En glad nyhet, och en dålig

Vi börjar med den glada nyheten. Lagena drar tillbaka stämningen i Arbetsdomstolen. Man säger att man vill börja om på nytt, lämna den här konflikten bakom sig och sikta framåt! Men jag tror mer på att man inte vill att konflikten ska blossa upp bland allmänheten och i media igen. Alltså slipper arbetarna som strejkade risken att få böter. Och fackklubben är 100,000 kronor rikare. Hoppas pengarna ges bort till nästa arbetarkollektiv som går ut i strid och vågar säga nej. Stoppa pengarna där dem behövs…

Arbetarna har vunnit en delseger alltså. Sen har man förlorat 26 arbetskamrater. Och så länge arbetare behöver lämna sin arbetsplats så är det ingen seger. Därav ordvalet ”Delseger”. Solidaritetskampanjen har nog spelat en stor roll i arbetet, men starkast, ja det har Lagenas arbetare varit. En dunk i ryggen på hela kollektivet – ni visade var skåpet ska stå och förhoppningsvis kommer ni slippa Per Ööö-hagen, Rikard Slemmo-Slettmyhr och de andra asens framtida förslag. För nu vet dom vad dom har att vänta om dom får för sig att börja racka på sina anställda.

Vad pratar du om? Jo, läs det här tidigare inlägget. Läs det här och besök den här sidan!

Den sämre nyheten.

Sverigedemokraterna.

Partiet som rensat ut alla rasister i sina led, som ska framstå som ett snällt parti som det muslimkramande etablissemanget hatar och motarbetar med lögner – har börjat trampa i diverse fällor nu. Ett utspel var väl det här som Socialistiska Partiet bidrog till. SD är ju de som tjuter högst om att dom inte får medverka i den allmäna debatten, att dom censureras och motarbetas bara för att dom inte har ”bekväma” åsikter. Well, nu visade det sig att dom var lika usla dom.  Såhär ser väl SD-Kuriren ut egentligen kan jag tänka mig?

Sen så skrev Jimme Åkesson en sjuk, rasistisk artikel som Aftonbladet publicerade. Som handlade om hur onda muslimer var. Åkesson hävdar att muslimer är ett hot som folkslag, att vi har muslimska terroristorganisationer i Sverige och annat hemskt som han hoppas ska skrämma svenskarna till rätt urnor i valet 2010.  En rätt intressant analys om detta utspel.

Mellan åtta och tolv procent av väljarnas röster, det tror Marie Demker att Sverigedemokraterna strävar efter i nästa års val. Och ska de ha en chans att klättra i opinionen så måste de definiera sig tydligt på väster-högerskalan.

– Jag tror att SD profilerar sig för att få den andel väljare de strävar efter. Partiet nöjer sig inte med att komma över fyra procents-spärren. Dansk Folkeparti ligger runt tretton procent och Front National i Frankrike mellan tolv och femton procent. Där någonstans de tänker sig de borde kunna ligga.

En annan analys på DN låter såhär..

Sverigedemokraterna har ägnat åratal åt att putsa sin fasad för att framstå som ett rumsrent invandringskritiskt parti. Men när man äntligen lyckats och får stort utrymme i medierna drar man fram sitt verkliga jag, i hopp om att skrämselpropaganda om muslimer ska ge lika stora politiska framgångar som i Danmark.

Den svenska extremhögern, där Sverigedemokraterna har sina rötter, såg judarna som den stora faran. SD riktade i stället till en början in sig på invandringen och hävdade att den hotade det svenska samhället.

– Sverige är på väg att bli ockuperat av främlingar som lever på dig och dina nära! var huvudbudskapet i partiorganet SD-kuriren i början på 2000-talet.

Men sedan förra valet har Sverigedemokraterna tydligt riktat in sig på en viss grupp invandrare, muslimerna.

Valet 2010 kommer bli en rysare. Det är nästan så man vill ligga i fosterställning och vänta ut stormen.

Vi glömmer dig inte, Hampus

Man tänker sig att nu när det är tio år sedan Björn Söderberg mördades, så ska det svämma över med vänsterbloggare som tävlar i vem som är mest emot mordet och den nazistiska rörelsen, alla med olika resultat och olika sätt att bemöta den. Bra i vilket fall som helst. Mordet på Björn är ett mord som inte får glömmas, av många anledningar. För det första var det en attack mot våran rörelse, vi som på ett eller annat sätt sitter ihop med SAC, och för det andra var det en attack på arbetarrörelsen, och då rör det alla oss som bekänner oss till olika socialistiska ideologier, även om vi är bokstavstrogna R-are eller tidningsförsäljande trotskister – alla har vi en skyldighet att som rörelse och en del av klassen – att uppmärksamma detta, sprida vidare och hålla minnet levande. Aftonbladet och liknande medier skriver ju hellre om när brats slår ihjäl varandra och ger de ”trevliga” iniativtagarna ett skjut till karriären, nu ska ju Anton Abele ge sig in i politiken, och tack vare det här ”Stoppa gatuvåldet”-tramset så har han ju en rejält fin portfölj med sig.

Nu har det dock hänt lite grejer. Den utomordentligt duktige skribenten och frilansjournalisten Martin Fredriksson har publicerat en artikel om Björn Söderbergs mördare, Hampus Hellenkant och vad denna bastard har för sig idag. Han försökte ju som bekant med att bli läkare, men jag kanske bara talar för mig själv nu – men bli opererad av en morddömd nynazist? Nä, jag skulle nog hellre ligga och dö hemma i soffan då faktiskt. Men att han inte åkte ut från sin utbildning för att det kom fram att det faktiskt var han som sköt Söderberg – utan för att han hade förfalskat sina betyg – förbluffar mig. Nu är ju inte jag ett fan av att döma människor som hamnat snett i livet med fängelse och våld, men i Hampus fall är jag redo att göra ett undantag.

Det visad sig även att Hampus fortsatt kartlägga vänsteraktivister och journalister, för info14s räkning. Samma kompisar som han hade 1999. Historien har lärt oss att den enda nazisten som går att räkna med är den som inte lever längre, och Hampus hade ju tur att han bodde i ett sådant upplyst och demokratiskt land där alla sorters slödder får en andra chans – men när man även sumpar den andra chansen så är det dags att mata honom till vargarna.

Personligen har jag inget personligt band till Björn. Jag var ung 1999, men jag minns mordet, som eskalerade i media och jag minns tevenyheterna om det. 1999 var jag inte så överdrivet intresserad av politik, men jag kommer ändå ihåg när det fanns tidningar som skrev om mordet och så, och att nazisterna var galna och en farlig rörelse man inte fick acceptera. 1999 tog hela svenska folket avstånd från nazismen, idag ser det lite annorlunda ut när partier som Sverigedemokraterna har goda chanser att komma in i riksdagen, när människor på fullt allvar kan säga att ”Men dom ska väl få demonstrera dom också? Ska inte dom få ta del av yttrandefriheten?” när man delar ut flygblad om motdemonstrationerna 6 juni. Var har det gått fel? Vad har förändrats?

Jag tror nog att människor behöver den här vetskapen om nazismens brott i modern tid, i större utsträckning. Att läsa om nazisterna i Tyskland är något vi gör under historian på högstadiet och gymnasiet, det tillhör historien nu. Men moderna nazistiska brott, som de 20-tal mord som skett i Sverige sen 80talet, alla de hundratals misshandlar och alla de våldsamma, tungt beväpnade nazistsekterna som tar plats i det offentliga utrymmet..det får vi inte lära oss så speciellt mycket om, jag fick iallafall inte göra det.

Jag tror dock inte heller lösningen är att eliten, militanta vänstergrupper ska stå i fronten för att bekämpa nazismen med våld, och göra antifascismen till ett personligt krig med nassesekterna, det isolerar bara antifascismen som faktiskt är en angelägenhet för arbetarrörelsen, och har varit sen urminnes tider. Men samtidigt vill jag inte ta avstånd ifrån antifascismen, den har ju faktiskt visat sig ge resultat – en del tveksamma, andra bra. T.ex. om det inte vore för de våldsamma antifagrupperna så hade ju säkert SMR stått och delat flygblad varje helg i centrala Stockholm, för jag menar, en namninsamling och en banderoll 500 meter ifrån skrämmer inte nazister. Det som skrämmer dem är att trycka tillbaka dem, tränga in i deras privatliv och ligga på dem tills dem faktiskt hoppar av. Det är inte så speciellt folkligt, men nödvändigt. Som arbetarrörelsen ser ut idag så kan man inte utlysa en demonstration på 6 juni och förvänta sig att hela LO-kollektivet sluter upp och vill banka nassar efter arbetet, men man ska samtidigt inte heller glömma dem och satsa på att den organiserade vänstern ska lösa klassens problem, vänstern ska fungera som en del av klassen – men inte ställa sig före och ”företräda” eller ”tala för” den. Det här problemet har en del grupper idag, och det får man väl bita i det sura äpplet och acceptera.

Vad gäller Hampus Hellenkant så hoppas jag artikeln på Aftonbladet och i Arbetaren gör sig påmind om vad du gjort, och jag hoppas att det kommer vara extra jobbigt att handla käk på Konsum på måndag, då det är prick tio år sedan du sköt Björn i hans trappuppgång.

Tack vare research.nu så finns det dagsfärska bilder på Hampus och ett avslöjande om att han fortfarande är med i gamet, och han bör behandlas som det kräk han är.

Arbetaren om att Hellenkant fortsätter kartlägga vänstern, Aftonbladet – Dömd mördare kartlägger journalister, manifestationer på måndag

Vi glömmer aldrig Björn Söderberg,

men ännu mindre glömmer vi Hampus Hellenkant.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Reinfeldts buktaleri, Bo Myre skriver 12/10, Catalonia: Anarchist prisoner goes on thirst strike after 86 days on hunger strike, Anders_S skriver Lauritzen – danska färjekungar, tusenpekpinnar skriver Ockuperade företag – socialism i praktiken eller bara en annan sorts kapitalism?, Fredrik Jönsson skriver Nazist från Folkfronten ringde