Tibble Gymnasium och privatiseringen

Det är svårt att missa att moderaterna vill privatisera Tibble Gymnasium. Men varför vill moderaterna – i opposition till alla andra partier i Täbys kommunfullmäktige – privatisera skolan? Det är svårt att hitta fördelar av en privatisering. Svaga – läs arbetarklass – elever garanteras inte längre plats på skolan, utan kommunen kommer istället att köpa platser åt dem på till exempel Vallentuna Gymnasium. Men att ta sig till Vallentuna Gymnasium från Täby kan ta allt från 15 till 45 minuter. Vilken effekt detta kommer få på deras skolgång behöver vi väl inte fundera särskilt länge på. Samtidigt kommer även eleverna på Tibble få det sämre. Idag existerar ett samarbete mellan de två närliggande gymnasierna Tibble och Åva som tillsammans har över 2000 elever. När båda är kommunala har de kunnat samarbeta kring individuella val, vilket lett till ett stort urval. När Tibble privatiseras kommer detta illa kvickt försvinna och eleverna på både Tibble och Åva missgynnas av detta. Individuella val utgör 300 av 2500 poäng man läser på gymnasiet, och alltså cirka en åttondel av ens skoltid i gymnasiet. Totalt ska det vara 300 lektioner. 300 lektioner med ett sämre urval av ämnen.

Svaret är rent ideologiskt. Precis som borgarnas utförsäljning av statliga bolag för att öka kapitalisternas rena makt i Sverige vill de sälja Tibble för att ge marknaden fria händer. Detta är självklart helt galet. Och trots att de andra borgerliga partierna gärna går marknadens ledband, precis som vänsterblocket i mindre grad gör, så inser de hur pass negativt detta kommer vara för Täby. Dessutom har nu flera hundra Tibble-elever blivit svikna av Moderaterna, vilket troligen missgynnar moderaternas popularitet hos dessa elever. Det är alltså möjligt att de gör det ur ren självvinning, de skiter väl i om Tibble är privat eller inte – men tänk på alla röster de kan vinna. Samtidigt finns det ingen chans i helvetet att deras protester faktiskt leder någonstans, så vi snackar väldigt lättvunna röster här.

Motståndet mot privatiseringen har skötts av den i teorin fristående gruppen Tibblekampanjen. I praktiken är den dock tätt sammankopplad med den nystartade SSU-gruppen i Täby. När nu motstånd har bjudits har alltså det knappast handlat om direkt aktion eller något annat särskilt radikalt – eller givande.

Den fjärde maj hölls en demonstration med parollen: ”Rädda Tibble – Vi kräver att valresultaten följs.” Valresultaten de talar om är en omröstning som anordnades på Tibble bland elever och lärare där en stor majoritet röstade ner förslaget om privatisering.

Men här visar sig den parlamentariska demokratin sina brister. För bryr sig verkligen politiker om folks åsikter om de inte sätter något bakom dem? Trots det faktum att både Ung Vänster, Tibbles elevråd och en socialdemokratisk riksdagsledamot höll tal, artiklar skickats in till tidningar har det inte förändrat någonting. Visserligen har en opinion skapats, men vad gör en opinion för skillnad när den inte kan sätta hårt bakom orden?

Nu ska vi inte sitta här och förklara vad Tibbles elever skulle ha gjort, men uppenbarligen gjordes inte nog. Var är skolstrejken? Ockupationerna? Det riktiga motståndet. Och samtidigt, när det klagas på att moderaterna inte bryr sig om opinionen, så kan man inte bara låta kritiken gälla just detta fall utan även den parlamentariska demokratin överhuvudtaget. Den fungerar inte – och det visar sig gång på gång.