hatböcker

Under den årliga rövslicksveckan på Gotland, som de stackars gotlänningarna tvingas genomlida, så ägde ett boksläpp rum. En bok om SAC Syndikalisterna har släppts, och boken målar upp en bild ganska få känner igen oss i, (speciellt för oss som är medlemmar i LS av SAC) boken ”Syndikalisternas nya ansikte” analyserar de  senaste årens stora förändringar inom SAC (re-organiseringen dvs) och att SAC kryllar av våldsverkare från autonoma vänstern, utpressar oskyldiga chefer på uteblivna löner och allt möjligt. Lögner staplade på faktafel efter faktafel och neddränkta i dåliga efterforskning ihopsmetade till en sorglig massa, tryckt på omkring 150 sidor. Boken är inte skriven för att bilda arbetarklassen (även om LO står bakom utgivningen av boken och den ena författaren är Byggnads-pamp) utan för att påverka politiker på högerkanten (och inom vänstern) till att ta åt åtgärder mot problemet SAC.

Känns historien igen? I hundra år har näringslivet tillsammans med LO och socialdemokratin kämpat sida vid sida för att bekämpa SAC, av olika anledningar, men de gemensamma anledningarna är ju ganska logiska:

• Både Näringslivet och LO vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden. Med fack som SAC så fungerar inte samförståndet som man vill ska råda överallt, då inte SAC omfamnas av fredsplikten och inte sällan nyttjar det.
• SAC pressar upp konfliktstatistiken, och man vill hellre att avlönade ombudsmän och pampar ska sköta konflikter gemensamt med arbetsgivaren, inte att arbetare börjar agera självständigt och utan kontroll av fackföreningarna/arbetsledningen.
• LOs dominans på arbetsmarknaden undergrävs och undermineras av fria fackföreningar, såsom Hamnarbetarförbundet, SAC, m.m

I boken ”Samhällets fiender” så skildras hur LO tillsammans med Näringslivet tog varandra i handen och bestämde sig för att krossa syndikalisterna i Stripa gruva, och det är bara en av antalet konflikter där två motståndare går samman för att ge sig på en tredjepart, som båda har intresse av att tysta. Vi har ju sett under Bernskonflikten att HRF motarbetat SAC och allierat sig med Berns, mot sju städare som valt att organisera sig hos Syndikalisterna. Den förre SEKO-ledaren i tunnelbanan blev sen MTR-ledare och motarbetade DSTS av SAC under deras strejk förra året, och så håller det på.. Det är alltså inget nytt, så bli inte chockerade över att en hatbok mot SAC finansieras och författas av människor ur den traditionella ”arbetarrörelsen” allt är bara en fortsättning på någonting som pågått i över hundra år.

Boken är som jag skrev innan, inte skriven för allmänheten, men det finns ändå ett visst intresse av att så många människor som möjligt ska få läsa vilken dynga det faktiskt är. Därför bifogar jag i detta inlägg en länk till boken på The Piratebay.

Läs: ”PR-kriget mot Syndikalisterna”
Läs: ”Korporativismens kålsupare”
Läs: ”Solklar koppling till Berns”
Läs: ”SAC – Svensk maffia”
Läs: ”Vad ekot inte berättar”
Läs: Ekot
Läs: ”När facket kallas Maffia”
Läs: ”Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC”

Att inte låta idealismen skena iväg

Ofta när man kritiserar SAC så kritiserar man ju det faktum att man hade ombudsmannavälde, avlönade förhandlare etc under flera års tid, som resulterade i en omfattande passivitetskultur där avlönade ”proffs” skötte det aktiva arbetet på arbetsplatserna, som tanken med självorganiseringen är att personerna som berörs av ett beslut är de som ska fatta en. Nu kanske meningen blev lite konstig, men jag menar att de som ska strida och bestämma hur man ska strida är ju arbetarna själva, det är hela poängen med den organiseringsmodell SAC använder sig av. Och då blir det ju tämligen självmotsägande att ha avlönade ombudsmän och samtidigt förespråka arbetarklassens egna frigörelse, fri från ”proffs”hjälpen. Det är ju något man tänker sig att partiet, avantgarde-partiet, som ska stå längst fram på barrikaden och leda massorna, skulle tycka o agera. Inte en frihetlig organisation med basfacklig verksamhet.

Men var verkligen ombudsmannatiden enbart av ondo? Om vi tittar på de årtionden när självverksamheten blev mindre och mindre (men aldrig dog ut, ska man väl tillägga! Däremot var man väldigt dålig på att skriva om de konflikter å segrar olika syndikalistiska driftsektioner och syndikat tog)  så måste vi ju kolla till hur resten av det svenska samhället förändrades, hur de olika villkoren för stenhård klasskamp genom fackföreningsrörelsen tedde sig, de politiska utvecklingarna osv. Sverige gick igenom det som man kallar ”välfärdsår” åren då ekonomin var stark, låg arbetslöshet rådde och stor omfattande sysselsättning, dvs, folk började få det ganska schysst, iaf på arbetsmarknaden. Sen att klassklyftorna var kvar och var ganska grova (vissa bodde fruktansvärt, andra fint, och så vidare) är ju ett talande exempel för att ”välfärdsåren” inte på något sätt minskade eller ens försökte motverka klassklyftorna  i Sverige. I såna lägen är det iallafall svårt att bedriva den form av verksamhet SAC vill bedriva, dvs självverksamhet. Folk med fasta anställningar, bra lönevillkor och bostad etc vill inte kämpa, dom är nöjda och betalar sin fackavgift. När inte det akuta konkreta behovet finns så är det inte lika bråttom med att kämpa. Det vet man ju själv, när man haft en ganska bra anställning, bra lön etc, så är man inte lika sugen på att fajtas, just för att man ser till det personliga behovet primärt, och det är ju inget fel på det i sig, det är ju så vi fungerar.

Och de branscher där SAC varit aktiva, rallar och stenhuggarbranscherna, förändrades, villkoren blev bra eller så avvecklades industrierna (men det märktes ju inte av förren 70-80-90-talen då bruksorternas gapande befolkningsantal verkligen märktes av på riktigt) då tappade ju SAC dels maktpositioner men också politiken gjorde sin entre i SAC, som blev en politisk fackförening som engagerade sig i kärnkraftsfrågan exempelvis.

Ombudsmännen höll igång SAC genom att ta ärenden som kom in från medlemmarna, arrangera studier och hålla igång det administrativa inom organisationen, vilket brukar vara det första som kollapsar när en organisation som SAC börjar fallera. Och sen nu när välfärdsåren är över och det börjar bli krisigt igen (börjar bli? Det är en jävla kris redan nu…) så plötsligt växer SAC igen. Kanske inte i absurda medlemsantal, det får man ju inte sticka under stol med, SAC, liksom LO-förbunden har haft en stor flykt av medlemmar och sen borgarna trakasserade A-kassan 2006 så har ju även det bidragit till att folk lämnat, men från omkring 9,500 medlemmar år 2008 så har man trillat ner på 5,600 medlemmar år 2011. Men vissa LS växer, inte massivt, men stabilt och det är stopp på medlemstappandet verkar det som iallafall, om man ska tolka hur folk i olika LS resonerar när man pratar med dem.

Men det som SAC växt i, är stöddigheten, man har börjat aktivera sig och bli ett störningsmoment (det är sagt som någonting positivt ska tilläggas) på arbetsmarknaden igen, och man tar fler konflikter än på länge, faktiskt så är ju SAC det fack som lämnar in mest varsel till medlingsinstitutet i Sverige och har varit så nu ett tag. Och från att ha organiserat osäkert anställda rallare under Register-löner så har man nu satsat på papperslösa invandrare i resturangbraschen, där man år 2009 -2010 organiserade 10% av de papperslösa i Stockholm, och jag tror inte att den siffran sjunkit sen dess, utan snarare stigit.

Så om inte ombudsmännen hållt SAC, avlönat eller ej, under den här perioden, så hade ju kanske den syndikalistiska rörelsen totalt fallererat och rasat ihop, och haft skitsvårt, för att inte säga omöjligt att starta om nu iochmed den fackliga re-organiseringen? Det tåls att tänka på. Det är mycket kvar att göra, men det kommer löna sig i det långa loppet.

Nu säger jag ju inte att ombudsmän i en syndikalistiska fackförening är att föredra, helst ska ju SAC inte ha mer än 2-3 anställda som kan sköta det administrativa jobbet, all annan verksamhet ska ju vara oavlönad och hålla sig på LS-nivå, men när man kritiserar ombudsmannaväldet inom SAC så ska man ju ha vissa saker i åtanke om vad för funktion de fyllde i det långa loppet.

En annan idealistisk tramsåsikt är ju att man hellre bör vara med i LO-förbundet på jobbet än ensam syndikalist, för att annars;

a) utestänger man sig från kollektivet

b) splittrar man kollektivet

c) man ska vara med i samma fack som alla andra.

d) kan man inte göra lika mycket som ensam

Det är ju en ren skitåsikt för att prata klarspråk. Splittra kollektivet gör man inte pga olika facktillhörighet, folk håller ihop eftersom de har ett gemensamt intresse; arbetet och alla intressen däromkring (löner, anställningsvillkor etc) och arbetarkollektivets solidaritet gentemot varandra grundar sig ju inte i facklig tillhörighet. Och skvaller från vardera fackklubbar kan man utbyta till sina arbetskamrater, oavsett om några är med i LS och några i t.ex Kommunal. Det viktiga är varandra och solidariteten gentemot varandra, inte gentemot fackföreningen i sig. Fackföreningen är ju ett verktyg på våra arbetsplatser. Och det ska inte vara det som splittrar oss.

Sen kan man agera utan att vara med i samma fack, SAC brukar ju utlysa stödstrejker, aktioner m.m om något LO-förbund ska strejka eller gå ut i konflikt, det är ju ett levande bevis på att tillhörigheten inte är det som spelar roll i det långa loppet.

Men det är ju en typisk vänsterist-flum-idé. Gudskelov är dessa typer av ”vänster”människor duktiga som fan på att prata. Men fruktansvärt värdelösa på att agera.

Nu har jag varit medlem i LS i ett år och två månader, det firar vi med lite lästips här på bloggen: ”Vi är inga kampanj-nissar” sen måste vi ju givetvis bjuda på musiktips: här, här å här.