Septemberalliansen – förhoppningar om en nystart inom vänstern.

augusti 21, 2007

http://18september.se

Det är svårt att missa om man är aktiv inom vänstern. Så gott som alla sekter och grupper till vänster om sossarna har anslutit sig. Även ett antal LO-klubbar har skrivit under ett upprop. Rätt allmänna paroller gäller det, både sossar och anarkister ogillar borgerlig politik, men kan detta bli mer än en liten kraftdemonstration? 10 000 personer samlade mot högerpolitik är visserligen ingen skam, men om vi ska jämföra med 90-talets protester är det en fis i rymden. Men det intressanta är inte hur många vi blir, det intressanta är om vi kan fortsätta byggandet av den här alliansen.

För när vi får SUF, delar av LO-kollektivet och Vänsterpartiet att dra åt samma håll har vi skapat en början. Vi drar åt samma håll. Och vi måste kunna samarbeta. När SUF hjälper LO i arbetskonflikter, när Vänsterpartiet i riksdagen tar upp att syndikalister blir misshandlade under blockader – då börjar vi samarbeta. Och det behöver ju inte betyda att ungsyndikalister drar till höger, eller att medlemmar i LO börjar hoppa av till SAC i mängder. Men det betyder att vi tillsammans drar åt samma håll, och inte var och en för sig – och lite åt olika håll. Jag kanske är ung och naiv, men jag hoppas verkligen vi kan börja bygga ett samarbete. Alternativet är såklart att vi fortsätter som förut. Med ett antal pyttesekter på den yttersta vänsterkanten, ett större vänsterparti som mest klagar på USA och ett LO som börjar söka sig till SD efter svar.

Jag tror inte heller att SAC kommer växa sig enormt nu på direkten. Kanske inte i framtiden heller. Bland unga är visserligen LO-organiseringen svag, men fortfarande kanske 50%-ig. Medan LO organiserar fast anställda är SAC kanske intressantare bland mer tillfälligt anställda. Fast samtidigt är ju vårat mål att så många som möjligt ska vara fast anställda – allt annat är pinsam idealism och tron på att försämring föder uppror, vilket RAF prövade på 70-talet och misslyckades. Alltså kommer LO även i ett mer välmående samhälle organisera stora delar av arbetarklassen. Vi är alltså tyvärr tvungna att ha kontakt med LO om vi inte ska vara en pytteliten grupp. Därmed inte sagt att vi ska vara med i LO och försöka påverka LO inifrån, det fungerar inte så värst väl alltid, titta bara på tidigare misslyckade försök av diverse leninistiska grupper. Nej, vi borde hålla oss till SAC – precis som alla andra som kallar sig socialister och faktiskt menar det. Men att samarbeta med LO – antagligen lokalt då, bör absolut inte vara främmande. Klassen är ALLTID viktigare än ens egen grupp, minns det.

Men detta är som sagt bara mina våta drömmar, att vi faktiskt skulle samarbeta med LO, för att inte tala om att LO-medlemmar faktiskt skulle vilja samarbeta med oss. Men i en bättre värld kanske. Och eftersom den inte finns – så måste vi skapa den. Framåt för en enad vänster mot kapitalism!

Annonser

Pariskommunen, del 1

augusti 9, 2007

Jag tänkte påbörja en artikelserie här på bloggen, och den ska handla om socialistiska experiment – och vad som gick rätt och vad som gick fel. Först ut i serien är en kortare artikel om Pariskommunen. Minst ett framtida inlägg kommer även att handla om ämnet, men här kommer bara orsaken till skapandet och lite av vad de lyckades med under sin tid vid makten berättas om.

Början till Pariskommunen finner vi i Paris, 1870. I ett krig mot delar av ett då splittrat Tyskland med Preussen i spetsen belägras Paris. Precis som alltid var det de fattiga som fick ta skiten, och klasskillnaderna ökade i ett rasande tempo. I arbetarklassen och den undre medelklassen kokade det och det största kravet var att Paris skulle styras kommunalt och inte uppifrån. I januari 1871 slöts äntligen en vapenvila mellan Frankrike och tyskarna. Men redan innan detta hade Parisarna förberett sitt försvar av Paris, i formen av ett nationalgarde. Men inte i meningen av dagens amerikanska nationalgarde, snarare ser vi likheten i senare tiders arbetarmiliser. Soldater valde demokratiskt sina officerare, och det bildades en centralkommitté som organiserade arbetet. Orsaken till skapandet var inte bara att försvara staden från Frankrikes fiender, även en fransk inre fiende fanns – rojalisterna. Napoleon III var inte särskilt populär efter att ha startat ett krig som gick åt fanders, så det var republikaner som till slut slöt vapenvilan. För att få tag på tyngre beväpning togs 400 kanoner över, med den simpla motiveringen att folket som har betalat kanonerna ska kunna utnyttja dem.

Lite kort ockuperades senare Paris utan några större incidenter. Men därefter började de höga herrarna oroa sig – vad skulle parisarna göra med alla dessa vapen? Den 18: e mars 1871 skickade en fransk general, Adolphe Thiers, in trupper i staden för att återta kanonerna. Men när en annan general beordrade sina soldater att skjuta nationalgardister tog det hus i helvete. Soldaterna vägrade skjuta sina bröder och släpade honom efter en häst för att sedan skjuta honom. Nu började upproret. Till detta anslöt sig flera reguljära arméenheter. När sedan alla högre stående flydde staden fanns bara ett större maktorgan kvar – den demokratiskt valda centralkommittén för arbetarmiliserna. De utlyste ett val som genomfördes 26: e mars. I det nybildade kommunalrådet fanns nu 92 delegater, alla var dessutom återkallbara om väljarna ville det. Just för att de skulle representera folket och inte sig själva. Inte bara arbetare var med i rådet, även skickliga yrkesmän. Samtidigt var det inte bara socialister, utan även mindre radikala fick plats i rådet. Två dagar senare, den 28: e utropades Pariskommunen.

Reformer infördes kvickt, men alla hann självfallet inte införas i slutändan – kommunen fanns trots allt bara i ett sextiotal dagar. Bland de som infördes – eller skulle införas – hittas bland annat kvinnlig rösträtt, separation av kyrka och stat (tänk på att vi befinner oss i slutet av 1800-talet) och möjligheten för arbetare att ta över företag där ägaren flytt Paris.

Men även utanför kommunalrådet fanns vissa lokala maktorgan. I dessa befann sig oftare radikala socialister, vilket även ledde till att det på lokalt plan fördes radikalare politik, och det kvickt.

Några historiska lärdomar från Pariskommunen är att när arbetarna väljer politiker för att representera väljarnas åsikter och dessa politiker direkt kan återkallas, så blir det svårt för enskilda personer eller grupper att försöka tillskansa sig mer makt. Och med detta minskar alltså de interna stridigheterna, vilket i slutändan gynnar arbetarklassen – det vill säga oss! Och till er kritiker som nu säger – men fungerade det då? Ja visst! En stad med två miljoner invånare hölls igång bara av just sina invånare, och inte någon utifrån eller uppifrån. En intressant tanke är att hela Storstockholm ungefär har så många invånare. Tänk, inspireras och organisera er!

En barrikad i Pariskommunen