Återvunnet material: Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

april 18, 2012

Denna text skrevs på Ockupationsscenen när det efterlyftes en konstruktiv debatt om husockupationerna och den rörelse som blossade upp åren 2008-2009, och som sen avtog. Nu nyligen har ju sjukstugan i Dorotea ockuperats och även den i Åsele. Magasinet i Nyköping fick starta verksamheter efter att ha ockuperats och vunnit. Men utöver det är det intet mycket att säga. Nedan följer iallafall en text jag skrev efter ockupationen av Västbodaskolan, med lite lärdomar och annat som säkert är intressant.

Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

Att ockupera ett hus är inte det svåraste. Det är bara att bryta upp ett lås eller klättra in genom ett fönster, sen sätter man igång med aktiviteter och påbörjar själva ockupationen. Det enda som krävs är ett par kompisar, många timmars arbete, förarbete och taktiker samt strategier. Det här är någonting vår rörelse klarat av att bemästra utan problem, vi har lärt oss av tidigare ockupationer, och risken att ett nytt Linköping[1] kommer upprepas är inte så speciellt stor idag. Kort och gott så har ockupantrörelsen ”vuxit upp”. Att bedriva en ockupation är att bedriva en politisk kamp. Man ockuperar ett gammalt hus som är obebott just för att manifestera mot bostadsbristen och då använder man ett hus som står tomt och som likaväl kunde användas av ungdomar som bostäder/aktivitetshus i, för att markera detta. Eller så ockuperar man sin fabrik för att man vägrar gå med på att man varslats. Men för att kunna ockupera så krävs det en hel del opinionsarbeten och en hel del arbete runtom själva ockupationen. För utan allmänhetens stöd har du missat en viktig del av att ockupera.

När vi gick in i Västbodaskolan på morgonen den 28e augusti så hade vi en stor fin skola att städa upp. Genast satte vi igång med att sopa ihop glaskross, öppna upp och kolla var alla gångar ledde. Skolan var för stor för att användas av oss under en helg, så vi ”spärrade av” stora delar av skolan. Möbler kom på eftermiddagen från det nyligen nedlagda Cafe Edenborg, och vi kunde ganska fort upprätta caféverksamhet med mackor, kaffe, kakor och tidningar. Bord och stolar, fåtöljer och sällskapsspel. Ganska snabbt började ungdomar som tidigare gått i skolan, eller som bara var nyfikna att dyka upp. Vi fick igång mängder av lekande barn, barn som lekte med vår uppsatta grafittivägg (vad vore en ockupation utan en sådan?) deras storesyskon och föräldrar kom förbi och tittade runt i sin gamla skola, som kommunen lagt ner trots enorma protester och ett brett engagemang bland lokalborna för att få bevara den. Det fanns kärlek i huset på många sätt. Vi hade el, så mat var inget problem att laga, men rinnande vatten saknades så vi fick lösa det med stora dunkar som vi fyllde på på macken som låg i närheten. Det var en hel del pyssel, springanden och fixande. Men det var lärande på flera sätt. Som organisation så svetsades vi nog ihop mer, vi var beroende av varandras arbetsinsatser för att det skulle fungera – och det gjorde det, just för att vi är ett gäng som klarar mycket bara vi verkligen vill.

Vi arrangerade en spelning, filmvisningar, ett disco, vi lät barnen klottra på klotterväggen, spela fotboll (där vi fick jättemycket stryk går det rykten om!) vi satte upp en vägg där barnen kunde fylla i vad dem skulle vilja göra med Västbodaskolan om den skulle tas i bruk i någon form. Förslag som ”fritids” och ”kvarterslokal” varvades med mindre seriösa som ”stor frys” och liknande. Vi hade mycket diskussioner i vårt kafé som vi klämkäckt döpte till Cafe Edenborg 2.0, just för att större delen av inredningen kom från det nyligen nedlagda Edenborg.

Men någonting vi inte gjorde helt rätt, som vi borde lagt ner mer vikt på – var arbetet utåt. Vi delade ut lite flygblad på tok för sent, satte upp lite affischer i närheten, och resultatet av det här arbetet var att vi inte kom ut så speciellt mycket, men det fanns ju tillräckligt med saker att göra på plats. En lärdom vi ska ha med oss i fortsättningen, att dela upp arbetet mycket mer effektivt och se till att alla delar av ockupationen (informationsspridning, matlagning, städning, vaktpass m.m.) fördelas jämnt, så inte ett gäng gör tjugo saker, och ett annat gäng ingenting nästan. När vi vill aktivera oss i en konflikt ingen av oss berörs av (rätt få av oss bor i Farsta, de flesta av oss bor i förorter runtomkring) så måste vi vara redo att arbeta en längre tid och ta vidare kampen, speciellt nu när ockupationen var tidsbestämd – en helg enbart.

Vi pratade en del med nattvandrarna och föräldrarna, som var uteslutande positiva till vår ockupation, om att följa upp ockupationen med nya aktioner, kanske ockupera skolan på nytt vid ett senare tillfälle, dela flygblad och andra saker. Vi snackade även mycket om att dra ihop till ett offentligt möte kort efter ockupationen när frågan ändå var på agendan och allmänheten i Farsta blivit varse om att skolan ockuperats, kort och gott – hålla liv i skutan. Vi tänkte med det här offentliga mötet att vi skulle prata med de som bor i området – hur dem vill gå vidare, om dom vill ha hjälp att ockupera skolan själva eller om dom vill börja organisera någonting kring skolan (en lobbygrupp, t.ex.) dela flygblad eller börja med offentliga möten om skolan och om kommunens nedskärningar. Ja, vi ville så ett frö till motstånd helt enkelt. Det här stadsdelsmotståndet vi alla eftersträvar att skapa och vara en del av. Men som det såg ut nu så kom vi från ingenstans, ockuperade skolan en helg, lovade att följa upp – och sedan lade ner projektet. Å andra sidan är SUF Stockholm en ganska upptagen klubb, vi har mängder med aktiviteter och projekt som vi är engagerade i, och för närvarande är vi så många så vi inte kan ha kvar SUF Stockholm – utan har börjat planera att dela upp klubben. Det borde å andra sidan vara en perfekt grogrund – att det finns människor som vill fortsätta engagera sig i Västboda och vill ta tag i steget att gå vidare, men något sådant har vi inte gjort.

Vad jag vill säga med det här är inte att vi gjorde fel – tvärtom så gjorde vi en bra ockupation. Vi drog åt oss mängder med människor utanför träsket, fick lovord i insändare i tidningar, vi gjorde bra ifrån oss i media och vi undvek onödiga konfrontationer med polisen. Det resulterade i en lugn och trevlig ockupation, en helt öppen där alla, gammal som ung, aktivist som icke-aktivist kunde delta och vara en del i vårt projekt.

En ockupation får inte sluta bara för att man blir vräkt ur huset eller lämnar huset frivilligt, vi måste våga fortsätta arbeta och våga satsa på att lägga ner med tid kring konflikten som det rör sig om. Idag kämpar iofs de flesta organisationerna på vår sida av politiken för att det ska byggas mer hyresrätter och skapas fler jobb, så det sköter sig ju ganska bra. Men en ockupation som den av Västbodaskolan kräver mer ansvar kring, ett ansvar som vi inte tog fullt ut. Vi riktade in oss mycket till media och det är bra att vi vågar använda de borgerliga instrumenten och använder dem till vår fördel (för det är ju faktiskt fler som ser på TV4 än läser på Motkraft.net) och använda dem rätt – men vi borde ha riktat in oss på de som vi vill beröra, de vars kämparglöd vi vill väcka – Farstaborna. För dom var vi nog ett soft gäng som kom och blåste liv i en kamp dem inledde, men sedan försvann vi och elden blåstes ut med den.

Vi är inga proffs som skall komma tillbaka och hjälpa de stackars Farsta-borna att kämpa, det har dem visat gott och väl att dem kan utan vår inblandning – utan vi borde däremot ha varit de som satte ner foten och arrangerade ett öppet möte där Farstabor får träffa varandra och utbyta erfarenheter och diskutera hur man skall gå vidare, för ofta finns ju viljan att förändra – men det är ofta det inte blir någonting just för att ingen vågar gå vidare. Man talar om ”mm, man borde ju göra nåt..” men så blir det inget med det! Det är här ockupantrörelsen kan hjälpa till, från att vara en typisk vänstergrej så kan vi öppna upp, skapa plattformar och forum för människor som inte är med i vår rörelse, att våga ta till aktion för sin sak. Se på de som ockuperar borta i Aspudden, de har använt vårat kampverktyg för sin sak, och det glädjer mig att det är så. Det behövs fler Aspudden, där ”vanliga” människor utan engagemang i den autonoma eller ockupant-rörelsen tar till ton och genom det legitimerar vår verksamhet på köpet. Vi behöver fler Västbodaskolan för att skapa grogrund för fler kamper, men vi behöver fler Aspudden för att fortsätta hålla igång tills det tar slut. Ockupationen ute i Västbodaskolan gav oss mycket erfarenheter, tidigare hade SUF Stockholm enbart ockuperat valstugor ute i valrörelsen 2006, och det är ju inte riktigt samma sak som att ockupera en skola som väcker många känslor för dem som bor där ute. Om vi ockuperar någonting mer får framtiden utvisa, men viljan, intresset och lusten finns garanterat hos oss. Men då får vi komma ihåg att om vi ockuperar någonting många har kämpat för – så får vi vara redo att vara med och kämpa för det efter att ockupationen avslutats.

En annan sak som vi gjorde, som fler borde använda – var att lämna aktivist-mentaliteten hemma. Hade det inte varit för att vi sprayade svenskaflaggan-vimplarna svarta och satte på en röd cirkel så hade nog ingen någonsin vetat att det var en SUF-ockupation. Vi använde inte ens ockupationstecknet. Våra banderoller manade inte till kamp utan gjorde reklam för gratis filmvisning, café och liknande. Utanför skolan stod en lapp med texten ”Nya Västbodaskolan” uppe, vi hade tagit av balaclavorna och lämnat slangbellorna hemma. Kort och gott så var det ett väldigt harmlöst och relativt opolitiskt projekt. Och det gjorde även svårt för polisen att vidta åtgärder mot oss. Vi uppträdde hövligt, inte hotfullt, vi hade en bestämd tidsplan och vi var helt öppna med vad vi skulle använda lokalerna till. Det kom förbi en polisbil och bad oss lämna skolan men vi vägrade, inte mer än så. Hör till historien att samtidigt som vi hade vår ockupation så ockuperades det i Liljeholmen. En ockupation med en helt annan inriktning – som senare skulle visa sig vara minst lika harmlös som våran. Att bemöta med öppenhet, prata med allmänheten och inte börja sula sten det första man gör när farbror blå kommer tror jag bäddar upp för en större legitimitet att ockupera, för det är ju olagligt att ta ett hus – men precis som med bankrån kan man klara sig bra – om man sköter det snyggt.

Vi använde oss samtidigt av internet, och då i en större utsträckning än enbart motkraft, ockupantscenen.se och suf.cc, utan vi använde oss av twitter som är populärt nuförtiden, och vi använde oss av facebook för att sprida ockupationen. Sen hurvida det påverkade det slutgiltliga resultatet låter jag vara osagt.

[1] Med ett nytt Linköping så syftar jag på ockupationen i Linköping, där ungdomar som kom från gruppen ”Revolutionära Socialister” ockuperade ett hus som skulle omvandlas till bostadsrätter, och krävde att ett ”Ungdomens hus” skulle bildas, polisen gick väldigt hårt till mot ockupanterna, som svarade med att kasta sten och molotov cocktails med mera. Polisen lyckades storma det ockuperade huset och gripa aktivisterna.

Annonser

Förmodligen den sista generationen som lurades in i fördärvet

april 5, 2012

Det är svårt att skriva om en hel generation, det är nästintill omöjligt. Det finns många sorters människor med olika reflektioner och olika bakgrunder, och därmed olika sorter att se på sina öden och de förväntningar man hade av sin samtid och av sig själva. Jag växte upp under 90-talet, och jag fick nog vara med och de sista bitterljuva, snart utdöda spåren utav det ”Gamla Sverige”. Nere i Centrum hade man ett postkontor, där man gick och postade brev, hämtade ut paket och en del betalade räkningar där. Vi hade två mataffärer, levande torghandel och det kändes som sommaren aldrig skulle ta slut. Man byggde om vägarna, så dom blev platta och fina, hålen skulle försvinna och vi barn skulle få växa upp i fina miljöer. Vårat hus och allas andra hus målade man om så det inte skulle se så grått ut, allt går i ljusa toner av blått, turkos, orange, vitt och något enstaka lila hus. Det var den idylliska förorten, med nära till stora grönområden, gångavstånd till skola, hem, centrum. Och för våra föräldrar var det (för de flesta, då) gångavstånd också till jobbet. Den klassiska ABC-förorten i sitt bästa jag.

Skolan motiverade kreativt tänkande, var man dålig i matte så skulle man få hjälp men man skulle inte haka upp sig på det. Jag har alltid gillat att rita och det motiverade lärare mig med. I lågstadiet skrev jag massor av sagor, ritade säkert hundratals teckningar och började sedan rita serier med mina klasskompisar. Bland de första gemensamma projekten jag haft med de som än idag är mina närmsta vänner, oavsett om vi inte hörs av varje dag, var just serier. Och det fick man göra på skoltid, eller så fort man fick en lucka över. I skolan läste man ur ”vuxna barnböcker” för klasserna, vilket var ett skönt avslut på dagen. Jag kommer ihåg att vi fick ett kapitel ur boken Tzatziki (och morsan, tror jag den hette utöver Tzatziki) varje vecka, och det var ett trevligt avbrott i skolarbetet. Jag minns också att när den första filmen kom så gick klassen på bio, inne i stan och allt. Det var spännande eftersom vår relation var grundad till boken och en filmatisering var ju jättespännande. Jag minns inte om vi gillade filmen eller inte. Men det är egentligen inte ens så relevant för det jag vill berätta.

Våra föräldrar hade alla fasta jobb. Väl inbyggda av det socialdemokratiska välfärdssamhällets fundamenta bitar, fasta arbeten, fackligt medlemsskap, medlemsskap i a-kassan, trygg lönesättning och trygga arbetsuppgifter. Ekonomin hade precis slagits i bitar och en landsomfattande kris nafsade en i nacken, men i vår lilla bubbla där vi levde med våra familjer och vänner, så kändes det hela så mycket längre bort.

1998 kom Coca-Cola fabriken till oss. Jag minns det än idag när dom öppnade upp och det var så mycket snack överallt, i skola, i centrum, bland vänner. Om att Coca-Cola, som vi alla drack och avgudade, amerikaniserade barn som vi ändå var, skulle ha sin produktionsanläggning här. Det var en liten bubblande känsla av stolthet som låg inom oss. Coca-cola massanställda människor i Jordbro, och arbetslösheten åtgärdades jättesnabbt. Min pappa fick jobb där, från att ha haft lite halvdana tillfälliga jobb och jobbat en del svart, så blev han nu materialansvarig (en slags avancerad vaktmästare..) och flera av hans kompisar fick jobb där. För oss såg det bra ut. Mamma hade fått ett nytt jobb efter att hon varit arbetslös under ett tag under 90-talet och krisen som följde. Den mörka instabiliteten hade blivit stabil och vi var lugna igen. Julen var som den ska vara. Vi firade den genom att äta julmat, få massor av presenter, se på Kalle Anka. Pappa var väl den som var mest sugen på det här med traditioner, för oss syskon var det inte lika viktigt, vi var ju mer intresserade av paketen. Som barn är. Men för pappas skull så fick vi klä gran och titta på Kalle Anka och annat som hör julen till.

Mina vänner hade likadana förutsättningar, föräldrar med typiska arbetarklassyrken på lager och industrier, byggare, hemtjänst, kassan på ICA och liknande. Samtidigt kunde dom göra det dom ville på fritiden, hade en vän vars mamma målade och hade massor av kreativa saker för sig som hon pysslade med på fritiden. Farsan var en stor musikälskare och samlade på skivor, gick på fotbollsmatcher och annat som idag beskrivs som stereotypt vit arbetarklass-aktigt, (och det inte sagt som någonting negativt) Vi barn höll ihop och lekte i ”Stora lekparken” som var en stor, väldigt DIY-ad byggd lekplats med ruschkana, klätterställning, linbana etc. Överallt stack spikar ut och den var ju egentligen helt jävla livsfarlig, men är det något man lär sig av så är det sina misstag. Man lärde sig att inte sätta foten på en spik och man akta sig för flisor och annat.

Vi hade givetvis problem. Det finns ingen helt problemfri tillvaro. Föräldrar som bråkar, separerar, blir tillsammans igen. En oro över familjen om när det ska smälla till och bli en kaosperiod igen, när varken mamma eller pappa pratar med varandra, vi barn hamnar imellan och åsidosätts, och ingen vill erkänna att man gjort fel och svälja sin stolthet. Men det var ingenting som inte gick att lösa. Och det löste sig gång på gång. Andra kompisar hade föräldrar som drack alldeles för mycket och alldeles för ofta, vilket märktes på hög frånvaro och kontakt med socialen. Jag var i kontakt med socialen genom skolan, som trodde jag for illa hemma. Vilket inte stämde, och jag begriper fortfarande inte varifrån det skulle komma.

Jag kan inte simma, dels för att jag inte var intresserad av det och dels för att jag är allergisk mot klor. Men ändå såg jag mest fram emot simningarna på idrotten, för då fick jag och två andra klasskamrater gå på promenader eller prata datorspel och sånt som vi gillade. De två klasskamraterna känner jag än idag och skulle säga att jag ändå håller bra koll på och vill fortsätta hålla bra koll på.

Jag minns att skolan var väldigt flitiga med att bygga på vår självkänsla. Man kunde bli precis vad man ville, drömmar uppmuntrades och på utvecklingssamtalen så pratade man om vad man var bra i och vad man borde satsa mer på. I högstadiet fick jag höra att jag skrev väldigt bra och borde börja skriva på något sätt, och att jag hade höga betyg i samhällskunskap och historia och borde jobba med det. Lärarna tyckte att man hade talang, och även om dom kanske sa samma saker till alla, så gav det iallafall mig självförtroende att våga experimentera med att skriva.

Vi fick våra första mobiler i högstadiet, det kommer jag ihåg. En kväll minns jag när alla vi killar satt på ungdomsgården och spelade snake och försökte få bättre rekord än den andre (en tidig primitiv form av att LAN-a kanske?) och jag hade en Nokia 5110. Ni som minns dom vet ju hur krångliga dom var att ha med sig. Gick ju inte att stoppa i byxfickan som med dagens mobiler. De som var lite coolare hade 3310an. Batteritiden var sämst och man hade aldrig råd att ringa kompisar, utan man sms-ade på sin höjd. För på den här tiden, långt innan wap, 3gnät, angry birds och MMS så var SMS det coolaste man kunde göra med en telefon. Och än idag så märker man på folk som är födda på 80talet att ”Jamen jag skiter i om den kan surfa, jag vill ha en telefon att ringa och smsa med” vilket var de högsta kraven man hade och behövde på den tiden då man satt och spelade på sin 5110a.

Men allt utvecklas. Skolan vi gick på och som vi har massor av fina, hemska, sorgliga och en del otäcka minnen på lades ner. Trots att det gick elever på den. Man körde fullständigt över oss och la ner skolan. Jobben började försvinna. De jobb som är kvar börjar bli utkonkurrerade av inhyrningsföretag, den trygga tillvaron för oss som bor här är inte så trygg längre. Folk pratar inte med varandra lika lätt som när man var yngre. Vägarna är trasiga igen, husen börjar förfalla. Postkontoret har lagt ner och blivit en lågprisaffär och en grill. Mataffärerna slogs ut och har ersatts av en matrebellerna, med höga priser, uselt sortiment och en kass personal.

På något sätt känns det som den trygga och nästan romantiska tillvaro man fick växa upp i har börjat suddas ut, den lever kvar i våra minnen och i foton och andra upptagningssätt. Eller så är det jag som börjat bli konservativ, men det får jag ta isåfall. För det var bättre när det var sådär, som när man var liten.

Och det var inte som att man växte upp i någon trevlig medelklassmiljö, utan det var ju arbetarklassfamiljer vi alla kom ifrån. Och vi fick hålla ihop och då skapades gemenskapen och tryggheten. Den fick vi inte av något företag som sålde försäkringar, den fick vi av varandra. Tryggheten att veta att man ställde upp och att andra skulle ställa upp. Med stöd, pengar och annat.

Att vi kunde bli vad vi ville fick vi, smärtsamt och oförberett lära oss att det stämmer inte. Inte någonstans. Du börjar gymnasiet, gör ett år på IV för att man måste ha betyg i matte för att komma någonvart. Du går på en annan linje än dina kompisar. Ni ses allt mindre och snart ses ni inte alls. Av 10 är det bara 2 du håller kvar. Du skaffar nya kompisar, och så är det det funkar.

Men ibland kan man känna den känslan som fanns när man var yngre. Den trygga lugna känslan långt in i magen (som när du var yngre och inte fattade mer om hur världen utanför den lilla bubblan du levde i fungerade) som var en stor stor boll, och numera knappt känns. Man känner den för en kort kort stund, och hela världen stannar. Som en påminnelse om förr. Jag fick den idag när jag satt och gick igenom mail, en vanlig syssla jag gör dagligen, och då kom den. Jag frös till ett par sekunder, och det var ur den känslan som det här inlägget växte fram. Man känner den bara ett par sekunder, som mest, och det finns ingen chans att du hinner fånga den, få en kopia på den eller få uppleva den igen.

Den varma tryggheten från att höra när först mamma och sen pappa kommer hem från jobbet finns inte kvar. Nu får man vara glad om man får vara kvar på sitt jobb, som man inte trivs på. Dina vänner bor inte kvar eller så har det gått utför för dom. En del lever inte, någon sitter inne och en hel drös har problem med olika saker. Man vill skriva så mycket mer, men det känns utelämnande och det ska jag bespara med. Jag är inte dömande, utan tvärtom. Jag vill göra mer än jag gör för alla. Hade jag kunnat hade jag gjort allt för alla. Fast jag vet ju inte vad man ska eller borde göra.

Min pappa brukade säga till mig (och mina syskon) när vi pratade om saker vi ville göra eller ha men som vi inte kunde få, då brukade han säga att om han kunde så skulle han plocka ner månen åt oss. Och det tycker jag är bland de finaste sakerna jag hört i mitt liv.

*

Vi lever kvar i förfallet av det som vi formades av. Den trygghet vi vallades in i och som lovade oss en längre färd i trygghet, du kommer få jobb, bostad, du kommer ha råd att göra vad du vill på fritiden, kunna spara och gå i pension, de tidigare generationerna har lidit för din skull så att du ska få sköra frukterna av deras kamp. Men vi har inte kommit till något mål av något slag, vi kämpar fortfarande. Men glädjen och den varma känslan av ungdomen och barndomens trygghet är som bortblåst, och när jag går på promenader i områden jag vandrat i hundra, ja säkert tusentals gånger, och kan som min egen ficka, så försöker jag känna som jag gjorde när jag var yngre. Men det går inte. Det var som en helt annan tid.

Vi kan inte bli vad vi vill. Det är inte vårt fel. Det var inte våra lärares fel heller. Det var hela jävla skiten. Klassamhället finns kvar. Det är ingenting förändrat, tvärtom, så är det hårdare nu. Och det finns ingen anledning att sätta sig ner och bli sentimental och minnas gamla dar, för det är vår skyldighet, mot oss själva, och för våra föräldrar och för våra barn – att inte ge upp.