Vem fan är arg?

maj 25, 2011

Många av oss är lite för unga för att minnas 90-talet och det tidiga 2000-talets protester; 70-talets hippie- och bokstavsvänster byttes ut mot husockupationer (och vilda strejker), för att utmynna i militant antifascism och enfrågerörelser, vars ända blev Göteborgskravallerna – där polisen inte bara sköt och slog folk sönder och samman, utan även visade att våldsmonopolet fortfarande är störst och starkast.

Men 70-talets kriser fortsatte oavbrutet och blommade i början av 90-talet ut i en systemkris i Sverige, där välfärdsstaten slutade vara progressiv övht och alla plötsligt insåg att den kalla kapitalismen fanns kvar. I början såg vi en förvirrad vänster som vände sig än hit, än dit – för att hitta sin plats. Men efter Göteborgskravallerna svängde det. Klasskampen som gömt sig i 20 år visade sig finnas kvar: Kämpa Tillsammans och Stockholms Autonoma Marxisters teoretiserande, SAC:s återvändande till en vilja att vara ett kämpande basfack – och klasskampen, som framträdde när dimman lättat.

Sen kom krisen. Vi har redan skrivit om såväl den egyptiska/arabiska som den spanska reaktionen, men – bortsett från att det är värmande exempel på kamp – tror jag knappast att Sverige står på tur. Det handlar inte om cynism eller opepp, utan snarare om att vi inte lever i Sydeuropa, utan i spillrorna av en allomfattande välfärdsstat.

Så sent som för ett par dagar sen citerade jag Petters ord att

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

och i Sverige lever denna framtid. Kanske inte i praktiken, men i våra hjärnor. Redan på 30-talet visade det sig att ekonomiska krissituationer inte nödvändigtvis leder till ett uppsving för arbetarklassens organisationer, varken i val eller praktiken. Snarare än att vilja befria alla, ville man befria sig själv; kanske rädda sig själv är ett bättre ordval.

Om man lite kallt ska titta på Sveriges historia och nuvarande situation ser man varför vi ligger i lä;

– Sverige har historiskt präglats av en välfärdsstat av toppklass; vi är insocialiserade i en tankevärld där man med lite vilja och jävlar anamma kan nå över sina föräldrar. Det är ideologi i dess mest vidriga roll. Framtiden ser annorlunda ut – vi 80-talister är den första generationen på länge som kommer få det sämre än våra föräldrar. Vi har hopp.

– Den ekonomiska krisen har inte nitat oss lika hårt; studenterna i England revolterade mot en massiv höjning av terminsavgiften; de spanska ungdomarna revolterar mot en massiv arbetslöshet, och en abnormt stor ungdomsarbetslöshet; grekerna är utsatta för massiva nedskärningar efter att ekonomin har kraschat. Vi i Sverige har visserligen sett nedskärningar av mordisk kaliber, men de har inte omfattat like breda skikt, utan snarare kommit i formen av en extra spark på alla som redan ligger ner. Förortsupplopp är som bekant ett inte särdeles offensivt vapen.

– Ett reaktionärt snarare än ett progressivt svar; vi vill skydda det lilla vi tycker oss ha kvar – Sverigedemokraterna snarare än Vänsterpartiet gynnas i valet. Som bekant ska man inte stirra sig blind på valresultat – i valet efter 68-revolten i Frankrike vann högern -, men uppenbarligen så är dagens visa stängda snarare än öppna gränser.

– LO och SAP; på ett väldigt uppenbart vis handlar deras verksamhet i allmänhet inte om att försöka reformera samhället i socialistisk riktning, utan snarare om att administrera nedskärningar och tysta försök till klasskamp och motstånd mot dessa. På golvet ser situationen självfallet annorlunda ut, men att försöka föra klasskamp via dessa organ är uppenbarligen som att försöka ta sig in i Fort Knox genom att banka sin skalle i fortets vägg.

På samma gång är det svårt att önska sig att krisen når hit, att vi plötsligt ska få se högskolan avgiftsbeläggas, eller LAS förintas – utan vi måste hitta vår egen väg i den globala kampvågen. Kanske återuppfinna en revolutionär reformism att enas kring och gå till offensiven med krav på någonting bättre, än försvar av det som redan idag är dåligt; kanske återgå till socialdemokratins tidiga stunder av kamp mot överklassen som Socialisterna; eller kanske bara fortsätta med det vi håller på med – för på rätt väg är vi.

Blott fan och gud vet.

Annonser

Spaniens ungdom säger lol, FU till nyliberalismen

maj 18, 2011

I Spanien pågår för tillfället protester. Det är varken första – eller sista – gången, men det är den första större ”resningen” sen de arabiska revolutionernas start. Bakgrunden är simpel: dagens ungdom har tappat tron på framtiden, trots att de till skillnad från sina föräldrar inte är uppväxta i en högerdiktatur så tror de inte att dagens parlamentariska demokrati är lösningen. Petter Nilsson beskrev fenomenet på följande vis:

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

Idag kan vi kanske lägga till Spanien på listan över länder där ungdomen istället för att gå framåt vill gå åt sidan, och förändra sina möjligheter. Det är alldeles för tidigt för att tala om revolution – till och med för tidigt för att tala om en protestvåg, men hundratusentals unga tycks ha demonstrerat de senaste dagarna; för rätten till en framtid, som dagens kapitalism inte längre kan erbjuda.

Informationen på svenska och engelska är som vanligt tyvärr ganska knapp. Det finns en blogg vid namnet #SpanishRevolution for outsiders, samt en tråd på forumet Revleft.com där det avrapporteras.

För oss svenskar är dessa protester, likt de i England, intressanta för oss, på grund av att likheten är större med dessa än med de arabiska. Vår situation påminner om den spanska, för precis där som här är det de unga som främst får betala överklassens kris. Skillnaden skulle vara att vi fortfarande har en framtidstro här.

Manifestet för protesterna finns här, och är som följande:

We are ordinary people. We are like you: people, who get up every morning to study, work or find a job, people who have family and friends. People, who work hard every day to provide a better future for those around us.
Some of us consider ourselves progressive, others conservative. Some of us are believers, some not. Some of us have clearly defined ideologies, others are apolitical, but we are all concerned and angry about the political, economic, and social outlook which we see around us: corruption among politicians, businessmen, bankers, leaving us helpless, without a voice.
This situation has become normal, a daily suffering, without hope. But if we join forces, we can change it. It’s time to change things, time to build a better society together. Therefore, we strongly argue that:

  • The priorities of any advanced society must be equality, progress, solidarity, freedom of culture, sustainability and development, welfare and people’s happiness.
  • These are inalienable truths that we should abide by in our society: the right to housing, employment, culture, health, education, political participation, free personal development, and consumer rights for a healthy and happy life.
  • The current status of our government and economic system does not take care of these rights, and in many ways is an obstacle to human progress.
  • Democracy belongs to the people (demos = people, krátos = government) which means that government is made of every one of us. However, in Spain most of the political class does not even listen to us. Politicians should be bringing our voice to the institutions, facilitating the political participation of citizens through direct channels that provide the greatest benefit to the wider society, not to get rich and prosper at our expense, attending only to the dictatorship of major economic powers and holding them in power through a bipartidism headed by the immovable acronym PP & PSOE.
  • Lust for power and its accumulation in only a few; create inequality, tension and injustice, which leads to violence, which we reject. The obsolete and unnatural economic model fuels the social machinery in a growing spiral that consumes itself by enriching a few and sends into poverty the rest. Until the collapse.
  • The will and purpose of the current system is the accumulation of money, not regarding efficiency and the welfare of society. Wasting resources, destroying the planet, creating unemployment and unhappy consumers.
  • Citizens are the gears of a machine designed to enrich a minority which does not regard our needs. We are anonymous, but without us none of this would exist, because we move the world.
  • If as a society we learn to not trust our future to an abstract economy, which never returns benefits for the most, we can eliminate the abuse that we are all suffering.
  • We need an ethical revolution. Instead of placing money above human beings, we shall put it back to our service. We are people, not products. I am not a product of what I buy, why I buy and who I buy from.

For all of the above, I am outraged.
I think I can change it.
I think I can help.
I know that together we can.I think I can help.
I know that together we can.


Att vara Stockholms mest hatade person

maj 12, 2011

Det finns egentligen ingen anledning till att argumentera för saken – andra gör det så mycket bättre. Men det faktum att Torbjörn Rosdahl med stor säkerhet just nu är lika älskad som våldtäktsmän och folk som snor handväskan av gamla tanter visar väldigt väl vad moderaternas politik går ut på: de rika ska få mer, på alla andras bekostnad. Jobbskatteavdragen är just jobbskatteavdrag. Och det som inte skatten betalar, betalar vi istället via plånboken. Där både du och Wallenberg betalar i pengar lika mycket, i procent helt obscent olika summor.

De som absolut mest behöver kollektivtrafiken är de som inte jobbar, och således har en dålig ekonomi. Det är vi utan heltidsjobb som får betala när överklassen plötsligt inkasserar tusentals kronor mer i månaden.

Torbjörn Rosdahl (även känd som Genghis Khan reinkarnerad, no buddha) får istället för sig att vi ska dra in på chips. För de med små marginaler är dessa tre (eftersom att Torbjörn lever i sitt eget la-la-land vet han inte vad de kostar) chipspåsar ett pyttelitet glädjeämne i en annars nattsvart värld. Torbjörn ser sig säkert som en skön kille; skämtar lite skönt med journalisterna, och förstår inte alls att folk faktiskt har en årslön under en miljon. ”Har inte alla blivit övre medelklass, förutom de såssar som vill vara fattiga?” tänker Tobbe som polarna sen MUF-tiden kallar honom, när han trycker sin vårtfyllda röv mot frugans ansikte, för att syssla med lite skönt och borgerligt bajssex.

Någonting har hänt med politiken de senaste trettio åren. Borta är tron på en bättre framtid – att vi tillsammans är på väg mot en högre nivå av mänsklighet, enligt upplysningens klassiska ideal -, och istället väljer vi vilka som ska skära ner på vår välfärd, vår nutid och vår framtid. Vad är den praktiska skillnaden mellan att skära ner i välfärd så att folk dör, och att likt Christer Petterson sticka ihjäl en av de som sysslat med det första? ”Dom jävlarna ska skjutas”, bara.