Back to school

Den här veckan börjar många i skolan igen, med tunga steg tar vi oss tillbaka till kunskapsfabriken, stället många hatar och tillbaka till våra klasskamrater vi inte träffat på länge. Själv slutade jag gymnasiet för längesen (nåja) och jag har redan börjat på komvux, min klass är rätt okej och läraren är bra. Jag har tagit igen mer på komvux än vad gymnasiet någonsin gav mig – och ändå är det på just komvux regeringen skär ner.

På många sätt är skolan lik en arbetsplats – på både gott och ont. Man får en viss ersättning för att gå där, studiebidraget – och det dras in om du inte sköter dig. Och visst går det även att ta till stridsmedel, som på en arbetsplats – om man är missnöjd. Jag har skrivit av en artikel från Direkt Aktion nummer #48-49 som handlar om en skola i Malmö där man strejkade mot nedskärningarna. Jag publicerar den här, då den är intressant ur flera synpunkter. Vill man köpa numret den är med i så kan man skicka iväg ett mail över Direkt Aktions hemsida.

Uppror i Kunskapsfabriken

Från isolerade elever till kämpande kollektiv
I Februari 1999 hade Latinskolans elever, som är en gymnasieskola i centrala Malmö, tröttnat och fått nog av kunskapsfabriken och de valde att kämpa för en drägligare tillvaro. I denna text intervjuas Pelle som var en av de många elever som satte sig på tvären mot kommunens nedskärningar och kunskapsfabrikens uppfostring.

Det fanns inte ens glödlampor till toaletterna – strejken inleds
Latinskolan drogs med ett stort budgetunderskott och hade legat på minus flera år i rad. Kommunen hade beslutat sig för att inte acceptera ytterligare underskott och ett besparningsprogram lades på skolan. Det blev snart märkbart för eleverna hur besparningarna slor. Eleverna fick börja ta med sig egna papper till lektionerna och proven så att lärarna kunde kopiera upp material och prov till dem. Glödlamporna började ta slut och på vissa toaletter var det så mörkt så de inte gick att använda. Pelle berättar att eleverna började bli riktigt förbannade på hur besparningarna drabbade dem. Klassen fick även flytta en del av sina lektioner till en av hälsomyndigheten utdömd lokal i en källare, det fanns till och med en skylt i lokalen som förklarade att det av hälsoskäl inte fick bedrivas skolverksamhet där.

Missnöjet ökade kraftigt hos eleverna, det var inte ett abstrakt missnöje utan ett ytterst konkret, menar Pelle. Det började diskuteras att inte gå på lektionerna, elevrådet tog fasta på missnöjet och kontaktade SVEA, de beslutade att kalla till stormöte om skolstrejk.

Stormötet där strejkbeslutet skulle tas var välbesökt minns Pelle, beslutet om strejk togs med överväldigande majoritet av eleverna, någonstans runt 70-80% tycker han sig minnas. Det tillsattes en strejkkommitté där de som var intresserade ställde upp frivilligt och godkändes av stormötet. Det bildades en strejkvaktsgrupp där Pelle och flera av hans vänner deltog. Som strejkvakt blev deras uppgift att vakta igångarna till skolan, kontrollera så att inga lektioner genomfördes samt prata med intresserade förbipasserande. Något som förvånade Pelle var att han trodde att många elever skulle strunta i strejken och bara stanna hemma, men många av dem stannade kvar på skolan och var drivande samt målade banderoller och liknande. Det fanns dock en del som helt enkelt stannade hemma, men när det var stormöten för eleverna så dök de upp upp och deltog. Pelle menar att de flesta av eleverna faktiskt deltog aktivt på något sätt även om de inte var på plats hela tiden.

Lärarnas stöd till strejken
Lärarna var positiva till strejken och undersökte sina egna möjligheter att gå ut i strejk eller sympatistrejk men fick nej från sitt förbund och var tvugna att vara på plats i klassrummen. Lärarna bedrev dock ingen undervisning när de var där utan diskuterade situationen med elever och  gjorde andra icke undervisningsrelaterade saker. Även rektorn var positiv till strejken och uttalade sitt stöd till strejken på stormöten. Här kan man göra en intressant koppling till Cleavers text ”Om skolarbete och kampen emot det” som tar upp lärarna som kämpande kollektiv inom skolan. Cleaver menar att lärarna kan fylla en stor roll om de uppmuntrar eleverna som aktiva subjekt i konflikten, men oftast förhåller sig lärarna passiva och avvaktande i konflikterna. Cleaver anser att det kan bero på den i skolsystemet inbyggda positioneringen som finns mellan elever och lärare.

Den enda egentliga konflikt som förekom enligt Pelle var i form av en lärare som inte sympatiserade med strejken och bedrev schemalagd undervisning ändå. Det fanns en badmintonklass på skolan och strejkvakterna fick reda på att det bedrevs undervisning för denna klass. Pelle och ytterligare några strejkvakter uppsökte lektionen för att kontrollera om det förekom strejkbryteri. Enligt Pelle så motiverade läraren lektionen med att det inte var lektion utan träning, schemat sa dock att det var schemalagd undervisning så strejkvakterna plockade helt enkelt ner näten. Eleverna accepterade avbrottet och tyckte det var rimligt att inet fortsätta lektionen medan läraren blev upprörd.

En kniv i ryggen
Strejken påbörjades en måndag och i slutet av veckan hotade skolverket med att dra in studiebidraget för de elever som fortsatte strejka. Det började då uppstå en viss motsättning mot strejken då elever började bli oroliga för att mista den lilla inkomst de hade. Vid en omröstning beslutades med knapp majoritet att strejken skulle avbrytas på fredagen. Pelle menar att elevrådsordföranden och några till i strejkkommittén hade börjat driva på att avsluta strejken. Det skulle senare visa sig att delar av strejkkommittén hade haft egenintresse i att avbryta strejken då de på egen hand hade börjat förhandla med ansvariga politiker, utan eleverna och resten av strejkkommittées vetskap. Förhandlingarna skulle innebära att eleverna avbröt strejken i utbyte mot lite mindre besparningar samt att rektorn skulle få behålla jobbet. Det hölls under slutet av strejkveckan en stor demonstration där alla gymnasieskolor förutom S:t Petri-skolan deltog. Pelle berättar att flera såg det som en tydlig markering från S:t Petris sida och menar att klasstillhörigheten här blev tydlig då S:t Petri var av tradition sedd som en skola med större del överklass. Demonstrationen gick till stadshuset där politiker kom ut och pratatade med eleverna och sedan fick representanter från strejkkommittén komma in och diskutera med politikerna. Pelle säger att i efterhand kändes det mer som ett spel för galleriorna med förhandlingen då det mesta redan var uppgjort mellan de i strejkkommittén som förhandlat bakom ryggen och politikerna.

Ni kan inte sätta er på oss – motståndet fortsätter
Om vad strejken gav för resultat säger Pelle att det blev mildare besparningar och de fick materialpengar så de slapp åtminstonde ta med egna papper. Det tror han inte hade hänt om de inte reagerat och strejkat. Rektorn fick dock avgå trots den förhandling som förts. Den nya rektorn var en rektor som var känd för att få ta hando m skolor med dålig budget och ordna upp det genom nedskärningar och besparningar. Men framförallt så var den stora framgången med strejken enligt Pelel att eleverna började se sig mer som ett kollektiv som man inte kunde köra med hur som helst. När det blev tal om att splittra Pelles klass i tredje året så gick stora delar av klassen spontant till rektorn och tog upp frågan. Det var även snack om att strejka som klass men beslutet revs upp då klassen kollektivt motsatte sig beslutet. Cleaver menar att isolerade elever ofta inte kan uppnå mer än att ta sig igenom systemet och klara skolan medan kollektiv och enade elever kan skapa egna utbrymmen och i viss mån sätta sin egen agena.

Pelle menar att man hade kunnat ta till ytterligare metoder för att skärpa motsättningen runt skolstrejken så att konflikten blivit tydligare och därmed troligen fått en fortsatt strejk med bättre resultat som följd. En ockupation av skolan diskuterades i samband med hotet om indraget studiemedel men man trodde inte den skulle kunna genomföras då. I efterhand menar Pelle att det var naivt att det inte fanns stöd för en ockupation då man och hade byggt upp allianser med elever från andra skolor samt att det fanns ett stöd för idén bland elever på den egna skolan. Troligtvis hade en ockupation motverkat den känsla av maktlöshet som infann sig när hotet om indraget studiemedel uppenbarade sig. En ockupation hade enligt Pelle flyttat fram deras positioner istället för de defensiva förhandlingar som fördes.

Pelle menar att något han lärde sig under strejken var att inte lita på representanter efter det svek som uppvisades av elevrådsorganisationen och delar av strejkkommittén genom att förhandla bakom ryggen på eleverna de skulle representera. Ett stort misstag var att man lät det uppstå den typen av ledarskikt som tyckte sig ha rätt att förhandla på eget iniativ.
Pelle tror att en del av förhandlingarnas självpåtagna roll beror på att de hade kopplingar till ungdomsförbunden SSU och Grön Ungdom vilkas moderpartier satt i fullmäktige och helt enkelt var de man förhandlade med.

Strejken visade enligt Pelle styrkan i att agera som kollektiv mot i det här fallet nedskärningar. När eleverna gick ihop och agerade hade de möjlighet att göra sin röst hörd och försöka stoppa det de insåg missgynnade dem. Pelle menar att han har haft nytta av det tänkandet när han kommit ut i arbetslivet då han och hans arbetskamrater har kunnat ställa bättre krav på sin arbetsplats.

Resultatet av strejken var att eleverna lyckades hindra en del av besparningarna men även att de stärktes som kollektiv och skapade ett uttrycksmedel för att föra fram sina åsikter. Strejken påverkade de involverade, dels som jag skrev ovan med att de stärktes som kollektiv och gav ett kommunikationsmedel men även som i Pelles fall att han till viss del tappade tilliten till representativt företrädande. Troligen påverkar det unga och även gamla när representanter inte gör det dem är ålagda utan gör det som de själva anser är bäst för kollektivet, utan att rådfråga kollektivet.

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Inga politiker!, Anders_S skriver Kriminella gäng utnyttjade Reclaimfesten i Rosengård, Jinge skriver Fuglesang vår egen Tarzan, Lukas skriver Aftonbladet och Israel, MJE skriver Anteckningar 23/8-09., eiz skriver När de välbärgade tar plats bakom de röda fanorna

Hur landet ligger

Jag har inte skrivit på ett tag, det har berott på flera saker. Först så har jag försökt ha en egen blogg under diverse namn och med olika typer av bloggar, jag försökte göra en serieblogg men eftersom det är lönlöst att sitta och citera vad andra säger, och när man själv ritar serie i samma takt som en sköldpadda springer, så sket det sig. Det sket sig även med en politisk blogg för jag kände att det jag kunde säga – säger redan alla andra så bra. Men jag kom och tänka på att jag fått möjligheten att blogga här, och det tänker jag fortsätta med. Den här bloggen är tokbra och jag vill gärna bidra med lite kunskaper, historier, åsikter och annat gnäll som kan vara kul att läsa.

Jag har, precis som många andra, följt diskussionen om arbetarklassens bildning, och jag tycker att alla parter lyfter fram poänger, men jag vill inte vara lika dålig själv, så jag ska försöka bidra till debatten:

Jag håller med om att när man kommer hem från jobbet så vill man ha enkel och ”trevlig” underhållning, det är ytterst få gånger som jag slänger mig över Marx, Lenin eller någon annan stor tänkare när jag kommer hem från skolan, arbetet eller praktiken, oftast så vill man se något man laddat hem, och när jag vill syssla med politik och politiska aktiviteter så vill jag hellre göra en affisch, affischera, gå på en demonstration, sätta upp klistermärken och peppa andra att göra samma saker, än att sitta i en sluten cirkel och studera böcker man nästan behöver lära sig ett nytt språk för att begripa. Vad jag däremot inte hävdar är att arbetarklassen inte får stå historielös. Som det ser ut idag så läser allt för få arbetare Marx och allt för få arrangemang sker, där man låter de som inte kan så mycket, få lära sig, på sina egna villkor. T.ex. ”Kapitaletdagen” på Universitetet är ett evenemang som man borde ha oftare, man bantar ner stora tunga texter, sorterar ut det viktigaste och sprider kunskapen.

Det är svårt att se sin egna situation alla gånger i alla tunga teorier, och det borde verkligen finnas ett större utbud på socialistisk teori som är skriven för folk som inte är bekanta med att studera hårt. Själv så kommer jag ha väldigt svårt att plöja igenom ett par hundra sidor på en helg, det har helt med min klassbakgrund att göra. När jag var liten så var godnattsagor och serier den enda intelektuella bildningen jag hade, förutom skolan, och jag vet att många har samma historia bakom sig. Jag tror däremot inte att det är någon ursäkt för att inte behöva studera. Men jag är lärd och uppfostrad att jobba och inte studera. Det beror med största sannorlikhet att båda mina föräldrar knappt gått ut gymnasiet och jobbat sen dom var 16 år, vilket var vanligt på den tiden då dom var unga. Nu ser det verkligen inte ut så, och jag ska försöka plugga så mycket jag kan, just för att möjligheten finns. Men ofta vill man koppla bort allt vad böcker, teori, konstiga ord och sådant heter, när man är ledig. Då vill man hellre, som jag skrev innan, affischera och gå på demonstrationer. Eller om man inte är intresserad av politik alls – så gör man någonting helt annat. Det är ett faktum som folk faktiskt får ta, även om drömmen hade varit att alla ens polare från industriprogrammet läser Marx när dom kommer hem, tänk vad fint det vore. Precis som Krastavac så utgick jag från min egna situation och bakgrund, och det ser jag verkligen inget fel med. Då blir det hela mer på det personliga planet, det är lättare att förstå problematiken och lösningen.

Lösningen? Ta kunskapen till arbetarnas nivå! Flera ”Kapitalet på en dag” och fler korta häften och lättare studiecirklar, så folk kan ta sig in i teorin på ett mjukt sätt, varpå man ökar takten för den som känner att man kan och höjer ribban. Ungefär som i matte. Man börjar inte med gånger och procent, utan med plus och minus, för kan man inte det så blir det svårt att ta till sig gånger och procent. (Nu lider jag av dyskalkyli men teorin stämmer faktiskt). Jag ser fram emot när den här texten blir bok, för den är inte bara lätt att komma i, utan den är skriven så vilken trasproletariat-snorunge som aldrig rört Marx, kan förstå. Det är verkligen en toppenbra idé.

Något annat att rapportera om? Ja, snart är det första maj och jag känner hur den allmäna aktivistpeppen är inom mig. När det är blött, kallt och mörkt ute så är det inte party att sitta och inte ha någonting att göra på våra möten, eller så kommer det något bra, men man känner att man kanske inte vill eller orkar genomföra det. Nu kan jag tänka mig att starta en revolution, råna en bank, ockupera ett hus och framförallt ge järnet på första maj! Ska bli asroligt, roligare än någonsin. Alla som inte redan vet, så samlas vi vid La Mano 9.30 och sen kan dagen börja på allvar! Läs hela programmet hos SUF Stockholm och när ni ändå är igång, så får ni inte glömma att maila Lars Leijonborg, låt det jävla svinet få sin mailbox fylld med protestbrev!

/wot

Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Massarrestering i Frankrike och Spanien av ETA medlemmar / Senaste veckan:, jesper skriver Bloggdebatter och intellektuell hederlighet, herman skriver Det finns inget utanförskap, kimmuller skriver Kim skriver till Doktor Kosmos, Oman skriver Parasiterna kommer att sko sig på krisen, slutstadium skriver Om unga, politik och alkohol

Politikerna kan inte sköta Sverige

Folk och fä tycker ofta att politik, det kan politikerna sköta. Och politikerna avgör sen till viss del hur vardagslivet ska skötas. Samma sak med höga chefer, sånt som de tar beslut om ska beslutas om av höga chefer.

Men ärligt talat. Sköter de det bra? Knappast va. Ingenting fungerar riktigt som det ska, och det fungerar bara hjälpligt på grund av att arbetarna, i kassan på McDonalds, läraren i din skola, tunnelbanechaffisen – gör sitt yttersta. Det är de som håller uppe samhället. Hade istället makten utgått från dessa hade även deras behov och deras ”kunders” behov tagits till vara och allt hade funkat bättre.

Hade folket fått styra hade vi haft toaletter i Stockholms innerstad (jag fick springa från t-centralen till hötorget här om helgen för att kunna pissa), ingen hade sagts upp för att företaget inte gick med superdupermycket vinst utan bara lite vinst och dagis och skolor hade haft tillräckligt många anställda, för alla vill sina barn så väl som möjligt.

Politikeryrket är liksom väldigt-hög-chefs-yrket en relik av ett samhälle vi borde skrotat för länge sen. Jag vill ersätta det här samhället med en demokratisk socialism. Googla på det, för fan.

Missa inte heller när mina kamrater i VSF jävlas med Academic Works, två tummar upp! Skitbra. Läs här.

Samhället påverkar oss

Om du varje dag får höra att du inte kan något kommer du till slut tro att du inte kan det. Snart kommer elever på yrkesprogram höra att de inte är duktiga eller smarta nog för att gå vidare till högskola eller universitet. ”Men vadå, man kan plugga senare!”. Ja, i teorin. I praktiken skär borgarna ner komvux och ser till att man inte alls kan tillgodogöra sig arbetslivserfarenhet i formen av poäng. Yrkesarbetarna ska alltså hållas dumma, annars kanske de faktiskt skaffar sig en världsbild och gör något som inte passar in i högerns världsbild?

Och sen lägger de ner IV. Ytterligare ett steg mot ett låglöneproletariat, högeralliansens största önskan.

Istället bör man kanske satsa mer pengar på skolan. Förbjuda friskolor och börja planera vart pengarna ska gå, problemskolor ska självklart ha mer pengar, skolor med bra betyg har uppenbarligen ett vinnande koncept och klarar sig alltså. För övrigt måste Sverige ha tiotusentals lärare och vikarier som vill ha heltidsjobb, ge dem det! Jag har sett folk mest sitta och tramsa i stora klasser för att i mindre grupper faktiskt få någonting gjort.

Mer samarbete med föräldrarna! Men, detta förutsätter dock fler lärare. För hur mycket än föräldrarna vill att sina barn ska sköta sig funkar det inte om skolan har tid och resurser till att hjälpa barnen. Och jag har tyvärr sett det här på nära håll, hur mycket än föräldrar engagerar sig så funkar det inte om skolan inte kan skjuta till lika mycket hjälp.

Men det bästa tipset som jag ser det är att erbjuda ett samhälle där man känner sig delaktig, ett samhälle där kunskap är något man skaffar sig för att man vill, inte för att kapitalisterna vill ha folk som är utbildade inom en viss sak till ett visst arbete. Eller inte alls, om de ska ha arbeten som inte kräver utbildning.

För övrigt kan jag berätta att den kanske militantaste klassen jag gått i var en yrkesklass på gymnasiet, så jävlas inte med yrkesprogrammen, borgarsvin.

I bloggsverige skrivs idag om den statliga historieskrivningen, bland annat på Svenssons blogg samt hos Petter som precis som vanligt är galet läsvärd. Läs också Forever United om en levande läktarkultur, själv går jag så gott som aldrig på fotboll eller ishockey, men gjorde när jag var yngre, och självklart var det roligast att sjunga, skrika samt älska och hata. Jag har svårt att tro att jag skulle sitta ner om jag plötsligt fick för mig att gå på sport igen.

Socialism – för min hälsas skull

Dagens samhälle är ett hårt samhälle. Ett eller två felsteg och du kan hamna på gatan. Om du misslyckas för mycket i skolan får du inget studiebidrag, får du kicken från jobbet vet man aldrig vad för sorts bidrag man kanske får – och då har man dessutom turen att ha ett jobb! Oftast är inte ens arbetet ett fast arbete. Varje dag måste du kliva upp klockan sju för att invänta order – vart ska jag jobba, är det på dagis eller i en högstadieklass?

Överhuvudtaget ett jävligt osäkert samhälle.

Och det här reagerar våra kroppar på. Den konstanta stressen ger dig problem med magen. Du börjar sova konstigt. Du måste koppla av känner du, men kan inte utan att ta till spriten eller haschet.

Vårt förbannade kapitalistiska samhälle ger oss högt blodtryck och magsår. Hela samhället tycks vara uppbyggt på att man ska leva osäker. För man vill trots allt ha kvar sitt jobb, så det är bäst att inte sticka upp och vara kaxig. Samma sak i skolan, inte vill du föra fram en avvikande åsikt om du vet att läraren kan ge dig underkänt och sno undan tusentals kronor (för oss som går på universitet och högskola, dvs).

Och det värsta – det absolut värsta! Det är att de får det att verka som vårat egna fel. Liberalernas individualistiska syn på världen ger oss som kaka på detta dåligt samvete! Vi är misslyckade individer som inte kan göra något själv. Och som kaka på kaka – det är DITT fel att jorden går under, så det är bäst att du köper kravmärkta bananer!

Jag blir så jävla trött…

Mindre trött blir jag av Sveriges bloggvänster. Nya här är Forever United som är två bloggare, de har redan hunnit sig på två inlägg! Läs båda.  Carolina Lindqvist hos VSF skriver om sin tid i VSF med vad jag hoppas är illa dold kritik av de nya förslagen om icke-samarbete med sektvänstern (lycka till!).
Men intressantast av allt är nog att vänstern i formen av Anders_s förklarar att queer och vänster inte alls hör ihop här – det var ta mig tusan på tiden! Kolla vidare på hans serie där han kritiserar postmodernismen också, alldeles för myckat av detta trams i dagens vänster.

Studenter som en låglönereserv.

Jag läste nyss ett inlägg på Vardagspussel (det här) om hur de ”vanliga knegarna” inte riktigt kände samhörighet med oss som pluggar på högskola och universitet. Och vafan – jag kan förstå dem. Det är väldigt olika världar. Men det betyder inte att världarna inte har någonting gemensamt. De påverkar varandra. Så vi studenter som hamnar på skitjobb, Academic Works och gud vet vad – säger inte emot. Vi vill ju inte bli av med jobbet liksom, dessutom är det ofta bara ett extrajobb. Så vi sänker arbetarnas löner. Vi hamnar i samma hög som papperslösa, ungdomar och andra i låglönesektorn som inte ställer krav.

Och jag tror knappast att situationen här förbättras av att arbetare och akademiker ser ner på varandra och vägrar samarbeta. Visserligen är vi studenter bara en del av låglönereserven, men vi borde tillsammans med de andra i den organisera oss för att höja våra löner – det tjänar alla på, även fabriksarbetaren, kassörskan på McDonalds och våra kamrater i barnomsorgen. SAC har ju till viss del påbörjat detta med organiseringen av papperslösa och registret, men vad är nästa steg? LO är som bekant inte särskilt intresserade av att organisera osäkert anställda och SAC saknar storleken men har viljan. Jag hoppas att SAC faktiskt går framåt här och i betydligt större mängder organiserar de som kanske bara stannar ett tag på jobbet eller bara jobbar några timmar i veckan – fast under en längre tid.

Sen ska man väl inte hyckla. Många på universitet och högskola är från medelklassen och en hyfsat stor andel av dessa fortsätter säkert som medelklass. Sen finns det rätt många som läser strökurser och drar på sig studielån bara för att det inte finns några jobb. Så tro inte att alla som pluggar har en framtid som läkare eller arkitekter, tack. Idag finns dessutom många rätt lågbetalda yrken som kräver högskoleutbildning, men jag antar lite fräckt att ingen idag får för sig att kalla sjuksköterskor för akademiker och avfärdar dessa som medelklass.

Avsluta inlägget vill jag göra med hoppet på ett höjt studiebidrag. Ju färre studenter som tvingas ut på arbetsmarknaden, desto mindre blir reserven med arbetslösa och lönerna kan höjas en pyttebit. 1500 kr mer i månaden kan vara en bra start, men jag skulle inte tacka nej till gratis kollektivtrafik (åt alla, även de som inte studerar). Vänsterns studentförbund skrev ungefär om det här för någon vecka sedan, men jag tror ärligt talat att LO inte är så mycket att hoppas på. Annars brukar VSF vara den schysstaste delen av VP-familjen.

Petter har för övrigt tagit upp skolan här, men inte direkt studenters situation på arbetsmarknaden.

En historia från verkligheten

 Inspirerad av Kim Müllers blogg ska jag skriva ett inlägg med en kort historia hämtad ur verkligheten. Här
diskuteras lite kort om varför modebloggar är mer populära än politiska bloggar, vilket kan sammanfattas i citatet ”När de besöker bloggen vill jag antingen att de ska känna igen sig själva i min vardag eller tycka att jag är så pass annorlunda dem själva att jag blir intressant att studera.”

Annars känner jag att en orsak kan tänkas vara att folk faktiskt inte är så intresserade av politik. Politik handlar inte om dem. Det handlar inte om kampen på jobbet för en bättre lön eller om Sverige ska ha en vänster- eller högerpolitik, utan det handlar om vilken musik du ska lyssna på, vilka kläder du bär eller hur du beter dig mot kvinnor, HBT-sexuella och invandrare. Och till råga på allt så är i princip alla partier socialliberala och skär ner den svenska välfärden, som i sin tur hade kommit till oavsett vilket parti som vunnit valen under de 40 åren, hela västvärlden byggde i princip välfärdssamhällen under en period. Kapitalet tyckte att ”fan, vi kan väl dela med oss lite av vinsterna och få fred på arbetsmarknaden för det”. Idag är det inte värt det.

Men! Nu har jag svävat ut alldeles för länge. Det var i gymnasiet. Jag gick ett yrkesprogram och vi hade nyss varit ute ett par veckor på praktik. Visserligen tyckte vi väl att det var helt okej att slippa vara i skolan. Visst – vi skolkade rätt friskt, men man tvingades ändå vara där då och då och lära sig helt onödiga saker.

Tillbaka i skolan hade det gått någon vecka och vi hade haft en inlämningsuppgift. Självfallet var det bara någon stackare eller två (vi var inte så värst många i klassen, utbildningen fick alldeles för lite pengar och hade usla lärare, så strax över hälften hoppade av efter bara ett år. De flesta av dessa harvar idag så vitt jag vet runt på skitjobb, socialbidrag och arbetsförmedlingens åtgärder) som lämnat in uppgiften. Då kom kallduschen. Nya regler hade införts. Lämnar man inte in uppgiften vid rätt datum så blir det ett Icke Godkänt och man missar en del av kursen och tvingas göra en extrauppgift i slutet av kursen. Reglerna var extremt förvirrande.

Vi hade ingen aning om detta. Informationen om denna nya regel hade kommit ut i formen av samling i aulan för skolan samtliga runt 500 elever och det hade mötts med burop och andra negativa reaktioner. Sa jag samtliga elever? Förutom yrkesprogrammen då, de var ju ute på praktik, och vem fan bryr sig om dessa 75 elever? Ingen uppenbarligen.

Nu tog det hus i helvete i klassen. Va fan sägeru fröken! Alla var upprörda och efter några minuters diskussion sa vi bara: vi tänker inte göra något mer idag och vi tänker gå till rektorn och klaga. Helt plötsligt ändrade läraren sig. Jo men alltså, vi kan väl göra ett undantag…

Med något så simpelt som hotet om arbetsvägran i kunskapsfabriken lyckades vi alltså vinna en delseger. Kanske var läraren fel måltavla för vår aggression, jag vet inte om hon heller var särskilt glad över beslutet, men jag kan ärligt talat förstå om hon varit det. Kan inte vara lätt att knappt få in några uppgifter och sen tvingas rätta en massa restuppgifter då och då.

Men till ytterligare en sak kan räknas att vi ändå hade lite tur med att så många hoppade av. Då i alla fall fyra stycken i klassen hade dyslexi av olika grad (vissa var närmast korkade medan andra var grymma på matte men hade problem med ord) och att läraren faktiskt fick möjlighet att lägga extra tid på dessa. Helst av allt hade vi velat ha en till lärare som kunde hjälpa till, men det kan man ju se sig om i himmelen efter.

I slutändan slutade regeln gälla bara efter några veckor, den var helt enkelt inte realistisk. Det rörde sig knappast om någon skola för toppelever, utan snarare de som inte riktigt visste vad de skulle göra, saknade betygen eller bara kände samhörighet med polarna. Till skillnad från de flesta andra skolorna hade vi en rätt schysst sammanhållning, det var dåligt med mobbning, slagsmål och skadegörelse och de flesta kände de flesta. Och de man inte kände lärde man känna via sina äldre polare. Vi hade sjukt kul och jag ångrar idag inte att jag gick just mitt gymnasium. Fick kanske inga höjdarbetyg. Dessutom tappade jag all form av studiemoral, vilket straffat sig nu på högre nivåer, men jag tror inte jag kunnat trivas bättre någon annanstans i dagens samhälle.

Sensmoralen är alltså så simpel som: sammanhållning och hot om åtgärder kan leda långt. Men kom ihåg att man vid hot faktiskt måste vara beredd att göra verklighet av hotet, annars tappar man trovärdighet. Så välj era strider. Och kom ihåg att striderna idag bara är revolutionär gymnastik inför morgondagens revolution.

Tibble Gymnasium och privatiseringen

Det är svårt att missa att moderaterna vill privatisera Tibble Gymnasium. Men varför vill moderaterna – i opposition till alla andra partier i Täbys kommunfullmäktige – privatisera skolan? Det är svårt att hitta fördelar av en privatisering. Svaga – läs arbetarklass – elever garanteras inte längre plats på skolan, utan kommunen kommer istället att köpa platser åt dem på till exempel Vallentuna Gymnasium. Men att ta sig till Vallentuna Gymnasium från Täby kan ta allt från 15 till 45 minuter. Vilken effekt detta kommer få på deras skolgång behöver vi väl inte fundera särskilt länge på. Samtidigt kommer även eleverna på Tibble få det sämre. Idag existerar ett samarbete mellan de två närliggande gymnasierna Tibble och Åva som tillsammans har över 2000 elever. När båda är kommunala har de kunnat samarbeta kring individuella val, vilket lett till ett stort urval. När Tibble privatiseras kommer detta illa kvickt försvinna och eleverna på både Tibble och Åva missgynnas av detta. Individuella val utgör 300 av 2500 poäng man läser på gymnasiet, och alltså cirka en åttondel av ens skoltid i gymnasiet. Totalt ska det vara 300 lektioner. 300 lektioner med ett sämre urval av ämnen.

Svaret är rent ideologiskt. Precis som borgarnas utförsäljning av statliga bolag för att öka kapitalisternas rena makt i Sverige vill de sälja Tibble för att ge marknaden fria händer. Detta är självklart helt galet. Och trots att de andra borgerliga partierna gärna går marknadens ledband, precis som vänsterblocket i mindre grad gör, så inser de hur pass negativt detta kommer vara för Täby. Dessutom har nu flera hundra Tibble-elever blivit svikna av Moderaterna, vilket troligen missgynnar moderaternas popularitet hos dessa elever. Det är alltså möjligt att de gör det ur ren självvinning, de skiter väl i om Tibble är privat eller inte – men tänk på alla röster de kan vinna. Samtidigt finns det ingen chans i helvetet att deras protester faktiskt leder någonstans, så vi snackar väldigt lättvunna röster här.

Motståndet mot privatiseringen har skötts av den i teorin fristående gruppen Tibblekampanjen. I praktiken är den dock tätt sammankopplad med den nystartade SSU-gruppen i Täby. När nu motstånd har bjudits har alltså det knappast handlat om direkt aktion eller något annat särskilt radikalt – eller givande.

Den fjärde maj hölls en demonstration med parollen: ”Rädda Tibble – Vi kräver att valresultaten följs.” Valresultaten de talar om är en omröstning som anordnades på Tibble bland elever och lärare där en stor majoritet röstade ner förslaget om privatisering.

Men här visar sig den parlamentariska demokratin sina brister. För bryr sig verkligen politiker om folks åsikter om de inte sätter något bakom dem? Trots det faktum att både Ung Vänster, Tibbles elevråd och en socialdemokratisk riksdagsledamot höll tal, artiklar skickats in till tidningar har det inte förändrat någonting. Visserligen har en opinion skapats, men vad gör en opinion för skillnad när den inte kan sätta hårt bakom orden?

Nu ska vi inte sitta här och förklara vad Tibbles elever skulle ha gjort, men uppenbarligen gjordes inte nog. Var är skolstrejken? Ockupationerna? Det riktiga motståndet. Och samtidigt, när det klagas på att moderaterna inte bryr sig om opinionen, så kan man inte bara låta kritiken gälla just detta fall utan även den parlamentariska demokratin överhuvudtaget. Den fungerar inte – och det visar sig gång på gång.