En historia från verkligheten

 Inspirerad av Kim Müllers blogg ska jag skriva ett inlägg med en kort historia hämtad ur verkligheten. Här
diskuteras lite kort om varför modebloggar är mer populära än politiska bloggar, vilket kan sammanfattas i citatet ”När de besöker bloggen vill jag antingen att de ska känna igen sig själva i min vardag eller tycka att jag är så pass annorlunda dem själva att jag blir intressant att studera.”

Annars känner jag att en orsak kan tänkas vara att folk faktiskt inte är så intresserade av politik. Politik handlar inte om dem. Det handlar inte om kampen på jobbet för en bättre lön eller om Sverige ska ha en vänster- eller högerpolitik, utan det handlar om vilken musik du ska lyssna på, vilka kläder du bär eller hur du beter dig mot kvinnor, HBT-sexuella och invandrare. Och till råga på allt så är i princip alla partier socialliberala och skär ner den svenska välfärden, som i sin tur hade kommit till oavsett vilket parti som vunnit valen under de 40 åren, hela västvärlden byggde i princip välfärdssamhällen under en period. Kapitalet tyckte att ”fan, vi kan väl dela med oss lite av vinsterna och få fred på arbetsmarknaden för det”. Idag är det inte värt det.

Men! Nu har jag svävat ut alldeles för länge. Det var i gymnasiet. Jag gick ett yrkesprogram och vi hade nyss varit ute ett par veckor på praktik. Visserligen tyckte vi väl att det var helt okej att slippa vara i skolan. Visst – vi skolkade rätt friskt, men man tvingades ändå vara där då och då och lära sig helt onödiga saker.

Tillbaka i skolan hade det gått någon vecka och vi hade haft en inlämningsuppgift. Självfallet var det bara någon stackare eller två (vi var inte så värst många i klassen, utbildningen fick alldeles för lite pengar och hade usla lärare, så strax över hälften hoppade av efter bara ett år. De flesta av dessa harvar idag så vitt jag vet runt på skitjobb, socialbidrag och arbetsförmedlingens åtgärder) som lämnat in uppgiften. Då kom kallduschen. Nya regler hade införts. Lämnar man inte in uppgiften vid rätt datum så blir det ett Icke Godkänt och man missar en del av kursen och tvingas göra en extrauppgift i slutet av kursen. Reglerna var extremt förvirrande.

Vi hade ingen aning om detta. Informationen om denna nya regel hade kommit ut i formen av samling i aulan för skolan samtliga runt 500 elever och det hade mötts med burop och andra negativa reaktioner. Sa jag samtliga elever? Förutom yrkesprogrammen då, de var ju ute på praktik, och vem fan bryr sig om dessa 75 elever? Ingen uppenbarligen.

Nu tog det hus i helvete i klassen. Va fan sägeru fröken! Alla var upprörda och efter några minuters diskussion sa vi bara: vi tänker inte göra något mer idag och vi tänker gå till rektorn och klaga. Helt plötsligt ändrade läraren sig. Jo men alltså, vi kan väl göra ett undantag…

Med något så simpelt som hotet om arbetsvägran i kunskapsfabriken lyckades vi alltså vinna en delseger. Kanske var läraren fel måltavla för vår aggression, jag vet inte om hon heller var särskilt glad över beslutet, men jag kan ärligt talat förstå om hon varit det. Kan inte vara lätt att knappt få in några uppgifter och sen tvingas rätta en massa restuppgifter då och då.

Men till ytterligare en sak kan räknas att vi ändå hade lite tur med att så många hoppade av. Då i alla fall fyra stycken i klassen hade dyslexi av olika grad (vissa var närmast korkade medan andra var grymma på matte men hade problem med ord) och att läraren faktiskt fick möjlighet att lägga extra tid på dessa. Helst av allt hade vi velat ha en till lärare som kunde hjälpa till, men det kan man ju se sig om i himmelen efter.

I slutändan slutade regeln gälla bara efter några veckor, den var helt enkelt inte realistisk. Det rörde sig knappast om någon skola för toppelever, utan snarare de som inte riktigt visste vad de skulle göra, saknade betygen eller bara kände samhörighet med polarna. Till skillnad från de flesta andra skolorna hade vi en rätt schysst sammanhållning, det var dåligt med mobbning, slagsmål och skadegörelse och de flesta kände de flesta. Och de man inte kände lärde man känna via sina äldre polare. Vi hade sjukt kul och jag ångrar idag inte att jag gick just mitt gymnasium. Fick kanske inga höjdarbetyg. Dessutom tappade jag all form av studiemoral, vilket straffat sig nu på högre nivåer, men jag tror inte jag kunnat trivas bättre någon annanstans i dagens samhälle.

Sensmoralen är alltså så simpel som: sammanhållning och hot om åtgärder kan leda långt. Men kom ihåg att man vid hot faktiskt måste vara beredd att göra verklighet av hotet, annars tappar man trovärdighet. Så välj era strider. Och kom ihåg att striderna idag bara är revolutionär gymnastik inför morgondagens revolution.

Annonser

One Response to En historia från verkligheten

  1. […] motstånd i skolan skriver dom ljuger, på Folkmakts vitblogg kommer det regelbundet nya […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: