Förvirrande feminism

Det är svårt att diskutera feminism som kille. Precis som den övre medelklassen inte fattar vad klassförtryck är har jag inte den blekaste aning om hur könsförtryck fungerar eller känns. Kanske tar vi killar för mycket plats och tjejer behöver en möjlighet att organisera sig separatistiskt, kanske bör alla organisationer rannsaka sig själva och tvinga tjejer att ta mer plats. Jag har ingen aning om vad som fungerar bäst, men jag vet att anarkafeministernas kuppande på första maj provocerade mig något otroligt.

Något mer som provocerar mig är VSF-bloggens senaste inlägg. Det kanske är bra. Men fortfarande, det blir högst förvirrat i ett parti (kanske taget ur sitt sammanhang, läs hela inlägget här först): ”Ibland undrar jag om inte det är den manliga feminismen som berövat oss fristäderna. Istället för kvinnoförbund organiserar vänsterns män och kvinnor sig sida vid sida, och männen vet allt om feminism. De är feminister. Och eftersom män är självklara i världen, så behöver de inte motivera det. De är feminister, och därmed är allting bra.”. Jag kan se att det är problematiskt, men vad fan ska vi annars göra? Sluta kämpa för högre kvinnolöner och arbetarsolidaritet och istället splittra upp vänstern i två delar där ingen bryr sig om varandra? Jag bara känner att antifeministerna har fått tusen argument till mot feminismen nu.

”Och så tycks ändå vänsterns organisationer lida av ett stort överskott av manliga medlemmar. Och ibland en förbannat illa dold machoattityd.”. Det är ju helt klockren kritik – det är onekligen sant. Men sen börjar det flippa.

”Män som skrålar i demonstrationståg så att kvinnorösterna inte hörs, män som skryter om erövringar och tuffa slagsmål, män som går ut med sina manliga och kvinnliga kamrater på ett vänsterställe och skrålar så att ingen annan kan prata, synas eller delta. När jag påpekade att deras sång var mer som skrik och inte så vacker, blev grabben så stött att han var tvungen att påpeka att han också var fotbollssupporter. Well.”.

Well, vår stora fiende är inte lägre kvinnolöner eller våldtäkter i hemmet, det stora problemet är killar som skrålar i demonstrationståg (att jag tycker tjejer procentuellt hörs lika mycket som killar kan vi väl glömma, jag måste ha en speciell form av hörsel som hör tjejer extra bra) – men det bästa är ändå det faktum att det är sexism att sjunga på en vänsterfest! Tjejer deltog, killar deltog – och ärligt talat, vem fan går på krogen för att kunna ha en diskussion? Då ska man väl undvika både Baba Sonic, Söderkällaren och Kafé 44 – för det är stört omöjligt att prata lungt på något av ställena.

Vad jag känner är att Karolina vill tillbaka till 90-talet och en förtrycksfri miljö – och vi såg alla hur det gick. Samtidigt känns det onekligen som klassförtrycket glöms bort, och ska vänstern präglas av en icke-socialistisk men feministisk agenda känner jag bara att jag inte har något att hämta där längre.

Självfallet låter detta som ett antifeministiskt manifest, och det är ta mig fan möjligt att det handlar om just det, men som sagt, att vara kille och diskutera feminism är absolut aldrig det lättaste. Jag vill för övrigt rekommendera bloggen Kvinnor som handlar om arbetarklasskvinnor.

Annonser

2 Responses to Förvirrande feminism

  1. Patrik skriver:

    Jag hade också svårt att förstå det där med att det skulle vara sexistiskt att sjunga på en fest eller att killar inte ska skrika för högt på demos. Skulle sitta fint med en förklaring.

  2. Sara skriver:

    Separatistisk feministisk organisering i Stockholm: En kör som sjunger falskt en gång per år. Jippi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: