Mer än så kan ingen bli

Ikväll har nog årets sämsta politiska arrangemang ägt rum, inte i Stockholm utan i Malmö. Det som hände idag kommer behöva analyseras och utvärderas på flera punkter. Det hela utlovades med en presskonferans med tre maskerade personer som lovade en fet gatufest som skulle bli trevlig. Vad man gjorde helt fel här var att man övht hade en presskonferans, där man vägrade svara på frågor (varför kallade man ens till en från första början? Bjuder man in borgarblaskor får man ju tyvärr räkna med ”Varför äru maskerad unge”-frågorna) och satt maskerade. Man gjorde också en kort reklamfilm där man intervjuade tre av de som var med och arrangerade kalaset, och la in lite maskeringar och smurfröst på det med. Ganska tidigt kände jag på mig att det bara skulle bli skit. Reclaim The City är ju ett koncept och en kampform som inte längre fungerar. Det har hållts jävligt bra och fungerande RTC tidigare i historien, från 90-talet och framåt. Många har slutat i onödig vandalisering, onödiga polisingripanden och många har slutat bra också. Men den allmäna synen på RTC är ju just att det är en ”allmän plattform” för kravaller, man trashar och plundrar affärer och lever rövare.

Den vanligaste kritiken mot RTC är just att man bara förstör och kravallar, det är inte det som är problemet tycker jag – utan att man inte tar hänsyn till människors militansnivå, utan det börjar helt fredligt – det kan alla gå med på – sen urartar det i bråk och rusningar i stan, det är inte alla som är beredda eller redo för att göra sådana saker. Alltså kan vissa grupper inom kollektivet (dvs de som demonstrerar på plats) gå ett par steg längre (från fredlig gatufest till slagsmål med polis, pepparspray och säckningar) och då splittras kollektivet. Den bästa militansen är den som trappas upp kollektivt, vilket är i praktiken väldigt svårt att göra om inte situationen är befogad. I Iran har vi ju sett massiva ”folkliga” (jag gillar inte att använda det ordvalet riktigt) militanta demonstrationer, där människor på något sätt funnit en nivå av militans man är redo att ta. Sen ser ju situationen i Iran totalt annorlunda ut också, men det är ju spännande att tänka om saken. Nog om detta.

Jag tänker inte ställa mig till den (antagligen) kommande kören av organisationer, liberala bloggare, nazistsekter och idioter på Flashback som tävlar i vem som kan ta mest avstånd från det här floppande evenemanget, utan jag anser att alla kan göra fel och gör fel. Och att har man gjort en sak flera gånger – så borde man tillslut komma till den punkt då man tänker att ”Fan, vi borde börja testa nya taktiker och nya grejer – för nu står vi bara och stampar på samma ställe”. Vänsterns stora problem i många fall är att man inte kan utveckla sina praktiker och inte vågar testa nya saker. T.ex. RTC – det känns inte som något man ska praktisera år 2009. Det har gjorts sen 90talet och ingenstans har man uppnått ett resultat som varit det man velat nå. Vår rörelse kommer aldrig vinna några marker eller flytta fram vår klass positioner om vi inte vågar utveckla våra praktiker, satsa mer på vissa, lämna andra o.s.v. T.ex. så har man ju börjat droppa blackblock-munderingen i ”snälla folkliga sammanhang” – det är väl en liten bit på vägen? Sen att det alltid kommer ett gäng som ser ut att vara hämtade från ett Youtubeklipp man hittat om man sökt på ”antifa riot g8″ är väl en annan femma.

Jag tror inte lösningen är att bygga Partier, för partimodellen är död och urvattnad och mest en rävkoja för karriärister – sen har aldrig en politiker någonsin genomfört någonting som varit, det har bara rivits upp av nästa nisse som får bestämma – eller så infinner sig aldrig reformen övht. Och jag tror inte heller på RTC och meningslöst aktivistande som inte kan ha ett konstruktivt resultat. Vifta med röda fanor, gapa på demonstrationer och håll på – i all ära absolut – men vår klass kommer aldrig någonsin komma någonvart med det här.

Men man ska inte säga att de som var på festen i Rosengård är de enda som gjorde fel – media rapporterade ganska så uppenbart vinklat till viss del.

Ur artikeln:

”Hans vän Ali Finjan instämmer.
–De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt här och vi är glada för att polisen är här, säger han. ”

En Rosengårdsbo som är tacksam för att polisen är på plats?

1) Rent skitsnack av Sydsvenskan? Verkar ju nästan lite väl troligt..
2) Eller så kanske menade han att han är glad att polisen är här och håller koll på reclaimet, så inte det blir massor av bråk eller något – men att Sydsvenskan väljer att få det att låta som att han är glad att polisen ”skyddar” dom.

En annan sak som jag är så jävla trött på när det kommer till vänstern, är det här glorifierandet av förortsvåld – som vissa (långt ifrån alla!) hyser. Man får bånge av att förortskids tänder eld på bilar, kastar stenar på snuten och förstör i sina egna områden. Upplever en slags exotism över det hela kan man säga. Och sen när man försöker göra politik av det, dvs blanda in ”det är borgarnas fel att det är såhär” och sen t.o.m börjar se de som kravallar och attackerar polisen – som potenciella väljare/aktivister/människor man borde suga in i sin egna rörelse – så är man ute på hal is.

Det går inte att blanda sociologi med politik – som någon sa. Det är två helt olika saker, och det som sker i Hisingen i Göteborg, Tensta i Stockholm och i Rosengård – är spontana missnöjesgrejer för att man inte pallar med skiten – ingenting som är urvattnat med en politisk agena och en politisk underton. Jag bor själv i ett s.k. ”problemområde” men jag är glad att det inte är så illa som det är i Tensta och Rosengård – så ungdomarna börjar slå sönder saker och kasta stenar på polisen. När det drivits till den nivån är det katastrof och i akut behov av förändringar – inte glorifierande eller ”Tjena! Vill du börja prenumera på vår tidning?” eller ”Tjena! Vill du gå på möte med oss? Vi gillar inte heller borgarna!” – som gäller.

Röda Malmö skriver en diss mot det här reclaimet, och har rätt i en stor del av sin kritik, men när bloggen skriver såhär så tar jag mig för pannan:

”Nu är det hög tid för dessa revolutionära ungdomar att påbörja en omorientering, ta del av den internationella arbetarrörelsens erfarenheter och istället lägga grunden för en verklig proteströrelse mot borgarsamhället. En rörelse som tar sin utgångspunkt hos de arbetare och vanliga människor som drabbas av högerpolitiken och kapitalismens kris och som bygger på ett demokratiskt deltagande från dessa.”

Som sagt. Gör inte politik av sociologi. Dessa ungdomar är inte per automatik vänsteraktivist-material bara för att dom bor i utsatta områden och ”kravallar mot den onda borgarstaten i allmänhet och polisen i synnerhet”. Ge fan i att försöka suga upp ”utsatta ungdomar” till era respektive organisationer, låt dom söka sig till oss istället. Det är dom som ska komma till oss för dom har upptäckt att vi är ett bra alternativ, inte vi som ska komma till dom och hävda hur bra vi är och att det blir bra om ni blir som oss … ta en prenumeration på vår tidning!

Om jag har missuppfattat vilka dessa ”revolutionära ungdomar” syftas till, så får någon gärna kommentera detta!

Mer om dagen: Sydsvenskan, Motkraft, DN skriver också.

De krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

De allra flesta (garanterat de som läser den här bloggen) har nog hört lite om Lagenakonflikten vid det här laget, hur Handels huggit medlemmarna i ryggen för att dom haft Handels-logotypen på sina flygblad, hur företaget gav upp fajten genom att springa som ett barn till AD och anmäla arbetarna, och ni som är insatta har säkert hört om Solidaritetsrörelsen som uppkommit. En paroll jag hela tiden haft sen jag skapade Facebookgruppen ”Solidaritet med Lagenas arbetare” var att inte vänstern skulle få hugga tag i den här konflikten och göra den till en bred vänsterfråga. Under tunnelbanestrejken i Stockholm, när Connex avskedade Per Johansson, så reste man budskapet om att ”Nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga!” det var helt fel.

Resultatet gav samma sak som total isolering. Man började blanda in konflikten i massor av vänsterpolitik, paroller från vänstern och man började prata om saker som arbetarna inte kunde ta till sig av. Istället för att hålla glöden och fokuset till den konflikten man samlat sig kring, så började man svamla sig ifrån den. Tillslut satt man på varsin ö och inte visste hur man skulle ro tillbaka till land. Ett problem som allt för ofta kommit tillbaka.

Då ska jag försöka förklara hur jag definerar ”Vänstern”. Jag anser att organisationer som har olika tolkningar på Socialismen och hur Marx och övriga äldre herrars texter ska tolkas och praktiseras – tillhör olika delar av vänstern. Vissa tolkar alldeles för mycket, vissa alldeles för lite. Vissa tolkar till sin fördel och vissa tolkar helt fel. Vad som särskiljer vänstern från arbetarklassen är just bildningen och samhällsanalysen. Arbetarklassen kan vara delar av vänstern, men det är ingenting som går hand i hand, utan två olika grupper, varpå den ena vill nå den andre (vänstern -> arbetarklassen) och försöka tala för den, ”våra idéer, ideologier och åsikter är de bästa för arbetande människor!”. Jag räknar inte in fackföreningar här, eftersom det inte är en vänsterorganisation på så vis, utan en intresseorganisation för en viss grupp människor.

Man ska inte politikisera arbetsplatskonflikter, av den enkla anledningen att en arbetsplatskonflikt handlar om en berörd grupps (arbetarna) egna intressen. De flesta på Lagena tror jag skiter i vänsterbaserad kamp och i kamp mot borgarregeringen och liknande – i första hand iallafall. I första hand vill dom vinna sin egna konflikt och få rätt mot sitt företag – i andra hand kommer allt det här som en del vänstergrupper vill sätta som prio ett. Man ska inte göra en vänstergrej av arbetsplatskonflikter, dels för att det ofta leder till att fokuset, dvs konflikten, försvinner. Och dels för att inte alla kan ställa sig bakom alla vänsterparoller, och för att ett sammarbete ska fungera (arbetare och vänsterrörelsen) så måste det bygga på det gemensamma intresset. Vilket i de flesta fall är att vinna den här konflikten – inte göra en politisk grej av den. En arbetare på Lagena är moderat, en annan Sverigedemokrat. Hur ska dom kunna ta till sig av vänstergruppers urinstinkande flosker om att bygga en ”massrörelse” eller att ”bygga ett parti” etc? Dom vill väl, liksom de arbetskamrater som är röda och de som inte bryr sig, vinna sin konflikt – diskutera politik kan man hålla till fikarummet. Trots detta så gick moderaten jag nyss nämnde ut i strejk. Han hade motivierat det med att han ställde upp för sina arbetskamrater och för att han ville vinna den här konflikten – som faktiskt handlade om honom också.

”I know, Jim, i know.. i just get pissed off with these leftwingers and their precious bleeding revolution..”
- Breaking Free, sidan 74

Det tyckte jag var jävligt fint, och någonting man borde ha i åtanke. Bara för att man är en arbetare och har hamnat i konflikt med sitt företag, så är man per automatik inte ett objekt för vänstern att slåss om att få värva. Det som är vänsterns problem i många fall är det ständiga gapandet om att bli större. Jag tror inte vi vinner arbetarnas fulla förtroende om vi* gör bra reklam för oss själva och drar till sig arbetarna av den orsaken. Jag tror att om vi faktiskt visar solidaritet i praktiken, hjälper dom vinna sin kamp på sina villkor (vilket inte är att få den stora äran att bli autogiro-prenumeranter på någon tidning ingen utanför vänstern läser.) och faktiskt visar att vi är kapabla att pusha på deras kamp, för sin Sak, utan att blanda in Organisationen.

Arbetarnas intressen ska understödjas av alla de som vill engagera sig i konflikten, dvs, vi utomstående, vi som är med i solidaritetsgruppen. Arbetarnas intresse är inte att bli en del av vänstern, utan vinna sin konflikt och kunna fortsätta sina vardagliga liv. Man ska inte ge sig in i arbetsplatskonflikt och försöka se det som en eventuell rekryteringsbas, det är hämmande för alla organisationer som titulerar sig som ”Revolutionära”. Det är inte Organisationen vi ska bygga, den ska skapas automatiskt av det arbete vi utför. Jag tror därför mer på handlingens propaganda, att vi, (det här gäller alla grupper, det är liksom skitlogiskt) bara vi gör saker aktivt, växer, för om vi syns och visar vad vi går för i mer än ord – så kommer folk komma till oss. Det blir liksom en produkt av det arbete vi utför.

”Socialister: Copy of this week’s Militant Socialist Worker, 20 pence!
Kaptenen: We dont need you lot! Piss off out of it !! You’ve never done anything!
Jim: Hold up, …look, if you want to get involved, you can come in (på mötet /red) …but leave your bloody papers outside.

Jim: Dont be so hard on them, some of’em are OK
Kaptenen: I know Jim, it’s just their parties which are a heap of shit.”
- Breaking Free, sidan 76

Jag försöker inte fungera som ett språkrör, jag kan ju självklart ha fel, men den uppfattning jag fått, så är arbetarna på Lagena i första hand intresserade av sin konflikt, och inte att sugas in och bli en del av vänstern. Jag tror det här är ett problem vi måste rannsaka oss själva med, hur vi vill att folk ska tänka när dom möter oss, vad för bild får dom av oss och vad tjänar dom på att bli en del av våran rörelse? Socialismen handlar om att ta över produktionsmedlem, vad handlar vänstern om..?

* = Jag känner inte att jag vill tillhöra en rörelse som bara fokuserar på Organisationen, och sätter Saken i andra hand. Det intresserar mig inte.

/wot

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Protesterna fortsätter, totalavloning skriver Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll., Anders_S skriver Familjen Herlin – Finlands rikaste familj, Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer.