Vad gör vi? Nu kör vi!

mars 2, 2011

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.

Annonser

Om hur den lilla fan rörde om i grytan

november 27, 2009

Det är ett under att jag vaknade i morse. Det här vackra landet har ju bara gett en pest och stank och misär. Från att växa upp i ett nedmonteringssamhälle, när de privata mottagningarna och skolorna tar över och man inte har råd att gå i dem utan måste förbipasseras i den kommunala skitskolan, den kommunala bostadskön, kommunens vårdmottagning och så vidare, ja ni förstår, samtidigt som detta hela tiden slås emot en så vaknar man upp och inser att solen knappt skiner ordentligt 340 dagar om året. Jag talar om Sverige. Det är ordentligt med sol någon gång i maj, för i juni och juli och stora delar av augusti är det för varmt, så man får huvudvärk av att bara gå ut. Det kan aldrig vara lagom mycket, som det var när man var mindre. Eller har man bara blivit mer känslig på ”äldre dar” ?

Ändå tycker folk att det här är världens bästa land. Ja, vi är så toleranta. Nej, det är vi inte, vi tillåter ju nazistmarscher två-tre gånger om året, vi har lovat att ta krafttag mot nazisterna när dem återigen mördat någon, men inte fan har någonting gjorts. Nu säger jag inte att naziströrelsen finns kvar på samma sätt som för några år sedan, alla interna splittringar och problem nassarna själva lyckats orsaka sig har ju räckt för att sänka dem. Men det är själva grejen, att man inte passar på nu när dem är svaga, krossar dem en gång för alla. Och när ungdomar vill stoppa nazisterna så blir ungdomarna kallade för huliganer och bråkmakare. Så indirekt tar svensken nazisterna i försvar. Det skulle verkligen behövas att vi blir invaderade av en nazistarme, typ som den i filmen Död Snö, och så får vi känna på hur jävla rock n roll det är med dödsläger, etnisk rensning och rasism inskrivet i lagen.

Nu kan ju det här.. nåja, nästan iallafall, bli verklighet. År 2010 kommer ju kanske SD in i riksdagen, från att ha varit ett bombarjacksfylleskins-parti som heilat den 6 juni, till att ha blivit ett städat ”seriöst” parti, med en mustig liten herre som ledare och en hel drös pensionärer och trevliga ungdomar i sina led. Alla får plats, om du uppfyller våra kriterier. Och alla darrar inför detta faktum. Inte det att SD är ett borgerligt parti som kommer knulla arbetarklassen och underklassen framförallt – i röven, utan att dom är rasister. Det är dom ju också, men borgerlighet är värre än kostymrasism tycker jag. För utan kostymrasism kan inte borgerlighet fungera, och utan borgerlighet kan inte kostymrasism fungera. Ja, ni fattar logiken.

Nu har Mona pantarslet Sahlin sagt att hon kan tänka sig samarbeta med C och FP bara för att frysa ut SD om svenska folket väljer in dem. Nu är jag ingen demokrat av den sorten, men har svenska folket valt att rösta in SD, hur jävla illa det än är, så får ju faktiskt de andra ”demokraterna” i riksdagen acceptera detta. Istället för att satsa på att belysa sin egna politik, våga begå självkritik mot de fel man gjort, och presentera vettiga alternativ till den dynga SD pumpar ut – så väljer man att slunga slag skoningslöst – slag som bara gynnar SD. SD kommer bara göra som dom gjort sen dom nylanserats – spela vidare på martyrrollen och kanske inte få fler sympatier, men få sina redan säkra och osäkra väljare att bli ännu mer säkra. Och sen som jag skrev innan – de som gapar mest om att ”extremvänstern” inte är demokratiska övht, börjar samarbeta över blockgränserna bara för att frysa ut ett parti som vunnit mark i ett demokratiskt val.

Då kan man ju fråga sig var felet ligger, ligger felet i hur parlamentarismen fungerar och att demokratin är så lätt att urholka? Eller ligger felet i att alla riksdagspartier är riktiga jävla idioter? Ja, jag tror faktiskt jag lägger min röst på den sistnämda. Borgarna har slaktat välfärden, lovat massor men verkligen ingenting är sant, och vad har oppositionen presenterat för alternativ? Inte mycket, förutom att borgarna är jättedumma. Men man vill inte skapa sådär 200,000 nya jobb, ta tillbaka utförsäljningar, krossa privatiseringen av alla samhällsnyttiga saker såsom tandläkarmottagningar, vårdcentralar, apotek och såna saker.. nä, man har inte riktigt kommit på så mycket. Under Lagenakonflikten så hade ju LO, och därigenom Sossarna, världens chans att visa att man stod på arbetarklassens sida, att man tog strid mot utvecklingen som råder på arbetsmarknaden – nä, man gjorde ingenting. Wanja vågade inte ens åka till Lagena och titta sina egna jävla medlemmar i ögonen och säga att man var ledsen för det som hänt, inte ens det kunde den jävla satkärringen bjuda på. Och Mona? Ja, förutom att hon är ett ständigt återkommande skitsnacks-ämne så har jag faktiskt ingen relation till människan, tack och lov för det.

Att Mona är borgerlig och tillhör den borgerliga sidan av sossarna, det var väl ändå ingen nyhet, men att hon t.o.m kan tänka sig att arbeta med borgarna för att hålla SD ute, är verkligen att skjuta sig själv i foten tio gånger om. Vad resultatet blir är att vänsterpolitiken (den lilla som finns) marginaliseras ut ännu mer och det fortsätter med samma muppiga (s)ärklass-styre, och en annan femma är att tack vare Mona så har stödet för (S) minskat och har vi otur kommer nästa val se ut såhär:

In: SD

Ut: (S)

Kvar: M, FP, KD, C

Dvs, högerpolitik med rasistisk prägel och fyra år till av motstånd som bara kommer kännas meningslöst, och en ljus framtid är långt långt bort, likadant med vädret i Sverige. Sol fanns förr, numer är det nästan bara mörkt.

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Tillsammans vi smider vår kunskap, vårt vapen, andread0ria skriver Korrekt, PJ!, Jinge skriver En Ekorres bekymmer, domljuger skriver Urban Outfitters kommer förlora den här striden, Anders_S skriver Operation Adam knäckte Balkanrelaterat knarknätverk, Kaj Raving skriver Krävde schyssta villkor – får sparken


Synden straffar sig själv

september 11, 2009

Politiker är sällan kända för att ha bringat rättvisa, med oegoistiska motiv bakom, och gjort rätt för sig. Vi har alla möjliga skandaler. Vi har Monas Toblerone, spionskandalen, medlemsfusket inom ungdomsförbunden, egyptenaffären och så vidare. Det är precis som i en dålig såpa på TV, men det här, gott folk – är ”seriös” svensk politik i modern tid. Man säger ofta att den utomparlamentariska vänstern är oseriös och inte sysslar med ”seriös politik”.. då kan man ju fråga sig vad fan de ”snälla partierna” håller på med egentligen.

Jag kommer ihåg natten Anna Lindh dog. Det var lite som på film, vår tids Palmemordet. Hon hade stuckits ner helt plötsligt. Av en psykiskt stöd man. Alla pratade om det ett tag. Men för att förstå det ur ett större perspektiv än att det är en tragisk händelse, så måste vi gå tillbaka lite i tiden.

Anna Lindh var gift med Bo Holmberg, som är känd för en sak. Han var med och drev igenom psykvårdsreformen på 90-talet som slutade med att massor av farliga, psykiskt sjuka människor, slungades ut i samhället. Det finns ingenting positivt med det här. Alla som har varit i kontakt med svensk psykiatri vet att den inte är den bästa, direkt. Du får inte den hjälp du behöver, det råder extrem underbemanning och oftast ”löser” man folks problem genom att skriva ut skitmycket medicin. Skitbra för läkemedelsindustrin, inte bra för så många andra.

Ett decennium efter att Anna Lindhs make Bo drev igenom sin ”fina” reform och slaktade psykvården, så har hundratals människor mördats, våldtagits, misshandlats med mera av människor som varit i omfattande kontakt med psykvården innan. Är inte det facit nog för att man inte skulle fuckat med psykvården? Staten spar in pengar, och sveriges befolkning får ”blandas” med psykiskt sjuka människor, vilket kanske inte är så jättebra. Insider hade ett helt program om det här, vilket vred sig ganska mycket i magen.

Ironiskt nog så faller Bo’s egna fru offer för den havererade och förstörda psykvården kl 16:13 den 10 september 2003.

Innan man börjar förstöra och ändra i någonting som finns till för att hjälpa, så kanske man ska tänka på konsekvenserna. Släpper man ut hundratals psykiskt sjuka människor ut i samhället, för att dom ska ”återanpassa sig efter eget behag” – ja, är det en så jävla bra idé då?

Samma dag som Anna Lindh dog, efter att ha knivhuggits av en psykiskt sjuk människa, så högg en annan psykiskt sjuk människa ner en femårig flicka, helt oprovocerat. Detta dåd fick en liten notis, för tydligen är det skillnad på Folk och folk.

Skär inte i psykvården! Skär i politikerna!

Och på topplistan över nästa personer som borde få en kniv i sig, så kommer:
1. Carin Götblad
2. Frederick Federley
3. Johan Stael von Holstein
4. Blondinbella

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Mehdi Ghezali saboterar för muslimer, Anders_S skriver Är det Säpo som är klantiga?, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Vad menar Gunnar Bergström & Jan Myrdal?, tusenpekpinnar skriver Obegriplig delning mellan kropp och medvetande i ADHD-debatten…


Det ruttnande liket som vägrar att dö

september 6, 2009

Mona ratas av väljarna, som hellre skulle se Margot Wallström eller odågan Thomas Bodström som statsminister. Det sätter ju nivån. Mona Sahlin är ett mysterium. När borgarna kom till makten började de genast att slakta välfärden, sälja bort Apoteket och satsa på elitklasser. Sen kom finanskrisen. Tusentals blir arbetslösa, ungdomar kan inte flytta hemifrån och ännu mindre få ett fastjobb. Sossarna åkte ur 2006 och har en chans att komma tillbaka nu, styra upp i grytan och allt blir bra igen – men istället väljer man en sådan mupp som Mona Sahlin. Jag är inte emot att ha en kvinnlig partiledare, det är inte där det klämmer och det är löjligt att försöka styra diskussionen åt att det-är-en-kvinna-därför-ogillar-du-det-hållet. Mona Sahlin är en jävla mupp och tack så mycket för att vi får ha alliansstyre i fyra år till – antagligen. Jag kan ju inte se in i framtiden, men med tanke på hur pass tysta oppositionen är och hur lite alternativ sossarna presenterat, så tror jag inte valet kommer gå till vår fördel. Med vår menar jag oss vanliga människor. Inte socialdemokrater.

Sossarna spökar av högerspöken, men man envisas med att profilera sig som ett arbetarparti. Värst är det ju ändå på lokal nivå, jag minns Robert Noord i min kommun. Det aset stoltserar på internet med att sossarna i Haninge ökade läskunnigheten från 60% till 88% bland sjuåringarna. Det är ju jättebra tycker jag, men det skrev han i ett sammanhang då han undviker att svara på en viss sak, nämligen att han införde avgifter på skolmaten på de kommunala skolorna. Debatten såg ut såhär:

Gustav Ingman skrev…

Sist jag hörde av Robert var när han försökte införa skolmåltidsavgifter på Haninges gymnasieskolor. Idén var att kommunen skulle spara pengar genom att stänga ute fattiga elever från skolmatsalen och låta alla betala en lika hög avgift för att äta, oavsett inkomst. Efter omfattande protester som de flesta elever var delaktiga i, sabotage av talriksautomaterna och solidaritet som gick ut på att dela på talrikar samt ge bort papptalrikar togs avgifterna bort efter bara en termin. Robert Noord visade under hela processen total ovilja att lyssna på vad människor hade att säga och uppträdandet var konsekvent nedvärderande mot alla som ifrågasatte politiken.

Det är föga förvånande att han går och skriver böcker där det propageras för att socialdemokratin ska ta ytterliggare kliv åt höger. Det var ju en sådan politik han hela tiden förde när han själv var ordförande för Barn- och utbildningsnämnden i Haninge kommun.

Varpå, från ingenstans, svarar Robert Noord:

Under de år vi Socialdemokrater var ansvariga för skolan i Haninge genomförde vi ett otroligt utvecklingsarbete. Ett arbete som bland annat resulterade i att läsförmågan bland elever i årskurs ett ökade från 60% till 88%. Idag kan tack vare det arbetet över 93% av alla sjuåringar i Haninges skolor läsa. Hade vi inte genomfört vår nya politik hade fortfarande fyra av tio sjuåringar börjat årskurs två utan att kunna läsa.På vilket sätt är det högerpolitik att se till att alla barn får möjlighet att läsa?

Vänligen
Robert

Då ingriper en f.d elev som gått på en av de avgiftsbelagda skolorna:

Noord:

Du svarade inte på ”skolmåltidsavgifter på Haninges gymnasieskolor. Idén var att kommunen skulle spara pengar genom att stänga ute fattiga elever från skolmatsalen och låta alla betala en lika hög avgift för att äta, oavsett inkomst.”

Utan började drabbla om vad bra ni gjort skolorna i Haninge. Men kritiken undvek du. Det är högerpolitik att avgiftsbelägga skolmat, mat måste man äta för att orka vara ”game” hela skoldagen och när man tar betalt för maten så sätts klasserna i s.k. A och B-lag, A-lagen är de som har föräldrar som har råd att lägga ut 500 spänn per termin på maten (vilket är ganska mycket pengar för en vanlig trebarnsfamilj i Jordbro t.ex) och B-lagen är de, där bland annat jag ingick, som gick hungriga varje dag i skolan.

Det du gjorde (jag gick i en av de berörda skolorna) kommer jag, och många fler, aldrig någonsin förlåta dig för. Personligen anser jag att du ska skjutas och slängas i ett jävla dike, för det är där man slänger såna ”sossar” dom dig.

Jag tycker att både den f.d eleven och herr Ingman får stå för slutsatsen av det här blogginlägget; med sådana sossar som Robert Noord behövs inga moderater. På Robbans facebook så stoltserar han med att han ”ätit lunch med Haninges näringsliv”, istället för att ha käkat lunch som vanliga människor i Haninge Centrum, då kanske Facebookstatusen sett ut såhär; ”Robert Noord is käkar lunch med några låginkomsttagare från Brandbergen i Haninge Centrum och delar solidariskt med mig av min mat” kanske inte lika stoltserande, men iallafall någonting man kan förvänta sig av en representant för ett ”arbetar”parti.

Meningen med det här inlägget är nog bara att få vädra lite sosseförakt, jag är inte borgerlig, nazist eller någonting annat obehagligt, jag har bara fått uppleva socialdemokrati under hela mitt liv, och sett hur det påverkat min skolgång.

Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Israel står i blickpunkten!, Anders_S skriver Inte bara ungdomsoroligheter bakom bilbränderna i Göteborg, Jinge skriver Förbifart Afghanistan, mathiavelli skriver Vintern fritidsgårdarna höll öppet