Söndrandet och härskandet

Ett välkänt borgerligt trick för att lura folket (eller multituden, arbetarklassen eller vad fan ni nu vill kalla det) är att framställa sig som progressiva; ”vi vill lösa det här problemet”. Överlag så riktar sig lösningen vid en första anblick in på att gynna samhällets utsatta delar, som unga med invandrarbakgrund. Vid en andra anblick så ser man den kapitalistiska cynismens onda grin, och inser att syftet inte är att hjälpa de som har det ännu sämre än lönearbetarna, utan att bakvägen ge sig på de skikt av folket som fortfarande behåller tron på välfärdsstaten, ochvill rädda den.

Trots allt är ju tanken att sänka lönerna på vissa yrken där man bara arbetar i början av sin karriär, för att därefter gå vidare i livet – mot självförverkligandet, en medelklassens drömvärld, vilken är lika ouppnålig för oss unga prekära (pojkar) som klassens snyggaste tjej. Vi har alltså en situation där dagens situation ses som evig, när verkligheten – sedd som ett då, ett nu och en framtid – visar oss något annat: de jobb där lönerna ska sänkas breder ut sig mer och mer; ett postindustriellt samhälle är visserligen inte här imorgon, men fler och fler av oss unga – såväl som en mängd äldre – befinner oss i en värld där dessa ingångsjobb kanske blir hela livets jobb.

Att spela ut olika grupper mot varandra är en lika borgerlig tradition som motståndet mot demokratin, men söndrandet har de senaste tjugo åren – i och med historiens påstådda slut – fått en makeover, och ses helt plötsligt som tvärtemot vad det faktiskt är. Man angriper en i princip död parlamentarisk arbetarrörelse från en position som ses som progressiv. När den socialdemokratiska reformismen är död, ersätts den av en borgerlig. Oavsett reformism så rör sig dock tiden framåt.

Det vi här ser är alltså inte bara ett problem för oss alla unga, utan även ett problem för oss själva i framtiden. Och när vi blivit äldre och befinner oss kvar i en arbetsmarknad skapad i syfte att förenkla anställning (genom att förenkla att kasta ut någon i arbetslöshet – den enes bröd, den andres död – men brödbiten blir oavsett mindre totalt) så kommer nästa generation ut i världen. Och nästa.

Idén att sänka de rikas löner snarare än de fattigas är så självklar att den egentligen inte borde skrivas ut, men om inte annat visar avsaknaden av detta svar hur jävla sned världen har blivit, och hur pass total överklassens hegemoni är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: