Steve Wright om rådskommunism

(det här är en artikel översatt från Libcoms arkiv, och det är även där man hittar de läsanvisningar som ges, här)

Steve Wright ger en bred översikt över rådskommunismens ursprung, historia och grundsatser, samt ger förslag för vidare läsning på ämnet.

John Maynard Keynes – alltid en av kapitalets mest skarpsinniga tänkare – blev ombedd att beskriva betydelsen av Oktoberrevolutionen, och föreslog att 1917 förebådade segern för ”Katastrofens parti”. För många av de revolutionärer som hjälpte till att etablera den internationella kommunistiska rörelsen, var hur som helst det entydiga kravet ”all makt åt Sovjeterna”, en sammanfattning av en ny klasspolitik som slutligen skulle kunna överstiga kriget och förräderiets katastrofer. En av dem, poeten Hermann Gorter, hyllade vid denna tidpunkt Lenin som ”den främsta förtruppens krigare av det internationella proletariatet”, och sovjeter själva med följande ord:

Världens arbetarklass har i dessa arbetarråd funnit sin organisation och centralisering, sin form och sitt uttryck, för revolutionen och för ett socialistiskt samhälle.

För de av flesta människorna i den radikala vänstern är Gorter och hans kollega Anton Pannekoek ihågkomna – om de överhuvudtaget är kända – som två i den vänster som Lenin kritiserade i ”Radikalismen – Kommunismens barnsjukdom”. 1917 var dock båda framträdande figurer i den internationella revolutionära rörelsen. För dem var deltagandet av de socialdemokratiska partierna och fackföreningarna i första världskriget en demonstration av inte bara en moralisk uselhet hos den andra internationalens ledarskap, utan organisationsformens bankrutt; en organisationsform som skiftade ”centern för gravitationen… från massorna till ledarna” (Gorter). Mot de gamla yrkesfackföreningarna, ställde de fabrikskommittéerna och sovjeterna; mot socialdemokratins partiform, ställde de en ny typ av politiskt avantgarde, endast dedikerad åt utvecklingen av arbetarnas självorganisering.

I stora delar av Västeuropa – Tyskland framförallt -, fann sådana perspektiv ett vitt gensvar mellan 1917 och 1923. 1919 uteslöts de från Tysklands Kommunistiska Parti på grund av deras  förkastande av parlamentarism och de gamla fackföreningarna, och de tyska ”vänster”kommunisterna formade ett nytt parti; KAPD, som tillfälligt överskuggade sin ”officiella” rival i militans och inflytande. Genom sitt nätverk av anslutna arbetsplatsorganisationer, hade AAUD, ”vänstern” på sin tid, skaffat sig en viktig närvaro i den tyska arbetarklassen, främst i de viktiga regionerna Ruhr och Bremen. Under Kappkuppen i början av 1920-talet, spelade deras aktivister en ledande roll i de röda arméer som tillfälligt dominerade Ruhr-området.

Splittrande i fraktioner, pågående polemik med majoriteten av bolsjevikernas ledarskap, och en förnyad tävling hemma gentemot ett kommunistiskt parti, nu sammansmält med socialdemokratins vänster, gjorde tillsammans att ”vänstern” försvagades. Den kanske mest seriösa av KAPDs interna skillnader gällde partiets natur. En fraktion runt Otto Rühle, hade åsikten att eftersom ”Revolutionen inte är en parti-fråga” – och parti-formen är inneboende borgerlig – så borde KAPD upplösa sig självt i nya arbetsplatsorganisationer, vilka istället skulle vara den rätta vägen mot den proletära diktaturen. Mot dessa stod en majoritet som omhuldade en ”teori om offensiven”, där parti-kadrern (”hård som stål, klar som glas”) sökte leda proletariatet genom exempel, med mindre bra resultat, som ”Mars-aktionen” tidigt under 1921 visade.

Under det tidiga 20-talet när det blev klart att Sovjeterna bara var Sovjeter till namnet, och Komintern underordnad rysk utrikespolitik, så bröt vänsterkommunisterna till slut med bolsjevikerna. I Europa ledde den relativa stabiliseringen av klasskonflikter efter 1923 till att tendensen tappade sin kvarvarande publik. När de vändes inåt mot sig själva så började de kvarvarande vänsterkommunisterna sakta att omvärdera sina politiska perspektiv. De utvecklade en av de första teorierna om statskapitalism, och kom att se den bolsjevikiska revolutionen som produkten av den sista ”stora borgerliga revolutionen i Europa”. Likt Rühle började många även att ifrågasätta lämpligheten i parti-formen för kommunistisk politik, och argumenterade istället för att grupper av revolutionärer skulle göra allt de kunde för att ”fostra självinitiativ och handling” i klassen, samtidigt som massornas spontana handlingar i upprorets process skulle skapa sina egna organisationer, och att dessa organisationer – uppstigna ur sociala förhållanden – ensamt kunde ända den nuvarande sociala ordningen.

Under 30-talet kom ett antal små men aktiva tidningar att erbjuda ett forum för debatt och diskussion bland rådskommunisterna, som ”vänstern” nu kallade sig. Den kanske mest kända av dessa var Paul Matticks International Council Correspondence (senare Living Marxism) till vilken Rühle, Pannekoek och Karl Korsch alla bidrog. Medan det teoretiska arbetet och den politiska analysen som lades fram i dessa tidningar ofta var av hög kvalite, så fortsatte rådskommunisternas isolering under det följande decenniet. Om något, skulle det kalla krigets klimat visa sig vara ännu mer ogästvänligt för de som såg de rivaliserande blocken som blott annorlunda former av kapitalistisk imperialism.

Likt många andra tendenser ur den gamla kommunistiska rörelsen kom rådskommunismen att bli ”återupptäckt” av det radikala 60- och 70-talets politiska rörelser. Även om de aldrig attraherade samma mängd människor som de leninistiska grupperna hade strömningen trots det ett betydande inflytande på den frihetliga vänstern efter 1968. Även här var dock dess räckvidd till stor del indirekt, via andra grupper och tänkare; situationisterna, Socialism eller Barbari och Johnson-Forest-tendensen, vars tidigare brott med leninismen hade fört dem i kontakt med de överlevande rådskommunisterna under 50-talet. I vissa fall spelade även slumpen i familjers historia en roll: Noam Chomsky skulle få sitt första möte med radikal politik tack vare en rådskommunistisk farbror i New York, till exempel.

I många fall har den frihetliga omtolkningen av rådskommunismen tagit formen av rådism; en ideologi som hyllar rådens direktdemokrati, samtidigt som den reducerar kampen för ett klasslöst samhälle till ett projekt för arbetarnas självförvaltning av produktionen (se till exempel många av de argument som den brittiska tidningen Solidarity la fram under 70-talet). Mot detta, argumenterade en ny generation av tänkare från ultravänstern, att ”socialism är inte förvaltningen, hur demokratisk den än må vara, av kapitalet, utan dess fullständiga förintelse”. (Eclipse and Re-emergence of the communist movement, Jean Barrot och Francois Martin)

Självfallet finns det även mycket att kritisera politiskt hos de första rådskommunisterna, och en debatt måste hållas om hur relevanta såna åsikter är idag. En skadlig (om än omedveten) följd av deras vilja att försvara en vision av arbetarklassautonomi från både kapital och alla självutnämnda frälsare, är att förståelsen av klassammansättning frusit fast. Denna brist har lämnat några av deras nutida ättlingar dåligt utrustade för att hantera nya krav och beteenden hos arbetarklassen, samt problemen med ras och kön – som ofta hör samman -; även om de knappast är ensamma i vänstern om detta. Samtidigt har, med tanke på arbetarrörelsens svåra läge, rådskommunisternas idéer om arbetarnas självorganisering som klasspolitikens hjärta, inte tappat sin relevans. På samma gång har revolutionära arbetarråd fortsatt att visa sig i många fall av intensiv social konflikt under de senaste sjuttio åren; från Ungern till Chile, från Polen till Iran. Det senaste exemplet var för bara fyra år sen, under 1991 års uppror i Kurdistan; och det kommer inte vara det sista.

Från Konfliktportalen.se: Lasse Franck skriver Privata intressen tål inte offentlig granskning, johan skriver När vi förlorade slaget om en skola för alla, Kaj Raving skriver Ökande klyftor sliter isär samhället, Jöran Fagerlund skriver Kampanjen ”Håll ihop mot rasismen” besökte Frölunda torg, Röda Lund skriver Andreas Malm talar i Lund om revolutionerna i Nordafrika, salkavalka skriver IF THE KIDS ARE UNITED – TANKAR OM EGYPTEN OCH VÄRLDEN

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Annonser

One Response to Steve Wright om rådskommunism

  1. […] Eva till bättre bloggare, Johan Frick skriver Vi män vet precis hur det är, domljuger skriver Steve Wright om rådskommunism, Lasse Franck skriver Privata intressen tål inte offentlig […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: