsgivarna kräva så mycket.

Och idag spelar det ingen roll om du har doktorerat i något spännande ämne, du kommer ändå ha svårt att få ett arbete. Det spelar ingen roll om vi ger järnet i skolan – det ser lika kolsvart ut iallafall. Såvida du inte kan köpa dig ur den här samhällsenhetliga misären, men sådan tur har ju inte alla.

Vi borde lära av Danmark, där ser man jobbet som det är – något tråkigt man tvingas ta sig till åtta-tio timmar om dagen. Pallar man inte gå dit så går man inte dit bara. Vi svenskar ser jobbet som en välsignelse och hur tragiskt är inte det? ”Ja! Tack snälla arbetsgivare för att jag fått en timanställning hos dig! Jag kommer aldrig kunna köpa en lägenhet, kunna sätta mig ner och planera livet och jag kommer ännu mindre våga kräva min rätt på arbetsplatsen! Men tack för den här möjligheten, jag ska vara positiv, snäll, kåt och duktig!”

Dagens låttips: New Order – Thieves Like Us
Dagens surftips: Kunskapsfabriken (som äntligen kommit tillbaka!)

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Pirate Bay-bluffen?, Anders_S skriver Malmöpolisen kritiserar Lugna Gatan, Bo Myre skriver Lyssna! Safari i överklassdjungeln, 29/8, autonomak skriver Bokstaven E – nyliberalismens sista sommar?, eiz skriver Göran Skytte- en gåta.

Politik i tecknad form

Studier i all ära. Vi ska jämna ut kunskapsbortfallet i våra egna led o.s.v. Det är ett himla prat om att alla borde ligga på samma nivå, kunskapsmässigt sätt. Jag tror mer på att vi ska använda våra egna erfarenheter och olika kunskaper i vårat politiska arbete, än att helt förlita oss på böcker som inte alla orkar eller vill läsa. Kunskaper om klassamhället är inte något man läser sig till. Det är erfarenheter man förvärvar genom sin situation. Därför kan man mer om klassamhället om man har deltidsarbetat i kassan på ICA, gått arbetslös, deltagit i en strejk eller blivit nekad jobb pga sin hudfärg/sitt ursprung, än vad man kan om man hämtat sina kunskaper från tunga böcker och kan hålla långa teoretiska utläggningar. Men det ena behöver såklart inte utesluta det andra. Vad gällande klassamhället så går det inte bara att läsa sig till kunskapen, utan det handlar nog mer om att få vara ute i den, för att förstå och sedan se det i ett större perspektiv.

Jag själv gillar serier. Väldigt mycket. Jag blir glad om jag kommer över politiska serier, eller serier med ett underliggande politiskt budskap. Jag ska bjuda er på några jag gillar.

#1 Breaking Free
Sedan barnsben har jag varit ett fan av Tintin, men att se Tintin, Haddock med flera nita strejkbrytare, organisera vilda strejker och beefa med vänsterismen är bara vackert att se. Boken finns inte utgiven med svensk text, vilket nästan är bra, då den är skriven i talspråk och med mycket brittiskt slang, vilket har en stor charm bara det. Jag köpte mitt ex på Bokhandeln Info i Stockholm, men jag tror inte den är så jättesvår att få tag på. Tecknarstilen är lite särskiljande från Hergés, men väldigt väl kopierad. Hela boken finns online dessutom.

Boken handlar om Tintin, som flyttar in i stan och börjar jobba på samma bygge som ”Kaptenen” (Haddock) efter en tragisk arbetsplatsolycka, fackets passivitet och företagets skitsnack så bryter en strejk ut. Kravaller, strejkbrytare, attentat och en massiv solidaritetsrörelse tar sin form och vi får följa händelseförloppet. Boken tar även upp mycket mysiga saker som folklig antifascism (en nazist säljer en tidning från BNP (British National Party) och får stryk av Tintin och hans kompisar, inte av en brandkårspolitisk antifa-grupp), kritik mot vänsterismen (som jag citerat i ett tidigare inlägg) och gör sig kvitt med lite fördomar mot homosexuella.

#2 Arbete, gemenskap, politik, krig
Denna serie är, förutom att den är oerhört lättläst och lätt att ta sig in i, galet snyggt gjord. Har bara funnits på svenska på internet fram tills nyligen då gruppen Anarkistiska Studier gett ut häftet i fysisk form. Kanske inte så jättesnyggt resultat, men klart värt ett köp. Häftet tar upp ”klasskrigsmanifestet” och ett synsätt på världen och samhället som kan verka väldigt ”no shit” för den redan övertygade, men för den som nosar lite lätt på alternativ till kapitalismen kan finna den jävligt häftig. Finns även här att beskåda i pdf-form.

#3 Inga jävla restauranger!
Det finns mycket man kan säga om restaurangbranschen, jag har själv haft turen att slippa arbeta inom den och jag hoppas det ska fortsätta så. Att ha uselt betalt, stressa ihjäl sig och servera fika åt bortskämda stockholmare är inget jag vill syssla med. Häftet är i samma stil (och har samma upphovsmän från början) som ”Arbete, gemenskap, politik, krig”, den här mer mer fokuserad och inriktad på restaurangbranschen, alienationen som lätt kan uppstå i det stressiga och människofientliga arbetet, om hur en arbetare på en restaurang kan organsiera sig emot den här nischen och den bygger väldigt mycket på människors egna erfarenheter o.s.v. Trots att den är riktad till restaurangpersonal så går teorierna att omvända till flera arbetsplatser inom olika branscher och oavsett om du är fastanställd eller har ett sommarjobb – så lär man ju känna igen sig i mycket och kanske ta till sig av mycket. Finns även den på internet som pdf, online-version och som häfte (Federlativs version är galet snygg!)

#4 Henrik Bromander – Chefen
Den moderna arbetsmarknaden har bara gett oss misär och stress, löften om ”snabba pengar” slutar med att du sitter och pressas att ringa runt till massor av människor som blir förbannade på dig – just för att du ringer dom, och du har stressmage och mår dåligt över att känna dig som en parasit, en del i reklambranschen. Samtidigt har du en chef som glassar runt och inte har en enda jävla aning om hur du och dina arbetskamrater mår. Detta resulterade i att arbetarna på teleförsäljningsföretaget organiserade sig och satte hårt mot hårt. Man fick kämpa sig fram, och vägen är lång. Jag älskar verkligen Henrik Bromander. Han kan berätta historier på ett sätt som få kan, hans tecknarstil är alldeles speciell och jag slutar aldrig häpnas över hans grejer. Han har gett ut två skitbra album och båda rekommenderas.

I arbetaren har han haft flera serier publicerade i perioder, nu pågår ”Proffsdemonstranten” som är väldigt rolig och driver mycket med fördomar om den autonoma vänstern.

#5 Liv Strömqvist – hundra procent fett och Einsteins Fru
Liv lyckas att förena kvinnokamp med klasskamp och hennes slarviga och telefonkladds-liknande stil går inte annat än älska. Stundtals kanske man lessnar på alla PK-poäng hon tar fram, fokuseringen på att dom har det sämst i asien som får tillbaka alla Playstation för bortskämda västlänningar borde kanske flyttas till mer om hur mycket arbetarna i Sverige lider. Ta saker som sker i ens ”verklighet” så blir det betydligt lättare att reagera och hata. I ”Einsteins Fru” finns en underbar serie om Stalins fru. Stalin må vara lik pringels-gubben, men han var verkligen ett svin mot sin fru. I hundra procent fett så finns det även en ganska rolig självupplevd händelse från Livs barndom, då hon bodde i en skånsk håla tillsammans med massor av nazister. ”Mmm. Här skulle man kunna bygga ett förintelseläger”

#6 Fabian Göransson – Gaskriget
En reseskildring i det tidiga tvåtusen-talet. Fabian besöker Farc, springer från polisen under Göteborgskravallerna och befinner sig i Bolivia och i Paris. Det handlar om nyfascismen i Frankrike, om zapatisterna och om indianer som driver ut onda andar med Coca-Cola. Rekommenderas, även om den kan spåra ur lite och tappa fokuset ibland.

#7 Dilbert
På ytan kan det tänka sig att det handlar om en arbetsplats med en inkompetent chef och massor av skumma arbetare, och att det är fyr-stripps-serier-med-poängen-i-sista-rutan, men ack så fel. Dilbert kryllar med budskap om att maska, hur man hantera idioter till chefer, hur man agerar mot ”obehagliga” arbetskamrater etc. Det finns sjukt mycket i den här serien som jag vill att ni snokar upp. ”Chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen” är ett citat jag bär med mig, varje dag. Köp den här boken dessutom. Ni kommer inte bli besvikna. Den tar upp så mycket vettigt så man inte kan få nog riktigt. En annan bra bok är den här. Dilbert finns även som tecknad tv-serie, inte lika klipsk och ”politisk” som serien, men ibland briljerar den. Alla idioter som alltid finns på arbetsplatser finns ju med, trots allt.

#8 Persepolis
En serie böcker som blivit en bok. Som blivit en väldigt bra film. Ritad av Marjane Satrapi och högst personlig och självbiografisk. Den handlar om Marjane som växer upp under och efter den iranska revolutionen 1979, alla nya värderingar, nya lagar och ny moral. Hon drar från Iran när det börjar krisa, och hamnar i Frankrike. Och försöker finna tryggheten i det västerländska sättet att leva, nya värderingar, ny moral, nya människor. Men även där känner hon sig inte hemma. Utan åker tillbaka till Iran. Väldigt fin faktiskt. Se trailer till filmen här.

Kunskaper om klassamhället är inte något man läser sig till. Det är erfarenheter man förvärvar genom sin situation. Därför kan man mer om klassamhället om man har deltidsarbetat i kassan på ICA, gått arbetslös, deltagit i en strejk eller blivit nekad jobb pga sin hudfärg/sitt ursprung, än vad man kan om man hämtat sina kunskaper från tunga böcker och kan hålla långa teoretiska utläggningar.

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Erfarenheten av att vara terrorist, kimmuller skriver Förordet till Kämpa tillsammans!-boken, Jinge skriver Bilderblogg uppdaterad, Johan Frick skriver Polisen stormar ockuperat hus i Göteborg, boladefogo skriver Kampen för jobben fortsätter i Newport, Björn Nilsson skriver Minnen av Fredells

Tanken slog mig att….

Jag tror att det mest missuppfattade Karl Marx-citatet är ändå “Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den” Jag menar, hur många gånger kan man läsa att kapitalismen suger och att vi inte kan förlita oss på ombudsmän utan måste slåss för våra egna liv, i vår egen vardag? Hur många gånger kan man läsa att den fria marknaden är bullshit? Hur många gånger kan man läsa att klassamhällets överlevnad garanteras av kapitalismen och så länge vi tillåter oss själva leva inom den? osv osv.

Jag säger inte att det är fel med studier och teori, men har man fattat grejen är det väl bara att tuta och köra?

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Får vi något vaccin?, Anders_S skriver Israeliska soldater vittnar om övergrepp, mathiavelli skriver Isolera bråkmakarna, Björn Nilsson skriver Tirukkural och några taktiska visdomsord, Kristoffer Ejnermark skriver Vänstern måste bli tuffare

Hur landet ligger

Jag har inte skrivit på ett tag, det har berott på flera saker. Först så har jag försökt ha en egen blogg under diverse namn och med olika typer av bloggar, jag försökte göra en serieblogg men eftersom det är lönlöst att sitta och citera vad andra säger, och när man själv ritar serie i samma takt som en sköldpadda springer, så sket det sig. Det sket sig även med en politisk blogg för jag kände att det jag kunde säga – säger redan alla andra så bra. Men jag kom och tänka på att jag fått möjligheten att blogga här, och det tänker jag fortsätta med. Den här bloggen är tokbra och jag vill gärna bidra med lite kunskaper, historier, åsikter och annat gnäll som kan vara kul att läsa.

Jag har, precis som många andra, följt diskussionen om arbetarklassens bildning, och jag tycker att alla parter lyfter fram poänger, men jag vill inte vara lika dålig själv, så jag ska försöka bidra till debatten:

Jag håller med om att när man kommer hem från jobbet så vill man ha enkel och ”trevlig” underhållning, det är ytterst få gånger som jag slänger mig över Marx, Lenin eller någon annan stor tänkare när jag kommer hem från skolan, arbetet eller praktiken, oftast så vill man se något man laddat hem, och när jag vill syssla med politik och politiska aktiviteter så vill jag hellre göra en affisch, affischera, gå på en demonstration, sätta upp klistermärken och peppa andra att göra samma saker, än att sitta i en sluten cirkel och studera böcker man nästan behöver lära sig ett nytt språk för att begripa. Vad jag däremot inte hävdar är att arbetarklassen inte får stå historielös. Som det ser ut idag så läser allt för få arbetare Marx och allt för få arrangemang sker, där man låter de som inte kan så mycket, få lära sig, på sina egna villkor. T.ex. ”Kapitaletdagen” på Universitetet är ett evenemang som man borde ha oftare, man bantar ner stora tunga texter, sorterar ut det viktigaste och sprider kunskapen.

Det är svårt att se sin egna situation alla gånger i alla tunga teorier, och det borde verkligen finnas ett större utbud på socialistisk teori som är skriven för folk som inte är bekanta med att studera hårt. Själv så kommer jag ha väldigt svårt att plöja igenom ett par hundra sidor på en helg, det har helt med min klassbakgrund att göra. När jag var liten så var godnattsagor och serier den enda intelektuella bildningen jag hade, förutom skolan, och jag vet att många har samma historia bakom sig. Jag tror däremot inte att det är någon ursäkt för att inte behöva studera. Men jag är lärd och uppfostrad att jobba och inte studera. Det beror med största sannorlikhet att båda mina föräldrar knappt gått ut gymnasiet och jobbat sen dom var 16 år, vilket var vanligt på den tiden då dom var unga. Nu ser det verkligen inte ut så, och jag ska försöka plugga så mycket jag kan, just för att möjligheten finns. Men ofta vill man koppla bort allt vad böcker, teori, konstiga ord och sådant heter, när man är ledig. Då vill man hellre, som jag skrev innan, affischera och gå på demonstrationer. Eller om man inte är intresserad av politik alls – så gör man någonting helt annat. Det är ett faktum som folk faktiskt får ta, även om drömmen hade varit att alla ens polare från industriprogrammet läser Marx när dom kommer hem, tänk vad fint det vore. Precis som Krastavac så utgick jag från min egna situation och bakgrund, och det ser jag verkligen inget fel med. Då blir det hela mer på det personliga planet, det är lättare att förstå problematiken och lösningen.

Lösningen? Ta kunskapen till arbetarnas nivå! Flera ”Kapitalet på en dag” och fler korta häften och lättare studiecirklar, så folk kan ta sig in i teorin på ett mjukt sätt, varpå man ökar takten för den som känner att man kan och höjer ribban. Ungefär som i matte. Man börjar inte med gånger och procent, utan med plus och minus, för kan man inte det så blir det svårt att ta till sig gånger och procent. (Nu lider jag av dyskalkyli men teorin stämmer faktiskt). Jag ser fram emot när den här texten blir bok, för den är inte bara lätt att komma i, utan den är skriven så vilken trasproletariat-snorunge som aldrig rört Marx, kan förstå. Det är verkligen en toppenbra idé.

Något annat att rapportera om? Ja, snart är det första maj och jag känner hur den allmäna aktivistpeppen är inom mig. När det är blött, kallt och mörkt ute så är det inte party att sitta och inte ha någonting att göra på våra möten, eller så kommer det något bra, men man känner att man kanske inte vill eller orkar genomföra det. Nu kan jag tänka mig att starta en revolution, råna en bank, ockupera ett hus och framförallt ge järnet på första maj! Ska bli asroligt, roligare än någonsin. Alla som inte redan vet, så samlas vi vid La Mano 9.30 och sen kan dagen börja på allvar! Läs hela programmet hos SUF Stockholm och när ni ändå är igång, så får ni inte glömma att maila Lars Leijonborg, låt det jävla svinet få sin mailbox fylld med protestbrev!

/wot

Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Massarrestering i Frankrike och Spanien av ETA medlemmar / Senaste veckan:, jesper skriver Bloggdebatter och intellektuell hederlighet, herman skriver Det finns inget utanförskap, kimmuller skriver Kim skriver till Doktor Kosmos, Oman skriver Parasiterna kommer att sko sig på krisen, slutstadium skriver Om unga, politik och alkohol