Samhället påverkar oss

Om du varje dag får höra att du inte kan något kommer du till slut tro att du inte kan det. Snart kommer elever på yrkesprogram höra att de inte är duktiga eller smarta nog för att gå vidare till högskola eller universitet. ”Men vadå, man kan plugga senare!”. Ja, i teorin. I praktiken skär borgarna ner komvux och ser till att man inte alls kan tillgodogöra sig arbetslivserfarenhet i formen av poäng. Yrkesarbetarna ska alltså hållas dumma, annars kanske de faktiskt skaffar sig en världsbild och gör något som inte passar in i högerns världsbild?

Och sen lägger de ner IV. Ytterligare ett steg mot ett låglöneproletariat, högeralliansens största önskan.

Istället bör man kanske satsa mer pengar på skolan. Förbjuda friskolor och börja planera vart pengarna ska gå, problemskolor ska självklart ha mer pengar, skolor med bra betyg har uppenbarligen ett vinnande koncept och klarar sig alltså. För övrigt måste Sverige ha tiotusentals lärare och vikarier som vill ha heltidsjobb, ge dem det! Jag har sett folk mest sitta och tramsa i stora klasser för att i mindre grupper faktiskt få någonting gjort.

Mer samarbete med föräldrarna! Men, detta förutsätter dock fler lärare. För hur mycket än föräldrarna vill att sina barn ska sköta sig funkar det inte om skolan har tid och resurser till att hjälpa barnen. Och jag har tyvärr sett det här på nära håll, hur mycket än föräldrar engagerar sig så funkar det inte om skolan inte kan skjuta till lika mycket hjälp.

Men det bästa tipset som jag ser det är att erbjuda ett samhälle där man känner sig delaktig, ett samhälle där kunskap är något man skaffar sig för att man vill, inte för att kapitalisterna vill ha folk som är utbildade inom en viss sak till ett visst arbete. Eller inte alls, om de ska ha arbeten som inte kräver utbildning.

För övrigt kan jag berätta att den kanske militantaste klassen jag gått i var en yrkesklass på gymnasiet, så jävlas inte med yrkesprogrammen, borgarsvin.

I bloggsverige skrivs idag om den statliga historieskrivningen, bland annat på Svenssons blogg samt hos Petter som precis som vanligt är galet läsvärd. Läs också Forever United om en levande läktarkultur, själv går jag så gott som aldrig på fotboll eller ishockey, men gjorde när jag var yngre, och självklart var det roligast att sjunga, skrika samt älska och hata. Jag har svårt att tro att jag skulle sitta ner om jag plötsligt fick för mig att gå på sport igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: