Bang your head

Ingen kan väl vid det här laget ha missat revolten i Egypten? Det smäller ganska rejält där borta i arabvärlden, och det är ju såklart intressant av flera orsaker. Dels de västvänliga länderna som Egypten tillhörde, som börjar sättas i rubbning, och en region som är självständig och inte vänlig mot andra regioner kanske kommer etableras mer än vad som redan finns (och så kanske den här ”Är du inte med oss är du emot oss”-yran som USA prackar på hela världen försvinner? Gud vilken anti-imperialist jag låter som nu.) och sen kanske sekulära krafter kommer växa, ja kanske rent av ta över i vissa länder? Krossa religionen, oavsett om det är Jesus eller Mohammed, det är en historisk bromskloss för hela det moderna samhället och bör med all förståelse kastas i soptunnan, låt oss ändra nya marker och nya arenor och en ny framtid utan det gamla som följe.

Och har man Facebook har man framförallt inte missat revolten i Egypten. Varje människa jag pratar eller inte pratar så mycket med länkar till artiklar, skriver om vad som händer, så man behöver bara trycka på F5 för ens kamrater som är mer insatta i det här än vad jag är håller mig uppdaterad. Det är en trygghet i sig. En del skriver t.o.m sina egna slutsatser och frågeställningar och kommer fram till det ena och det andra. Intressant också att en fackförenings-federation bildats som ska ha generalstrejk. Riktigt ballt. Jag säger ju att facken ska styra världen, förvalta produktionen och administrera ekonomin. Sen är jag ju syndikalist också, så det påverkar ju mitt ideologiska omdöme en smula.

Men allt är ju inte guld och gröna skogar, förstås. En del saker irriterar mig något fruktansvärt faktiskt. Det är synen på Revolten. Revolten är helig. Det är det arbetande folkets sista utpost, man kastar omkull regimen för att bilda en egen stat och välja sina egna representanter och forma sitt egna öde. Det är varje lands befolknings skyldighet, (och såklart rätt) att vara med och formgiva sitt öde. Men hur mottar vi det här i väst? Vi sitter ju på läktaren i det här fallet, mer kan vi inte göra, mer än de modiga kamrater som drar till Egypten för att kämpa tillsammans med egyptierna mot rektionärer och för att skapa en motmakt till det som varit. All respekt för sådan verksamhet, även om jag tycker det viktigaste är att kämpa på hemmaplan. Revolten klarar egypten av utan problem själva, och vi ska ge dom all vår solidaritet, förstås.

Men den här revolten, som är så viktig. Varför är den inte viktig i Sverige? Det här är en debatt som pågått sen Göteborgskravallerna 2001 (och säkert innan det också, men så långt har jag inte tid eller ork eller lust att ens försöka researcha, men rätta mig gärna) men när det sker revolter i Sverige så har Vänstern redan ett åsikspaket redo att plockas fram, bres på och serveras.

Rosengård. Tensta. Fittja. Alby. Gottsunda. Alla dom är bara ungdomar som ingen lyssnar på eller som behöver arbete och en vettig fritid. Deras revolt är bara ett sista desperat uttryck för att det är synd om dom och ingen lyssnar på dom, ja hela den ramsan kan ni ju. Eller den organiserade revolten, maktuppvisandet, försöket att normalisera en åsikt och en kamp – den centrala (omedvetet?) delen av Osynliga Partiet, SUFs gamla kampanj, den möttes av mothugg från både höger och vänster. Från högersidan var ju mothugget väntat och flosklerna verkade aldrig ta slut. Men från vänster handlade det ju om att ungdomarna som kravallade på Södermalm bara var bortskämda, lata, ville kravalla för kravallandets skull. Att man krossade rutor på riksdagen när borgarsvinet Fredrik jävla Federley ville ta bort LAS för ungdomar, möttes även det med ”lata ungdomar” ”kravalla för kravallandets skull” ”radikalism” ”autonoma våldsvänstern” och man tog avstånd.

När liknande situationer, självklart mer akuta och långtgående, men det gör det verkligen inte mer befogat tycker jag, uppstår i andra delar av världen, då sitter mysvänstern hemma och håller tummarna. Höjer näven för det kämpande folkets rätt att försvara sig mot sina regeringar. När kriget kommer till oss tar man avstånd ifrån det. Varför?

Delvis, det är lättare att förhålla sig till saker som inte rör en. Jämförelsevis, det är lätt att ha en åsikt om när en kompis varit otrogen mot sin tjej, och det är lätt att proklamera sin moralism och sina åsikter med andra kompisar om den här kompisen som varit otrogen, men när man själv är den som är otrogen, dvs när man själv är mitt i händelsernas centrum, och inte på åskådarbänken, så är det mängder av faktorer man måste rannsaka, analysera och ta ställning till. Man måste brottas med det känslomässiga epitlet och framförallt så måste man vara den som tar ansvar för konsekvenserna och allt där omkring. Men när man bara behöver sitta på och inte veta att man har del i skulden för detta, eller är den som det berör, då är det snaskigt med senaste skvallret, vara den som får reda på det först och vara den med ”rätt åsikter” och ”rätt uppfattning”.

Ungefär den problematiken och den händelse-situationen går att applicera på Vänstern i Sverige. Det är skönt när revolten sker i andra delar av världen, för då behöver man bara analysera den och plocka det man gillar. När revolten kommer i Sverige, måste man ta avstånd ifrån den, förklara den med ”dom vet inte bättre” eller ”dom behöver bara jobb och en vettig framtid” och så kan man sitta på sin höga häst och ta det lungt.

Att en president alla hatar inte kommer sitta kvar efter folkets krav är ett bevis på att moblisering och att folkets samlade kraft kan flytta berg. Det är den tendensen, den inställningen och den aggressionen vi ska lära oss av.  Det är den inställningen som kommer kunna skapa reaktion och revolt i vår del av världen, i vårat land och det kommer vara folk i andra delar av världen som sitter på Twitter, Facebook, SVT Play istället för Al Jazeera, och följer när arbetarklassen i Sverige stormar rosenbad och kräver regeringens avgång. Polisen jagas bort och reaktionärerna flyr upp mot slottet för att ta skydd från massorna.

En sådan reaktion uppstår ju inte från ingenstans, den uppstår ju efter en lång normaliseringsprocess av det revolutionära och aggressiva idealet. Det var ju inte så att helt plötsligt vaknade flera miljoner Egypter upp och typ ”hey wtf ska vi störta Murbak nu eller ska vi vänta? är det nåt på TV ikväll? Vad får vi för mat? Ursch vad äckligt då går vi ut å protesterar istället” utan det är ju en process som växt fram under de olika förhållanden som Egypten varit i, samma sak som här i Sverige. Borgare fyra år till. Det lilla sista vi har kvar kommer antagligen försvinna. Ska vi ta avstånd från när förorterna brinner, eller ska vi vara med och elda upp skiten och visa att man inte jävlas med oss hur som helst?

På rak arm höjer många sin vänsterarm, ropar ut ”Vi måste kämpa!” men få reflekterar över det. Ofta kan man hänvisa till Det Perfekta Programmet (kallat DPP efter Double Penis Penetration) och hänvisa till att vi måste organisera oss i några av de tjugotal revolutionära organisationerna eller partierna som finns. Fuck that! Vi ska kämpa och vi ska göra det i egenskap av klass. Organiserandet kommer som en naturlig följd, ingenting som ska kväsa den revolutionära potentialen.

Tro för guds skull inte att jag säger att det är fel att göra uppror eller att det som just nu händer i Egypten är fel. Verkligen inte. Vi måste bara ta till oss det dom uppenbarligen har gjort, om vi någonsin ska kunna störta kapitalismen. Vi kan inte störta den genom A-till-B-demonstrationer eller namninsamlingar. Jag tror att makten ligger på arbetsplatserna, och det är där man ska börja.. sen får vi se var vi hamnar.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Våldsamma konfrontationer i Kairo, Jöran Fagerlund skriver Improviserade audiovisuella hjälpmedel vid miljöföredrag på grundcirkel för nya partimedlemmar, Röda Lund skriver Allt stöd till den egyptiska revolutionen!, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 3, Fredrik Jönsson skriver Lenin är aktuell, L. O. K. Ejnermark skriver Västvärldens hycklande makthavare – om folkupproret i Egypten

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Mer om det som händer i Egypten här, här, här, här med samt här

Intressant just nu är ”Den stundande gemenskapen” jag har bara läst första delen, men det finns tre. Här är del ett två och tre. Sen är också en extremt tråkig och hemsk nyhet att nazist-asen i SMR gett sig på Syndikalister i Luleå. All solidaritet till familjen som trots hoten och trakasserierna inte ger sig och flyttar ifrån orten.

Annonser

2 Responses to Bang your head

  1. sundin skriver:

    ”Det är den tendensen, den inställningen och den aggressionen vi ska lära oss av. Det är den inställningen som kommer kunna skapa reaktion och revolt i vår del av världen”

    Amen.

  2. […] kom krisen. Vi har redan skrivit om såväl den egyptiska/arabiska som den spanska reaktionen, men – bortsett från att det är värmande exempel på kamp […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: