Att gå bortom status quo

januari 31, 2011

Efter Sovjetunionens fall var historien till ända. En ständigt progressiv värld stod framför våra fötter, och allt skulle bli bättre.
Men för att citera Arnold Schwarzenegger ur dennes legendariska och svinbra rulle Commando: ”WRONG”.

Ett kapitalistiskt samhälle faller visserligen inte av sig självt, vad än vissa socialdemokrater och marxist-leninister en gång sa, utan det krävs att vi förändrar världen för att det ska ske. Hur det ska ske?; inte fan vet jag. Men världshistorien är inte slut.

Den ekonomiska krisen med start 2008 har, i vår globaliserade värld, slagit mot hela världen. När nästintill alla världens länder är insyltade i varandra blir krisen inte bara lokal eller kontinental -, utan global. Såväl studentprotesterna i Europa, generalstrejkerna i Grekland som revolutionen i Tunisien är del av samma kampvåg. Och kanske även den politiska vänstersvängen i Sydamerika.

1960-talet är kanske det enda vi har att jämföra med. En våg av kamp svepte jorden; såväl genom gerillor i tredje världen som studentuppror i väst. Kapitalismen var dock precis lika flexibel som efter första världskriget: den absorberade kampvågen, och gjorde vissa förändringar – utan att förändras i grunden. Profiten härskar fortfarande, även om vi slipper vissa otrevliga sociala normer från förr. Punkens vilja att inte vara som andra och att slippa ett torrt och tråkigt liv på samma jobb livet genom, blev till en individualiserad ungdom och en flexibel arbetsmarknad.

Kapitalismen vinner, så länge vi inte ser till att bryta världshistoriens vanliga väg, och skapar ett jordiskt paradis – socialismen, kommunismen, anarkismen.

 

Klasskampen finns alltid närvarande i ett kapitalistiskt samhälle. Det finns ingenting som inte säger att de kan förtrycka arbetarklassen så pass hårt och effektivt att de aldrig kan göra revolution; men den finns alltid där. Överklassen och arbetarklassen har motsatta intressen, och det kommer vi aldrig undan -; oavsett om fascism, en socialdemokratiskt välfärdsstat eller nyliberalism råder.

I kampen föds den nya värld vi längtar efter; ur ett förtryckande system som skapat enorma rikedomar, uppstår något bättre:

Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som skall uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga utveckling som upphäver det nuvarande tillståndet. Betingelserna för denna utveckling framgår av den nu bestående förutsättningen. (marx & engels, den tyska ideologin)

Dåtidens syn på kommunism skiljer sig från våran; likt en lyckad revolution för hundra år sedan skapar ett annat samhälle än vad som skulle ske idag. Det är för att samhället ser annorlunda ut då, än nu.

Autonoma Kärnan har skrivit bra om vad det materiella partiet är, och det borde idag te sig självklart att vårt parti inte är Lenins, Luxemburgs eller Olof Palmes.

 

Samhället går sin vanliga gång, tills något oväntat händer. Varje kris är en möjlighet, men det finns ingenting som säger att vi kan ta den. Arbetarklassen är den klass som avgör vad som händer. När arbetarklassen är svag får den betala; när arbetarklassen är stark, så har historiskt välfärdsstater och fascism uppstått. Historien är dock just historia, och inte vår nuvarande situation.

En revolution i Tunisien och ett studentupplopp i England gör ingen ny värld. Vi måste hota systemets grunder, överallt. Vissa delar av arbetarklassen kan göra det effektivare än andra, och det vet de med sig. Det är inte förvånande att ett av de mest stridbara facken i Sverige befinner sig i hamnarna; ett störande av varu-utbytet betyder att mervärdet inte kan realiseras: vad kapitalisterna skapat ger plötsligt inga pengar.

 

Uppenbarligen är inte vänstern, arbetarrörelsen, den autonoma rörelsen osv inte idag den grupp som arbetarklassen vänder sig till. Den saknar infrastruktur och kampvilja:

Det är här kommunisternas roll återfinns, för att underlätta skapandet av ett centrum, eller kanske hellre, riktning. I vår mening är kommunisterna den kraft som kan bidra med att formera det existerande, materiella partiet. Att sammanstråla olikheterna såsom olikheter, understödja uppblossande klasskamp, underlätta kommunikation och koordination och få mångfalden att dra åt samma håll genom att påtala klasskampens centrala plats. Med andra ord, understryka det man har gemensamt och vilken gemensam fiende man har i borgerskapet – arbetets, statens och krigets parti. (autonoma kärnan)

Vi innehar inte den rollen idag. Klasskampen behöver inte vara det som föder kommunismen, utan kan lika gärna nyttjas av andra, i andra syften, åt andra mål. Idag kan lika gärna kravet på stopp av invandring te sig logiskt, för en arbetare. Det är förståeligt, och visar att Sverigedemokrater kan använda sig av hat mot samhället.

 

Det är reella och materiella grupper som förändrar världen, inte böcker eller Internet. Att muslimska grupperingar växer sig starka i Mellanösterns diktaturer, är en följd av att det är de som skapar riktningen. Varför just de? Förklaringen som många antagit nu, är att religionen har en infrastruktur och en rent fysisk, stabil, närvaro – till skillnad från vänsterns fackföreningar och partier, som i sin tur förtrycks av staten.

Folkets Hus som naturlig samlingsplats är borta. Det finns ingen plats för en arbetarklass att formera sig längre. Istället har krogen och hemmet tagit dess plats, eller för de yngre: kaféerna. Italiens vänster är i mångt och mycket baserad kring de sociala center som har uppstått; en taktik som även fascister tagit tillvara på.

 

Slutsatsen som följer är alltså, att kommunisterna är för svaga. Såväl i praktiken, som i teorin. Vi är inte en utomstående ledning för arbetarklassen, av typen Lenins parti, utan en del av arbetarklassen som ska medverka i ledningen mot ett annat samhälle. Om inte vi leder, så leder någon annan dem.

Vissa tycks tro att kommunismen är en naturlig följd av kapitalismen; en deterministisk syn där kommunismen automatiskt följer. Det är fel. Vi kan inte tro att klasskampen i slutändan räcker. Så länge vi inte ser till att kapitalismen faller för evigt, kommer den återuppstå från en skenbar död, och återigen göra våra liv till helveten.

Hur vi ska bete oss i klasskampen rent praktiskt, är däremot en annan fråga. Men att sälja tidningar är definitivt inte rätt väg fram.

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Vad en amerikansk utrikesminister egentligen säger, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 1, Jöran Fagerlund skriver Hyresrätt en viktig byggsten i ett klimatsmart och rättvist samhälle, Kaj Raving skriver Sämre samhällsservice och rikare riskkapitalister genom privatisering och avreglering, L. O. K. Ejnermark skriver Ingvar Kamprad är inte ond – han är kapitalist, guldfiske skriver Den stundande gemenskapen

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Annonser