hatböcker

juli 13, 2011

Under den årliga rövslicksveckan på Gotland, som de stackars gotlänningarna tvingas genomlida, så ägde ett boksläpp rum. En bok om SAC Syndikalisterna har släppts, och boken målar upp en bild ganska få känner igen oss i, (speciellt för oss som är medlemmar i LS av SAC) boken ”Syndikalisternas nya ansikte” analyserar de  senaste årens stora förändringar inom SAC (re-organiseringen dvs) och att SAC kryllar av våldsverkare från autonoma vänstern, utpressar oskyldiga chefer på uteblivna löner och allt möjligt. Lögner staplade på faktafel efter faktafel och neddränkta i dåliga efterforskning ihopsmetade till en sorglig massa, tryckt på omkring 150 sidor. Boken är inte skriven för att bilda arbetarklassen (även om LO står bakom utgivningen av boken och den ena författaren är Byggnads-pamp) utan för att påverka politiker på högerkanten (och inom vänstern) till att ta åt åtgärder mot problemet SAC.

Känns historien igen? I hundra år har näringslivet tillsammans med LO och socialdemokratin kämpat sida vid sida för att bekämpa SAC, av olika anledningar, men de gemensamma anledningarna är ju ganska logiska:

  • Både Näringslivet och LO vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden. Med fack som SAC så fungerar inte samförståndet som man vill ska råda överallt, då inte SAC omfamnas av fredsplikten och inte sällan nyttjar det.
  • SAC pressar upp konfliktstatistiken, och man vill hellre att avlönade ombudsmän och pampar ska sköta konflikter gemensamt med arbetsgivaren, inte att arbetare börjar agera självständigt och utan kontroll av fackföreningarna/arbetsledningen.
  • LOs dominans på arbetsmarknaden undergrävs och undermineras av fria fackföreningar, såsom Hamnarbetarförbundet, SAC, m.m

I boken ”Samhällets fiender” så skildras hur LO tillsammans med Näringslivet tog varandra i handen och bestämde sig för att krossa syndikalisterna i Stripa gruva, och det är bara en av antalet konflikter där två motståndare går samman för att ge sig på en tredjepart, som båda har intresse av att tysta. Vi har ju sett under Bernskonflikten att HRF motarbetat SAC och allierat sig med Berns, mot sju städare som valt att organisera sig hos Syndikalisterna. Den förre SEKO-ledaren i tunnelbanan blev sen MTR-ledare och motarbetade DSTS av SAC under deras strejk förra året, och så håller det på.. Det är alltså inget nytt, så bli inte chockerade över att en hatbok mot SAC finansieras och författas av människor ur den traditionella ”arbetarrörelsen” allt är bara en fortsättning på någonting som pågått i över hundra år.

Boken är som jag skrev innan, inte skriven för allmänheten, men det finns ändå ett visst intresse av att så många människor som möjligt ska få läsa vilken dynga det faktiskt är. Därför bifogar jag i detta inlägg en länk till boken på The Piratebay.

Läs: ”PR-kriget mot Syndikalisterna”
Läs: ”Korporativismens kålsupare”
Läs: ”Solklar koppling till Berns”
Läs: ”SAC – Svensk maffia”
Läs: ”Vad ekot inte berättar”
Läs: Ekot
Läs: ”När facket kallas Maffia”
Läs: ”Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC”

Annonser

Vad gör dom? Nu kör dom!

mars 3, 2011

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.


Vad gör vi? Nu kör vi!

mars 2, 2011

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.


Till försvar av en Arbetare(n)

maj 9, 2010

Det har uppstått en liten konflikt inom vänstern. Eller snarare, så har en konflikt börjat synas, men i själva verket är det ju ingen konflikt. För att en konflikt ska kunna bli en konflikt (dvs, att två parter är osams om någonting och inte kommer överens) så måste ju en bakgrund finnas. Men bakgrunden till det här är att SAC Syndikalisterna hade en av sina kongresser, vilket man haft sedan man startade för snart hundra år sedan. På den här kongressen valdes en ny redaktör, av medlemmarna i de olika LS-en, till att styra tidningen. Redan från första början hade den här nya chefsredaktören gått ut med vad han skulle göra och hur han ville att Arbetaren skulle vara. Vad som är Arbetarens problem är att den tidningen inte fokuserat så jättemycket på.. ja, arbetaren ute i det verkliga livet. Utan mer på kultur, debatt och på klimathotet och gud vet vad. Det har gått runt ett skämt i våra kretsar om att ”Jaså Arbetaren har en extra-bilaga om miljön? Är inte det ungefär som när SD Kuriren har en bilaga om invandring?” vilket har varit mer en sanning än ett skämt. Den nye chefsredaktören, som heter Mattias Pettersson, började med att hårt försöka växla om i Arbetaren, började fokusera mer på facklig kamp på gräsrotsnivå, på vanliga människors vardag. Vilket en tidning med namnet ”Arbetaren” borde ha gjort från första början. Men då SAC varit ett s.k. anarkistiskt ”hippiefack” som mest sysslat med vadsomhelst så länge det inte var facklig kamp, så tar ju självklart tidningen stryk av detta. Men iochmed den fackliga re-organiseringen som pågått sedan början av 2000-talet, så har mycket förändrats. SAC börjar bli ett vanligare inslag på gatorna, vid blockader, man kör hårt mot hårt och man vinner faktiskt sina strider. Och självklart måste även Arbetaren re-organiseras då Arbetaren är en del av SACs verksamhet, då medlemmarna faktiskt äger – och betalar – tidningen. Då är det ju självklart att medlemmarna ska få bestämma vad som ska stå eller inte.

Det intressanta i det här är inte att Arbetaren börjat byta spår och några av de som inte håller med Mattias fått lämna Arbetaren, utan att dem bölar och beklagar sig i borgerlig media. I Aftonbladet finns det en artikel som heter ”Därför lämnar vi Arbetaren” som jag nu ska ta de mest intressanta styckena ur och kommentera och häckla. Som sig bör alltså.

”Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.”

De närmast sörjande? Menar dom alla medlemmar i SAC då, som faktiskt betalar notan för det här kalaset? Det där var nog det värsta jag läst på länge. Maken till förakt mot SACs medlemmar, helt vanliga människor – har jag då aldrig skådat. ”

”Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.”

Om man ska övertolka det här stycket så menar dom alltså att en del har fått glida räkmacka för att etablera sina namn och påbörja sina karriärer, på Arbetarens bekostnad? Är inte det fel eller bara fel? Och andra har sett tidningen som en slafsig lekstuga där man kan skriva om sina hjärteämnen när ”vanlig press” inte tillåter. Också det helt fel inställning att ha till en tidning som faktiskt inte bedrivs i kommersiellt syfte.

”Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.”

ÄNTLIGEN!!!! Säger jag bara. Liksom Arbetaren är inte Yelah. Här kan inte vem som helst skriva om vad som helst. Tidningens innehåll ska ju spegla rörelsens verksamhet (hihi, jag gillar att använda ordvalet ”rörelsen” även om det faktiskt stämmer) och skriva om det som SAC sysslar med – radikal facklig kamp på gräsrotsnivå. När det formulerar sig som att Arbetaren ska bli ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” så blir jag lycklig och funderar, precis som många fler, på att ta en prenumeration. Vilket man borde ha gjort för längesen egentligen. Bättre reklam kunde man ju inte få! Indirekt så är ju reklamen såhär:
Andreas Malm m.fl får inte tramsa i Arbetaren. Därför lämnar dom Arbetaren för Arbetaren ska börja skriva om arbetsplatskamp. Tramset flyr med benen på ryggen och kvar är en arbetsplatstidning som man kan stoppa i händerna på sina arbetskamrater utan att behöva skämmas. Tack!

”Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.”

Men ”de radikala arbetarna” pratar inte heller om miljökamp i fikarummen. Oddsen att dem pratar om hur kasst det är på arbetet, hur hjärndöd chefen är och varför vanligt folk ska betala för andras misstag är nog mycket större än att man pratar om klimatkamp eller djurrätt. Faktiskt. Sen beror det ju helt på vad för slags radikala arbetare man pratar om, precis som stycket efterfrågar. På kulturredaktionen på Aftonbladet lär det ju finnas en del radikaler. Dock av helt fel sort.

”Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.”

YES!!!!!! Äntligen kommer det gå att läsa tidningen! Hurray! Jag vill läsa om vad SAC gör. Jag vill läsa om vad som händer runtom i landet på våra arbetsplatser. Jag vill läsa om hur klasskampen pågår utomlands. Jag tror verkligen inte att jag är ensam. Jag vill inte läsa om Hizbollah signerat Andreas Malm, jag vill ännu mindre läsa om miljökamp och anti-imperialism. Vill jag läsa om hur fattiga bönder i andra länder lider så kan jag köpa ett nummer av Proletären.

”Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.”

Jupp. En förlust av ett vindkraftverk, men en kärnreaktor har vi fått istället. Bättre. Snabbare. Intressantare. Coolare. Hårdare.

Summan av hela den här Aftonbladet-artikeln är ju bara att massor av karriärister och allsköns dårar är sura för att SACs medlemmar, de som i huvudsak betalar tidningen, vill byta inriktning och har valt en ny redaktör. Bara helt rätt tycker jag. Vill man skriva om tredje världen, miljö och islamism så kan man starta en blogg, ge sig in i Yelah eller någon annan av de redan existerande vänstermedierna. Men det är självklart mysigare att bygga på sin karriär genom att använda ett ”Syndikalistiskt propagandaorgan” som språngbräda. Jo jag tackar ja.

Själv är jag medlem i ett LS. Själv har jag inte varit med tillräckligt länge för att bli bitter över hur mycket mina pengar felinvesteras, men det känns som att den dagen lär inte komma. Nu har SAC blivit någonting riktigt bra, faktiskt ett av de bästa tingen jag vet. Och detsamma gäller Arbetaren, som är en överlägset snygg tidning och som om något år lär vara hur bra som helst, när den fackliga re-organiseringen satt sina spår i tidningens artiklar. Och jag kan inte bärga mig.

På tal om det där med att feminismen utraderas sen den  här organiseringen, vilket även det nämns i Aftonbladet-artikeln, så skrevs en sjukt bra artikel i veckans (eller om det är förra veckans) nummer, om att det är svårt för kvinnor att få sina arbetsskador erkända av män. Mycket bra.

Låt Arbetaren bli ett syndikalistiskt propagandaorgan!

Men vi ska inte stanna där. Andreas Malm är en speciell kille jag gärna snackar vidare om. Han har ju nyss lämnat SAC för att gå in i det trotskistiska partiet Socialistiska Partiet. På SP-bloggen Röda Lund så kommenterar han avhoppet.

” (bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.”

Andreas Malm hoppar av i samma veva och tappar tron på SAC som politiskt projekt ungefär samtidigt som antalet konflikter ökar och SAC börjar hårdna som fackförening. Ungefär samtidigt som SAC börjar arbeta som man säger sig göra, så lämnar Malm SAC. Det behövs nog inga kommentarer på det där, alla som inte är dumma i huvudet har nog dragit samma slutsats nu: Andreas Malm platsade inte i SAC. Så enkelt är det. Han funkar bättre i något litet parti eller i någon intresseorganisation, men syndikalism är nog faktiskt ingenting för honom. Och det är inte något elakt sagt, om du läser det här Andreas – Jag hoppas verkligen du hittat rätt och kan bedriva politiskt arbete på dina villkor. Alla kan inte vara nöjd med allt. Testa att stoppa in alla LO-pampar i SAC och se hur det går. Jävla zoo det skulle bli.

När vi ändå sitter och raljerar över Arbetaren och SAC, så kan jag berätta för er om en konflikt som pågår just nu – mot Berns i Stockholm. Berns har valt att inte fortsätta förhandla med SAC utan istället väljer att förlora flera miljoner pga de blockader vi använt mot dem. Samtidigt som Berns, varje lördag, har mängder med bråk, poliser, blockadvakter och gäster som vänder i dörren, så har SAC fått ett gäng nya medlemmar och stora delar av vänsterrörelsen i Stockholm har blivit radikaliserade. Nya ansikten dyker upp på blockaderna, och folk har en sådan kämparglöd att man blir tårögd nästan. SUF är självklart en stor del av mobiliseringsarbetet inför blockaderna, och vi, till skillnad från Andreas Malm – vill ha ett agressivt maffia-fack som tar vad som är vårt och inte viker sig för någonting. Vi vill ha syndikalismen, Andreas, vi vill inte ha dig och Hizbollah.

Berns salonger är satta i facklig blockad. Det betyder att facket avråder alla kunder från att stödja Berns genom att gå in och spendera sina pengar där. Det finns många andra uteställen i närheten, t ex kring Stureplan. Anledningen till blockaden är att företaget sparkat sina lokalvårdare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Om du går på Berns ikväll minskar du städarnas chans att få tillbaka sina jobb.

Krävde svensk arbetsrätt – då blev Berns städare sparkade.

Berns har under många år undvikt att anställa städare själva utan har istället satt i system att anlita dem via olika bemanningsföretag. Detta har motverkat facklig organisering men framförallt medfört att Berns försökt svära sig fria från ansvar för arbetsvillkoren, som varit mycket sämre än vad svensk arbetsrätt föreskriver.Några av städarna, anställda genom bemanningsföretaget NCA, gick med i facket för att bl a kräva lagenliga anställningskontrakt, rätt till föräldraledighet och korrekta arbetsscheman.

Först när Berns satts i blockad 2009 vann de dessa grundläggande rättigheter. Bemanningsföretaget lades då ner på grund av ”arbetsbrist” och istället tog Berns själv över städningen. Ingen av de fackligt anslutna erbjöds stanna kvar, trots att de jobbat på Berns i upp till tio år.

Det är uppenbart att Berns velat bli av med städarna och facket, särskilt som städarna själva bildade ett kooperativ som Berns avböjde att anlita. Den enda av städarna som erbjöds arbete var en person som lämnade facket och agerade strejkbrytare i konflikten för lagliga arbetsvillkor. Städarna kämpar nu gemensamt för att få tillbaka sina jobb och för att inte låta företaget komma undan med sitt skamgrepp. Berns har satt sin fackligt anslutna städpersonal i blockad. Vi sätter därför Berns verksamhet i blockad.

Bemanningsföretag möjliggör exploatering

Berns har använt bemanningsföretaget NCA för att låta städare arbeta för ett billigt pris, utan att Berns behövt ta något ansvar. Nu använder man bemanningsstrukturen för att bli av med dem sedan de vunnit fajten för sina rättigheter. Berns stoltserar med att städarna aldrig varit anställda på företaget, trots att de jobbat härinne, med att städa Berns lokaler, i upp till tio år.”

Hämtat från: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/%C3%96ver-hundra-personer-blockerade-Berns

För den som vill läsa en väldigt bra, propagandamässigt, skriven artikel av Rättvisepartiet Socialisterna, så finns det en här.  Det som är fint med Bernsblockaderna är att verkligen alla är enade. Det har lallat omkring RS-are, som i vanliga fall ses som pestsmittor, och hjälpt till, skrivit bra om blockaderna och delat flygblad för fulla muggar. Människor från LO har varit med, SUF-are från olika delar av landet (som alla befann sig på samma ställe samma helg för ett möte) och framförallt SUF-are från Stockholms respektive Haninge-klubbarna i Stockholm. Vi tänker inte ge upp för Berns och poliser med dragna batonger eller hot från SHR skrämmer oss inte.

Mattias Pettersson