Vem fan är arg?

Många av oss är lite för unga för att minnas 90-talet och det tidiga 2000-talets protester; 70-talets hippie- och bokstavsvänster byttes ut mot husockupationer (och vilda strejker), för att utmynna i militant antifascism och enfrågerörelser, vars ända blev Göteborgskravallerna – där polisen inte bara sköt och slog folk sönder och samman, utan även visade att våldsmonopolet fortfarande är störst och starkast.

Men 70-talets kriser fortsatte oavbrutet och blommade i början av 90-talet ut i en systemkris i Sverige, där välfärdsstaten slutade vara progressiv övht och alla plötsligt insåg att den kalla kapitalismen fanns kvar. I början såg vi en förvirrad vänster som vände sig än hit, än dit – för att hitta sin plats. Men efter Göteborgskravallerna svängde det. Klasskampen som gömt sig i 20 år visade sig finnas kvar: Kämpa Tillsammans och Stockholms Autonoma Marxisters teoretiserande, SAC:s återvändande till en vilja att vara ett kämpande basfack – och klasskampen, som framträdde när dimman lättat.

Sen kom krisen. Vi har redan skrivit om såväl den egyptiska/arabiska som den spanska reaktionen, men – bortsett från att det är värmande exempel på kamp – tror jag knappast att Sverige står på tur. Det handlar inte om cynism eller opepp, utan snarare om att vi inte lever i Sydeuropa, utan i spillrorna av en allomfattande välfärdsstat.

Så sent som för ett par dagar sen citerade jag Petters ord att

I Italien, Grekland och England finns det en generation ungdomar som inte tror att deras framtid går vägen över att få ledarskribenter på sin sida, utan istället på den enkla premissen att om det här samhället inte erbjuder dem någon framtid tänker de inte heller garantera sitt deltagande.

och i Sverige lever denna framtid. Kanske inte i praktiken, men i våra hjärnor. Redan på 30-talet visade det sig att ekonomiska krissituationer inte nödvändigtvis leder till ett uppsving för arbetarklassens organisationer, varken i val eller praktiken. Snarare än att vilja befria alla, ville man befria sig själv; kanske rädda sig själv är ett bättre ordval.

Om man lite kallt ska titta på Sveriges historia och nuvarande situation ser man varför vi ligger i lä;

– Sverige har historiskt präglats av en välfärdsstat av toppklass; vi är insocialiserade i en tankevärld där man med lite vilja och jävlar anamma kan nå över sina föräldrar. Det är ideologi i dess mest vidriga roll. Framtiden ser annorlunda ut – vi 80-talister är den första generationen på länge som kommer få det sämre än våra föräldrar. Vi har hopp.

– Den ekonomiska krisen har inte nitat oss lika hårt; studenterna i England revolterade mot en massiv höjning av terminsavgiften; de spanska ungdomarna revolterar mot en massiv arbetslöshet, och en abnormt stor ungdomsarbetslöshet; grekerna är utsatta för massiva nedskärningar efter att ekonomin har kraschat. Vi i Sverige har visserligen sett nedskärningar av mordisk kaliber, men de har inte omfattat like breda skikt, utan snarare kommit i formen av en extra spark på alla som redan ligger ner. Förortsupplopp är som bekant ett inte särdeles offensivt vapen.

– Ett reaktionärt snarare än ett progressivt svar; vi vill skydda det lilla vi tycker oss ha kvar – Sverigedemokraterna snarare än Vänsterpartiet gynnas i valet. Som bekant ska man inte stirra sig blind på valresultat – i valet efter 68-revolten i Frankrike vann högern -, men uppenbarligen så är dagens visa stängda snarare än öppna gränser.

– LO och SAP; på ett väldigt uppenbart vis handlar deras verksamhet i allmänhet inte om att försöka reformera samhället i socialistisk riktning, utan snarare om att administrera nedskärningar och tysta försök till klasskamp och motstånd mot dessa. På golvet ser situationen självfallet annorlunda ut, men att försöka föra klasskamp via dessa organ är uppenbarligen som att försöka ta sig in i Fort Knox genom att banka sin skalle i fortets vägg.

På samma gång är det svårt att önska sig att krisen når hit, att vi plötsligt ska få se högskolan avgiftsbeläggas, eller LAS förintas – utan vi måste hitta vår egen väg i den globala kampvågen. Kanske återuppfinna en revolutionär reformism att enas kring och gå till offensiven med krav på någonting bättre, än försvar av det som redan idag är dåligt; kanske återgå till socialdemokratins tidiga stunder av kamp mot överklassen som Socialisterna; eller kanske bara fortsätta med det vi håller på med – för på rätt väg är vi.

Blott fan och gud vet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: