Hellre extremister i Palestina än Kommunister i Israel

Bakgrunden till det här inlägget har sitt ursprung i den här artikeln.

Rubriken som jag använder till det här inlägget kanske verkar dummare än det låter, men jo – så ser det faktiskt ut inom vissa organisationer i Sverige. En fråga vänstern sedan urminnes tider hållt som sitt skötebarn är Palestinafrågan. En fråga som få normala människor kan tycka annorlunda om. Ja, det är förjävligt att dom blir mördade och att omvärlden är så usla på att ta avstånd – och bekämpa den här utrotningen av ett helt folk.

När man är en inbiten vänsteraktivist och gått på sisådår tio tusen femhundra nittotvå Palestina-demonstrationer, så får man ju ständigt höra att ”Israel har gjort det här”, ”Israeliska soldater har dödat såhär många Palestinska barn” och så vidare. Vad man ofta inte tänker på är att det är Israels regering som är ”the bad guys” medan det Israeliska folket får ta smällen av sin regerings rasistiska politik. Vad man inte heller tänker på är att det faktiskt finns organisationer som aktivt bekämpar Ockupationen av Palestina på olika sätt, det finns ett flertal olika vänsterpartier och många socialistiska organisationer – i det land man oftast får höra om hur elaka dom är mot Palestinierna. Fram till 1977 så styrdes Israel uteslutande av vänsterkoalitioner, sen om det var Socialdemokrati-mes-vänstern eller rock-n-roll-and-communism-partier låter jag stå osagt, men det var alltså inte öppet uttalad Liberalism som gällde. Israel hade även en stark fackföreningsrörelse back in the days, men när Likud kom till makten 1977 så började man gå mot en mer marknadsliberal smörja och idag är man ett västland i Mellanöstern. Men Sverige är ett marknadsliberalt land mitt i Europa, men ändå är långt ifrån alla i Sverige liberaler.

Men trots detta så får man höra att Israel är satans hemland och man inte på några som helst villkor får stödja dem. Helst ska man bojkotta Israeliska varor (bojkott av ett helt land är f.ö någonting som aldrig kommer fungera, tror jag) och man ska inte ha med Israel i något avseende att göra – för dom dödar ju faktiskt oskyldiga människor. Under Stoppa Matchen så demonstrerades det mot att Israel skulle spela i Malmö, och demonstrationen gick väl sådär. Man ville ju inte ens stoppa matchen på riktigt – utan satsade på ”folkfest”, dvs tusentals människor som får stå och frysa medan vänstergrupper står och säger samma saker i varenda tal, lyssna på musik och sen gå hem. Matchen kunde spelas trots att de autonoma i ”Det är vi som Bestämmer” körde sitt egna race. Inte så jättemycket att hänga i granen, trots att man minsan skulle STOPPA MATCHEN och gud vet vad man lovade och lovade.

Men ett halvår senare ungefär var det dags för ännu en ny match. Blåvitt skulle möta Hapoel Tel-Aviv FC. Direkt tänkte nog många ”Inga Israeliska lag i Sverige! Här ska protesteras!” men om man bara väntar ett par sekunder, och kollar upp vad Tel-Aviv är för lag, så visar det sig att det är ett uttalat kommunistiskt fotbollslag. Ett lag som är emot ockupationen av Palestina, rasismen i Israel och mot kriget .. och då ska man ändå envisas med att bojkotta? Borde man inte ta sina anti-ockupationsbanderoller och hejja på ett lag som bedriver kamp innanför Israels gräns – mot ockupationen – istället för att sura och vara emot laget av principsak? ”Dom representerar ju Israel” jaha? Men dom är röda och bekämpar ju för fan ockupationen? Vad är problemet i det? Bojkotta de lag som är nationalister och försvarar ockupationen istället, istället för att hacka på ”era egna” ?

Och det är ungefär här ni tänker som jag gjorde ”Anti-imperalism kan ju nästan bli en form av absurd rasism” ja, det kan det verkligen bli. Och inte för att jag är världens största RS-hejjare, men det Parti jag kritiserat i det här inlägget, Kommunistiska Partiet, attackerade RS när RS samlade in pengar till sitt systerparti (dvs ett annat trotskistiskt parti) så attackerade KP och sa att dom samlade in pengar för Israel. Det var ju inte så att pengarna gick till Israeliska statskassan eller till Ockupantkassan, utan till ett rött vänsterparti som är emot ockupationen. Även här visade sig KP’s konstiga syn på anti-imperalismen.

KP försvarar även alla länders rätt till självbestämmande, visst är det rätt och låter rätt okej – men då stödjer dem ju, okritiskt Hamas. Samma Hamas som fick pengar av Israel för att döda kommunister. Det känns som att KP tar mycket för givet, att dom ska vara goda och snälla och så vidare bara för att dom är emot Israel. Men när man börjar kolla vad kakan innehåller för ingredienser så blir den plötsligt ganska motbjudande och ingenting man vill stoppa i sig. Men det fattar inte KP, som har fått sina smaklökar bortopererade och slaffsar i sig den vidriga kakan och inte begriper hur vidrig den egentligen är.

Kort och gott; Hellre extremistiska antikommunister i Palestina – än Kommunistiska partier och organisationer i Israel.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Kattens ögon – Kattbloggning, Anders_S skriver Dåliga sociala förhållanden bakom ungdomars oro, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Ny bloggmall á la Esbati, eiz skriver Svininfluensan, kimmuller skriver Demonstration mot nedskärningar i den offentliga sektorn

Nya Västbodaskolan öppnad!

Idag har det ockuperats i Stockholm! En stor, fruktansvärt fin och bra planerad skola – Västbodasolan – har tagits av ockupanter. Budskapet från ockupanterna är glasklart – det finns alldeles för många och bra lokaler, men som man hellre låter stå och förfalla, än att man använder dom. Västbodaskolan var en populär och omtyckt skola, vilket märktes när kommunen bestämde sig för att lägga ner den. Protester, namninsamlingar, elevstrejker och olika grupper som ville ta över skolan – allt sket politikerna fullständigt i. Dom hade bestämt sig.

Under den här helgen kommer det hållas intressanta föredrag, workshops, spelningar, ett grymt fik (som faktiskt mer eller mindre är uppbyggt på grejer från nyligen bortgångna Kafe Edenborg – så vill ni uppleva Edenborg en sista gång, så har ni er chans nu! De slitna stolarna är här, borden är här – Klittyplanschen är här!) och mängder av människor har strömmat hit – och de allra flesta har haft någonting med skolan att göra. Det är fint när ockupationer inte bara attraheras av vänsterrörelsen/ockupantrörelsen, utan att ”alla utanför” söker sig dit och vill vara en del av kalaset – och det är självklart att dom får! Gamla elever, nattvandrare, lärare, folk som bor i området och allmänt nyfikna har tittat in och hälsat på. Polisen har hållit sig lugna, och vi får hoppas att det blir så. Speciellt när ockupationen är uttalad fredlig och kommer avslutas på Söndag – då vore det väl ändå jävligt onödigt att gripa in och förstöra?

Här kan ni följa vad som händer under ockupationen, här är en intervju med en av ockupanterna, här är ett Facebook-event, här finns bilder, hit kan du skicka stöduttalanden och frågor – och ta dig till platsen! Här finns en karta.

Dagens låttips: Cock Sparrer – Run with the blind

Vi lovar och svär..

Jag läste på DN att många unga ljuger i sina jobbansökningar. Tog mig för pannan och svor lite – men är det så jävla konstigt eller? Sådan som arbetsmarknaden ser ut idag så får man ju nästan muta arbetsgivaren med pengar och horor för att få ett litet fjuttigt arbete. Den statliga garantin för alla människors välbefinnande är nästintill obefintlig. Det är finanskris. Du har inget jobb och måste gå till arbetsförnedringen och söka jobb du aldrig kommer få – för att kunna få en usel ersättning av socialen. Inte så rock ‘n roll tillvaro alltså. Och ändå är det vårat fel att vi går till ams. Det är vårat fel att vi inte har ett jobb. Men ursäkta mig, jag bad inte om en jävla finanskris och jag bad inte om att få tillhöra de sent födda åttiotalisterna – de som statistiskt sett haft det sämst i hela jävla världshistorien (nåja..!)

Jag sökte massor med jobb nu i somras, när det inte såg så ljust ut att få plugga på Komvux, och jag kryddade till mina CVn – självklart. Varför ska man inte göra det? Vem bryr sig om jag skriver att jag har varit ”administrativ renhållningsarbetare” när jag egentligen åkt flakmoppe och tömt papperskorgar inne i stan? Och vem bryr sig om jag säger att jag är ”trevlig och positiv” när jag bara får en provanställning, en deltidsanställning eller en timanställning? Vem fan kommer och är glad på jobbet när man får de här usla villkoren? Glad blir jag när jag får en trygg tillvaro. Ett fast arbete och ett lån på hus. Där är jag nöjd. Men tills dess ska inte arbetsgivarna kräva så mycket.

Och idag spelar det ingen roll om du har doktorerat i något spännande ämne, du kommer ändå ha svårt att få ett arbete. Det spelar ingen roll om vi ger järnet i skolan – det ser lika kolsvart ut iallafall. Såvida du inte kan köpa dig ur den här samhällsenhetliga misären, men sådan tur har ju inte alla.

Vi borde lära av Danmark, där ser man jobbet som det är – något tråkigt man tvingas ta sig till åtta-tio timmar om dagen. Pallar man inte gå dit så går man inte dit bara. Vi svenskar ser jobbet som en välsignelse och hur tragiskt är inte det? ”Ja! Tack snälla arbetsgivare för att jag fått en timanställning hos dig! Jag kommer aldrig kunna köpa en lägenhet, kunna sätta mig ner och planera livet och jag kommer ännu mindre våga kräva min rätt på arbetsplatsen! Men tack för den här möjligheten, jag ska vara positiv, snäll, kåt och duktig!”

Dagens låttips: New Order – Thieves Like Us
Dagens surftips: Kunskapsfabriken (som äntligen kommit tillbaka!)

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Pirate Bay-bluffen?, Anders_S skriver Malmöpolisen kritiserar Lugna Gatan, Bo Myre skriver Lyssna! Safari i överklassdjungeln, 29/8, autonomak skriver Bokstaven E – nyliberalismens sista sommar?, eiz skriver Göran Skytte- en gåta.

Back to school

Den här veckan börjar många i skolan igen, med tunga steg tar vi oss tillbaka till kunskapsfabriken, stället många hatar och tillbaka till våra klasskamrater vi inte träffat på länge. Själv slutade jag gymnasiet för längesen (nåja) och jag har redan börjat på komvux, min klass är rätt okej och läraren är bra. Jag har tagit igen mer på komvux än vad gymnasiet någonsin gav mig – och ändå är det på just komvux regeringen skär ner.

På många sätt är skolan lik en arbetsplats – på både gott och ont. Man får en viss ersättning för att gå där, studiebidraget – och det dras in om du inte sköter dig. Och visst går det även att ta till stridsmedel, som på en arbetsplats – om man är missnöjd. Jag har skrivit av en artikel från Direkt Aktion nummer #48-49 som handlar om en skola i Malmö där man strejkade mot nedskärningarna. Jag publicerar den här, då den är intressant ur flera synpunkter. Vill man köpa numret den är med i så kan man skicka iväg ett mail över Direkt Aktions hemsida.

Uppror i Kunskapsfabriken

Från isolerade elever till kämpande kollektiv
I Februari 1999 hade Latinskolans elever, som är en gymnasieskola i centrala Malmö, tröttnat och fått nog av kunskapsfabriken och de valde att kämpa för en drägligare tillvaro. I denna text intervjuas Pelle som var en av de många elever som satte sig på tvären mot kommunens nedskärningar och kunskapsfabrikens uppfostring.

Det fanns inte ens glödlampor till toaletterna – strejken inleds
Latinskolan drogs med ett stort budgetunderskott och hade legat på minus flera år i rad. Kommunen hade beslutat sig för att inte acceptera ytterligare underskott och ett besparningsprogram lades på skolan. Det blev snart märkbart för eleverna hur besparningarna slor. Eleverna fick börja ta med sig egna papper till lektionerna och proven så att lärarna kunde kopiera upp material och prov till dem. Glödlamporna började ta slut och på vissa toaletter var det så mörkt så de inte gick att använda. Pelle berättar att eleverna började bli riktigt förbannade på hur besparningarna drabbade dem. Klassen fick även flytta en del av sina lektioner till en av hälsomyndigheten utdömd lokal i en källare, det fanns till och med en skylt i lokalen som förklarade att det av hälsoskäl inte fick bedrivas skolverksamhet där.

Missnöjet ökade kraftigt hos eleverna, det var inte ett abstrakt missnöje utan ett ytterst konkret, menar Pelle. Det började diskuteras att inte gå på lektionerna, elevrådet tog fasta på missnöjet och kontaktade SVEA, de beslutade att kalla till stormöte om skolstrejk.

Stormötet där strejkbeslutet skulle tas var välbesökt minns Pelle, beslutet om strejk togs med överväldigande majoritet av eleverna, någonstans runt 70-80% tycker han sig minnas. Det tillsattes en strejkkommitté där de som var intresserade ställde upp frivilligt och godkändes av stormötet. Det bildades en strejkvaktsgrupp där Pelle och flera av hans vänner deltog. Som strejkvakt blev deras uppgift att vakta igångarna till skolan, kontrollera så att inga lektioner genomfördes samt prata med intresserade förbipasserande. Något som förvånade Pelle var att han trodde att många elever skulle strunta i strejken och bara stanna hemma, men många av dem stannade kvar på skolan och var drivande samt målade banderoller och liknande. Det fanns dock en del som helt enkelt stannade hemma, men när det var stormöten för eleverna så dök de upp upp och deltog. Pelle menar att de flesta av eleverna faktiskt deltog aktivt på något sätt även om de inte var på plats hela tiden.

Lärarnas stöd till strejken
Lärarna var positiva till strejken och undersökte sina egna möjligheter att gå ut i strejk eller sympatistrejk men fick nej från sitt förbund och var tvugna att vara på plats i klassrummen. Lärarna bedrev dock ingen undervisning när de var där utan diskuterade situationen med elever och  gjorde andra icke undervisningsrelaterade saker. Även rektorn var positiv till strejken och uttalade sitt stöd till strejken på stormöten. Här kan man göra en intressant koppling till Cleavers text ”Om skolarbete och kampen emot det” som tar upp lärarna som kämpande kollektiv inom skolan. Cleaver menar att lärarna kan fylla en stor roll om de uppmuntrar eleverna som aktiva subjekt i konflikten, men oftast förhåller sig lärarna passiva och avvaktande i konflikterna. Cleaver anser att det kan bero på den i skolsystemet inbyggda positioneringen som finns mellan elever och lärare.

Den enda egentliga konflikt som förekom enligt Pelle var i form av en lärare som inte sympatiserade med strejken och bedrev schemalagd undervisning ändå. Det fanns en badmintonklass på skolan och strejkvakterna fick reda på att det bedrevs undervisning för denna klass. Pelle och ytterligare några strejkvakter uppsökte lektionen för att kontrollera om det förekom strejkbryteri. Enligt Pelle så motiverade läraren lektionen med att det inte var lektion utan träning, schemat sa dock att det var schemalagd undervisning så strejkvakterna plockade helt enkelt ner näten. Eleverna accepterade avbrottet och tyckte det var rimligt att inet fortsätta lektionen medan läraren blev upprörd.

En kniv i ryggen
Strejken påbörjades en måndag och i slutet av veckan hotade skolverket med att dra in studiebidraget för de elever som fortsatte strejka. Det började då uppstå en viss motsättning mot strejken då elever började bli oroliga för att mista den lilla inkomst de hade. Vid en omröstning beslutades med knapp majoritet att strejken skulle avbrytas på fredagen. Pelle menar att elevrådsordföranden och några till i strejkkommittén hade börjat driva på att avsluta strejken. Det skulle senare visa sig att delar av strejkkommittén hade haft egenintresse i att avbryta strejken då de på egen hand hade börjat förhandla med ansvariga politiker, utan eleverna och resten av strejkkommittées vetskap. Förhandlingarna skulle innebära att eleverna avbröt strejken i utbyte mot lite mindre besparningar samt att rektorn skulle få behålla jobbet. Det hölls under slutet av strejkveckan en stor demonstration där alla gymnasieskolor förutom S:t Petri-skolan deltog. Pelle berättar att flera såg det som en tydlig markering från S:t Petris sida och menar att klasstillhörigheten här blev tydlig då S:t Petri var av tradition sedd som en skola med större del överklass. Demonstrationen gick till stadshuset där politiker kom ut och pratatade med eleverna och sedan fick representanter från strejkkommittén komma in och diskutera med politikerna. Pelle säger att i efterhand kändes det mer som ett spel för galleriorna med förhandlingen då det mesta redan var uppgjort mellan de i strejkkommittén som förhandlat bakom ryggen och politikerna.

Ni kan inte sätta er på oss – motståndet fortsätter
Om vad strejken gav för resultat säger Pelle att det blev mildare besparningar och de fick materialpengar så de slapp åtminstonde ta med egna papper. Det tror han inte hade hänt om de inte reagerat och strejkat. Rektorn fick dock avgå trots den förhandling som förts. Den nya rektorn var en rektor som var känd för att få ta hando m skolor med dålig budget och ordna upp det genom nedskärningar och besparningar. Men framförallt så var den stora framgången med strejken enligt Pelel att eleverna började se sig mer som ett kollektiv som man inte kunde köra med hur som helst. När det blev tal om att splittra Pelles klass i tredje året så gick stora delar av klassen spontant till rektorn och tog upp frågan. Det var även snack om att strejka som klass men beslutet revs upp då klassen kollektivt motsatte sig beslutet. Cleaver menar att isolerade elever ofta inte kan uppnå mer än att ta sig igenom systemet och klara skolan medan kollektiv och enade elever kan skapa egna utbrymmen och i viss mån sätta sin egen agena.

Pelle menar att man hade kunnat ta till ytterligare metoder för att skärpa motsättningen runt skolstrejken så att konflikten blivit tydligare och därmed troligen fått en fortsatt strejk med bättre resultat som följd. En ockupation av skolan diskuterades i samband med hotet om indraget studiemedel men man trodde inte den skulle kunna genomföras då. I efterhand menar Pelle att det var naivt att det inte fanns stöd för en ockupation då man och hade byggt upp allianser med elever från andra skolor samt att det fanns ett stöd för idén bland elever på den egna skolan. Troligtvis hade en ockupation motverkat den känsla av maktlöshet som infann sig när hotet om indraget studiemedel uppenbarade sig. En ockupation hade enligt Pelle flyttat fram deras positioner istället för de defensiva förhandlingar som fördes.

Pelle menar att något han lärde sig under strejken var att inte lita på representanter efter det svek som uppvisades av elevrådsorganisationen och delar av strejkkommittén genom att förhandla bakom ryggen på eleverna de skulle representera. Ett stort misstag var att man lät det uppstå den typen av ledarskikt som tyckte sig ha rätt att förhandla på eget iniativ.
Pelle tror att en del av förhandlingarnas självpåtagna roll beror på att de hade kopplingar till ungdomsförbunden SSU och Grön Ungdom vilkas moderpartier satt i fullmäktige och helt enkelt var de man förhandlade med.

Strejken visade enligt Pelle styrkan i att agera som kollektiv mot i det här fallet nedskärningar. När eleverna gick ihop och agerade hade de möjlighet att göra sin röst hörd och försöka stoppa det de insåg missgynnade dem. Pelle menar att han har haft nytta av det tänkandet när han kommit ut i arbetslivet då han och hans arbetskamrater har kunnat ställa bättre krav på sin arbetsplats.

Resultatet av strejken var att eleverna lyckades hindra en del av besparningarna men även att de stärktes som kollektiv och skapade ett uttrycksmedel för att föra fram sina åsikter. Strejken påverkade de involverade, dels som jag skrev ovan med att de stärktes som kollektiv och gav ett kommunikationsmedel men även som i Pelles fall att han till viss del tappade tilliten till representativt företrädande. Troligen påverkar det unga och även gamla när representanter inte gör det dem är ålagda utan gör det som de själva anser är bäst för kollektivet, utan att rådfråga kollektivet.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Inga politiker!, Anders_S skriver Kriminella gäng utnyttjade Reclaimfesten i Rosengård, Jinge skriver Fuglesang vår egen Tarzan, Lukas skriver Aftonbladet och Israel, MJE skriver Anteckningar 23/8-09., eiz skriver När de välbärgade tar plats bakom de röda fanorna

Mer än så kan ingen bli

Ikväll har nog årets sämsta politiska arrangemang ägt rum, inte i Stockholm utan i Malmö. Det som hände idag kommer behöva analyseras och utvärderas på flera punkter. Det hela utlovades med en presskonferans med tre maskerade personer som lovade en fet gatufest som skulle bli trevlig. Vad man gjorde helt fel här var att man övht hade en presskonferans, där man vägrade svara på frågor (varför kallade man ens till en från första början? Bjuder man in borgarblaskor får man ju tyvärr räkna med ”Varför äru maskerad unge”-frågorna) och satt maskerade. Man gjorde också en kort reklamfilm där man intervjuade tre av de som var med och arrangerade kalaset, och la in lite maskeringar och smurfröst på det med. Ganska tidigt kände jag på mig att det bara skulle bli skit. Reclaim The City är ju ett koncept och en kampform som inte längre fungerar. Det har hållts jävligt bra och fungerande RTC tidigare i historien, från 90-talet och framåt. Många har slutat i onödig vandalisering, onödiga polisingripanden och många har slutat bra också. Men den allmäna synen på RTC är ju just att det är en ”allmän plattform” för kravaller, man trashar och plundrar affärer och lever rövare.

Den vanligaste kritiken mot RTC är just att man bara förstör och kravallar, det är inte det som är problemet tycker jag – utan att man inte tar hänsyn till människors militansnivå, utan det börjar helt fredligt – det kan alla gå med på – sen urartar det i bråk och rusningar i stan, det är inte alla som är beredda eller redo för att göra sådana saker. Alltså kan vissa grupper inom kollektivet (dvs de som demonstrerar på plats) gå ett par steg längre (från fredlig gatufest till slagsmål med polis, pepparspray och säckningar) och då splittras kollektivet. Den bästa militansen är den som trappas upp kollektivt, vilket är i praktiken väldigt svårt att göra om inte situationen är befogad. I Iran har vi ju sett massiva ”folkliga” (jag gillar inte att använda det ordvalet riktigt) militanta demonstrationer, där människor på något sätt funnit en nivå av militans man är redo att ta. Sen ser ju situationen i Iran totalt annorlunda ut också, men det är ju spännande att tänka om saken. Nog om detta.

Jag tänker inte ställa mig till den (antagligen) kommande kören av organisationer, liberala bloggare, nazistsekter och idioter på Flashback som tävlar i vem som kan ta mest avstånd från det här floppande evenemanget, utan jag anser att alla kan göra fel och gör fel. Och att har man gjort en sak flera gånger – så borde man tillslut komma till den punkt då man tänker att ”Fan, vi borde börja testa nya taktiker och nya grejer – för nu står vi bara och stampar på samma ställe”. Vänsterns stora problem i många fall är att man inte kan utveckla sina praktiker och inte vågar testa nya saker. T.ex. RTC – det känns inte som något man ska praktisera år 2009. Det har gjorts sen 90talet och ingenstans har man uppnått ett resultat som varit det man velat nå. Vår rörelse kommer aldrig vinna några marker eller flytta fram vår klass positioner om vi inte vågar utveckla våra praktiker, satsa mer på vissa, lämna andra o.s.v. T.ex. så har man ju börjat droppa blackblock-munderingen i ”snälla folkliga sammanhang” – det är väl en liten bit på vägen? Sen att det alltid kommer ett gäng som ser ut att vara hämtade från ett Youtubeklipp man hittat om man sökt på ”antifa riot g8” är väl en annan femma.

Jag tror inte lösningen är att bygga Partier, för partimodellen är död och urvattnad och mest en rävkoja för karriärister – sen har aldrig en politiker någonsin genomfört någonting som varit, det har bara rivits upp av nästa nisse som får bestämma – eller så infinner sig aldrig reformen övht. Och jag tror inte heller på RTC och meningslöst aktivistande som inte kan ha ett konstruktivt resultat. Vifta med röda fanor, gapa på demonstrationer och håll på – i all ära absolut – men vår klass kommer aldrig någonsin komma någonvart med det här.

Men man ska inte säga att de som var på festen i Rosengård är de enda som gjorde fel – media rapporterade ganska så uppenbart vinklat till viss del.

Ur artikeln:

”Hans vän Ali Finjan instämmer.
–De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt här och vi är glada för att polisen är här, säger han. ”

En Rosengårdsbo som är tacksam för att polisen är på plats?

1) Rent skitsnack av Sydsvenskan? Verkar ju nästan lite väl troligt..
2) Eller så kanske menade han att han är glad att polisen är här och håller koll på reclaimet, så inte det blir massor av bråk eller något – men att Sydsvenskan väljer att få det att låta som att han är glad att polisen ”skyddar” dom.

En annan sak som jag är så jävla trött på när det kommer till vänstern, är det här glorifierandet av förortsvåld – som vissa (långt ifrån alla!) hyser. Man får bånge av att förortskids tänder eld på bilar, kastar stenar på snuten och förstör i sina egna områden. Upplever en slags exotism över det hela kan man säga. Och sen när man försöker göra politik av det, dvs blanda in ”det är borgarnas fel att det är såhär” och sen t.o.m börjar se de som kravallar och attackerar polisen – som potenciella väljare/aktivister/människor man borde suga in i sin egna rörelse – så är man ute på hal is.

Det går inte att blanda sociologi med politik – som någon sa. Det är två helt olika saker, och det som sker i Hisingen i Göteborg, Tensta i Stockholm och i Rosengård – är spontana missnöjesgrejer för att man inte pallar med skiten – ingenting som är urvattnat med en politisk agena och en politisk underton. Jag bor själv i ett s.k. ”problemområde” men jag är glad att det inte är så illa som det är i Tensta och Rosengård – så ungdomarna börjar slå sönder saker och kasta stenar på polisen. När det drivits till den nivån är det katastrof och i akut behov av förändringar – inte glorifierande eller ”Tjena! Vill du börja prenumera på vår tidning?” eller ”Tjena! Vill du gå på möte med oss? Vi gillar inte heller borgarna!” – som gäller.

Röda Malmö skriver en diss mot det här reclaimet, och har rätt i en stor del av sin kritik, men när bloggen skriver såhär så tar jag mig för pannan:

”Nu är det hög tid för dessa revolutionära ungdomar att påbörja en omorientering, ta del av den internationella arbetarrörelsens erfarenheter och istället lägga grunden för en verklig proteströrelse mot borgarsamhället. En rörelse som tar sin utgångspunkt hos de arbetare och vanliga människor som drabbas av högerpolitiken och kapitalismens kris och som bygger på ett demokratiskt deltagande från dessa.”

Som sagt. Gör inte politik av sociologi. Dessa ungdomar är inte per automatik vänsteraktivist-material bara för att dom bor i utsatta områden och ”kravallar mot den onda borgarstaten i allmänhet och polisen i synnerhet”. Ge fan i att försöka suga upp ”utsatta ungdomar” till era respektive organisationer, låt dom söka sig till oss istället. Det är dom som ska komma till oss för dom har upptäckt att vi är ett bra alternativ, inte vi som ska komma till dom och hävda hur bra vi är och att det blir bra om ni blir som oss … ta en prenumeration på vår tidning!

Om jag har missuppfattat vilka dessa ”revolutionära ungdomar” syftas till, så får någon gärna kommentera detta!

Mer om dagen: Sydsvenskan, Motkraft, DN skriver också.

Valuta för pengarna

Att få valuta för pengarna vill vi alla. Till exempel när man betalar nästan hundra spänn för en pizza så vill man ju att den ska smaka gott och man vill bli mätt. Det är att få valuta för pengarna. Eller när man betalar massor av pengar för ett besök på Gröna Lund och inser hur värdelöst och boring det är, det är inte att få valuta för pengarna.

Ingen har missat svininfluensan. Man skriver artiklar om att den sprider sig, tusentals kommer bli sjuka och många kommer dö. Folk blir rädda och vill köpa vaccin. De enda som tycker det här är kul är läkemedelsföretagen som gör supervinster när epedemier och influensor med dödlig utgång ploppar fram. Men det är inte dom jag ska skriva om, utan om den här jävla skitstaten som inte vill betala vaccin åt alla svenskar. Det kommer kosta 270 miljoner kronor. Och det vill inte staten betala. Men skatt vill dom ha, dom håvar in skattepengar och avgifter, och vill ha mer och mer – men vi som betalar skatt, vi får ingen valuta för pengarna inte. Vi betalar mest skatt i hela jävla världen, och vi har ändå dyr tandvård, usel skola, långa köer på sjukhusen och så vidare.

Borgarnas lösningar på det här är att allt ska privatiseras, så slipper man långa köer, dålig vård (eftersom då kommer konkurrensen mellan t.ex. tandläkarmottagningarna fixa kvalitén, genom att de som är sämre försvinner) men vad har privatiseringarna gjort för världen? Se på USA. Alla som haft sin obligatoriska period av USA-hat (det har alla som någon gång kallat sig vänster) har säkert sett Michael Moore’s film om det amerikanska sjukvårdsystemet, Sicko. Dom slängde folk utan sjukhusförsäkring på gatan, människor som sågat av sig flera fingrar men bara hade råd med att sy tillbaka ett av dem. Sen åker ett gäng sjuka amerikaner över till Kuba, som har statlig sjukvård, och får sina mediciner till loppis-priser och den vård dem behöver – utan att betala ett öre.

Nu är inte Kuba Sverige, men Sverige är hundratusen gånger rikare och mer utvecklat än Kuba. Och kan ett litet fattigt land i Latinamerika försörja sin befolkning på det här sättet, kan väl för fan vi det också? Vi kan skicka människor till månen – men inte se till att människor kan få vaccin när den ”stora farliga” influensan kommer till oss?

Samtidigt som staten inte har råd att betala vaccin åt sina egna skattebetalare, så har man råd att pumpa in stålar i EU, till politiker och så vidare, de flesta kan redan den här sagan. Det säger ju en hel del om prioriteringar och förakt mot vanliga människor. De feta grisarna i regeringen, storföretag o.s.v, de med stålar – de har råd med vaccin. Men de som är arbetslösa, jobbar deltid och så vidare – de kommer få riskera att dö som flugor. Det är som sagt skillnad på folk och folk.

När vi ändå talar om valuta för pengar, så kostar ett säsongskort i Stockholm 2.670 kronor! Min morsa frågade tanten i biljettluckan om man fick en egen kupé och kaffe varje resa, om man köpte ett sådant kort. Eller att det kostar 90 spänn tur och retur till stan. Också ett jävla rövarpris.

En annan valuta för pengarna är de här pissoarerna i Stockholm. Ni som känner mig vet hur jävla sur jag blev när dom införde förbud mot offentlig urinering, samtidigt som man inte fixar nya pissoarer. Nu finns det ju pissoarer – men som kostar pengar. Är dom fräscha? Inte det minsta. Betalar jag en tia vill jag minsann ha en fräsch, fin, klorinluktande toalett som spelar popmusik från en liten bandspelare medan jag pissar. Ska jag få en nedpissad, sunkig och vidrig pissoar – såsom de allra flesta faktiskt är – så undrar jag varför jag ens ska behöva betala? Betalar man så vill man ju ha valuta för pengarna…

För övrigt ljög Blondinbella om att hennes blogg var en vinstmaskin. Hah! Där fick du snorunge.

Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Solidaritet, Björn Nilsson skriver Inspirationen sinar, Jinge skriver E-postspam kan vara roligt, Lukas skriver Gör det inte dyrare att åka kollektivt, acidtrunk skriver Gala för Ship to Gaza, Anders_S skriver I gudars skymning

Jag har inte heller råd, men jag löser det ändå

Jag läste på mina kompisars blogg, Vardagspussel, ett inlägg av planekonomen, som handlade i stort om hur han inte kunde få det att gå runt i somras, att han skissade upp en extremt seriös budget på sin dator, och att den sprack efter ett tag. Precis som Planekonomen hade jag inget jobb i sommar, och även jag levde på skatteåterbärgningen samt lite undanstoppade delar av mina gamla CSN-bidrag.

Som det ser ut idag så är det svårt att få jobb och att få ekonomin att gå ihop. Vår valuta suger rent utsagt och våra matpriser är skrämmande. CSN har inte ändrat storleken på studiebidraget i takt med hur ekonomin artar sig, utan man får 1050kr på gymnasiet, trots att priserna, tack vare den härliga fria marknaden, hela tiden ökar. 1050 kr gick att klara sig på utan problem för några år sedan, men som allt annat så förändras tiderna. Det bästa tänkbara vore om bidragsmängden ökade i takt med prisernas ständiga uppgång, annars blir det ju bara en bisarr rundgång man befinner sig i.

Jag var i Danmark förra helgen, och jag kan ju säga att det var en enorm kulturkrock att gå in på pressbyrån och se en hel hylla alkohol. Hemma i Sverige är man van vid att Systembolaget har monopol på all alkoholförsäljning och så bör det ju fortsätta vara. I Danmark tjänar man fruktansvärt bra, och när den svenska kronan sjunker så åker danskarna över bron och shoppar i Sverige. Samtidigt har inte den ekonomiska krisen drabbat Danmark alls på samma sätt, men det kommer. Hemma i Sverige finns det inga jobb. Det är svårt att få en bostad. Det är dyrt att handla. Affärerna i galleriorna stänger ut vanliga arbetarbarn och arbetare, utan är mer eller mindre resarverade för medel och överklassen, de som har råd att dricka en kaffé latte för 40+ kronor. Vi dödliga dricker kaffe hemma hos varandra, eller på punkfiket Kafe 44, just för att ekonomin inte tillåter mer än så.

De senaste månaderna har jag blivit bekant med s.k. ”shoplifting”, om autoreducering, ”automarxa grejjer”, snatta, racka eller vad ni väljer att kalla det. Det som är fint med den här typen av beteenden är att man på ett kortsiktigt sätt tar tillbaka en liten del av makten över sina egna liv. Istället för att låta den fria marknaden styra över mig, göra så jag inte kan köpa min mat och tvingar mig att leva på makaroner fem dagar i veckan, inte ha råd med nya kläder eller kunna ge mina djur anständig mat – så kan jag hitta kryphål att ta tillbaka det jag ser mig ha rätt till. Alla människor har rätt till ordentlig mat, speciellt när vi bor i ett av världens rikaste, välmående land. Vilket inte stämmer någonstans, men vi vill, precis som PR-byråerna och turistindustrin – hålla den fasaden uppe. Fasaden av ett schysst, snällt liberalt Sverige där alla, oavsett härkomst, sexuell läggning eller storlek på plånboken är välkomna. Detta är bullshit på alla sätt som finns. Är du invandrare, bög eller fattig så är du en utsatt grupp och politiker pratar om dig som ett ”problem”. Du lever i det så kallade ”utanförskapet” och du bor i ett ”problemområde” som det så fint kallas.

Jag lärde mig massor av knep och nu kan jag racka det jag inte har råd med. Att överleva längre tider på att snatta käk med mera fungerar inte, det säger jag inte, men en tillfällig lösning. Alla ungdomar i Sverige går igenom den här extremt fattiga perioden, på olika sätt. Vissa lever gott när mamma och pappa betalar käket och förser en med pengar till latté och kläder, men när du börjar plugga/jobba/slutar skolan så inser du hur jävla knapert du faktiskt har det. Vi är inte garanterade ett schysst jobb som skapar vår privatekonomi och lägger den på en stabil nivå, det är en jävla illusion att det är så det blir. När du slutar studenten firar du ju att du kastats in i arbetslösheten, för det mesta. En del är ju lyckligt lottade och har fixat ett jobb. Oftast genom kontakter, för Arbetsförmedlingen kan man ju inte direkt lita på längre.

Men istället för att krypa till socialen och få ditt självförtroende knäckt när din handläggare på AMS säger att det är ditt fel att du inte har ett jobb, och du inte får ha något privatliv eller en privat ekonomi utan att socialen ska få snoka i detta – så går det att stå emot ams/soc-repressionen. Bara för att du inte har pengar till mat så betyder det inte att du automatiskt har förlorat spelet och måste överlämna ansvaret till pappa Staten. Utan du kan fiffla dig ur det här och således slippa de här ångestfyllda mötena på socialkontoret där någon kärring säger åt dig att du inte kan ta hand om dig själv. Lämna socialen till missbrukare, uteliggare och människor som dom egentligen borde hjälpa.

Låt er inte styras av den fria marknaden, har du inte råd med käk – gå in och ta maten bara. Snatta har alla gjort i någon form, och de som förnekar att de någonsin snattat, kan man ju använda det här APB-argumentet ”men du har ju laddat hem musik, det är ju som att snatta” så brukar de flesta bli tysta. Dagens samhälle och ekonomiska system är inte byggt för vanliga människor, vanliga människor ska inte behöva leva i det. Vi kan ju sitta och vänta eller dela flygblad och ha möten tills Kommunismen kommer och vi slipper alla problem som kapitalismen orsakar – men på vägen dit behöver vi käka och ha batterier i våra fjärrkontroller. Att hävda att snatteri är att införa kommunismen i sin egna vardag kan man spekulera och argumentera om i tusentals år, men att säga emot att människor själva kan underlätta för sig genom att missbruka och utnyttja det nuvarande ekonomiska systemet – det kan nog få sätta emot.

Jag själv kommer tillbaka till skolbänken på Komvux nu nästa vecka, jag kommer ha råd att betala elen och min mobilräkning, det jag betalar hemma, sen kommer jag inte ha så jättemycket pengar kvar. Och istället för att ta pengar från sparkonton och behöva använda min undanstoppade buffert till nödvändiga utgifter – så kan jag lösa mina ekonomiska problem ändå. Käka rätt bra mat, ha rätt schyssta kläder, ladda hem min musik och så vidare.

Till er liberaler/andra idioter som läser bloggen: Jag varken dricker, röker eller snusar, så om ni får för er att skriva ”skippa krogen 2 gånger i månaden så spar du massa pengar wöööh” så fungerar det inte.

Mitt råd till dig, Planekonomen, är att försöka bryta ner den här ”Svenska modellen” i ditt huvud, som håller dig ifrån att ta maten från hyllan och stoppa ner den i ryggsäcken, genom att gradvis bepröva snattandet. Ungefär som med alla slags fobier och rädslor, så kan man bara bli av med dom om man konfronterar dem. Ingen människa, allra minst du, ska behöva leva på svältgränsen och käka nudlar (det är inte mat!) och känna dig som en fattig råtta. Den privata ägandarätten och den fria marknaden respekterar inte dig, Planekonomen, och dina behov. Du har ingen anledning att respektera och följa någon av dem. Och vi kan inte införa Kommunismen i eftermiddag eller imorgon, men på vägen dit kan vi alltid jävlas lite tillbaka, precis som äganderätten och liberalismen jävlats med oss sen urminnes tider.

Lite andra bra texter om socialen och hur du kan komma förbi och utnyttja och blåsa dom: Din guide till socialen, Men vad händer sen då?, Arbetsfri och glad.

Min andra kompis, Foreverunited, skrev om varför man blir kommunist. Det blir man för att äganderätten håller ifrån en fina kläder. Det finns ingen anledning att titta på kläder man vill ha, samla ihop pengar och ta lån o.s.v. för att kunna köpa dessa, när tillverkningspriset är extremt lågt, tills man syr på märket tröjan ska representera, och därmed kan höja priset på varan till absurda nivåer – utan istället kan man bara plocka skiten och gå. Se, nu fick in jag lite tonårs-anti-kommersialism (jag tror att alla har genomgått den här fasen någon gång..)

Nu blev det ett längre inlägg än jag hade tänkt mig. Jag har haft en bra sommar, tagit det väldigt lungt och inte gjort så mycket – just the way i like it. Och snart nalkas hösten, och allt som hör där till.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tobissons – en göteborgsk variant på fastighetsklippare, Jinge skriver Kell Albin Abrahamsson – Illusionisten, jesper skriver Feminism som en hjältinna, planekonomen skriver Det finns inga gratis luncher, Björn Nilsson skriver Varningstext för läroböcker i nationalekonomi, H Palm skriver Hiroshima … Nagasaki … 64 år i skuggan av svampmolnet.

Kanske dags att ta lite ansvar..?

Jag har följt flera artiklar om familjen som brändes ihjäl i Rinkeby, en fruktansvärd tragedi. Ser hellre att kungafamiljen eller familjen Wallenberg bränns till döds, än en vanlig familj i en svensk förort.

Familjebostäder kände till felet. Men gjorde ingenting. Ett alldeles för vanligt problem nuförtiden, att man vet om saker men skiter i att åtgärda dem – för det kostar pengar. Man vill gärna ha pengar av de som bor i lägenheterna, men man kan inte garantera dem den minsta jävla säkerhet eller service. Jag bor i ett hus som är byggt av delar från höghusen i Jordbro, hur underklassigt är inte det liksom? Byggt på rester av ett miljonprogram.. grattis. Vi har extremt mycket fuktskador i huset, vilket har gjort att vi har enorma skadedjursproblem i form av spindlar och silverfiskar, och värst är det när det regnat på sommaren. Då tittar tvestjärtarna fram. Min mamma är ensamstående och betalar själv tio tusen kronor i hyra, förutom detta så betalar hon elräkningen, mat och annat helt själv. Och hon har tre barn. Inte rättvist någonstans. Och hyresvärden vi har, vägrar att sänka vår hyra. Så nu har min morsa bestämt sig för att ta ett lån och flytta härifrån så fort det bara går. När vi flyttade hit var hyran på kanske.. fem tusen tror jag, men den har ökat ständigt sen dess. Sen gick pappa bort och då försvann en hel månadslön, och mycket förändrades. Ingenting till det positiva, dock.

Men det är inte alla som får ta lån, de som tjänar för lite eller lever på soc. Så dem måste leva i fallfärdiga jävla ruckel, och då och då händer det olyckor och då och då dör någon. Samtidigt sitter övergödda överklasskräk och mår prima i sina stora villor i sina egna ghetton. Djursholm, Vaxholm och så vidare. Det är bara här ute det skiter sig och blir kravaller, folk som bränns inne och så vidare. Och det beror inte på att vi är mindre intelligenta eller ”måste” bo här – utan för att vi inte har något val, och för att resten av samhället skiter i många av oss. Och pratar om att vi bor i ”problemområden”, när det är dem som bidragit till att ”problemen” skapats här. Ökade klassklyftor = mer problem. Tåls att upprepas gång på gång på gång. Det är inte de kravallande ungdomarna i Rosengård det är fel på. Det är fel på snutens inställning och på alla politiker som inte vill ta i problemet på allvar.

Regeringen tog ett beslut, inte att bygga massor av nya bostäder eller rusta upp miljonprogrammen, och åtgärda felen som t.o.m Familjebostäder visste om. Nej, man ska få brandinformation på flera språk! Ja! Precis där felet sitter.

Och samtidigt som tusentals sörjer denna tragiska händelse så kommer världen snurra på som vanligt. Det kommer ske nya liknande katastrofer. Vi kommer att få nya krokodiltårar av politiker och lagar som inte hjälper ett skit. För det är inte i brandinformations-dekalen problemet sitter. Utan i hela systemet.

Vila i frid.

Pissmedia om händelsen: DN1, DN2, DN3

Arbetarna på Lagena har fått ut lite av den bortfallna lönen och kampen mot företaget fortsätter.

Tack för ingenting har skrivit ett bra inlägg om många ungas situation idag, som är väldigt läsvärt!

Från Konfliktportalen.se: salkavalka skriver SANDMANNEN, Anders_S skriver Flyktingläger i Irak stormat av irakiska armén, Jinge skriver Falkvinge riskerar riksdagsplatsen?, Kaj Raving skriver Försöker alliansen mörka arbetslösheten?, Johan Frick skriver Ett avskyvärt mellanting