hatböcker

juli 13, 2011

Under den årliga rövslicksveckan på Gotland, som de stackars gotlänningarna tvingas genomlida, så ägde ett boksläpp rum. En bok om SAC Syndikalisterna har släppts, och boken målar upp en bild ganska få känner igen oss i, (speciellt för oss som är medlemmar i LS av SAC) boken ”Syndikalisternas nya ansikte” analyserar de  senaste årens stora förändringar inom SAC (re-organiseringen dvs) och att SAC kryllar av våldsverkare från autonoma vänstern, utpressar oskyldiga chefer på uteblivna löner och allt möjligt. Lögner staplade på faktafel efter faktafel och neddränkta i dåliga efterforskning ihopsmetade till en sorglig massa, tryckt på omkring 150 sidor. Boken är inte skriven för att bilda arbetarklassen (även om LO står bakom utgivningen av boken och den ena författaren är Byggnads-pamp) utan för att påverka politiker på högerkanten (och inom vänstern) till att ta åt åtgärder mot problemet SAC.

Känns historien igen? I hundra år har näringslivet tillsammans med LO och socialdemokratin kämpat sida vid sida för att bekämpa SAC, av olika anledningar, men de gemensamma anledningarna är ju ganska logiska:

  • Både Näringslivet och LO vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden. Med fack som SAC så fungerar inte samförståndet som man vill ska råda överallt, då inte SAC omfamnas av fredsplikten och inte sällan nyttjar det.
  • SAC pressar upp konfliktstatistiken, och man vill hellre att avlönade ombudsmän och pampar ska sköta konflikter gemensamt med arbetsgivaren, inte att arbetare börjar agera självständigt och utan kontroll av fackföreningarna/arbetsledningen.
  • LOs dominans på arbetsmarknaden undergrävs och undermineras av fria fackföreningar, såsom Hamnarbetarförbundet, SAC, m.m

I boken ”Samhällets fiender” så skildras hur LO tillsammans med Näringslivet tog varandra i handen och bestämde sig för att krossa syndikalisterna i Stripa gruva, och det är bara en av antalet konflikter där två motståndare går samman för att ge sig på en tredjepart, som båda har intresse av att tysta. Vi har ju sett under Bernskonflikten att HRF motarbetat SAC och allierat sig med Berns, mot sju städare som valt att organisera sig hos Syndikalisterna. Den förre SEKO-ledaren i tunnelbanan blev sen MTR-ledare och motarbetade DSTS av SAC under deras strejk förra året, och så håller det på.. Det är alltså inget nytt, så bli inte chockerade över att en hatbok mot SAC finansieras och författas av människor ur den traditionella ”arbetarrörelsen” allt är bara en fortsättning på någonting som pågått i över hundra år.

Boken är som jag skrev innan, inte skriven för allmänheten, men det finns ändå ett visst intresse av att så många människor som möjligt ska få läsa vilken dynga det faktiskt är. Därför bifogar jag i detta inlägg en länk till boken på The Piratebay.

Läs: ”PR-kriget mot Syndikalisterna”
Läs: ”Korporativismens kålsupare”
Läs: ”Solklar koppling till Berns”
Läs: ”SAC – Svensk maffia”
Läs: ”Vad ekot inte berättar”
Läs: Ekot
Läs: ”När facket kallas Maffia”
Läs: ”Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC”

Annonser

Vad gör vi? Nu kör vi!

mars 2, 2011

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.