Avgift på avgift på avgift för en avgift

Tidigare i bloggen har jag skrivit om min hjärtefråga – avgiftsbeläggningen av offentliga toaletter. Nu låter jag som en Flashback-haverist, men ofta är det ju de små problemen i vardagen som gör mest ont. Att vi inte har klasslöshet är ju skitjobbigt, men det är destå jobbigare att nästan pissa ner sig när man står mitt på Drottninggatan. En lösning jag använder mig av är att rusa in på krogar och fråga artigt och snällt och förklara att det är ett nödläge, ibland vill asen ha en femma eller en tia eller att jag köper en öl. När jag säger att jag inte dricker eller har pengar så säger dom ”Jahapp.” och jag får gå. Ibland hittar jag jättetrevliga ställen också, t.ex den där krogen nära kyrkan vid St Eriksplan, dom ligger nästan bredvid varandra, minns varken vad kyrkan eller krogen heter, men alltid är det en trevlig tjej där i baren som låter en gå på toaletten när nöden är som värst. Åh, gud vad jag är tacksam för henne. Och för alla andra som tycker att människor har rätt att göra sina behov, och det inte ska behöva kosta pengar.

I Stockholm har man ju som bekant börjat ta bort de här gratis urinoarerna och göra så man måste köra in en femma i dem för att få göra det naturligaste i hela världen. Och jag läste i kommentatorsfältet på Dagens Nyheter att man numer även börjat SMS-finansiera dem för att man ska få en kod att knappa in – Sjukt är bara förnamnet. Frågan är dock om det gäller pissoarerna i Stockholm eller någonannanstans, men i vilket fall som så hoppas jag inte det sprider sig och blir ”standard”. I artikeln så står det om att man bötfäller rekordmånga som pissat offentligt.

Varför ifrån kommer det här? Varför ska allting som man tycker borde vara tillgängligt för allt och alla, avgiftsbeläggas, så man måste bli en konsument i alla lägen. Jag blir en konsument när jag går in i en mataffär eller i en klädaffär, när jag går in på en pissoar är jag bara pissnödig och vill jättegärna bli av med det jättefort. Och är skiten avgiftsbelagd så ställer man sig mot en vägg, en buske, ett träd, en bil, en trappa, en vrå osv och pissar där. Och snuskar ner staden. Och jag gillar ju Stockholm, jag vill ju inte bete mig som en hund som skiter i och urinerar på precis allting som kommer i min väg – men tyvärr så tvingar nyliberalismen och avgiftssamhället mig in i detta djurbeteende. Stadsborgarråd efter stadsborgarråd har i åratal satsat på att göra staden ”ren och fin” på olika sätt, och jag tror inte att låsa igen offentliga toaletter och avgiftsbelägga dem är någon vidare smart lösning, att alla har femmor och tior på sig är ju ingenting man kan räkna med. Kolla bara på de offentliga toaletterna på T-centralen, här snackar vi marmorgolv, lufttorkning, dusch och allting – och kalaset kostar tio kronor. Då sitter jag nästan hellre och svettas och är skitnödig 30 minuter på pendeln och kan sedan göra allt det här hemma – gratis. Men nu är det ju inte alla som kan det. Folk som är i Stockholm tillfälligt, folk som ska iväg och så vidare.

Tanken bakom avgiftsbeläggningarna i samhället är ju att mjölka varenda liten jävla krona ur oss, vi ska betala för att titta på offentlig konst på museum, vi ska betala för att få akut läkarvård, vi ska betala för att fixa en infektion i tandköttet, vi ska betala för att kunna åka till vårat arbete (Jag kan bara referera till SUFs paroll; ”Att pendla är arbetstid och vi betalar inte för att få jobba” vilket är en klockren analys i en och samma mening)  och att pissa är naturligt, om jag inte pissar får jag en urinvägsinfektion – ”Pissa är naturligt och jag betalar inte för att få göra naturliga saker!”

Jag ska tipsa er om några gratis offentliga ställen, offentliga toaletter och ställen där personalen är mänskliga och fattar att ”if you gotta go you gotta go” och inte beter sig som avgiftsblockmongon:

• Max hamburgerrestaurang vid Kungsträdgården.
• Sveavägen har en offentlig urinoar, gå på den sidan Olof Palme inte blev skjuten på så kommer du springa på den.
• Flera av krogarna på St Eriksplan
• Pissoaren i Bågen på Södermalm
• Kulturhuset vid Sergels Torg (högst upp! åk den fräsiga hissen!)
• Tullys på götgatan
• Kafé fåtöljen på Hornsgatan
• Kafe 44 på Södermalm (och dom har tokbilligt fika!)

Och så ställen du kan försöka på, men det kan vara lite knepigt ibland (beror mycket på vilka i personalen som du ska behöva tampas med)

• McDonalds (har hänt mig att en del bara lett och låst upp åt mig, andra har börjat tjuta om att jag ska betala, MEN det har ju helt med vilken personal och vilket McDonalds du är på. McDonalds mittemot Max i Kungsträdgården brukar vara schyssta)
• Stockholm Södra (ibland nickar dem och låser upp dörren, tacka då och le tillbaka. En del är riktiga rövhål och börjar gapa om att du ska betala) har du inte kort kanske det här inte är en bra idé, och dem måste behöva ”bjussa” en plankare på att slippa ytterligare en avgift.

Och så kan du ju alltid stå i kö och ta tag i dörren när den som betalat innan dig ska ut, och ”glida” på hans femma.

• Haninge Centrum (där brukar det hända ofta att snälla människor håller upp dörren för en, hänt mig åtskilliga gånger)
• Farsta Centrum

Man ska dock inte göra detta  på gallerior i innerstan, då det samlas mycket individualist-kräk där, helt ärligt alltså. En gång när jag höll på pissa på mig och stod ”i kö” utanför en toalett i Gallerian vid T-centralen så kom det ut en proper herre som drog igen dörren fort som fan.

Om man är stor och stark, kan ta konfrontationen och kanske inte är sådär akut pissnödig, och har nära till en Plan B, så kan man:

• Hoppa över spärren på T-centralen. Oddsen att de där jävla dårarna som jobbar där kommer börja skrika och hytta mot dig är stor. Men toaletterna är jättefräscha så det kommer ju vara värt det.
• Gå rakt in på toaletterna på pizzerior, en del bryr sig inte, en del andra låser upp dörren utifrån och slänger ut dig när du sitter där. Har inte hänt mig, men hänt bekanta.
• Ställa sig och pissa direkt på gatan. Gör detta runtom Stureplan isåfall. Ganska onödigt men if you gotta go…

Pizzerior ska ni komma ihåg är fruktansvärt individuella. En del bryr sig inte, andra slår halft ihjäl dig. Ofta så kommer du behöva ta konfrontationen med personalen, så gå in och säg som det är bara, istället för att chansa. Det är mitt tips. Pizzerian som ligger vid Stockholm Södra (uppgången som inte är mot Medborgarplatsen, utan den andre) är väldigt generösa mot pissare iallafall.

Och så en lista på mina favorit safe-spots:

• Buskarna eller skogsområdet kring Tanto på Södermalm
• Vid random träd vid Gärdet
• Skogsområdet vid Farsta Centrum, gå mot Stadium och gå ut ur centrum, så kommer du se några träd vid några höghus. Inte rekommenderat om man är känslig för att folk ska titta
• Pendeltågsstationerna är klockrena, söderut iallafall. Norrort har jag ingen aning om, då jag ytterst sällan är där. Men Älvsjö, Farsta, Skogås, Jordbro och nästan alla stationer efter Västerhaninge har skogsområden i olika storlekar vid sig och det är bara att hoppa av, göra sitt, och ta nästa pendel. Har du SL-kort blir det ännu smidigare, då slipper jag planka vid 180cm-spärrarna vid t.ex Älvsjö.

Om du har ytterligare tips på pissoarer, safe-spots eller andra trevliga ställen att lätta på trycket, så kommentera gärna artikeln och dela med dig!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Några kända politiska skandaler i Sverige, 1915 skriver Återstart, loaderrorready skriver Kåmmunismen, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Den borgerliga inhumaniseringen, Hans Norebrink skriver Global borgarklass

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

CUF och extrem dumhet

Visserligen är troligen de enda som uppmärksammar klassfiendens kampanj vi aktiva socialister, men det är onekligen oroande. Ett ungdomsförbund går ut med en ohyggligt fackförenings- och arbetarhatande kampanj: sänk löner, minska vår makt, förstör våra liv.

CUF är en del i ett större maskineri med grund i den på 70-talet påbörjade omvandlingen av samhället; istället för livslånga anställningar och en balans mellan reformistisk arbetarrörelse och kapital, fick vi plötsligt ett huvudangrepp på all den välfärd arbetarklassen – på gott och ont – byggt upp. Här har vi även grunden till dagens kris, men läs hellre om det någon annanstans.

Men åter till CUF. Tidigare stod Centerpartiet i mitten i svensk politik, men sen tidigt 2000-tal har de gått långt, långt, långt som fan – åt höger. En verklighetsfrämmande nyliberal politik som är direkt skadlig på ekonomin är deras mål – och självklart kommer de misslyckas med den här kampanjen. Vad CUF kanske bör påminnas om är att ett angrepp som syftar till att förstöra för ungdomen, dvs våldföra sig på oss, bemöts med att de råkar illa ut.

Vad CUF missat är att de inte bara retar upp ungdomen, de retar även upp de äldre. De syftar inte till att skapa fler jobb, de vill sparka äldre arbetare med trygga anställningar och ersätta dem med osäkra unga. Detta har ju – uppenbarligen – varken du, jag eller våra morsor i intresse. På samma gång är det, som sagt, riktigt korkat politik. Lägre löner, mindre köpkraft, mindre som säljs, mindre jobb. En hopplöst usel cirkel av ett blivande helvete. Fan vet om inte vinsterna drabbas negativt, dessutom.
Och, här kommer slutklämmen! Hur populära är Centerpartiet och dess politik bland ungdomarna? Ptja, enligt en undersökning gjord nyligen skulle hela TVÅ procent av folk mellan 18 och 32 rösta på partiet.

Lycka till med kampenjen, borgarsvin.

Från Konfliktportalen.se: kommunismisverige skriver Josefin Brink (V) dissar Lagena, Anders_S skriver Ingen ordning på pappren, domljuger skriver CUF och extrem dumhet, Hans Norebrink skriver Folkhemsislam för demokrati, loaderrorready skriver Veckans Varning

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Till försvar av en Arbetare(n)

Det har uppstått en liten konflikt inom vänstern. Eller snarare, så har en konflikt börjat synas, men i själva verket är det ju ingen konflikt. För att en konflikt ska kunna bli en konflikt (dvs, att två parter är osams om någonting och inte kommer överens) så måste ju en bakgrund finnas. Men bakgrunden till det här är att SAC Syndikalisterna hade en av sina kongresser, vilket man haft sedan man startade för snart hundra år sedan. På den här kongressen valdes en ny redaktör, av medlemmarna i de olika LS-en, till att styra tidningen. Redan från första början hade den här nya chefsredaktören gått ut med vad han skulle göra och hur han ville att Arbetaren skulle vara. Vad som är Arbetarens problem är att den tidningen inte fokuserat så jättemycket på.. ja, arbetaren ute i det verkliga livet. Utan mer på kultur, debatt och på klimathotet och gud vet vad. Det har gått runt ett skämt i våra kretsar om att ”Jaså Arbetaren har en extra-bilaga om miljön? Är inte det ungefär som när SD Kuriren har en bilaga om invandring?” vilket har varit mer en sanning än ett skämt. Den nye chefsredaktören, som heter Mattias Pettersson, började med att hårt försöka växla om i Arbetaren, började fokusera mer på facklig kamp på gräsrotsnivå, på vanliga människors vardag. Vilket en tidning med namnet ”Arbetaren” borde ha gjort från första början. Men då SAC varit ett s.k. anarkistiskt ”hippiefack” som mest sysslat med vadsomhelst så länge det inte var facklig kamp, så tar ju självklart tidningen stryk av detta. Men iochmed den fackliga re-organiseringen som pågått sedan början av 2000-talet, så har mycket förändrats. SAC börjar bli ett vanligare inslag på gatorna, vid blockader, man kör hårt mot hårt och man vinner faktiskt sina strider. Och självklart måste även Arbetaren re-organiseras då Arbetaren är en del av SACs verksamhet, då medlemmarna faktiskt äger – och betalar – tidningen. Då är det ju självklart att medlemmarna ska få bestämma vad som ska stå eller inte.

Det intressanta i det här är inte att Arbetaren börjat byta spår och några av de som inte håller med Mattias fått lämna Arbetaren, utan att dem bölar och beklagar sig i borgerlig media. I Aftonbladet finns det en artikel som heter ”Därför lämnar vi Arbetaren” som jag nu ska ta de mest intressanta styckena ur och kommentera och häckla. Som sig bör alltså.

”Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.”

De närmast sörjande? Menar dom alla medlemmar i SAC då, som faktiskt betalar notan för det här kalaset? Det där var nog det värsta jag läst på länge. Maken till förakt mot SACs medlemmar, helt vanliga människor – har jag då aldrig skådat. ”

”Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.”

Om man ska övertolka det här stycket så menar dom alltså att en del har fått glida räkmacka för att etablera sina namn och påbörja sina karriärer, på Arbetarens bekostnad? Är inte det fel eller bara fel? Och andra har sett tidningen som en slafsig lekstuga där man kan skriva om sina hjärteämnen när ”vanlig press” inte tillåter. Också det helt fel inställning att ha till en tidning som faktiskt inte bedrivs i kommersiellt syfte.

”Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.”

ÄNTLIGEN!!!! Säger jag bara. Liksom Arbetaren är inte Yelah. Här kan inte vem som helst skriva om vad som helst. Tidningens innehåll ska ju spegla rörelsens verksamhet (hihi, jag gillar att använda ordvalet ”rörelsen” även om det faktiskt stämmer) och skriva om det som SAC sysslar med – radikal facklig kamp på gräsrotsnivå. När det formulerar sig som att Arbetaren ska bli ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” så blir jag lycklig och funderar, precis som många fler, på att ta en prenumeration. Vilket man borde ha gjort för längesen egentligen. Bättre reklam kunde man ju inte få! Indirekt så är ju reklamen såhär:
Andreas Malm m.fl får inte tramsa i Arbetaren. Därför lämnar dom Arbetaren för Arbetaren ska börja skriva om arbetsplatskamp. Tramset flyr med benen på ryggen och kvar är en arbetsplatstidning som man kan stoppa i händerna på sina arbetskamrater utan att behöva skämmas. Tack!

”Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.”

Men ”de radikala arbetarna” pratar inte heller om miljökamp i fikarummen. Oddsen att dem pratar om hur kasst det är på arbetet, hur hjärndöd chefen är och varför vanligt folk ska betala för andras misstag är nog mycket större än att man pratar om klimatkamp eller djurrätt. Faktiskt. Sen beror det ju helt på vad för slags radikala arbetare man pratar om, precis som stycket efterfrågar. På kulturredaktionen på Aftonbladet lär det ju finnas en del radikaler. Dock av helt fel sort.

”Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.”

YES!!!!!! Äntligen kommer det gå att läsa tidningen! Hurray! Jag vill läsa om vad SAC gör. Jag vill läsa om vad som händer runtom i landet på våra arbetsplatser. Jag vill läsa om hur klasskampen pågår utomlands. Jag tror verkligen inte att jag är ensam. Jag vill inte läsa om Hizbollah signerat Andreas Malm, jag vill ännu mindre läsa om miljökamp och anti-imperialism. Vill jag läsa om hur fattiga bönder i andra länder lider så kan jag köpa ett nummer av Proletären.

”Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.”

Jupp. En förlust av ett vindkraftverk, men en kärnreaktor har vi fått istället. Bättre. Snabbare. Intressantare. Coolare. Hårdare.

Summan av hela den här Aftonbladet-artikeln är ju bara att massor av karriärister och allsköns dårar är sura för att SACs medlemmar, de som i huvudsak betalar tidningen, vill byta inriktning och har valt en ny redaktör. Bara helt rätt tycker jag. Vill man skriva om tredje världen, miljö och islamism så kan man starta en blogg, ge sig in i Yelah eller någon annan av de redan existerande vänstermedierna. Men det är självklart mysigare att bygga på sin karriär genom att använda ett ”Syndikalistiskt propagandaorgan” som språngbräda. Jo jag tackar ja.

Själv är jag medlem i ett LS. Själv har jag inte varit med tillräckligt länge för att bli bitter över hur mycket mina pengar felinvesteras, men det känns som att den dagen lär inte komma. Nu har SAC blivit någonting riktigt bra, faktiskt ett av de bästa tingen jag vet. Och detsamma gäller Arbetaren, som är en överlägset snygg tidning och som om något år lär vara hur bra som helst, när den fackliga re-organiseringen satt sina spår i tidningens artiklar. Och jag kan inte bärga mig.

På tal om det där med att feminismen utraderas sen den  här organiseringen, vilket även det nämns i Aftonbladet-artikeln, så skrevs en sjukt bra artikel i veckans (eller om det är förra veckans) nummer, om att det är svårt för kvinnor att få sina arbetsskador erkända av män. Mycket bra.

Låt Arbetaren bli ett syndikalistiskt propagandaorgan!

Men vi ska inte stanna där. Andreas Malm är en speciell kille jag gärna snackar vidare om. Han har ju nyss lämnat SAC för att gå in i det trotskistiska partiet Socialistiska Partiet. På SP-bloggen Röda Lund så kommenterar han avhoppet.

” (bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.”

Andreas Malm hoppar av i samma veva och tappar tron på SAC som politiskt projekt ungefär samtidigt som antalet konflikter ökar och SAC börjar hårdna som fackförening. Ungefär samtidigt som SAC börjar arbeta som man säger sig göra, så lämnar Malm SAC. Det behövs nog inga kommentarer på det där, alla som inte är dumma i huvudet har nog dragit samma slutsats nu: Andreas Malm platsade inte i SAC. Så enkelt är det. Han funkar bättre i något litet parti eller i någon intresseorganisation, men syndikalism är nog faktiskt ingenting för honom. Och det är inte något elakt sagt, om du läser det här Andreas – Jag hoppas verkligen du hittat rätt och kan bedriva politiskt arbete på dina villkor. Alla kan inte vara nöjd med allt. Testa att stoppa in alla LO-pampar i SAC och se hur det går. Jävla zoo det skulle bli.

När vi ändå sitter och raljerar över Arbetaren och SAC, så kan jag berätta för er om en konflikt som pågår just nu – mot Berns i Stockholm. Berns har valt att inte fortsätta förhandla med SAC utan istället väljer att förlora flera miljoner pga de blockader vi använt mot dem. Samtidigt som Berns, varje lördag, har mängder med bråk, poliser, blockadvakter och gäster som vänder i dörren, så har SAC fått ett gäng nya medlemmar och stora delar av vänsterrörelsen i Stockholm har blivit radikaliserade. Nya ansikten dyker upp på blockaderna, och folk har en sådan kämparglöd att man blir tårögd nästan. SUF är självklart en stor del av mobiliseringsarbetet inför blockaderna, och vi, till skillnad från Andreas Malm – vill ha ett agressivt maffia-fack som tar vad som är vårt och inte viker sig för någonting. Vi vill ha syndikalismen, Andreas, vi vill inte ha dig och Hizbollah.

”

Berns salonger är satta i facklig blockad. Det betyder att facket avråder alla kunder från att stödja Berns genom att gå in och spendera sina pengar där. Det finns många andra uteställen i närheten, t ex kring Stureplan. Anledningen till blockaden är att företaget sparkat sina lokalvårdare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Om du går på Berns ikväll minskar du städarnas chans att få tillbaka sina jobb.

Krävde svensk arbetsrätt – då blev Berns städare sparkade.

Berns har under många år undvikt att anställa städare själva utan har istället satt i system att anlita dem via olika bemanningsföretag. Detta har motverkat facklig organisering men framförallt medfört att Berns försökt svära sig fria från ansvar för arbetsvillkoren, som varit mycket sämre än vad svensk arbetsrätt föreskriver.Några av städarna, anställda genom bemanningsföretaget NCA, gick med i facket för att bl a kräva lagenliga anställningskontrakt, rätt till föräldraledighet och korrekta arbetsscheman.

Först när Berns satts i blockad 2009 vann de dessa grundläggande rättigheter. Bemanningsföretaget lades då ner på grund av ”arbetsbrist” och istället tog Berns själv över städningen. Ingen av de fackligt anslutna erbjöds stanna kvar, trots att de jobbat på Berns i upp till tio år.

Det är uppenbart att Berns velat bli av med städarna och facket, särskilt som städarna själva bildade ett kooperativ som Berns avböjde att anlita. Den enda av städarna som erbjöds arbete var en person som lämnade facket och agerade strejkbrytare i konflikten för lagliga arbetsvillkor. Städarna kämpar nu gemensamt för att få tillbaka sina jobb och för att inte låta företaget komma undan med sitt skamgrepp. Berns har satt sin fackligt anslutna städpersonal i blockad. Vi sätter därför Berns verksamhet i blockad.

Bemanningsföretag möjliggör exploatering

Berns har använt bemanningsföretaget NCA för att låta städare arbeta för ett billigt pris, utan att Berns behövt ta något ansvar. Nu använder man bemanningsstrukturen för att bli av med dem sedan de vunnit fajten för sina rättigheter. Berns stoltserar med att städarna aldrig varit anställda på företaget, trots att de jobbat härinne, med att städa Berns lokaler, i upp till tio år.”

Hämtat från: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/%C3%96ver-hundra-personer-blockerade-Berns

För den som vill läsa en väldigt bra, propagandamässigt, skriven artikel av Rättvisepartiet Socialisterna, så finns det en här.  Det som är fint med Bernsblockaderna är att verkligen alla är enade. Det har lallat omkring RS-are, som i vanliga fall ses som pestsmittor, och hjälpt till, skrivit bra om blockaderna och delat flygblad för fulla muggar. Människor från LO har varit med, SUF-are från olika delar av landet (som alla befann sig på samma ställe samma helg för ett möte) och framförallt SUF-are från Stockholms respektive Haninge-klubbarna i Stockholm. Vi tänker inte ge upp för Berns och poliser med dragna batonger eller hot från SHR skrämmer oss inte.

Mattias Pettersson