Ett sekel av Syndikalism

juni 7, 2012

Två år försenad, men nu är den här. SACs hundraårsbok. Inom rörelsen har det tisslats och tasslats om boken. En bok som ska vara en ersättare för husbibeln man ärvt fram tills nu, en bok med papper så fint så inte ens Jesus vill torka sig i röven med det. En bok med ett innehåll, färgsprakande och nedskrivet om en rörelse som många inte vill se storheten i. Den svenska syndikalismen är mer än rallare på 30-talet och papperslösa arbetare i Stockholm på 2000-talet. Det är mer än hårda blockader som poliser upplöser med våld, om maffia-anklagelser och förföljelse av näringsliv, socialdemokrati och arbetsgivare som gjort väldigt mycket för att hålla oss så långt borta som möjligt. Det är en berättelse, eller snarare, en samling berättelser, om en rörelse som aldrig varit i majoritet, aldrig kunnat utmana makten i ett större perspektiv, alltid varit ”den konstiga lillbrorsan” till LO. Men det är vår rörelse, och det vi åstakommit de här hundra åren, ja, det vill jag skriva Vi över. För vi som är aktiva inom olika instanser och nivåer i SAC idag, om det är så att vi bygger driftsektioner, värvar medlemmar, är med i studiekommittér, går på möten, går på flygbladsutdelningar eller bara visar oss på första maj, så är vi fortfarande en del av den rörelse som fanns 1910 och det är i deras spår vi vandrar idag.

Vi har en historia att vara stolta över. Vi står för flest stridsåtgärder på svensk arbetsmarknad, och det inte för att vi är skogstokiga dödskommunister från helvetet, eller att LS:en tävlar med varandra i vem som kan konflikta mest, utan för att vi faktiskt är villiga att gå jävligt långt för våra medlemmars skull. För det är ju det det handlar om i slutändan. Facken är verktygen som är livsviktiga under kapitalismen för att kunna ha en stark motpart gentemot arbetsköparna. Skitsamma om vi är medlemmar i stridbara LO-facksklubbar eller i SACs sektioner, vi måste hålla oss till facken. Det är det sista hoppet den arbetande människan har gentemot arbetsköparsidan.

SACs hundraårsbok går inte att recensera egentligen. Det är en massiv bok med många röster från olika tidsåldrar med olika förutsättningar. Det är historier om syndikalisternas inte helt oviktiga insats och spelroll under Ådalen 1931, det är om Sveriges längsta lockout som varade i sju (!) år, om brödkravaller och kampen för migrantarbetare på 2000-talet.

Boken är stor, och har en hård pärm, omslaget är sotsvart kombinerat med blodrött, utan texter, ingen rubrik. De två färgerna kombinerade med varandra får tala sitt språk. Här kommer boken om SAC Syndikalisterna.  Jag har ett obrutet medlemsskap i LS sen 2009, inte alls mycket, jämfört med de kamrater som har ett obrutet sen 80-talet. Det är ändå rätt lång tid. Det är svårt att vara Syndikalist. Det har det alltid varit. Det beror på att normaliteten har varit att vara medlem i något ”vanligt lite sämre snällare mesigare” fack. Eller inte alls. Syndikalister för tankarna antagligen till en maffialiknande verksamhet utanför Berns i Stockholm, eller till någonting som fanns förut. Men så är inte fallet.

Boken går att läsa genom att fördjupa sig i en eller annan text. Den går att använda som ett komplement till Fackliga Fribrytare, som är att erkänna som vår organisatoriska historieskrivning. Den går att läsa i propagandistiskt syfte, och den går att läsa för att det är en bra bok med många infallsvinklar. En del kunde man dock kapa bort, korta ner eller begränsa dess utrymme, medan andra går inte att tröttna på.

Köp den. Beställ från info snabel-a sac.se. är du medlem kostar den 150 kronor. Och om du inte är det så är frågan varför du inte är det.

Gå med i Sveriges stridbaraste fackförening.

Annonser

Återvunnet material: Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

april 18, 2012

Denna text skrevs på Ockupationsscenen när det efterlyftes en konstruktiv debatt om husockupationerna och den rörelse som blossade upp åren 2008-2009, och som sen avtog. Nu nyligen har ju sjukstugan i Dorotea ockuperats och även den i Åsele. Magasinet i Nyköping fick starta verksamheter efter att ha ockuperats och vunnit. Men utöver det är det intet mycket att säga. Nedan följer iallafall en text jag skrev efter ockupationen av Västbodaskolan, med lite lärdomar och annat som säkert är intressant.

Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

Att ockupera ett hus är inte det svåraste. Det är bara att bryta upp ett lås eller klättra in genom ett fönster, sen sätter man igång med aktiviteter och påbörjar själva ockupationen. Det enda som krävs är ett par kompisar, många timmars arbete, förarbete och taktiker samt strategier. Det här är någonting vår rörelse klarat av att bemästra utan problem, vi har lärt oss av tidigare ockupationer, och risken att ett nytt Linköping[1] kommer upprepas är inte så speciellt stor idag. Kort och gott så har ockupantrörelsen ”vuxit upp”. Att bedriva en ockupation är att bedriva en politisk kamp. Man ockuperar ett gammalt hus som är obebott just för att manifestera mot bostadsbristen och då använder man ett hus som står tomt och som likaväl kunde användas av ungdomar som bostäder/aktivitetshus i, för att markera detta. Eller så ockuperar man sin fabrik för att man vägrar gå med på att man varslats. Men för att kunna ockupera så krävs det en hel del opinionsarbeten och en hel del arbete runtom själva ockupationen. För utan allmänhetens stöd har du missat en viktig del av att ockupera.

När vi gick in i Västbodaskolan på morgonen den 28e augusti så hade vi en stor fin skola att städa upp. Genast satte vi igång med att sopa ihop glaskross, öppna upp och kolla var alla gångar ledde. Skolan var för stor för att användas av oss under en helg, så vi ”spärrade av” stora delar av skolan. Möbler kom på eftermiddagen från det nyligen nedlagda Cafe Edenborg, och vi kunde ganska fort upprätta caféverksamhet med mackor, kaffe, kakor och tidningar. Bord och stolar, fåtöljer och sällskapsspel. Ganska snabbt började ungdomar som tidigare gått i skolan, eller som bara var nyfikna att dyka upp. Vi fick igång mängder av lekande barn, barn som lekte med vår uppsatta grafittivägg (vad vore en ockupation utan en sådan?) deras storesyskon och föräldrar kom förbi och tittade runt i sin gamla skola, som kommunen lagt ner trots enorma protester och ett brett engagemang bland lokalborna för att få bevara den. Det fanns kärlek i huset på många sätt. Vi hade el, så mat var inget problem att laga, men rinnande vatten saknades så vi fick lösa det med stora dunkar som vi fyllde på på macken som låg i närheten. Det var en hel del pyssel, springanden och fixande. Men det var lärande på flera sätt. Som organisation så svetsades vi nog ihop mer, vi var beroende av varandras arbetsinsatser för att det skulle fungera – och det gjorde det, just för att vi är ett gäng som klarar mycket bara vi verkligen vill.

Vi arrangerade en spelning, filmvisningar, ett disco, vi lät barnen klottra på klotterväggen, spela fotboll (där vi fick jättemycket stryk går det rykten om!) vi satte upp en vägg där barnen kunde fylla i vad dem skulle vilja göra med Västbodaskolan om den skulle tas i bruk i någon form. Förslag som ”fritids” och ”kvarterslokal” varvades med mindre seriösa som ”stor frys” och liknande. Vi hade mycket diskussioner i vårt kafé som vi klämkäckt döpte till Cafe Edenborg 2.0, just för att större delen av inredningen kom från det nyligen nedlagda Edenborg.

Men någonting vi inte gjorde helt rätt, som vi borde lagt ner mer vikt på – var arbetet utåt. Vi delade ut lite flygblad på tok för sent, satte upp lite affischer i närheten, och resultatet av det här arbetet var att vi inte kom ut så speciellt mycket, men det fanns ju tillräckligt med saker att göra på plats. En lärdom vi ska ha med oss i fortsättningen, att dela upp arbetet mycket mer effektivt och se till att alla delar av ockupationen (informationsspridning, matlagning, städning, vaktpass m.m.) fördelas jämnt, så inte ett gäng gör tjugo saker, och ett annat gäng ingenting nästan. När vi vill aktivera oss i en konflikt ingen av oss berörs av (rätt få av oss bor i Farsta, de flesta av oss bor i förorter runtomkring) så måste vi vara redo att arbeta en längre tid och ta vidare kampen, speciellt nu när ockupationen var tidsbestämd – en helg enbart.

Vi pratade en del med nattvandrarna och föräldrarna, som var uteslutande positiva till vår ockupation, om att följa upp ockupationen med nya aktioner, kanske ockupera skolan på nytt vid ett senare tillfälle, dela flygblad och andra saker. Vi snackade även mycket om att dra ihop till ett offentligt möte kort efter ockupationen när frågan ändå var på agendan och allmänheten i Farsta blivit varse om att skolan ockuperats, kort och gott – hålla liv i skutan. Vi tänkte med det här offentliga mötet att vi skulle prata med de som bor i området – hur dem vill gå vidare, om dom vill ha hjälp att ockupera skolan själva eller om dom vill börja organisera någonting kring skolan (en lobbygrupp, t.ex.) dela flygblad eller börja med offentliga möten om skolan och om kommunens nedskärningar. Ja, vi ville så ett frö till motstånd helt enkelt. Det här stadsdelsmotståndet vi alla eftersträvar att skapa och vara en del av. Men som det såg ut nu så kom vi från ingenstans, ockuperade skolan en helg, lovade att följa upp – och sedan lade ner projektet. Å andra sidan är SUF Stockholm en ganska upptagen klubb, vi har mängder med aktiviteter och projekt som vi är engagerade i, och för närvarande är vi så många så vi inte kan ha kvar SUF Stockholm – utan har börjat planera att dela upp klubben. Det borde å andra sidan vara en perfekt grogrund – att det finns människor som vill fortsätta engagera sig i Västboda och vill ta tag i steget att gå vidare, men något sådant har vi inte gjort.

Vad jag vill säga med det här är inte att vi gjorde fel – tvärtom så gjorde vi en bra ockupation. Vi drog åt oss mängder med människor utanför träsket, fick lovord i insändare i tidningar, vi gjorde bra ifrån oss i media och vi undvek onödiga konfrontationer med polisen. Det resulterade i en lugn och trevlig ockupation, en helt öppen där alla, gammal som ung, aktivist som icke-aktivist kunde delta och vara en del i vårt projekt.

En ockupation får inte sluta bara för att man blir vräkt ur huset eller lämnar huset frivilligt, vi måste våga fortsätta arbeta och våga satsa på att lägga ner med tid kring konflikten som det rör sig om. Idag kämpar iofs de flesta organisationerna på vår sida av politiken för att det ska byggas mer hyresrätter och skapas fler jobb, så det sköter sig ju ganska bra. Men en ockupation som den av Västbodaskolan kräver mer ansvar kring, ett ansvar som vi inte tog fullt ut. Vi riktade in oss mycket till media och det är bra att vi vågar använda de borgerliga instrumenten och använder dem till vår fördel (för det är ju faktiskt fler som ser på TV4 än läser på Motkraft.net) och använda dem rätt – men vi borde ha riktat in oss på de som vi vill beröra, de vars kämparglöd vi vill väcka – Farstaborna. För dom var vi nog ett soft gäng som kom och blåste liv i en kamp dem inledde, men sedan försvann vi och elden blåstes ut med den.

Vi är inga proffs som skall komma tillbaka och hjälpa de stackars Farsta-borna att kämpa, det har dem visat gott och väl att dem kan utan vår inblandning – utan vi borde däremot ha varit de som satte ner foten och arrangerade ett öppet möte där Farstabor får träffa varandra och utbyta erfarenheter och diskutera hur man skall gå vidare, för ofta finns ju viljan att förändra – men det är ofta det inte blir någonting just för att ingen vågar gå vidare. Man talar om ”mm, man borde ju göra nåt..” men så blir det inget med det! Det är här ockupantrörelsen kan hjälpa till, från att vara en typisk vänstergrej så kan vi öppna upp, skapa plattformar och forum för människor som inte är med i vår rörelse, att våga ta till aktion för sin sak. Se på de som ockuperar borta i Aspudden, de har använt vårat kampverktyg för sin sak, och det glädjer mig att det är så. Det behövs fler Aspudden, där ”vanliga” människor utan engagemang i den autonoma eller ockupant-rörelsen tar till ton och genom det legitimerar vår verksamhet på köpet. Vi behöver fler Västbodaskolan för att skapa grogrund för fler kamper, men vi behöver fler Aspudden för att fortsätta hålla igång tills det tar slut. Ockupationen ute i Västbodaskolan gav oss mycket erfarenheter, tidigare hade SUF Stockholm enbart ockuperat valstugor ute i valrörelsen 2006, och det är ju inte riktigt samma sak som att ockupera en skola som väcker många känslor för dem som bor där ute. Om vi ockuperar någonting mer får framtiden utvisa, men viljan, intresset och lusten finns garanterat hos oss. Men då får vi komma ihåg att om vi ockuperar någonting många har kämpat för – så får vi vara redo att vara med och kämpa för det efter att ockupationen avslutats.

En annan sak som vi gjorde, som fler borde använda – var att lämna aktivist-mentaliteten hemma. Hade det inte varit för att vi sprayade svenskaflaggan-vimplarna svarta och satte på en röd cirkel så hade nog ingen någonsin vetat att det var en SUF-ockupation. Vi använde inte ens ockupationstecknet. Våra banderoller manade inte till kamp utan gjorde reklam för gratis filmvisning, café och liknande. Utanför skolan stod en lapp med texten ”Nya Västbodaskolan” uppe, vi hade tagit av balaclavorna och lämnat slangbellorna hemma. Kort och gott så var det ett väldigt harmlöst och relativt opolitiskt projekt. Och det gjorde även svårt för polisen att vidta åtgärder mot oss. Vi uppträdde hövligt, inte hotfullt, vi hade en bestämd tidsplan och vi var helt öppna med vad vi skulle använda lokalerna till. Det kom förbi en polisbil och bad oss lämna skolan men vi vägrade, inte mer än så. Hör till historien att samtidigt som vi hade vår ockupation så ockuperades det i Liljeholmen. En ockupation med en helt annan inriktning – som senare skulle visa sig vara minst lika harmlös som våran. Att bemöta med öppenhet, prata med allmänheten och inte börja sula sten det första man gör när farbror blå kommer tror jag bäddar upp för en större legitimitet att ockupera, för det är ju olagligt att ta ett hus – men precis som med bankrån kan man klara sig bra – om man sköter det snyggt.

Vi använde oss samtidigt av internet, och då i en större utsträckning än enbart motkraft, ockupantscenen.se och suf.cc, utan vi använde oss av twitter som är populärt nuförtiden, och vi använde oss av facebook för att sprida ockupationen. Sen hurvida det påverkade det slutgiltliga resultatet låter jag vara osagt.

[1] Med ett nytt Linköping så syftar jag på ockupationen i Linköping, där ungdomar som kom från gruppen ”Revolutionära Socialister” ockuperade ett hus som skulle omvandlas till bostadsrätter, och krävde att ett ”Ungdomens hus” skulle bildas, polisen gick väldigt hårt till mot ockupanterna, som svarade med att kasta sten och molotov cocktails med mera. Polisen lyckades storma det ockuperade huset och gripa aktivisterna.


Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i

augusti 23, 2010

Textraden som är rubrik för detta inlägg kan tyckas vara skrivet på fyllan. Men det är det inte, det är en rad ur ”Fredmans Epistel no: 1” av C Michael Bellman. Flera av hans epistlar som vi lyssnar på när dem tolkas av bl.a Fred Åkerström eller för all del Cornelis Vreeswijk handlar ju om hur livet var på 1700-talet. Där inräknas stora mängder alkohol och social utslagning. Ulla Winblad var ju prostituerad och Bellman och hans gäng verkar ju ha varit en föregångare till alkisgänget som super i parker och gapar på småbarn, ni vet det där gänget som finns i varje mellanstor förort med ett eget Systembolag.

Ett ting som lockat många människor i många åldrar och som byggt många olika relationer är ju just alkoholen. Behovet att hälla i sig ett gift, för det är ju faktiskt, för att sätta kroppen, sinnen och nervsystem ur balans, för att sedan kunna utvidga sin egna prestation (man vågar mer, man vågar göra saker man normalt sett skulle undvika att göra eller inte våga göra) resultatet har varit positivt för många, man blir en socialare människa, man vågar prata med nya människor, man vågar säga saker till människor i fullt förtroende, gemenskaper svetsas vid.. ja, visst, men sen kommer ju alla nackdelar, som innefattar allt ifrån att man säger alldeles för mycket och gör bort sig, till att våldsamheter, ”onödiga fyllebråk” och liknande tar vid.

Alkoholintaget är ett gammalt påfund, ingenting som ökat nu under 2000-talet, utan det har sett likadant ut hela tiden. Eller, innan vi skaffade ett alkoholmonopol så såg det ju faktiskt mycket värre ut. Män söp som svin varje dag, då drack man inte rosé för att bli lite salongsberusad på förfest, utan då söp man som svin kort och gott. För att glömma vardagen, för att slippa tänka på arbetet, för att kunna stå ut med sig själv. Detta är ju även ett beteende som finns kvar, överallt, och är framförallt vanligt i – ja justja, där arbetarklassen oftast bor. I förorten. Vanligt var det förut också, att man tog betalt i alkohol. Istället för att arbetsgivarna skulle behöva betala ut en lön varje dag (på den här tiden var dagarbete mycket vanligt förekommande, i alla främst storstäderna) så man gav de som arbetade en flaska sprit att lattja med framåt dagens slut. Spriten var billig, hade ingen beskattning eller någon kontroll, fanns överallt – och framförallt tog den kål på vår klass.
Man hade faktiskt försökt ta itu med alkoholmissbruket i vårat land, Gustav III införde ett tidigt monopol på alkoholtillverkning, som sedan ändrades i början av 1800-talet så att visa jordbrukare kunde ägna sig åt s.k. ”husbehovsbränning”. Monopolet upplöstes 1810 och masskonsumsionen av brännvin tog igång på allvar, speciellt under industrialiseringen, då mer arbeten skapades, tyngre arbeten som krävde ”avkoppling” efter arbetsdagen. En människa tål ju inte hur mycket som helst utan slås ut ganska hårt av en snabb samhällsomvandling/utveckling, det är någonting som inte är speciellt för att alkoholdrickandet ökade i samband med alkoholmonopolets avskaffande, utan gäller det allra mesta faktiskt.

Men faktiskt så söp arbetarklassen ihjäl sig nästan. Man orkade inte protestera, man sket i att protestera och framförallt så var man för full för att protestera. En passiv arbetarklass gör inte revolution. En passiv arbetarklass reser sig inte. En passiv arbetarklass skiter fullständigt i vad som händer. Dem vill jobba, få pengar för dagen, och kunna supa. I denna veva tog nykterhetsrörelsen vid. Mycket av produktionen för att framställa mat (potatis och säd) hamnade neråt i prioteringslistan, för att man satsade på att tillverka öl och brännvin, eftersom det kunde man tjäna mer på. Varför sälja potatis till hushåll, när man kan sälja alkohol till en grovt alkoholiserad befolkning, med utbredd alkoholism? Man ser ju marknaden ganska tydligt, var stora vinster går att skapa så att säga.
Den tidigaste nykterhetsorganisationen i Sverige, Svenska nykterhetssällskapet, hade upptåt 100.000 medlemmar när det gick som bäst, och man bakade in en hel del kristen moralism (vilket var tidstypiskt, helt klart) någonting som finns kvar i nykterhetsrörelsen på olika håll i landet, inte allt för sällan har Anonyma Alkoholister stora kristna inslag i sin verksamhet, och håller till i kyrkor eller lokaler som på något sätt disponeras av den kristna rörelsen.

Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans omkring sex procent av befolkningen 1910. Nykterhetsrörelsen var en folkrörelse och erbjöd många gånger sina medlemmar breda möjligheter till aktiviteter inom föreningen. Den blev också för många en skola i demokrati, eftersom att arbetare här gavs möjlighet att lära sig demokrati som arbetssätt och dessutom fick driva sina egna frågor. Det huvudsakliga arbetet gick dock ut på att helt förbjuda så kallade rusdrycker. De ansågs splittra familjelivet och därmed gå i konflikt med den kristna idén om en kärnfamilj som alla hade olika roller s.a.s.
Så det var en riktig folkrörelse på många sätt. Förutom möten där strategiska saker diskuterades, då den ständiga frågan var hur man skulle ”utrota” brännvinet i Sverige, så fördes även många andra saker, såsom sociala aktiviteter där hela familjer kunde delta. Nykterhetsföreningar arrangerade stora pickningar på somrarna där barnfamiljer kunde närvara, man umgicks och kunde göra det utan brännvinet, man arrangerade aktiviteter för barn och för vuxna, och för många fick man lära sig hur demokrati fungerande och hur samhället var uppbygt, man kan säga att nykterhetsrörelsen bidrog till en stor del av folkbildningen i landet. Många lokala nykterhetsgrupper ansvarade även för hjälp med läsning och skrivning, två saker vi tar för givet att skolan ska göra idag, men på den här tiden hade inte alla barn möjlighet att gå i skolan, och många vuxna missade. De som var bildade hjälpte t.ex många att skriva brev till släktingar i USA, dit många svenskar flydde när det gick som allra sämst för landet under 1800-talet, bara för att ta ett exempel.

Rörelsen växte sig stor i Norrland och Småland och där verkade den, i storstäderna fanns den inte riktigt på samma sätt, och etablerade sig aldrig på riktigt. Den politiska nykterhetsrörelsen växte också fram, som ansåg att kristna värderingar inte hörde hemma i alkoholpolitik, en del hävdade också att det var viktigt att arbetarklassen inte söp ihjäl sig eftersom då kunde vi inte enas, och en splittrad, nedsupen, nedgången, outbildad och passiv arbetarklass tjänar bara borgarklassen på. Denna åsikt var mycket kontroversiell när den kom i slutet på 1800-talet, men idag så skulle de allra flesta nicka med.

En folkomröstning år 1922 ”Folkomröstningen om rusdrycksförbud” lyckades inte förbjuda brännvinet, men 49% av svenskarna, en majoritet kvinnor, tog avstånd ifrån superiet. Eftersom det var en så pass stor mängd människor som var emot rusdryckerna, så beslöt sig regeringen att inte förbjuda dem övht, dvs inte utrota dem, men att tillverkning av berusmedel blev totalt förbjudet. Starköl och starkcider, som var de vanligaste dryckerna, blev därför stoppat att tillverkas i Sverige.

Vad som är intressant var att det inte var betalda ombudsmän eller präster som utgjorde nykterhetsrörelsens grund, trots att rörelsen i mångt och mycket var kristen. Nej nej, själva arbetet med att ordna upp nykterhetsgrupper, aktiviteter m.m. stod många helt vanliga arbetare för. Visst, kristendomen var väldigt utbredd och djupt rotad hos många tusentals människor från arbetarklassen, men socialismen trängde sig in allt mer och mer i nykterhetsrörelsen och under tidiga 1900-talet fanns det socialister i mångt och mycket i nykterhetsrörelsen. Inte för att verka för att alla nykterhetsrörelser skulle gå upp i någon läskig international eller börja sponsra någon kommunistisk geurillagrupp, nej, för att man inte skulle se alkoholmissbruken som något individuellt och ”blir du frisk så blir du det med jesu kraft” utan för att vi MÅSTE kunna hålla oss nyktra, annars kommer vi gå under som samhällsklass och därmed ge borgarklassen all makt att styra över våra liv. Återigen: En nedsupen, passiv och splittrad arbetarrörelse kör överklassen över med en jävla ångvält. Därför behövdes nykterhetsrörelsen, för att kunna få igång ordning och disciplin hos vanliga människor. Det handlade alltså om folkbildning. Sen var det viktigt att man organiserade sig.
Sen fick vi alkoholmonopolet och endast Systembolaget fick sälja brännvin. Och så har det varit sen dess. Men det finns ju en baksida av det myntet också. Regeringen fattade ju på den här tiden då monopolet skaffades att ”Svenskarna verkar ju älska rusdryckerna!” och tog monopol på att få sälja. Men man fick ju inte göra vinst på att sälja alkohol, så det blev ju skatt istället. När man köpte alkoholen betalade man ju även skatt för den (det är därför vodkan är skitbillig i Ryssland men svindyr här, om ni undrar!) och därmed drog staten in pengar på att sälja någonting man var ensamma om att sälja på. Cash för daddy state och kontrollerad alkoholförsäljning.

Nykterhetsrörelsen finns kvar idag, men för en tynad verksamhet, ”Dont drink and drive” och liknande kampanjer känner väl de flesta igen ifrån gymnasiet, och vi känner ju alla igen ”Spola kröken”-kampanjen, det förs ju fortfarande, men inte mycket mer längre.  När vi trädde in i EU så reglerades hur mycket alkohol man fick ta med in till Sverige, så att vi inte skulle åka över till Tyskland för att köpa hem absurda mängder alkohol tillbaka till Sverige. Dock så ville EU också att vi skulle upplösa ett av våra monopol och då rök statliga Vin & sprit. Kvar är systembolagets monopol, som finns ute i Jordbro, och heter Lagena.

Nu fick ni lite historia. Nu ska vi prata allvar.
Idag är superiet ganska utbrett inom vår rörelse, när jag pratar om vår rörelse så menar jag de organisationer som utgör den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Mycket av våra aktiviteter finansieras med stödfest-pengar, det är bra att gemensamt samla in pengar för gemensamma projekt, eller för att stötta en viss  grupp som har ett visst projekt och behöver pengar. Men att det ska krävas att vi super skallen i bitar tycker jag är fruktansvärt tråkigt, och det banar väg för att vi ska vara tillbaka på ruta ett i historien, tillbaka till superiet som skapar en splittrad, nedsupen och passiv rörelse. För det är ju faktiskt inte revolutionärt att supa, oavsett om man super på ett kommersiellt ställe som drivs i vinstsyfte, eller om man super på en stödfest.

Ett annat problem är också att ett kollektiv lätt splittras. Det finns ju de som inte dricker, eller de som inte vill dricka varje gång. Precis som när man ska styra upp en filmkväll. Alla kan sällan samma dag, ofta har man andra planer, inte lust eller måste jobba, för att nämna några få. På krogen är det, som jag skrev i början, ett ypperligt tillfälle då man under lite lättare och trevligare former får snacka i lugn och ro, nya vänskaper skapas, nya relationer skapas, men då exkluderas ju de som inte vill gå på krogen av olika anledningar. Resultatet blir alltså att ett ”gäng” bildas och ett annat gäng står utanför gemenskapen. Och om man löser det genom att dra med dem på krogen så anser jag att man har nått en absurd organisatorisk problematik.

I flera organisationer har dessa tendenser uppstått och man har kunnat se att det lätt varit så, de som dricker ihop håller oftast ihop, peppar varandra och backar upp varandra, detta är ju det positiva resultatet av att man skapat en gemenskap. Att man håller ihop. Problemet är ju den att det skapats på ett ställe som inte alla kan inkluderas i, utan de som exklueras står ju där som fån och ibland känner dem sig inte som en ”del” av gänget. Detta problem är ju någonting som är väldigt lätt att råda bot på – gör saker ihop nyktra. Filmkväll är ett exempel. Det finns mängder av bra saker man kommer på när man lagar mat tillsammans, går promenader tillsammans, har ”aktivitetsdagar” tillsammans. Inför första maj när man målar banderoll, lyssnar på musik, skojar med varandra – är bland det bästa jag vet med den organisation jag är med i. För då är alla där, nyktra och det är ett bra tillfälle för nya medlemmar att känna att man är en del i någonting och att ens insats spelar roll. Om man kan anpassa situationen (t.ex byta ut banderollmålning mot en stor matlagningsträff exempelvis) så har man kommit långt. För att kunna finna en gemenskap, så måste man kunna arbeta som grupp. Och för att kunna arbeta som grupp, så måste man göra saker där alla är delaktiga. Ett litet exempel: Golf är inte kollektivt. Då är det din individuella insats som spelar roll – för dig. Fotboll är kollektivt. För då spelar man i lag och måste lära sig lita på varandra, arbeta ihop trots att man inte är blodsbröder sen barnsben o.s.v. Kort och gott: Kollektiva aktiviteter skapar en gemenskap, svetsar ihop en grupp och gör att politiskt arbete underlättas och kan förverkligas. Man kan inte arbeta som en organisation om man inte kan jobba i lag, och då återfaller vi till det här jag skrivit om tidigare, ”en passiv, _splittrad_, nedsupen arbetarklass gör ingen revolution”
Jag hävdar inte att människor måste sluta dricka, dricka är upp till var och en om man vill göra, det är ingenting som jag eller någon annan egentligen ska kontrollera åt någon annan (såvida inte en person löper en risk för alkoholism och måste ha hjälp att inte falla i det, men det är en annan sak…) sup för all del! Men se till att inte det resulterar i att kollektiv splittras, att man inte kan känna en samhörighet eller en gemenskap – det är då problemen uppstår.

Arbetarrörelsen kunde agera ordentligt under tidiga 1900-talet, när allt från barnbidrag, semesterersättning, åtta timmars arbetsdag m.m. infördes, och då mycket för att man hade övervunnit det som sått splittring och passivitet – och istället arbetat för att skapa en progressiv rörelse. Det är den här rörelsen vi måste leta oss tillbaka till om vi ska ha en chans att vinna i framtiden.
Jag är själv nykterist. Det är inget val jag har gjort på ”senare dar” utan jag har aldrig rört flaskan, i hela mitt liv. Dels pga. privata orsaker och dels för att jag tycker det skadar politisk aktivism fruktansvärt mycket, när folk är mer ”på” att dricka öl än att gå på aktiviteter som ens egna organisation arrangerar och behöver allas gemensamma styrka och kapacitet för att genomföra. T.ex ett enskilt medlemsmöte är ju ingenting blir arg över att folk skippar för att dem ska dricka, men en aktion, ett torgmöte, en flygbladsutdelning m.m. tycker jag är tristare att folk struntar i att delta på, för att man hellre dricker.

För mig är nykterism och sunda alkoholvanor ingenting som ska läggas på individnivå. Det finns ingen poäng med att vara någon slags besserwisser som sitter och säger att ”ja, jag dricker ju inte, jag är så duktig jag får allting gjort och har pengarna kvar i slutet på månaden”, utan det är någonting som måste föras in som en del i vår rörelse och i vår kamp – det fungerar inte att människor inte kan hantera sitt drickande och dricker för mycket så övrig aktivitet skadas. Men det är ingenting man ska klandra privatpersoner för, det är så samhället ser ut. Man super för att slippa se skiten, man går inte på ett SUF-möte. Det gör en ännu mer deprimerad (inte att vara SUF-are, men att behöva bli påmind ännu mer om allt som är fel i världen) då måste man börja presentera alternativ. Jag minns flera trevliga aktiviteter jag gått på, och som folk som i vanliga fall hellre dricker på lördagskvällen än går på ett trist möte var med på. Alla hade trevligt, på lika villkor. Mycket vettigt sades och många bra resultat uppnåddes. Man kan inte fastna vid att alkoholdrickande bara är någonting individuellt, det är det ju visst i den mån att det är ju jag som dricker ölen, inte någon annan, men att det är ett symptom på någonting större. Någonting som människor förr i tiden kämpat emot. Jämför det med att man inte bara kan nöja sig med att vinna en facklig konflikt, och stanna med aktivismen där. Vi måste ändra någonting större – byta ut hela skiten till någonting nytt. Ja, ni förstår säkert jämförelsen.

Det fungerar ju inte att säga att ”Nej jag super inte för det är skadligt för arbetarklassen” eller liknande, för då gör man ju en kollektiv fråga till en individuell, samma sak som när man köper rättvisemärkt kaffe istället för ”vanligt” kaffe, då gör man ju lösningen till en individuell och ”köper sig fri” från det dåliga samvetet. Att bekämpa/belysa/motverka individuella alkoholmissbruk är bara att plocka ut russinen ur en bulle. Vi vill ju äta hela bullen! Inte bara delarna av den. Allt! Därför borde vi lära oss av hur man gjorde förut, och istället för en stödfest så arrangerar man en stödfika, vilket har gjorts, mycket för att testa och se om det är lönsamt, och ja, det är det. En stor stark blir en kaka och en kaffe, och ändå gjorde organisationen vinst och fick pengar till sitt projekt.

Det är bra med ett Systembolag, jag vill inte ta bort alkoholmonopolet, för då kommer vi ju bara kastas tillbaka hundra år i tiden, sådana saker som kan vara skadliga ska hållas kontrollerat, inte för att jag vill vägra människor att dricka – men det ska vara medel-svårtillgängligt, och inte gå att knalla ner till ICA och köpa en kvarting. Då är vi tillbaka på ruta ett. Och dit vill vi inte komma, tro mig.


Det kan inte bli bättre..

juli 10, 2010

Borgerlig media om detta: DN, DN2, DN3, Trumjävlavirvel, DN. Läs gärna föregående inlägg om barnuppfostran. Det är så man spricker av glädje över vilka svin det finns i världen. Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3SVD1, SVD2.


Avgift på avgift på avgift för en avgift

maj 23, 2010

Tidigare i bloggen har jag skrivit om min hjärtefråga – avgiftsbeläggningen av offentliga toaletter. Nu låter jag som en Flashback-haverist, men ofta är det ju de små problemen i vardagen som gör mest ont. Att vi inte har klasslöshet är ju skitjobbigt, men det är destå jobbigare att nästan pissa ner sig när man står mitt på Drottninggatan. En lösning jag använder mig av är att rusa in på krogar och fråga artigt och snällt och förklara att det är ett nödläge, ibland vill asen ha en femma eller en tia eller att jag köper en öl. När jag säger att jag inte dricker eller har pengar så säger dom ”Jahapp.” och jag får gå. Ibland hittar jag jättetrevliga ställen också, t.ex den där krogen nära kyrkan vid St Eriksplan, dom ligger nästan bredvid varandra, minns varken vad kyrkan eller krogen heter, men alltid är det en trevlig tjej där i baren som låter en gå på toaletten när nöden är som värst. Åh, gud vad jag är tacksam för henne. Och för alla andra som tycker att människor har rätt att göra sina behov, och det inte ska behöva kosta pengar.

I Stockholm har man ju som bekant börjat ta bort de här gratis urinoarerna och göra så man måste köra in en femma i dem för att få göra det naturligaste i hela världen. Och jag läste i kommentatorsfältet på Dagens Nyheter att man numer även börjat SMS-finansiera dem för att man ska få en kod att knappa in – Sjukt är bara förnamnet. Frågan är dock om det gäller pissoarerna i Stockholm eller någonannanstans, men i vilket fall som så hoppas jag inte det sprider sig och blir ”standard”. I artikeln så står det om att man bötfäller rekordmånga som pissat offentligt.

Varför ifrån kommer det här? Varför ska allting som man tycker borde vara tillgängligt för allt och alla, avgiftsbeläggas, så man måste bli en konsument i alla lägen. Jag blir en konsument när jag går in i en mataffär eller i en klädaffär, när jag går in på en pissoar är jag bara pissnödig och vill jättegärna bli av med det jättefort. Och är skiten avgiftsbelagd så ställer man sig mot en vägg, en buske, ett träd, en bil, en trappa, en vrå osv och pissar där. Och snuskar ner staden. Och jag gillar ju Stockholm, jag vill ju inte bete mig som en hund som skiter i och urinerar på precis allting som kommer i min väg – men tyvärr så tvingar nyliberalismen och avgiftssamhället mig in i detta djurbeteende. Stadsborgarråd efter stadsborgarråd har i åratal satsat på att göra staden ”ren och fin” på olika sätt, och jag tror inte att låsa igen offentliga toaletter och avgiftsbelägga dem är någon vidare smart lösning, att alla har femmor och tior på sig är ju ingenting man kan räkna med. Kolla bara på de offentliga toaletterna på T-centralen, här snackar vi marmorgolv, lufttorkning, dusch och allting – och kalaset kostar tio kronor. Då sitter jag nästan hellre och svettas och är skitnödig 30 minuter på pendeln och kan sedan göra allt det här hemma – gratis. Men nu är det ju inte alla som kan det. Folk som är i Stockholm tillfälligt, folk som ska iväg och så vidare.

Tanken bakom avgiftsbeläggningarna i samhället är ju att mjölka varenda liten jävla krona ur oss, vi ska betala för att titta på offentlig konst på museum, vi ska betala för att få akut läkarvård, vi ska betala för att fixa en infektion i tandköttet, vi ska betala för att kunna åka till vårat arbete (Jag kan bara referera till SUFs paroll; ”Att pendla är arbetstid och vi betalar inte för att få jobba” vilket är en klockren analys i en och samma mening)  och att pissa är naturligt, om jag inte pissar får jag en urinvägsinfektion – ”Pissa är naturligt och jag betalar inte för att få göra naturliga saker!”

Jag ska tipsa er om några gratis offentliga ställen, offentliga toaletter och ställen där personalen är mänskliga och fattar att ”if you gotta go you gotta go” och inte beter sig som avgiftsblockmongon:

  • Max hamburgerrestaurang vid Kungsträdgården.
  • Sveavägen har en offentlig urinoar, gå på den sidan Olof Palme inte blev skjuten på så kommer du springa på den.
  • Flera av krogarna på St Eriksplan
  • Pissoaren i Bågen på Södermalm
  • Kulturhuset vid Sergels Torg (högst upp! åk den fräsiga hissen!)
  • Tullys på götgatan
  • Kafé fåtöljen på Hornsgatan
  • Kafe 44 på Södermalm (och dom har tokbilligt fika!)

Och så ställen du kan försöka på, men det kan vara lite knepigt ibland (beror mycket på vilka i personalen som du ska behöva tampas med)

  • McDonalds (har hänt mig att en del bara lett och låst upp åt mig, andra har börjat tjuta om att jag ska betala, MEN det har ju helt med vilken personal och vilket McDonalds du är på. McDonalds mittemot Max i Kungsträdgården brukar vara schyssta)
  • Stockholm Södra (ibland nickar dem och låser upp dörren, tacka då och le tillbaka. En del är riktiga rövhål och börjar gapa om att du ska betala) har du inte kort kanske det här inte är en bra idé, och dem måste behöva ”bjussa” en plankare på att slippa ytterligare en avgift.

Och så kan du ju alltid stå i kö och ta tag i dörren när den som betalat innan dig ska ut, och ”glida” på hans femma.

  • Haninge Centrum (där brukar det hända ofta att snälla människor håller upp dörren för en, hänt mig åtskilliga gånger)
  • Farsta Centrum

Man ska dock inte göra detta  på gallerior i innerstan, då det samlas mycket individualist-kräk där, helt ärligt alltså. En gång när jag höll på pissa på mig och stod ”i kö” utanför en toalett i Gallerian vid T-centralen så kom det ut en proper herre som drog igen dörren fort som fan.

Om man är stor och stark, kan ta konfrontationen och kanske inte är sådär akut pissnödig, och har nära till en Plan B, så kan man:

  • Hoppa över spärren på T-centralen. Oddsen att de där jävla dårarna som jobbar där kommer börja skrika och hytta mot dig är stor. Men toaletterna är jättefräscha så det kommer ju vara värt det.
  • Gå rakt in på toaletterna på pizzerior, en del bryr sig inte, en del andra låser upp dörren utifrån och slänger ut dig när du sitter där. Har inte hänt mig, men hänt bekanta.
  • Ställa sig och pissa direkt på gatan. Gör detta runtom Stureplan isåfall. Ganska onödigt men if you gotta go…

Pizzerior ska ni komma ihåg är fruktansvärt individuella. En del bryr sig inte, andra slår halft ihjäl dig. Ofta så kommer du behöva ta konfrontationen med personalen, så gå in och säg som det är bara, istället för att chansa. Det är mitt tips. Pizzerian som ligger vid Stockholm Södra (uppgången som inte är mot Medborgarplatsen, utan den andre) är väldigt generösa mot pissare iallafall.

Och så en lista på mina favorit safe-spots:

  • Buskarna eller skogsområdet kring Tanto på Södermalm
  • Vid random träd vid Gärdet
  • Skogsområdet vid Farsta Centrum, gå mot Stadium och gå ut ur centrum, så kommer du se några träd vid några höghus. Inte rekommenderat om man är känslig för att folk ska titta
  • Pendeltågsstationerna är klockrena, söderut iallafall. Norrort har jag ingen aning om, då jag ytterst sällan är där. Men Älvsjö, Farsta, Skogås, Jordbro och nästan alla stationer efter Västerhaninge har skogsområden i olika storlekar vid sig och det är bara att hoppa av, göra sitt, och ta nästa pendel. Har du SL-kort blir det ännu smidigare, då slipper jag planka vid 180cm-spärrarna vid t.ex Älvsjö.

Om du har ytterligare tips på pissoarer, safe-spots eller andra trevliga ställen att lätta på trycket, så kommentera gärna artikeln och dela med dig!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Några kända politiska skandaler i Sverige, 1915 skriver Återstart, loaderrorready skriver Kåmmunismen, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Den borgerliga inhumaniseringen, Hans Norebrink skriver Global borgarklass

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.


När ni minst anar det..

november 22, 2009

Finanskrisen kommer nog inte bli så mycket värre än såhär, men för oss som aldrig fick ett jobb ”när det gick bra för Sverige” så har det inte varit så stor skillnad. Jag har fortfarande inte haft ett arbete, jag har fortfarande inte fått svar från alla hundratals jobbansökningar jag skickat runt, och jag slutar snart plugga på Komvux och sedan slängs jag ut i arbetslösheten och det osynliga ickefysiska våld som vår stat betvingar sig på oss. Men det var ju inte mig det här inlägget ska handla om, utan det ska handla om alla de här som har ett jobb, de som sliter på sina arbetsplatser för att vi har fått arbetslojalitet i bröstmjölken i det här chefsälskande skitlandet, de som en dag blir blåsta. Trots att du utfört världens arbete, jobbat över, tagit med jobbet hem, bjudit på fika, hälsat på chefen och skött dig väl – så måste du tyvärr gå. Hejdå, du är varslad. Hoppas det går bra.

Helt plötsligt känns inte chefens flinande och vinkande med handen så jävla roligt längre. Efter ett tag pratar ingen med dig om hur det blir att få gå. Att få gå. Du lägger ner en stor del av ditt liv på något du egentligen skiter i, tillslut kanske du börjar gilla det och bli Lojal, det värsta man kan bli gentemot ett företag. Då använder dom dig och din ”lojalitet” och har du otur så ser dom till att du vänds emot dina arbetskamrater i olika situationer, typ att du blir arbetsfördelare, och då kan ju dispyter mellan dina kollegor och dig själv uppstå, fastän du inte är chef eller på något sätt är bättre än de du ”bestämmer” över.

Företagen är rädda för att vi ska attackera dem när dom sparkar oss. Flera IT-företag har blivit utsatta för attacker internt och externt av medarbetare som tvingats gå, för att företaget inte investerar alla sina miljoner på börsen på att hålla kvar sina arbetare och hålla igång produktionen, utan hellre tar ut dessa pengar och stoppar i egen ficka och åker yatch och dricker dyr alkohol framåt helgen. Deras lyx betalar du, du, du, jag, du och du. Alla betalar deras lyx. Klassamhället uppenbara sig för en så fort man får ett arbete, när man inser att man och ens arbetskamrater sliter som djur och är skitiga under naglarna, medan eran chef sitter och degar på ett kontor, går på ”viktiga möten” hela dagarna, luktar gott och har nystrykta rena kläder. Och tjänar mycket mycket mer, för mindre ansträngning. Tillslut inser man att det är helt sjukt.

Cheferna måste förstå att det är vi som ser till att dom har det som dom har. Vi bygger deras bilar, vi serverar deras mat, vi slaktar djuren som blir till deras kött, vi transporterar alkoholen, vi säljer alkoholen, vi städar på deras toaletter efter att dom spytt ner dom dagen efter firmafesten, det är vi som hämtar deras skitungar, svarar i telefonen, kopplar deras samtal, räcker över varorna vid disken, kör deras tåg, lagar deras trasiga ledningar, stryker deras dyra kavajer och kör deras slynor till döttrar hem från Stureplan. Vi driver det här samhället, medan ni sitter bakom med piskan och förväntar er att vi alltid ska springa dit ni kommenderar. Men en dag kommer vi att lessna, historien visar att samhällen där en klass hunsas av en annan tillslut lessnar när den andra förtryckande klassen gått över gränsen, det hände i Ryssland, det hände i England, i Tyskland, i USA, i Sverige, Norge, Kina, ja.. det har hänt överallt där det varit dåligt.

Och jag kan ju säga att den dagen som ni går över gränsen och vi hugger er med en skruvmejsel i nacken så blodet rinner ner längs Armani-kavajen, så kommer ingen ambulans och hämtar er, för ambulansförarna håller på bränna ner era hem.

Ursprungsartikeln och inspirationen till detta inlägg.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Kopplingen mellan svininfluensan och FRA, vsfstockholm skriver Är muslimerna det nya hotet?, Anders_S skriver Carnegie – fondkommissionär och investmentbank, Kaj Raving skriver Gästinlägg: Rör inte min semester!!, Jinge skriver Slutet för AIK Hockey?


Skicka kräket till fängelset nudå!

september 28, 2009

Den kåta stofilen Roman Polanski sitter nu häktad, och har vi tur hamnar han i fängelse i USA. Hur var det nu? Tycker inte du om hans filmer? Jo, Repulsion och Pianisten ligger mig varmt om hjärtat – men rätt ska vara rätt. Du ska inte kunna gömma dig i Frankrike resten av ditt liv, ditt slemmo. Du har våldtagit en 13-åring, t.o.m erkänt det och undviker att hamna i fängelse då du trodde, med motivering till din kulturella status, att du skulle få ett milt straff. Sen fick du reda på att det skulle kunna bli 50 år (ett enligt mig ganska okej straff ändå) och då flydde du, vågade inte ta emot en Oscar för Pianisten 2003 och du har legat lågt. Men nu är det förhoppningsvis över för dig.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Väg 73 Gryt – Ösmo – Dagens bild, Anders_S skriver Svenska gangsters med serbiska kontakter och en TV-man, kimmuller skriver Dagens citat – gissa vem som sagt det