Med en elgitarr istället för ett knogjärn

Vi som gick i skolan under 90-talet minns säkert den här Bamse-tidningen med antirasistiskt tema. Man skulle inte mobba Kalle Svartskalle (ja, han hette faktiskt så) och Bamse lärde de andra igelkottarna att Kalle också var en igelkott och inte mindre värd eller annorlunda på något sätt för att han hade svart hår. Ja, ni som minns den har säkert också listat ut att den handlar om att vi inte ska behandla invandrare något annorlunda än svenskar. Jag blev glad för en gratis serietidning, och jag har kvar den här hemma någonstans. Under samma veva som den här tidningen delades ut till landets skolor, så hade en livsstil etablerat sig (en livsstil som sen skulle dö ut 95-96 någon gång) nämligen den nazistiska skinnskallekulturen. Kulturen med musik, klädstil och attityd var direktimporterad från England, som gjort samma utveckling, fast på 80talet. Man ersatte SKA-musiken, haschrökandet och de onödiga slagsmålen med vitmaktmusik, mängder av alkohol, BNP-röstande och onödiga slagsmål. Skinheadkulturen fick en törn då nazismen ”tog över” och jag minns att skinheads var nazister oavsett vad för märken dem hade på jackan, det var så mentaliteten var i skolan på den här tiden.

Vitmaktmusiken lockade ungdomar som var arga och besvikna på samhället. Som (inte alltid, men ofta) kom från trasiga arbetarhem, inte kände sig hemma i vänsterrörelsen som på tidiga 90-talet fortfarande hade kvar sina spår av 1968, anarkiströrelsen pysslade med livsstilism (det här får du inte äta, det här får du inte gilla, det här ska du bojkotta), ett direkt resultat av denna livsstilism var att organisationer som SUF och Folkmakt bildades. P-O Sännås gjorde en fotobok och följde skinheads i Stockholm, deras vardag som präglades av våld och alkohol. Som ett trasigt arbetarklassbarn förväntas bete sig. P-O fick höra historier om deras trasiga uppväxter, att dem jobbade med dåliga yrken, kom från trassliga hemförhållanden och hela den ramsan.

Om vi ställer vitmakt musiken framför oss, och plockar isär den. Vad får vi?

• Avskalad rock’n roll (Som Rolling Stones) och ganska tydliga Oi/Punk-influenser. En del vitmakt band var ju rena punkbanden rent musikaliskt.
• En agressiv sång med ännu aggressivare texter. Vilket lockar många som är allmänt arga och inte nöjer sig med att slå näven i väggen.

Så rent musikaliskt hängde ju Vitmaktmusiken med i utvecklingen, det gör den ju fortfarande, när det t.o.m finns ”vitmakt-hiphop-artister” (se Zyklon Boom om du inte tror mig)  och den lockade till sig ungdomar som var arga för att samhället var i förfall, för att deras föräldrar hade problem, för att man inte hade så mycket medan andra hade precis allt. En tydlig syndabock gick att peka ut och sedan känner man att när man suttit och heilat framför skivspelaren så måste man göra något. Då hoppar man in i BSS eller i VAM eller något annat som fanns på den tiden. Många nazister, ledande som icke-ledande, har ju sagt att dem kom i rörelsen pga. musiken. Och handen på hjärtat, är det inte lite mäktigt vilken kraft musiken har? Att man år 1991 kan locka in ungdomar i en rörelse som stått för världskrig, gaskammare, död och förintelse – genom att arrangera ett par konserter ute i skogen? Det var det här vänstern misslyckades med, men som nazisterna ganska tidigt fattade att dem hade hittat sitt sätt att organisera ungdomar på.

Vänstern kom med sin progg på 70-talet. Det kändes gammalt, unket, töntigt och ”något farsan lyssnar på”. Ungdomar söker alltid nya saker, nya kickar, nya sätt att få utlopp för sin ilska. Ställ Blå Tåget – Den ena handen vet vad den andra gör, bredvid Skrewdriver – Power from Profit, samma budskap i princip (kapitalisterna är bovarna) men den ena låten är aggressiv och det känns som att sångaren vill slå ihjäl banktjänstemännen och krossa hela systemet, medan Blå handen å sin sida, helst vill sjunga om det och vara lite allmänt emot det. Sätt det i sitt tidsrum också; på 70-talet var proggen punken. Sen kom punken. Sen kom discon. Sen kom hiphopen typ, grovt förenklat då. Det som var ballt för 30 år sedan är inte lika ballt nu.

Å andra sidan har det ju blivit lite annorlunda ut. Nu har vi ju en hel drös med politiska hiphopare, som rappar om orättvisor, klassamhället, att de rika är bovarna, att rasism är illa och så vidare. Redan när Latin Kings satte igång så fanns de budskapen med. Och dem har stannat kvar. Och fler ungdomar lyssnar nog på Kartellen och är arga på kapitalisterna än lyssnar på Blå tåget och är arga på kapitalisterna. Om ni förstår.

Vitmakt musiken drog in ungdomar i nazismen, med arga och hotfulla ord, konserter som ibland liknade religösa möten, där alla vrålar i kör och reser högerarmen samtidigt  lockar faktiskt många. Man dras ju till gemenskaper, det är så en människa fungerar. Ingen vill ha ”sin grej” och sitta hemma och vara radikal. Man går in i någonting för att träffa andra som är som en själv och skapa någonting utifrån det – En gemenskap. Jag har skrivit lite om Gemenskaper tidigare, i mitt blogginlägg om nykterism.

Det finns ju en viss orsak till att vitmaktindustrin omsatte flera miljoner om året när det gick som bäst, inte var det för att banden var musikaliska och unika, de flesta vitmaktbanden liknar faktiskt varandra ganska mycket, och de flesta hämtar sin inspiration i grunden från Skrewdriver, som startade och var det första riktiga vitmaktbandet. Och det finns en orsak varför musik som, faktiskt, är dåligt spelad punk med texter om krig och Hitler, faktiskt fortfarande seedas på internet och lockar in människor i den nazistiska rörelsen.

Man behöver ju få utlopp för sina känslor, sin aggressivitet, hopplöshet och förtvivlan, man behöver höra att det inte är en själv som är orsaken till att samhället är som det är, utan att det faktiskt är som det är pga det ekonomiska och politiska system vi har. Många har ju fördomen om att vitmaktmusiken bara handlar om taskiga jänkare och onda judar, men nej, det är destå vanligare med band som sjunger om att samhället i sig är fel (sen att det styrs av judar, kontrolleras av banker och rödingar är en annan sak) och många kan nog söka svaren på det mesta i vitmaktmusiken. Ett bra exempel är Storm, som gjort merparten av sina låtar om samhället i sig och det ekonomiska samt politiska felet i det, än ”Wö judarna styr världen, vi måste ena oss mot dem…” (även om såna låtar finns med förstås)

I Sverige hade vi ett band som hette EAK, vilket var en slags ”röd” motsvarighet på vitmaktmusiken, och dem bildades ju i samma veva som Ultima Thule blev stora (och Ultima Thule är ju inte det band som sjunger om det taskiga systemet, utan är mer av en extrem-konservativ ”det var bätter förr”-nischa) och EAKs låtar var, precis som vitmaktmusiken, aggressiva, handlade om död och våld, och mot den riktiga fienden – borgarklassen. Hade vi haft flera band som EAK som lyckats etablera sig hos ungdomar, så hade vi säkert fått ett någorlunda annorlunda politiskt klimat i Sverige. Iallafall så hade livsstils-anarkisterna haft mindre inflytande och mindre makt.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Tropperne ud af Afghanistan nu – før det bliver endnu værre, L. O. K. Ejnermark skriver Maurizio Cattelans skulptur utanför börsen i Milano, Johan Frick skriver Noll sympatier för Plura, Josefin skriver Andreas Malm om SD, Lasse Franck skriver Vad gör Sverigedemokraterna här? Tar våra jobb och våra kvinnor.

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Det är hippt

Afasi & Filthy visar att allt suger som ung och arbetslös. För lyrics klicka här.

Vi medelklassakademiker gillar Doktor Kosmos

Vissa pretto lirare vars föräldrar är mer välutbildade än hela min släkt låtsas vara så jävla tuffa och working class att de köper dyra casual-kläder, blir bajare och bara lyssnar på brittisk musik. Självklart är de fortfarande medelklass. Hur du ser ut och vad du lyssnar på för musik har inget med din position i klasshierarkin att göra. Jag kan köpa att ingen bryr sig om dreadsvänstern, men jag tänker inte köpa att man kan fly ur sin medelklassposition bara genom att anamma arbetarmodé. Mig lurar ni inte!

Poängen med detta inlägg är hursom att jag ska kunna hypa ett bra band – som är medelklass, vänsterpartister (?) och dessutom spelar töntig pop. Doktor Kosmos. Den senaste skivan är en temaskiva: den handlar om Doktor Kosmos. Musikaliskt är den bra rakt igenom, bortsett från sista spåret, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Temat är dock textmässigt, och här kanske det inte fungerar så förbaskat bra i alla låtar. I vissa fall känns det helt överflödigt, och jag är rädd för hur det ska fungera live.

Men när Twiggy Pop bränner av textraderna ”Du är så jävla fin och skön och mina drömmars tjej, men jag kan aldrig aldrig aldrig bli ihop med dig för du är moderat” är allt som det ska vara.