Släpp inte in skitungarna i politiken

Petzäll är en riktig skitunge.

Dels ser han ut som en, och dels beter han sig som en också. Denna lilla kille är dock det bästa som hänt på riktigt länge. Från att ha lanserat sig själv som en riktig plåga (”60 lök i månaden och valfri lägenhet i Stockholm”-uttalandet ) och sedan krökat rätt rejält och tagit timeout för sitt missbruk, och ja. Han är inte den förste och förmodligen inte den siste SD-aren med konstiga saker för sig. Det har vi redan gått igenom i ett tidigare inlägg. Men Petzäll är intressant för en grej som hände ganska nu. Han har hoppat av SD och blivit vilde, och pressar partiet att inte kritisera honom för då avslöjar han hemligheter SD har. Alltså har den här lilla skitungen satt det sämsta partiet i riksdagen (nu ska vi inte tro att jag tycker något parti är bättre än det andra. Det är inte partierna det är fel på, utan partipolitiken. Men det är en annan diskussion.) pressat partiet mot sin yttersta spets och dom kan inte vidta åtgärder. Petzäll har bunkrat upp en liten jolle med hemligheter, pengar och riktar automatgeväret mot SD som försöker dra honom in mot kajen för att ”prata om det”. Hihi! Interna stridigheter när dem är som bäst. Speciellt när han inte verkar ha någon seriös hjärtefråga. Han ska sitta fram till valet 2014 som politisk vilde och tala om ”ungdomar och missbruk” jagmenar, det har vi x antal forskare, socialarbetare och myndigheter att göra. Inte en alkoholiserad skitunge som lyfter 60 000 i månaden som skattebetalarna ska betala.

Petzäll är nästan lika gammal som mig, men på ett sätt har han kommit längre. Han sitter i riksdagen och har en lön jag bara kan drömma om. Men på ett annat sätt är jag ljusår före honom. Jag har nog x antal fler hjärnceller än honom, skulle jag lite själviskt vilja påstå. Här är hans blogg, in och skriv en uppmuntrande kommentar eller två.

Han hade blivit ombedd redan i somras att lämna sin plats, eftersom han representerade inte det de andra i partigruppen (Söder etc) stod för. Och han ville ha pengar för det. Så mycket var det för den idealismen, så mycket för den karriärismen. Sen sprang han och berättade om sina planer för sina (?) närmaste ideologer, Moderaterna. Smart nog så tackade M nej. Även om dom säkert hade tagit en SD-are, då M tappade Sten Andersson 2002, som lämnade för Sverigedemokraterna. En från vardera läger.

Rätt ska vara rätt. Ett öga för ett öga. En tand för en tand. En Sverigedemokrat för en Moderat.

hatböcker

Under den årliga rövslicksveckan på Gotland, som de stackars gotlänningarna tvingas genomlida, så ägde ett boksläpp rum. En bok om SAC Syndikalisterna har släppts, och boken målar upp en bild ganska få känner igen oss i, (speciellt för oss som är medlemmar i LS av SAC) boken ”Syndikalisternas nya ansikte” analyserar de  senaste årens stora förändringar inom SAC (re-organiseringen dvs) och att SAC kryllar av våldsverkare från autonoma vänstern, utpressar oskyldiga chefer på uteblivna löner och allt möjligt. Lögner staplade på faktafel efter faktafel och neddränkta i dåliga efterforskning ihopsmetade till en sorglig massa, tryckt på omkring 150 sidor. Boken är inte skriven för att bilda arbetarklassen (även om LO står bakom utgivningen av boken och den ena författaren är Byggnads-pamp) utan för att påverka politiker på högerkanten (och inom vänstern) till att ta åt åtgärder mot problemet SAC.

Känns historien igen? I hundra år har näringslivet tillsammans med LO och socialdemokratin kämpat sida vid sida för att bekämpa SAC, av olika anledningar, men de gemensamma anledningarna är ju ganska logiska:

• Både Näringslivet och LO vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden. Med fack som SAC så fungerar inte samförståndet som man vill ska råda överallt, då inte SAC omfamnas av fredsplikten och inte sällan nyttjar det.
• SAC pressar upp konfliktstatistiken, och man vill hellre att avlönade ombudsmän och pampar ska sköta konflikter gemensamt med arbetsgivaren, inte att arbetare börjar agera självständigt och utan kontroll av fackföreningarna/arbetsledningen.
• LOs dominans på arbetsmarknaden undergrävs och undermineras av fria fackföreningar, såsom Hamnarbetarförbundet, SAC, m.m

I boken ”Samhällets fiender” så skildras hur LO tillsammans med Näringslivet tog varandra i handen och bestämde sig för att krossa syndikalisterna i Stripa gruva, och det är bara en av antalet konflikter där två motståndare går samman för att ge sig på en tredjepart, som båda har intresse av att tysta. Vi har ju sett under Bernskonflikten att HRF motarbetat SAC och allierat sig med Berns, mot sju städare som valt att organisera sig hos Syndikalisterna. Den förre SEKO-ledaren i tunnelbanan blev sen MTR-ledare och motarbetade DSTS av SAC under deras strejk förra året, och så håller det på.. Det är alltså inget nytt, så bli inte chockerade över att en hatbok mot SAC finansieras och författas av människor ur den traditionella ”arbetarrörelsen” allt är bara en fortsättning på någonting som pågått i över hundra år.

Boken är som jag skrev innan, inte skriven för allmänheten, men det finns ändå ett visst intresse av att så många människor som möjligt ska få läsa vilken dynga det faktiskt är. Därför bifogar jag i detta inlägg en länk till boken på The Piratebay.

Läs: ”PR-kriget mot Syndikalisterna”
Läs: ”Korporativismens kålsupare”
Läs: ”Solklar koppling till Berns”
Läs: ”SAC – Svensk maffia”
Läs: ”Vad ekot inte berättar”
Läs: Ekot
Läs: ”När facket kallas Maffia”
Läs: ”Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC”

Att inte låta idealismen skena iväg

Ofta när man kritiserar SAC så kritiserar man ju det faktum att man hade ombudsmannavälde, avlönade förhandlare etc under flera års tid, som resulterade i en omfattande passivitetskultur där avlönade ”proffs” skötte det aktiva arbetet på arbetsplatserna, som tanken med självorganiseringen är att personerna som berörs av ett beslut är de som ska fatta en. Nu kanske meningen blev lite konstig, men jag menar att de som ska strida och bestämma hur man ska strida är ju arbetarna själva, det är hela poängen med den organiseringsmodell SAC använder sig av. Och då blir det ju tämligen självmotsägande att ha avlönade ombudsmän och samtidigt förespråka arbetarklassens egna frigörelse, fri från ”proffs”hjälpen. Det är ju något man tänker sig att partiet, avantgarde-partiet, som ska stå längst fram på barrikaden och leda massorna, skulle tycka o agera. Inte en frihetlig organisation med basfacklig verksamhet.

Men var verkligen ombudsmannatiden enbart av ondo? Om vi tittar på de årtionden när självverksamheten blev mindre och mindre (men aldrig dog ut, ska man väl tillägga! Däremot var man väldigt dålig på att skriva om de konflikter å segrar olika syndikalistiska driftsektioner och syndikat tog)  så måste vi ju kolla till hur resten av det svenska samhället förändrades, hur de olika villkoren för stenhård klasskamp genom fackföreningsrörelsen tedde sig, de politiska utvecklingarna osv. Sverige gick igenom det som man kallar ”välfärdsår” åren då ekonomin var stark, låg arbetslöshet rådde och stor omfattande sysselsättning, dvs, folk började få det ganska schysst, iaf på arbetsmarknaden. Sen att klassklyftorna var kvar och var ganska grova (vissa bodde fruktansvärt, andra fint, och så vidare) är ju ett talande exempel för att ”välfärdsåren” inte på något sätt minskade eller ens försökte motverka klassklyftorna  i Sverige. I såna lägen är det iallafall svårt att bedriva den form av verksamhet SAC vill bedriva, dvs självverksamhet. Folk med fasta anställningar, bra lönevillkor och bostad etc vill inte kämpa, dom är nöjda och betalar sin fackavgift. När inte det akuta konkreta behovet finns så är det inte lika bråttom med att kämpa. Det vet man ju själv, när man haft en ganska bra anställning, bra lön etc, så är man inte lika sugen på att fajtas, just för att man ser till det personliga behovet primärt, och det är ju inget fel på det i sig, det är ju så vi fungerar.

Och de branscher där SAC varit aktiva, rallar och stenhuggarbranscherna, förändrades, villkoren blev bra eller så avvecklades industrierna (men det märktes ju inte av förren 70-80-90-talen då bruksorternas gapande befolkningsantal verkligen märktes av på riktigt) då tappade ju SAC dels maktpositioner men också politiken gjorde sin entre i SAC, som blev en politisk fackförening som engagerade sig i kärnkraftsfrågan exempelvis.

Ombudsmännen höll igång SAC genom att ta ärenden som kom in från medlemmarna, arrangera studier och hålla igång det administrativa inom organisationen, vilket brukar vara det första som kollapsar när en organisation som SAC börjar fallera. Och sen nu när välfärdsåren är över och det börjar bli krisigt igen (börjar bli? Det är en jävla kris redan nu…) så plötsligt växer SAC igen. Kanske inte i absurda medlemsantal, det får man ju inte sticka under stol med, SAC, liksom LO-förbunden har haft en stor flykt av medlemmar och sen borgarna trakasserade A-kassan 2006 så har ju även det bidragit till att folk lämnat, men från omkring 9,500 medlemmar år 2008 så har man trillat ner på 5,600 medlemmar år 2011. Men vissa LS växer, inte massivt, men stabilt och det är stopp på medlemstappandet verkar det som iallafall, om man ska tolka hur folk i olika LS resonerar när man pratar med dem.

Men det som SAC växt i, är stöddigheten, man har börjat aktivera sig och bli ett störningsmoment (det är sagt som någonting positivt ska tilläggas) på arbetsmarknaden igen, och man tar fler konflikter än på länge, faktiskt så är ju SAC det fack som lämnar in mest varsel till medlingsinstitutet i Sverige och har varit så nu ett tag. Och från att ha organiserat osäkert anställda rallare under Register-löner så har man nu satsat på papperslösa invandrare i resturangbraschen, där man år 2009 -2010 organiserade 10% av de papperslösa i Stockholm, och jag tror inte att den siffran sjunkit sen dess, utan snarare stigit.

Så om inte ombudsmännen hållt SAC, avlönat eller ej, under den här perioden, så hade ju kanske den syndikalistiska rörelsen totalt fallererat och rasat ihop, och haft skitsvårt, för att inte säga omöjligt att starta om nu iochmed den fackliga re-organiseringen? Det tåls att tänka på. Det är mycket kvar att göra, men det kommer löna sig i det långa loppet.

Nu säger jag ju inte att ombudsmän i en syndikalistiska fackförening är att föredra, helst ska ju SAC inte ha mer än 2-3 anställda som kan sköta det administrativa jobbet, all annan verksamhet ska ju vara oavlönad och hålla sig på LS-nivå, men när man kritiserar ombudsmannaväldet inom SAC så ska man ju ha vissa saker i åtanke om vad för funktion de fyllde i det långa loppet.

En annan idealistisk tramsåsikt är ju att man hellre bör vara med i LO-förbundet på jobbet än ensam syndikalist, för att annars;

a) utestänger man sig från kollektivet

b) splittrar man kollektivet

c) man ska vara med i samma fack som alla andra.

d) kan man inte göra lika mycket som ensam

Det är ju en ren skitåsikt för att prata klarspråk. Splittra kollektivet gör man inte pga olika facktillhörighet, folk håller ihop eftersom de har ett gemensamt intresse; arbetet och alla intressen däromkring (löner, anställningsvillkor etc) och arbetarkollektivets solidaritet gentemot varandra grundar sig ju inte i facklig tillhörighet. Och skvaller från vardera fackklubbar kan man utbyta till sina arbetskamrater, oavsett om några är med i LS och några i t.ex Kommunal. Det viktiga är varandra och solidariteten gentemot varandra, inte gentemot fackföreningen i sig. Fackföreningen är ju ett verktyg på våra arbetsplatser. Och det ska inte vara det som splittrar oss.

Sen kan man agera utan att vara med i samma fack, SAC brukar ju utlysa stödstrejker, aktioner m.m om något LO-förbund ska strejka eller gå ut i konflikt, det är ju ett levande bevis på att tillhörigheten inte är det som spelar roll i det långa loppet.

Men det är ju en typisk vänsterist-flum-idé. Gudskelov är dessa typer av ”vänster”människor duktiga som fan på att prata. Men fruktansvärt värdelösa på att agera.

Nu har jag varit medlem i LS i ett år och två månader, det firar vi med lite lästips här på bloggen: ”Vi är inga kampanj-nissar” sen måste vi ju givetvis bjuda på musiktips: här, här å här.

Vad gör dom? Nu kör dom!

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.

Vad gör vi? Nu kör vi!

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.

Bang your head

Ingen kan väl vid det här laget ha missat revolten i Egypten? Det smäller ganska rejält där borta i arabvärlden, och det är ju såklart intressant av flera orsaker. Dels de västvänliga länderna som Egypten tillhörde, som börjar sättas i rubbning, och en region som är självständig och inte vänlig mot andra regioner kanske kommer etableras mer än vad som redan finns (och så kanske den här ”Är du inte med oss är du emot oss”-yran som USA prackar på hela världen försvinner? Gud vilken anti-imperialist jag låter som nu.) och sen kanske sekulära krafter kommer växa, ja kanske rent av ta över i vissa länder? Krossa religionen, oavsett om det är Jesus eller Mohammed, det är en historisk bromskloss för hela det moderna samhället och bör med all förståelse kastas i soptunnan, låt oss ändra nya marker och nya arenor och en ny framtid utan det gamla som följe.

Och har man Facebook har man framförallt inte missat revolten i Egypten. Varje människa jag pratar eller inte pratar så mycket med länkar till artiklar, skriver om vad som händer, så man behöver bara trycka på F5 för ens kamrater som är mer insatta i det här än vad jag är håller mig uppdaterad. Det är en trygghet i sig. En del skriver t.o.m sina egna slutsatser och frågeställningar och kommer fram till det ena och det andra. Intressant också att en fackförenings-federation bildats som ska ha generalstrejk. Riktigt ballt. Jag säger ju att facken ska styra världen, förvalta produktionen och administrera ekonomin. Sen är jag ju syndikalist också, så det påverkar ju mitt ideologiska omdöme en smula.

Men allt är ju inte guld och gröna skogar, förstås. En del saker irriterar mig något fruktansvärt faktiskt. Det är synen på Revolten. Revolten är helig. Det är det arbetande folkets sista utpost, man kastar omkull regimen för att bilda en egen stat och välja sina egna representanter och forma sitt egna öde. Det är varje lands befolknings skyldighet, (och såklart rätt) att vara med och formgiva sitt öde. Men hur mottar vi det här i väst? Vi sitter ju på läktaren i det här fallet, mer kan vi inte göra, mer än de modiga kamrater som drar till Egypten för att kämpa tillsammans med egyptierna mot rektionärer och för att skapa en motmakt till det som varit. All respekt för sådan verksamhet, även om jag tycker det viktigaste är att kämpa på hemmaplan. Revolten klarar egypten av utan problem själva, och vi ska ge dom all vår solidaritet, förstås.

Men den här revolten, som är så viktig. Varför är den inte viktig i Sverige? Det här är en debatt som pågått sen Göteborgskravallerna 2001 (och säkert innan det också, men så långt har jag inte tid eller ork eller lust att ens försöka researcha, men rätta mig gärna) men när det sker revolter i Sverige så har Vänstern redan ett åsikspaket redo att plockas fram, bres på och serveras.

Rosengård. Tensta. Fittja. Alby. Gottsunda. Alla dom är bara ungdomar som ingen lyssnar på eller som behöver arbete och en vettig fritid. Deras revolt är bara ett sista desperat uttryck för att det är synd om dom och ingen lyssnar på dom, ja hela den ramsan kan ni ju. Eller den organiserade revolten, maktuppvisandet, försöket att normalisera en åsikt och en kamp – den centrala (omedvetet?) delen av Osynliga Partiet, SUFs gamla kampanj, den möttes av mothugg från både höger och vänster. Från högersidan var ju mothugget väntat och flosklerna verkade aldrig ta slut. Men från vänster handlade det ju om att ungdomarna som kravallade på Södermalm bara var bortskämda, lata, ville kravalla för kravallandets skull. Att man krossade rutor på riksdagen när borgarsvinet Fredrik jävla Federley ville ta bort LAS för ungdomar, möttes även det med ”lata ungdomar” ”kravalla för kravallandets skull” ”radikalism” ”autonoma våldsvänstern” och man tog avstånd.

När liknande situationer, självklart mer akuta och långtgående, men det gör det verkligen inte mer befogat tycker jag, uppstår i andra delar av världen, då sitter mysvänstern hemma och håller tummarna. Höjer näven för det kämpande folkets rätt att försvara sig mot sina regeringar. När kriget kommer till oss tar man avstånd ifrån det. Varför?

Delvis, det är lättare att förhålla sig till saker som inte rör en. Jämförelsevis, det är lätt att ha en åsikt om när en kompis varit otrogen mot sin tjej, och det är lätt att proklamera sin moralism och sina åsikter med andra kompisar om den här kompisen som varit otrogen, men när man själv är den som är otrogen, dvs när man själv är mitt i händelsernas centrum, och inte på åskådarbänken, så är det mängder av faktorer man måste rannsaka, analysera och ta ställning till. Man måste brottas med det känslomässiga epitlet och framförallt så måste man vara den som tar ansvar för konsekvenserna och allt där omkring. Men när man bara behöver sitta på och inte veta att man har del i skulden för detta, eller är den som det berör, då är det snaskigt med senaste skvallret, vara den som får reda på det först och vara den med ”rätt åsikter” och ”rätt uppfattning”.

Ungefär den problematiken och den händelse-situationen går att applicera på Vänstern i Sverige. Det är skönt när revolten sker i andra delar av världen, för då behöver man bara analysera den och plocka det man gillar. När revolten kommer i Sverige, måste man ta avstånd ifrån den, förklara den med ”dom vet inte bättre” eller ”dom behöver bara jobb och en vettig framtid” och så kan man sitta på sin höga häst och ta det lungt.

Att en president alla hatar inte kommer sitta kvar efter folkets krav är ett bevis på att moblisering och att folkets samlade kraft kan flytta berg. Det är den tendensen, den inställningen och den aggressionen vi ska lära oss av.  Det är den inställningen som kommer kunna skapa reaktion och revolt i vår del av världen, i vårat land och det kommer vara folk i andra delar av världen som sitter på Twitter, Facebook, SVT Play istället för Al Jazeera, och följer när arbetarklassen i Sverige stormar rosenbad och kräver regeringens avgång. Polisen jagas bort och reaktionärerna flyr upp mot slottet för att ta skydd från massorna.

En sådan reaktion uppstår ju inte från ingenstans, den uppstår ju efter en lång normaliseringsprocess av det revolutionära och aggressiva idealet. Det var ju inte så att helt plötsligt vaknade flera miljoner Egypter upp och typ ”hey wtf ska vi störta Murbak nu eller ska vi vänta? är det nåt på TV ikväll? Vad får vi för mat? Ursch vad äckligt då går vi ut å protesterar istället” utan det är ju en process som växt fram under de olika förhållanden som Egypten varit i, samma sak som här i Sverige. Borgare fyra år till. Det lilla sista vi har kvar kommer antagligen försvinna. Ska vi ta avstånd från när förorterna brinner, eller ska vi vara med och elda upp skiten och visa att man inte jävlas med oss hur som helst?

På rak arm höjer många sin vänsterarm, ropar ut ”Vi måste kämpa!” men få reflekterar över det. Ofta kan man hänvisa till Det Perfekta Programmet (kallat DPP efter Double Penis Penetration) och hänvisa till att vi måste organisera oss i några av de tjugotal revolutionära organisationerna eller partierna som finns. Fuck that! Vi ska kämpa och vi ska göra det i egenskap av klass. Organiserandet kommer som en naturlig följd, ingenting som ska kväsa den revolutionära potentialen.

Tro för guds skull inte att jag säger att det är fel att göra uppror eller att det som just nu händer i Egypten är fel. Verkligen inte. Vi måste bara ta till oss det dom uppenbarligen har gjort, om vi någonsin ska kunna störta kapitalismen. Vi kan inte störta den genom A-till-B-demonstrationer eller namninsamlingar. Jag tror att makten ligger på arbetsplatserna, och det är där man ska börja.. sen får vi se var vi hamnar.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver Våldsamma konfrontationer i Kairo, Jöran Fagerlund skriver Improviserade audiovisuella hjälpmedel vid miljöföredrag på grundcirkel för nya partimedlemmar, Röda Lund skriver Allt stöd till den egyptiska revolutionen!, Mathias skriver Den stundande gemenskapen – Del 3, Fredrik Jönsson skriver Lenin är aktuell, L. O. K. Ejnermark skriver Västvärldens hycklande makthavare – om folkupproret i Egypten

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Mer om det som händer i Egypten här, här, här, här med samt här

Intressant just nu är ”Den stundande gemenskapen” jag har bara läst första delen, men det finns tre. Här är del ett två och tre. Sen är också en extremt tråkig och hemsk nyhet att nazist-asen i SMR gett sig på Syndikalister i Luleå. All solidaritet till familjen som trots hoten och trakasserierna inte ger sig och flyttar ifrån orten.

Du ser. Du känner. Du fångar det. Du skrattar åt det. Du krossar det.

Det finns inte mycket att säga. Så jag säger det genom en sång.

”Ända sen överklass-brantig har korruptionen duggat tätt
falska löften och hemliga poliser mot överheten gör ni reträtt
skattesmitning och husaffärer vapensmuggling och kontokortsskojeri
hsb, abf, folkets hus och lo allt ingår i sossarnas sjuka horeri
er grav grävs djupare och djupare för varje padda som spytts ut
kom ihåg vilka som gav er makten när vi fyller igen graven tillslut”

Varför?

Jag har aldrig någonsin tyckt om Socialdemokraterna, och nu har jag ytterligare en anledning att inte göra det. Ge oss en ny Mijailović som kan rensa upp i partitoppen för fan.

Det tandlösa motståndets höst

Tidigare i bloggen förfarade jag mig över hur det skulle se ut om vi skulle få borgarna i fyra år till, om vi skulle få in ytterligare ett borgerligt parti med högerextrema tendenser eller om vi skulle få en extremt usel S-V-MP-regering, om Mona skulle få chansen att styra Sverige osv. Nu blev det ju inte så. Här kommer en kort, väldigt försenad (skyller på att det måste ta tid att smälta in sådana här landssorger) eftervalet-rapport/analys och en analys av det ”antirasistiska” motstånd som skapades efter valet. Håll till godo.

Valet präglades av debatter om hur Sverigedemokraterna skulle hållas utanför, hur Sverigedemokraterna ska motarbetas, vilken position dom kan få, och självklart handlade det om hur ful och dum och taskig och elak Mona är. De borgerliga tidningarna vräkte ut skit över denna kvinna, inte helt obefogat, men till en absurd mängd som kan få den mest sossefientliga anarkisten att tycka att det ”börjar bli nog nu”. Valnatten skanderades i 90talets tecken, ni vet Youtube-videon där man klippt ihop SDs ”Jimmie Åkesson tja-lala-la-la-lala” ihop med de skränande skinheadsen från dokumentären ”Skinheads” och deras ”Sverige åt svenskarna tja-lala-la-la-lala” och gjort sig lustiga över. Självklart ploppade några Hitler-bunker videor upp också. Förutom det cirkulerade det runt mängder av poliser i Stockholms innerstad och många människor kände allmän uppgivenhet över det totala nederlaget, fyra år borgarregering, nu kan vi tacka hejdå på riktigt till det Sverige vi en gång växte upp i.

Direkt efter valet så exploderade någonting. Alla de hundratusentals som inte röstade på SD och faktiskt tycker SD har fel, av olika skäl, oftast för att dom är rasister, blev ju arga över valresultatet. Kan ju inte säga att jag själv blev så speciellt glad över det heller. Dagen efter valet så slöt 10,000 personer upp till en demonstration på Sergels Torg, mobiliseringen skedde över Facebook och tusentals ”attendade” på nolltid. Och plattan fylldes av människor. Nu var det bråda tider. Nu skulle vi visa var skåpet ska stå. Eftersom det var en spontan demonstration så var det ju brister i planerandet, men det är ju självklart, när 10,000 kommer och man själv aldrig gjort något liknande. Demonstrationen gick efter ett par tal mot riksdagen, stämningen var hög, då en 24timmars-varsel-demonstration aldrig någonsin sett ut såhär. Efteråt diskuterades detta flitigt över internet och inom organisationer, hur ska man ta vidare detta, vad kan vi göra, vad kan vi inte göra och så vidare. Tidigt var jag ganska negativ till den här demonstrationen. Inte till att man protesterade mot SD, utan för att det inte var en tydlig politisk agenda eller mening med demonstrationen. Det hela var ett samvetes-projekt för många, man gjorde sitt, gick dit, gick från A (Sergels Torg) till B (Mynttorget) och sen gick man hem och hade ”visat var man står” och ”tagit avstånd från SD”.

En del inom vänstern hojtade klart och tydligt med ”Detta är ett uppsving för den antirasistiska rörelsen i Stockholm! Det här det här vi ska bygga kring! 10,000 personer är en styrka!” och nästan direkt började en ny demonstration planeras, denna gång med god mobiliseringstid och med bättre samordning. Tjejen som tog initiativet till den första demonstrationen bangade ur, då hon fattade att det faktiskt var Vänstern som arrangerade det här och det kunde hon inte ställa upp på. Några andra personer gjorde separata event med några tusen ”attendings” per event och bjöds in till detta planeringsmöte, och ytterligare några fegade ut. Ja, en till och med skickade ett meddelande till alla sju tusen som attendade på hennes event och sa att ”Hej på er igen. Ursäkta denna röra fram och tillbaka. Jag hoppar härmed officiellt av som arrangör för detta event. De som tillsammans arrangerar demonstrationen på måndag är organisationerna STARK, Septemberalliansen och facebookgrupper mot rasism (bl.a. min) STARK och septemberalliansen står dock även för en stark anti högerpolitik i denna demonstration, som jag inte kan stötta och stå bakom. Ni väljer själva hur ni vill göra. Detta event är nedlagt. peace” Därefter uppstod förvirring, var det de maskerade AFA eller de mjäkiga Ung vänster? Vilken vänster? Varför vänstern? Vi är ju emot rasism frågade många sig. Många sa att dom inte ville komma för att vänstern var här.

Trots detta tjatades det om att ”10,000 personer är en styrka!” och man arbetade inför demonstrationen, som den här gången var den 4e oktober. Det kom inte lika många människor som på den första dagen efter valet (alltså var den här ”styrkan” bara en illusion) det kom ungefär 3500-4000 människor, dvs mer än en halvering. På plats var det flera som frågade om det här ”var en vänstergrej” eller ”varför är det så mycket politik? vi är emot rasism” och liknande. Demonstrationen avgick efter flera tal, och i vanlig ordning var det fler Revolution-fanor än det var medlemmar från Revolution, och antalet tidningsförsäljare från Offensiv vågar jag inte ens gissa en uppskattning på. Direkt när vi kom till Mynttorget efter den extremt avslagna, lama och meningslösa demonstrationen så började folk dra. Efter nära en timmes tal så började musiken och då var bara ett par hundra kvar på plats.

Efter denna demonstration hölls ytterligare en demonstration, den 9 november, mot ”rasistiskt våld” (alltså spelade man vidare på antirasismen som en populäriserad allmän politisk fråga som alla skriver under på) och på den demonstrationen kom det ungefär 50 personer. Det blev inget fackeltåg heller som det var tänkt. Officiellt var det vädrets fel att fackeltåget ställdes in. Det var dåligt väder den dagen, men det var nog inte bara det som spökade..

Alltså från 10,000 – till 5,000 – till 50 personer. Och den antraistiska rörelsen stod med hakan i marken och: Vad fan var det här nu då? Var är alla!?

Frågorna är många, och svaren är ganska enkla. Folk kom till den första demonstrationen var att det var en extremt het potatis dagen efter valet, att vi kommer få nedskärningar, privatiseringar och allmänt sattyg i fyra år till skiter människor i, dom vill läsa om dom onda rasisterna i Sverigedemokraterna, och heta potatisar tenderar att reta upp människor. Speciellt när det rör så pass enkla saker som rasism. Ingen gillar ju rasism. Alla är emot rasism. Jorden är till för alla. Alla är lika värda. Rör inte min kompis, ja, ni kan ju hela den där soppan vid det här laget.  Nu fick folk gå sin samvetsdemonstration och känna att dom gjorde något. En högst individuell ”feel-good”-grej och sen var aktivismen över. Folk var upprörda och sen var det slut. Sen kunde livet fortsätta. För kämpa orkar man ju aldrig göra själv, men det är jättetrevligt när andra blir misshandlade av såväl rasister som poliser, hatade i media, bränner tusentals kronor och energi på projekt, dom kan ju kämpa för oss andra. Det är det här som ett problem med antirasismen, den bedrivs ju, organisatoriskt, av vänstern, och inte av människor utanför vänsterrörelsen, och den mobiliseras till stor del av just vänstern. Detta är ett problem som vi vetat om sedan länge men inte riktigt vet vad vi ska motverka det med. Vissa exempel är dock bra. I Lund på 30 november 2008 så samlades ~tusen Lunda-bor (gamla som unga och allt det där) och förstörde nazisternas marsch totalt. Total seger för Lunda-borna. Totalt fiasko för nazisterna. Det gick inte så bra med att etablera sin gamla tradition på nytt.

Att antalet, 10,000 personer är en styrka, är en ren idealism. Jag brukar gå efter devisen ”hellre en nybliven anarkist-punkare som är driftig och organisatorisk, än tio poppare som läst allt av Marx” jag är intresserad av praktik och resultat, inte av vem som tycker bäst eller har läst mest. Självklart är bildning viktigt och det måste alltid analyseras så vi vet  hur vi ska gå framåt och vad vi inte kan återvinna eller satsa kraft på. Men det är ju inte det jag menar heller.

10,000 personer är ingen styrka. Det är pinsamt att inte i allafall 1000 personer som inte redan utgör vänstern organiserar sig kring antirasistiska projekt, eftersom många inte klarade av vänstern som rörelse, men antirasism är ju inte per automatik något som betyder att man förväntas läsa Marx. Många har kommit in via antirasismen och inte kunnat så mycket, men lärt sig ju längre tiden går och utvecklar sitt ideologiska förstånd så att säga. 10,000 personer varpå flera röstade på borgarna, och därmed legitimerade Sverigedemokraterna (eftersom rent politiskt är ju SD lika höger som de andra allianspartierna) gör ju att vi gick med våra – i längden – fiender i demonstrationen.

Och sen att man förväntar sig att logiken ser ut såhär:
Emot SD – > Vänster = Värvningsmaterial för vår Organisation!
Är ju bara dum i huvudet och saknar verklighetsförankring. Och detta stycke tänker jag inte utveckla.

Rasism är ett problem som uppstår inom kapitalismen, eftersom borgarklassen behöver rasismen för att hålla oss ifrån varandra, syndabock-syndromet skapas och ”mohammed” tar mitt jobb, fastän han tjänar lika lite som mig, eller är arbetslös, som jag. Vi har mer gemensamt med de andra arbetslösa av olika nationaliteter på AMS än vi har med Sven Svensson som är VD. Och det är härifrån man ska arbeta antirasistiskt. Att börja gå via logiken Rasism = Dåligt. Kapitalism = Bra. Eller att ”Jag är antirasist för alla är lika värda” har ju börjat i fel ände. Att vara emot rasism men inte erkänna klasskampen eller förstå att det finns ett samband mellan rasism och kapitalism är inte antirasism enligt mig. Det är bara skit.

Och 10,000 som är emot rasismen för att alla är lika värda är inte antirasism. Det är bara att spela kapitalismen i händerna. Låt dom gå från A till B och sen gå hem och fortsätta vara arbetslösa eller arbetare, så kan allt fortsätta som det ska. Däremot, är 10,000 emot rasismen för att det är ett gift mot mänskligheten, skapat och administrerat av kapitalismen – då ser vi potential och riktiga jävla möjligheter att komma någonvart. Istället för att stå och stampa i ”Rör inte min kompis”-fotspåren.

Vad vill jag att vi ska göra då? Kortfattat: Fortsätta jobba i folks vardag. Aldrig tappa förtroendet på oss själva. Fortsätta med föreläsningar, bokbord, arrangera demonstrationer, knyta kontakter, värva medlemmar, erbjuda en praktik som människor kan engagera sig i. Inte utgå från att vanliga människor är dumma i huvudet och behöver The Almighty Vänsterrörelsen att komma och styra upp saker åt dom.

Och man kan ju fråga sig hur vi ser på Sverigedemokraterna och deras väljare. En SD-politiker är ju en människa som helt köpt partiets politik och faktiskt lägger tid och engagemang för Saken. Det är ju tråkigt för dom. Där finns det inte mycket att påverka. En del personer är man dock förvånade över att SD ens låter vara representanter i deras tjänst. Men SDs väljare? Vilka är dom? Många människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, och som inte vill se Mona, men inte heller vill ha borgerlig regering. Och missnöjesröstar på SD. Tja, varför inte? Många byggjobbare röstade på SD. Det starkaste SD-fästet i Stockholm är ett arbetarområde i Västerhaninge, som tillhör typ Stockholms fattigaste kommun, Haninge. Direkt efter valet så ploppade mängder av Facebook-statsuppdateringar upp; ”Om du röstade på SD – Ta bort mig som vän” och folk började rensa i sina vännerlistor. Att man ska få tycka som man vill är okej, men bara man tycker inom vissa politiska ramar. Att ta bort och säga upp sina bekantskaper för att dom röstade på ett parti man inte gillar tycker jag är en ganska fånig inställning. Det är ju destå värre med de vänner man har som röstade borgerligt. Dom kommer ju indirekt vara medskyldiga till att det kommer gå som det går de kommande fyra åren. Tyvärr.

Förutom att de som röstar på SD missnöjesröstar, så är dom ju dumma i huvudet. Ja, tydligen måste vi prata dom till rätta. Vilket verkar vara en taktik som en del organisationer på vänstersidan och högersidan kör med. ”SDs väljare måste veta vilket hemskt parti dom är. Dom är förda bakom ljuset. Dom har läs och skrivsvårigheter. Dom är korkade arbetare som …” ja känns det igen? Jag är inget större fan av den här ”Arbetarklassens förtrupp” som vissa tycker att ens organisatoriska och ideologiska plikt är, jag tror mycket väl på att SDs väljare inte är dumma i huvudet. Väljarna kan man ju helt klart argumentera med och faktiskt plocka isär SDs argument, det är verkligen inte svårt, oftast handlar det ju i grund och botten om missnöje om hur de etablerade partierna skött Sverige. Och det är ju med all befogenhet om jag säger så. Men istället för att ”Såja Lasse, byggjobbare från Solna, du förstår inte bättre. Nu ska jag berätta varför SD är dumma och vad du ska rösta på istället (du ska rösta på oss…)” och sen maler man på..

”– Sidospåret är att 340 000 väljare röstade på SD, där finns andra känslor. Känslor av att stå emot ett etablissemang, känslan av att de ljuger och skarvar och inte ser mig och inte samma känsla av att Sverige är på rätt väg. Det har jag en skyldighet att försöka fånga upp och lyssna in bättre, sade Reinfeldt till journalister efter partiledardebatten.”

– Fredrik Reinfeldt

Det är nog väldigt viktigt att försöka se skillnad på SDs aktivister och politiker (dvs de som faktiskt driver sitt engagemang på allvar) och SDs väljare, som antagligen kommer lägga sin röst på SD och sen ska dom fortsätta sina liv. Det är en ganska lik situation som den som uppstod på 90talet med Ny Demokrati. Man missnöjesröstar för att vänstern såväl högern på parlamentarisk basis och framförallt riksdagsbasis är en sorglig samling idioter som bränner våra skattepengar på all möjlig skit, medan man själv ska leva på existensminimum, inte ha ett anständigt jobb, ha studieskulder rakt upp i röven och så vidare. Ur politikerföraktet föds missnöje. Misstro. Och vips så kan SD segla på missnöjet. Vilket har varit deras grej sedan starten. ”Vi är en frisk fläkt i svensk politik” så att säga..

Sen måste vi ju också rannsaka oss själva, vad vi uppnått och vad vi inte ens försökt åstakomma, mer än till ord. När vi säger att vi ska ”Stoppa nazistmarschen” och det gör vi genom en ”Värdig protest” som antingen går från plattform A till plattform B, eller inte går alls. Hur menar vi då? Vad vill vi säga med det? Sen, hur gör vi när fascisterna lämnar gatorna (inte menas detta automatiskt med att ”vi tog tillbaka dom”) och satsar på parlamenten? Utvecklingen har ju sett likadan ut i hela Europa, de flesta partier har ju sina egna kopior av Sverigedemokraterna, Frihetspartiet i Holland, Dansk Folkeparti, Finland har Sannfinländarna, Frankrike har Le Pen och Norge har Fremskrittspartiet och så vidare. Sen finns det en hel våg av kokande högerextrema grupper och rörelser i Östeuropa, men det är ett område jag är alldeles för oinsatt i för att våga blogga om. Det finns det andra som redan kan mer om. Men vad de flesta av dessa partier har gemensamt är att dom inte valt att gå in i den arena vi kan bemästra (dvs gatan) och därmed undviker stopphinder i sin utveckling (störande av torgmöten, konfrontationer, slagsmål, inställda utåtriktade aktiviteter m.m.) utan istället satsar på att normaliseras likt andra partier och genom att rikta in fokus på parlamentet, där motståndet är väldigt lamt och där den autonoma vänstern/vanliga människor/kalla det vad du vill inte finns. Därmed underminerar man vårat verksamhetsområde och byter strategi. Vilket även vi måste göra. Inför riksdagsvalet så hölls protester var Sverigedemokraterna än hade torgmöten, man saboterade möten med äggkastning, slagord, vuvuzelor o.s.v, men protesterna ledde inte till någonting. Att vi ser ”Vi gjorde iallafall något” är en ganska nykter inställning (”allt eller inget” är ganska farligt att utgå ifrån) men att stanna vid det och inte kritisera sig själv och sedan utveckla sina taktiker till nästa gång är destå destruktivare. För att motarbeta SD så måste vi lämna gatukampen i den form den ser ut idag, och försöker hitta nya sätt att underminera dom. Alla har olika idéer kring hur SD ska bemötas nu när dom faktiskt kom in i riksdagen. Men vad det än är för metod som är bäst, så hoppas jag att vi alla kommer göra det vi kan, omsätta våra teorier till praktik och utveckla våra strategier för enskilda organisationer och för våran rörelse i stort.

För övrigt, jag köpte boken ”Beating the fascists” som tar upp den här kritiken om att vi måste anpassa våra strategier, efter hur rasisterna ändrar sina, det vi har nu funkar på gatorna, men inte när rasistpartier försöker ta sig in i parlamenten. En härlig kloss som kommer ta sin tid att nöta igenom. Men den är nog värd det.

Utöver det så har ju snön kommit, och vintern är anammad. I år har jag en redig vinterjacka och kan för första gången på riktigt länge njuta av vintern. För visst är den vacker? Ingenting hände den 30 november förresten. Ingen repris av ”Svärje åt Svänskarna”, ingen nazistisk grupp på stan, inga motdemonstrationer. I kungsträdgården stod kristna fundamentalister och bjöd på kåldolmar, som är bland det godaste jag vet.

Ps. Om någon tror att jag tar SD i försvar; nej. Knappast. SD är farligare än vad SMR någonsin kommer vara. The end.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Asir-anknutna gangsters tog grovt fel, aik-micke skriver 30e november, Johan Frick skriver Wikileaks – vän eller fiende?, Stefan Bergmark skriver En julklapp i patriarkatets arsle, vandringsmyran skriver Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Till försvar av en Arbetare(n)

Det har uppstått en liten konflikt inom vänstern. Eller snarare, så har en konflikt börjat synas, men i själva verket är det ju ingen konflikt. För att en konflikt ska kunna bli en konflikt (dvs, att två parter är osams om någonting och inte kommer överens) så måste ju en bakgrund finnas. Men bakgrunden till det här är att SAC Syndikalisterna hade en av sina kongresser, vilket man haft sedan man startade för snart hundra år sedan. På den här kongressen valdes en ny redaktör, av medlemmarna i de olika LS-en, till att styra tidningen. Redan från första början hade den här nya chefsredaktören gått ut med vad han skulle göra och hur han ville att Arbetaren skulle vara. Vad som är Arbetarens problem är att den tidningen inte fokuserat så jättemycket på.. ja, arbetaren ute i det verkliga livet. Utan mer på kultur, debatt och på klimathotet och gud vet vad. Det har gått runt ett skämt i våra kretsar om att ”Jaså Arbetaren har en extra-bilaga om miljön? Är inte det ungefär som när SD Kuriren har en bilaga om invandring?” vilket har varit mer en sanning än ett skämt. Den nye chefsredaktören, som heter Mattias Pettersson, började med att hårt försöka växla om i Arbetaren, började fokusera mer på facklig kamp på gräsrotsnivå, på vanliga människors vardag. Vilket en tidning med namnet ”Arbetaren” borde ha gjort från första början. Men då SAC varit ett s.k. anarkistiskt ”hippiefack” som mest sysslat med vadsomhelst så länge det inte var facklig kamp, så tar ju självklart tidningen stryk av detta. Men iochmed den fackliga re-organiseringen som pågått sedan början av 2000-talet, så har mycket förändrats. SAC börjar bli ett vanligare inslag på gatorna, vid blockader, man kör hårt mot hårt och man vinner faktiskt sina strider. Och självklart måste även Arbetaren re-organiseras då Arbetaren är en del av SACs verksamhet, då medlemmarna faktiskt äger – och betalar – tidningen. Då är det ju självklart att medlemmarna ska få bestämma vad som ska stå eller inte.

Det intressanta i det här är inte att Arbetaren börjat byta spår och några av de som inte håller med Mattias fått lämna Arbetaren, utan att dem bölar och beklagar sig i borgerlig media. I Aftonbladet finns det en artikel som heter ”Därför lämnar vi Arbetaren” som jag nu ska ta de mest intressanta styckena ur och kommentera och häckla. Som sig bör alltså.

”Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.”

De närmast sörjande? Menar dom alla medlemmar i SAC då, som faktiskt betalar notan för det här kalaset? Det där var nog det värsta jag läst på länge. Maken till förakt mot SACs medlemmar, helt vanliga människor – har jag då aldrig skådat. ”

”Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.”

Om man ska övertolka det här stycket så menar dom alltså att en del har fått glida räkmacka för att etablera sina namn och påbörja sina karriärer, på Arbetarens bekostnad? Är inte det fel eller bara fel? Och andra har sett tidningen som en slafsig lekstuga där man kan skriva om sina hjärteämnen när ”vanlig press” inte tillåter. Också det helt fel inställning att ha till en tidning som faktiskt inte bedrivs i kommersiellt syfte.

”Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.”

ÄNTLIGEN!!!! Säger jag bara. Liksom Arbetaren är inte Yelah. Här kan inte vem som helst skriva om vad som helst. Tidningens innehåll ska ju spegla rörelsens verksamhet (hihi, jag gillar att använda ordvalet ”rörelsen” även om det faktiskt stämmer) och skriva om det som SAC sysslar med – radikal facklig kamp på gräsrotsnivå. När det formulerar sig som att Arbetaren ska bli ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” så blir jag lycklig och funderar, precis som många fler, på att ta en prenumeration. Vilket man borde ha gjort för längesen egentligen. Bättre reklam kunde man ju inte få! Indirekt så är ju reklamen såhär:
Andreas Malm m.fl får inte tramsa i Arbetaren. Därför lämnar dom Arbetaren för Arbetaren ska börja skriva om arbetsplatskamp. Tramset flyr med benen på ryggen och kvar är en arbetsplatstidning som man kan stoppa i händerna på sina arbetskamrater utan att behöva skämmas. Tack!

”Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.”

Men ”de radikala arbetarna” pratar inte heller om miljökamp i fikarummen. Oddsen att dem pratar om hur kasst det är på arbetet, hur hjärndöd chefen är och varför vanligt folk ska betala för andras misstag är nog mycket större än att man pratar om klimatkamp eller djurrätt. Faktiskt. Sen beror det ju helt på vad för slags radikala arbetare man pratar om, precis som stycket efterfrågar. På kulturredaktionen på Aftonbladet lär det ju finnas en del radikaler. Dock av helt fel sort.

”Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.”

YES!!!!!! Äntligen kommer det gå att läsa tidningen! Hurray! Jag vill läsa om vad SAC gör. Jag vill läsa om vad som händer runtom i landet på våra arbetsplatser. Jag vill läsa om hur klasskampen pågår utomlands. Jag tror verkligen inte att jag är ensam. Jag vill inte läsa om Hizbollah signerat Andreas Malm, jag vill ännu mindre läsa om miljökamp och anti-imperialism. Vill jag läsa om hur fattiga bönder i andra länder lider så kan jag köpa ett nummer av Proletären.

”Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.”

Jupp. En förlust av ett vindkraftverk, men en kärnreaktor har vi fått istället. Bättre. Snabbare. Intressantare. Coolare. Hårdare.

Summan av hela den här Aftonbladet-artikeln är ju bara att massor av karriärister och allsköns dårar är sura för att SACs medlemmar, de som i huvudsak betalar tidningen, vill byta inriktning och har valt en ny redaktör. Bara helt rätt tycker jag. Vill man skriva om tredje världen, miljö och islamism så kan man starta en blogg, ge sig in i Yelah eller någon annan av de redan existerande vänstermedierna. Men det är självklart mysigare att bygga på sin karriär genom att använda ett ”Syndikalistiskt propagandaorgan” som språngbräda. Jo jag tackar ja.

Själv är jag medlem i ett LS. Själv har jag inte varit med tillräckligt länge för att bli bitter över hur mycket mina pengar felinvesteras, men det känns som att den dagen lär inte komma. Nu har SAC blivit någonting riktigt bra, faktiskt ett av de bästa tingen jag vet. Och detsamma gäller Arbetaren, som är en överlägset snygg tidning och som om något år lär vara hur bra som helst, när den fackliga re-organiseringen satt sina spår i tidningens artiklar. Och jag kan inte bärga mig.

På tal om det där med att feminismen utraderas sen den  här organiseringen, vilket även det nämns i Aftonbladet-artikeln, så skrevs en sjukt bra artikel i veckans (eller om det är förra veckans) nummer, om att det är svårt för kvinnor att få sina arbetsskador erkända av män. Mycket bra.

Låt Arbetaren bli ett syndikalistiskt propagandaorgan!

Men vi ska inte stanna där. Andreas Malm är en speciell kille jag gärna snackar vidare om. Han har ju nyss lämnat SAC för att gå in i det trotskistiska partiet Socialistiska Partiet. På SP-bloggen Röda Lund så kommenterar han avhoppet.

” (bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.”

Andreas Malm hoppar av i samma veva och tappar tron på SAC som politiskt projekt ungefär samtidigt som antalet konflikter ökar och SAC börjar hårdna som fackförening. Ungefär samtidigt som SAC börjar arbeta som man säger sig göra, så lämnar Malm SAC. Det behövs nog inga kommentarer på det där, alla som inte är dumma i huvudet har nog dragit samma slutsats nu: Andreas Malm platsade inte i SAC. Så enkelt är det. Han funkar bättre i något litet parti eller i någon intresseorganisation, men syndikalism är nog faktiskt ingenting för honom. Och det är inte något elakt sagt, om du läser det här Andreas – Jag hoppas verkligen du hittat rätt och kan bedriva politiskt arbete på dina villkor. Alla kan inte vara nöjd med allt. Testa att stoppa in alla LO-pampar i SAC och se hur det går. Jävla zoo det skulle bli.

När vi ändå sitter och raljerar över Arbetaren och SAC, så kan jag berätta för er om en konflikt som pågår just nu – mot Berns i Stockholm. Berns har valt att inte fortsätta förhandla med SAC utan istället väljer att förlora flera miljoner pga de blockader vi använt mot dem. Samtidigt som Berns, varje lördag, har mängder med bråk, poliser, blockadvakter och gäster som vänder i dörren, så har SAC fått ett gäng nya medlemmar och stora delar av vänsterrörelsen i Stockholm har blivit radikaliserade. Nya ansikten dyker upp på blockaderna, och folk har en sådan kämparglöd att man blir tårögd nästan. SUF är självklart en stor del av mobiliseringsarbetet inför blockaderna, och vi, till skillnad från Andreas Malm – vill ha ett agressivt maffia-fack som tar vad som är vårt och inte viker sig för någonting. Vi vill ha syndikalismen, Andreas, vi vill inte ha dig och Hizbollah.

”

Berns salonger är satta i facklig blockad. Det betyder att facket avråder alla kunder från att stödja Berns genom att gå in och spendera sina pengar där. Det finns många andra uteställen i närheten, t ex kring Stureplan. Anledningen till blockaden är att företaget sparkat sina lokalvårdare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Om du går på Berns ikväll minskar du städarnas chans att få tillbaka sina jobb.

Krävde svensk arbetsrätt – då blev Berns städare sparkade.

Berns har under många år undvikt att anställa städare själva utan har istället satt i system att anlita dem via olika bemanningsföretag. Detta har motverkat facklig organisering men framförallt medfört att Berns försökt svära sig fria från ansvar för arbetsvillkoren, som varit mycket sämre än vad svensk arbetsrätt föreskriver.Några av städarna, anställda genom bemanningsföretaget NCA, gick med i facket för att bl a kräva lagenliga anställningskontrakt, rätt till föräldraledighet och korrekta arbetsscheman.

Först när Berns satts i blockad 2009 vann de dessa grundläggande rättigheter. Bemanningsföretaget lades då ner på grund av ”arbetsbrist” och istället tog Berns själv över städningen. Ingen av de fackligt anslutna erbjöds stanna kvar, trots att de jobbat på Berns i upp till tio år.

Det är uppenbart att Berns velat bli av med städarna och facket, särskilt som städarna själva bildade ett kooperativ som Berns avböjde att anlita. Den enda av städarna som erbjöds arbete var en person som lämnade facket och agerade strejkbrytare i konflikten för lagliga arbetsvillkor. Städarna kämpar nu gemensamt för att få tillbaka sina jobb och för att inte låta företaget komma undan med sitt skamgrepp. Berns har satt sin fackligt anslutna städpersonal i blockad. Vi sätter därför Berns verksamhet i blockad.

Bemanningsföretag möjliggör exploatering

Berns har använt bemanningsföretaget NCA för att låta städare arbeta för ett billigt pris, utan att Berns behövt ta något ansvar. Nu använder man bemanningsstrukturen för att bli av med dem sedan de vunnit fajten för sina rättigheter. Berns stoltserar med att städarna aldrig varit anställda på företaget, trots att de jobbat härinne, med att städa Berns lokaler, i upp till tio år.”

Hämtat från: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/%C3%96ver-hundra-personer-blockerade-Berns

För den som vill läsa en väldigt bra, propagandamässigt, skriven artikel av Rättvisepartiet Socialisterna, så finns det en här.  Det som är fint med Bernsblockaderna är att verkligen alla är enade. Det har lallat omkring RS-are, som i vanliga fall ses som pestsmittor, och hjälpt till, skrivit bra om blockaderna och delat flygblad för fulla muggar. Människor från LO har varit med, SUF-are från olika delar av landet (som alla befann sig på samma ställe samma helg för ett möte) och framförallt SUF-are från Stockholms respektive Haninge-klubbarna i Stockholm. Vi tänker inte ge upp för Berns och poliser med dragna batonger eller hot från SHR skrämmer oss inte.

Mattias Pettersson

Nya Västbodaskolan öppnad!

Idag har det ockuperats i Stockholm! En stor, fruktansvärt fin och bra planerad skola – Västbodasolan – har tagits av ockupanter. Budskapet från ockupanterna är glasklart – det finns alldeles för många och bra lokaler, men som man hellre låter stå och förfalla, än att man använder dom. Västbodaskolan var en populär och omtyckt skola, vilket märktes när kommunen bestämde sig för att lägga ner den. Protester, namninsamlingar, elevstrejker och olika grupper som ville ta över skolan – allt sket politikerna fullständigt i. Dom hade bestämt sig.

Under den här helgen kommer det hållas intressanta föredrag, workshops, spelningar, ett grymt fik (som faktiskt mer eller mindre är uppbyggt på grejer från nyligen bortgångna Kafe Edenborg – så vill ni uppleva Edenborg en sista gång, så har ni er chans nu! De slitna stolarna är här, borden är här – Klittyplanschen är här!) och mängder av människor har strömmat hit – och de allra flesta har haft någonting med skolan att göra. Det är fint när ockupationer inte bara attraheras av vänsterrörelsen/ockupantrörelsen, utan att ”alla utanför” söker sig dit och vill vara en del av kalaset – och det är självklart att dom får! Gamla elever, nattvandrare, lärare, folk som bor i området och allmänt nyfikna har tittat in och hälsat på. Polisen har hållit sig lugna, och vi får hoppas att det blir så. Speciellt när ockupationen är uttalad fredlig och kommer avslutas på Söndag – då vore det väl ändå jävligt onödigt att gripa in och förstöra?

Här kan ni följa vad som händer under ockupationen, här är en intervju med en av ockupanterna, här är ett Facebook-event, här finns bilder, hit kan du skicka stöduttalanden och frågor – och ta dig till platsen! Här finns en karta.

Dagens låttips: Cock Sparrer – Run with the blind