Major Pwnage

februari 22, 2011

Eller vad säger man?

”Tryggheten” slår tillbaka. Hihi. Snodde klassiska grejer som klockor och smycken, och självklart pyste dom iväg i en stulen bil. Hoppas ni har kul för pengarna ni löser in för smyckena och klockorna. En resa utomlands kanske? Lite prylar till barnen? Eller till er själva? Bara fantasin sätter gränserna.

Kan berätta att det snart kommer ett längre inlägg från mig. Har varit en hel del på sistonde, jobb, plugg och annat obegripligt som gjort att bloggen blivit lite åsidosatt.

Annonser

Steve Wright om rådskommunism

februari 9, 2011

(det här är en artikel översatt från Libcoms arkiv, och det är även där man hittar de läsanvisningar som ges, här)

Steve Wright ger en bred översikt över rådskommunismens ursprung, historia och grundsatser, samt ger förslag för vidare läsning på ämnet.

John Maynard Keynes – alltid en av kapitalets mest skarpsinniga tänkare – blev ombedd att beskriva betydelsen av Oktoberrevolutionen, och föreslog att 1917 förebådade segern för ”Katastrofens parti”. För många av de revolutionärer som hjälpte till att etablera den internationella kommunistiska rörelsen, var hur som helst det entydiga kravet ”all makt åt Sovjeterna”, en sammanfattning av en ny klasspolitik som slutligen skulle kunna överstiga kriget och förräderiets katastrofer. En av dem, poeten Hermann Gorter, hyllade vid denna tidpunkt Lenin som ”den främsta förtruppens krigare av det internationella proletariatet”, och sovjeter själva med följande ord:

Världens arbetarklass har i dessa arbetarråd funnit sin organisation och centralisering, sin form och sitt uttryck, för revolutionen och för ett socialistiskt samhälle.

För de av flesta människorna i den radikala vänstern är Gorter och hans kollega Anton Pannekoek ihågkomna – om de överhuvudtaget är kända – som två i den vänster som Lenin kritiserade i ”Radikalismen – Kommunismens barnsjukdom”. 1917 var dock båda framträdande figurer i den internationella revolutionära rörelsen. För dem var deltagandet av de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna i första världskriget en demonstration av inte bara en moralisk uselhet hos den andra internationalens ledarskap, utan organisationsformens bankrutt; en organisationsform som skiftade ”centern för gravitationen… från massorna till ledarna” (Gorter). Mot de gamla yrkesfackföreningarna, ställde de fabrikskommittéerna och sovjeterna; mot socialdemokratins partiform, ställde de en ny typ av politiskt avantgarde, endast dedikerad åt utvecklingen av arbetarnas självorganisering.

I stora delar av Västeuropa – Tyskland framförallt -, fann sådana perspektiv ett vitt gensvar mellan 1917 och 1923. 1919 uteslöts de från Tysklands Kommunistiska Parti på grund av deras  förkastande av parlamentarism och de gamla fackföreningarna, och de tyska ”vänster”kommunisterna formade ett nytt parti; KAPD, som tillfälligt överskuggade sin ”officiella” rival i militans och inflytande. Genom sitt nätverk av anslutna arbetsplatsorganisationer, hade AAUD, ”vänstern” på sin tid, skaffat sig en viktig närvaro i den tyska arbetarklassen, främst i de viktiga regionerna Ruhr och Bremen. Under Kappkuppen i början av 1920-talet, spelade deras aktivister en ledande roll i de röda arméer som tillfälligt dominerade Ruhr-området.

Splittrande i fraktioner, pågående polemik med majoriteten av bolsjevikernas ledarskap, och en förnyad tävling hemma gentemot ett kommunistiskt parti, nu sammansmält med socialdemokratins vänster, gjorde tillsammans att ”vänstern” försvagades. Den kanske mest seriösa av KAPDs interna skillnader gällde partiets natur. En fraktion runt Otto Rühle, hade åsikten att eftersom ”Revolutionen inte är en parti-fråga” – och parti-formen är inneboende borgerlig – så borde KAPD upplösa sig självt i nya arbetsplatsorganisationer, vilka istället skulle vara den rätta vägen mot den proletära diktaturen. Mot dessa stod en majoritet som omhuldade en ”teori om offensiven”, där parti-kadrern (”hård som stål, klar som glas”) sökte leda proletariatet genom exempel, med mindre bra resultat, som ”Mars-aktionen” tidigt under 1921 visade.

Under det tidiga 20-talet när det blev klart att Sovjeterna bara var Sovjeter till namnet, och Komintern underordnad rysk utrikespolitik, så bröt vänsterkommunisterna till slut med bolsjevikerna. I Europa ledde den relativa stabiliseringen av klasskonflikter efter 1923 till att tendensen tappade sin kvarvarande publik. När de vändes inåt mot sig själva så började de kvarvarande vänsterkommunisterna sakta att omvärdera sina politiska perspektiv. De utvecklade en av de första teorierna om statskapitalism, och kom att se den bolsjevikiska revolutionen som produkten av den sista ”stora borgerliga revolutionen i Europa”. Likt Rühle började många även att ifrågasätta lämpligheten i parti-formen för kommunistisk politik, och argumenterade istället för att grupper av revolutionärer skulle göra allt de kunde för att ”fostra självinitiativ och handling” i klassen, samtidigt som massornas spontana handlingar i upprorets process skulle skapa sina egna organisationer, och att dessa organisationer – uppstigna ur sociala förhållanden – ensamt kunde ända den nuvarande sociala ordningen.

Under 30-talet kom ett antal små men aktiva tidningar att erbjuda ett forum för debatt och diskussion bland rådskommunisterna, som ”vänstern” nu kallade sig. Den kanske mest kända av dessa var Paul Matticks International Council Correspondence (senare Living Marxism) till vilken Rühle, Pannekoek och Karl Korsch alla bidrog. Medan det teoretiska arbetet och den politiska analysen som lades fram i dessa tidningar ofta var av hög kvalite, så fortsatte rådskommunisternas isolering under det följande decenniet. Om något, skulle det kalla krigets klimat visa sig vara ännu mer ogästvänligt för de som såg de rivaliserande blocken som blott annorlunda former av kapitalistisk imperialism.

Likt många andra tendenser ur den gamla kommunistiska rörelsen kom rådskommunismen att bli ”återupptäckt” av det radikala 60- och 70-talets politiska rörelser. Även om de aldrig attraherade samma mängd människor som de leninistiska grupperna hade strömningen trots det ett betydande inflytande på den frihetliga vänstern efter 1968. Även här var dock dess räckvidd till stor del indirekt, via andra grupper och tänkare; situationisterna, Socialism eller Barbari och Johnson-Forest-tendensen, vars tidigare brott med leninismen hade fört dem i kontakt med de överlevande rådskommunisterna under 50-talet. I vissa fall spelade även slumpen i familjers historia en roll: Noam Chomsky skulle få sitt första möte med radikal politik tack vare en rådskommunistisk farbror i New York, till exempel.

I många fall har den frihetliga omtolkningen av rådskommunismen tagit formen av rådism; en ideologi som hyllar rådens direktdemokrati, samtidigt som den reducerar kampen för ett klasslöst samhälle till ett projekt för arbetarnas självförvaltning av produktionen (se till exempel många av de argument som den brittiska tidningen Solidarity la fram under 70-talet). Mot detta, argumenterade en ny generation av tänkare från ultravänstern, att ”socialism är inte förvaltningen, hur demokratisk den än må vara, av kapitalet, utan dess fullständiga förintelse”. (Eclipse and Re-emergence of the communist movement, Jean Barrot och Francois Martin)

Självfallet finns det även mycket att kritisera politiskt hos de första rådskommunisterna, och en debatt måste hållas om hur relevanta såna åsikter är idag. En skadlig (om än omedveten) följd av deras vilja att försvara en vision av arbetarklassautonomi från både kapital och alla självutnämnda frälsare, är att förståelsen av klassammansättning frusit fast. Denna brist har lämnat några av deras nutida ättlingar dåligt utrustade för att hantera nya krav och beteenden hos arbetarklassen, samt problemen med ras och kön – som ofta hör samman -; även om de knappast är ensamma i vänstern om detta. Samtidigt har, med tanke på arbetarrörelsens svåra läge, rådskommunisternas idéer om arbetarnas självorganisering som klasspolitikens hjärta, inte tappat sin relevans. På samma gång har revolutionära arbetarråd fortsatt att visa sig i många fall av intensiv social konflikt under de senaste sjuttio åren; från Ungern till Chile, från Polen till Iran. Det senaste exemplet var för bara fyra år sen, under 1991 års uppror i Kurdistan; och det kommer inte vara det sista.

Från Konfliktportalen.se: Lasse Franck skriver Privata intressen tål inte offentlig granskning, johan skriver När vi förlorade slaget om en skola för alla, Kaj Raving skriver Ökande klyftor sliter isär samhället, Jöran Fagerlund skriver Kampanjen ”Håll ihop mot rasismen” besökte Frölunda torg, Röda Lund skriver Andreas Malm talar i Lund om revolutionerna i Nordafrika, salkavalka skriver IF THE KIDS ARE UNITED – TANKAR OM EGYPTEN OCH VÄRLDEN

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


Dom ljuger

februari 9, 2011

Nuff said


Bang your head

februari 2, 2011

Ingen kan väl vid det här laget ha missat revolten i Egypten? Det smäller ganska rejält där borta i arabvärlden, och det är ju såklart intressant av flera orsaker. Dels de västvänliga länderna som Egypten tillhörde, som börjar sättas i rubbning, och en region som är självständig och inte vänlig mot andra regioner kanske kommer etableras mer än vad som redan finns (och så kanske den här ”Är du inte med oss är du emot oss”-yran som USA prackar på hela världen försvinner? Gud vilken anti-imperialist jag låter som nu.) och sen kanske sekulära krafter kommer växa, ja kanske rent av ta över i vissa länder? Krossa religionen, oavsett om det är Jesus eller Mohammed, det är en historisk bromskloss för hela det moderna samhället och bör med all förståelse kastas i soptunnan, låt oss ändra nya marker och nya arenor och en ny framtid utan det gamla som följe.

Och har man Facebook har man framförallt inte missat revolten i Egypten. Varje människa jag pratar eller inte pratar så mycket med länkar till artiklar, skriver om vad som händer, så man behöver bara trycka på F5 för ens kamrater som är mer insatta i det här än vad jag är håller mig uppdaterad. Det är en trygghet i sig. En del skriver t.o.m sina egna slutsatser och frågeställningar och kommer fram till det ena och det andra. Intressant också att en fackförenings-federation bildats som ska ha generalstrejk. Riktigt ballt. Jag säger ju att facken ska styra världen, förvalta produktionen och administrera ekonomin. Sen är jag ju syndikalist också, så det påverkar ju mitt ideologiska omdöme en smula.

Men allt är ju inte guld och gröna skogar, förstås. En del saker irriterar mig något fruktansvärt faktiskt. Det är synen på Revolten. Revolten är helig. Det är det arbetande folkets sista utpost, man kastar omkull regimen för att bilda en egen stat och välja sina egna representanter och forma sitt egna öde. Det är varje lands befolknings skyldighet, (och såklart rätt) att vara med och formgiva sitt öde. Men hur mottar vi det här i väst? Vi sitter ju på läktaren i det här fallet, mer kan vi inte göra, mer än de modiga kamrater som drar till Egypten för att kämpa tillsammans med egyptierna mot rektionärer och för att skapa en motmakt till det som varit. All respekt för sådan verksamhet, även om jag tycker det viktigaste är att kämpa på hemmaplan. Revolten klarar egypten av utan problem själva, och vi ska ge dom all vår solidaritet, förstås.

Men den här revolten, som är så viktig. Varför är den inte viktig i Sverige? Det här är en debatt som pågått sen Göteborgskravallerna 2001 (och säkert innan det också, men så långt har jag inte tid eller ork eller lust att ens försöka researcha, men rätta mig gärna) men när det sker revolter i Sverige så har Vänstern redan ett åsikspaket redo att plockas fram, bres på och serveras.

Rosengård. Tensta. Fittja. Alby. Gottsunda. Alla dom är bara ungdomar som ingen lyssnar på eller som behöver arbete och en vettig fritid. Deras revolt är bara ett sista desperat uttryck för att det är synd om dom och ingen lyssnar på dom, ja hela den ramsan kan ni ju. Eller den organiserade revolten, maktuppvisandet, försöket att normalisera en åsikt och en kamp – den centrala (omedvetet?) delen av Osynliga Partiet, SUFs gamla kampanj, den möttes av mothugg från både höger och vänster. Från högersidan var ju mothugget väntat och flosklerna verkade aldrig ta slut. Men från vänster handlade det ju om att ungdomarna som kravallade på Södermalm bara var bortskämda, lata, ville kravalla för kravallandets skull. Att man krossade rutor på riksdagen när borgarsvinet Fredrik jävla Federley ville ta bort LAS för ungdomar, möttes även det med ”lata ungdomar” ”kravalla för kravallandets skull” ”radikalism” ”autonoma våldsvänstern” och man tog avstånd.

När liknande situationer, självklart mer akuta och långtgående, men det gör det verkligen inte mer befogat tycker jag, uppstår i andra delar av världen, då sitter mysvänstern hemma och håller tummarna. Höjer näven för det kämpande folkets rätt att försvara sig mot sina regeringar. När kriget kommer till oss tar man avstånd ifrån det. Varför?

Delvis, det är lättare att förhålla sig till saker som inte rör en. Jämförelsevis, det är lätt att ha en åsikt om när en kompis varit otrogen mot sin tjej, och det är lätt att proklamera sin moralism och sina åsikter med andra kompisar om den här kompisen som varit otrogen, men när man själv är den som är otrogen, dvs när man själv är mitt i händelsernas centrum, och inte på åskådarbänken, så är det mängder av faktorer man måste rannsaka, analysera och ta ställning till. Man måste brottas med det känslomässiga epitlet och framförallt så måste man vara den som tar ansvar för konsekvenserna och allt där omkring. Men när man bara behöver sitta på och inte veta att man har del i skulden för detta, eller är den som det berör, då är det snaskigt med senaste skvallret, vara den som får reda på det först och vara den med ”rätt åsikter” och ”rätt uppfattning”.

Ungefär den problematiken och den händelse-situationen går att applicera på Vänstern i Sverige. Det är skönt när revolten sker i andra delar av världen, för då behöver man bara analysera den och plocka det man gillar. När revolten kommer i Sverige, måste man ta avstånd ifrån den, förklara den med ”dom vet inte bättre” eller ”dom behöver bara jobb och en vettig framtid” och så kan man sitta på sin höga häst och ta det lungt.

Att en president alla hatar inte kommer sitta kvar efter folkets krav är ett bevis på att moblisering och att folkets samlade kraft kan flytta berg. Det är den tendensen, den inställningen och den aggressionen vi ska lära oss av.  Det är den inställningen som kommer kunna skapa reaktion och revolt i vår del av världen, i vårat land och det kommer vara folk i andra delar av världen som sitter på Twitter, Facebook, SVT Play istället för Al Jazeera, och följer när arbetarklassen i Sverige stormar rosenbad och kräver regeringens avgång. Polisen jagas bort och reaktionärerna flyr upp mot slottet för att ta skydd från massorna.

En sådan reaktion uppstår ju inte från ingenstans, den uppstår ju efter en lång normaliseringsprocess av det revolutionära och aggressiva idealet. Det var ju inte så att helt plötsligt vaknade flera miljoner Egypter upp och typ ”hey wtf ska vi störta Murbak nu eller ska vi vänta? är det nåt på TV ikväll? Vad får vi för mat? Ursch vad äckligt då går vi ut å protesterar istället” utan det är ju en process som växt fram under de olika förhållanden som Egypten varit i, samma sak som här i Sverige. Borgare fyra år till. Det lilla sista vi har kvar kommer antagligen försvinna. Ska vi ta avstånd från när förorterna brinner, eller ska vi vara med och elda upp skiten och visa att man inte jävlas med oss hur som helst?

På rak arm höjer många sin vänsterarm, ropar ut ”Vi måste kämpa!” men få reflekterar över det. Ofta kan man hänvisa till Det Perfekta Programmet (kallat DPP efter Double Penis Penetration) och hänvisa till att vi måste organisera oss i några av de tjugotal revolutionära organisationerna eller partierna som finns. Fuck that! Vi ska kämpa och vi ska göra det i egenskap av klass. Organiserandet kommer som en naturlig följd, ingenting som ska kväsa den revolutionära potentialen.

Tro för guds skull inte att jag säger att det är fel att göra uppror eller att det som just nu händer i Egypten är fel. Verkligen inte. Vi måste bara ta till oss det dom uppenbarligen har gjort, om vi någonsin ska kunna störta kapitalismen. Vi kan inte störta den genom A-till-B-demonstrationer eller namninsamlingar. Jag tror att makten ligger på arbetsplatserna, och det är där man ska börja.. sen får vi se var vi hamnar.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Våldsamma konfrontationer i Kairo, Jöran Fagerlund skriver Improviserade audiovisuella hjälpmedel vid miljöföredrag på grundcirkel för nya partimedlemmar, Röda Lund skriver Allt stöd till den egyptiska revolutionen!, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 3, Fredrik Jönsson skriver Lenin är aktuell, L. O. K. Ejnermark skriver Västvärldens hycklande makthavare – om folkupproret i Egypten

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Mer om det som händer i Egypten här, här, här, här med samt här

Intressant just nu är ”Den stundande gemenskapen” jag har bara läst första delen, men det finns tre. Här är del ett två och tre. Sen är också en extremt tråkig och hemsk nyhet att nazist-asen i SMR gett sig på Syndikalister i Luleå. All solidaritet till familjen som trots hoten och trakasserierna inte ger sig och flyttar ifrån orten.