Vem skriker högst i vår värld?

juni 25, 2008

Vem läser min blogg? Det är ett par kompisar, några stackars lirare jag länkar till och kanske nån förvirrad liberal som själv bloggar.

Vem läser alla unga nyliberalers bloggar? Några av deras kompisar, stackarna de länkar till och en och annan kommunist som gått vilse på internet.

I bloggvärlden är i princip ALLA motståndare till nya FRA-lagen. Men representerar verkligen bloggvärlden på något sätt den verkliga? Många har väl i och för sig frågat sig det, men jag är fan tveksam. Speciellt när vi börjar snacka politiska bloggar. Antalet socialistiska och nyliberala bloggar är antagligen rätt mycket större procentuellt i internetvärlden än på riktigt.

Och på detta är majoritetet unga män. Som jag alltså. Vi skriker jättehögt och är övertygade om att hela världen lyssnar. Fan, knappt media lyssnade ju knappt ens. Men ja, media. Plötsligt har det börjat dyka upp länkar på var och varannan nyhetssida på internet. Frågan är bara hur länge kritiska bloggar kommer länkas.

Ska bloggarna plötsligt börja närma sig tidningarna? Antagligen. Istället för att i alla fall agera någorlunda kritiskt kommer man tvingas hålla inne sin ”extremism” för att kunna få de där eftertraktade besökarna från tidningarnas länkar.

Men tillbaks till bloggarna. Ämnet har ju tagits upp förut ett par tusen gånger. Men folk verkar fortfarande verkligen tro att deras pytteblogg är jätterevolutionär. I praktiken är väl min blogg lika bidragande till vår sida i klasskriget som att spela i ett dåligt demopunkband ingen gillar eller vara en jobbig jävel som diskuterar politik på forum vars inriktning inte är politisk. Knappt alls alltså.

Ändå sitter jag här och författar inlägg efter inlägg efter inlägg. Och som sagt, de som läser är kamrater inom vänstern. Och här kanske de faktiskt får en funktion. Som interndebatt. Istället för att ha en tidning som kommer ut en gång om året eller sitta på ett forum och bråka kan man här skriva vad man tycker och tänker, vad bör vänstern ta för teoretisk sväng nästa gång? Hur bekämpas rasismen bäst? Precis som Kommunity.nu är som bäst när olika delar av vänstern faktiskt diskuterar kanske bloggarna blir roligast när det pågår en debatt.

Fan vet jag egentligen. Kanske borde klippa mig och skaffa mig ett ordentligt jobb istället. Och börja snusa. Läs i alla fall Autonoma Kärnan om kommunism och Ohyra om boken En knuten näve i fickan som jag ska läsa, förr eller senare. Dom två bloggarna kan jag faktiskt tänka mig att rekommendera till folk som inte är vänster. Till skillnad från min. Huwgha.

Annonser

Böglyft, ”folket” och makt

juni 18, 2008

Du och din polare är lite fulla. Ni skämtar lite. Visst skulle det vara kul om du höll mig i ballen? Okej säger du. Du runkar fram ett skämtstånd. Inte på riktigt såklart. Du drar av dig tröjan och låter din kompis lyfta dig i ballen. Det blir ett böglyft.

Plötsligt har två nya ord infunnit sig i – helt utan grund – i stora delar av den svenska ungdomen. Antagligen har ett par tiotusen läst tråden på Flashback och många av dessa har i sin tur berättat en kul historia för sina polare, om homoerotiska nazister och böglyft…

Men ärligt talat. Makten över språket är onekligen en viktig del i varje härskande klass styre över folket. Sovjet, kommunism och anarkism klingar dåligt. Frihetskämpe används inte – det kallas terrorist. Via etablerad media – som tillhör samma härskande klass som politiker, övre medelklass och kapitalister – sprids ord som vi ska använda. Saker de styrande ser som dåligt kallas fula och dåliga ord. Dåliga saker de gör nämns med fina ord: övervakning i samma klass som Östtysklands kallas antiterrorism – för tjugo år sen hade det motiverats med Sovietunionens högst verkliga hot.

Samtidigt har vänstern haft svårt att kontra det här. Alla andra likaså. Det har inte funnits möjlighet, man har inte haft egen media, inga pengar, man har inte kunnat nå ut. Plötsligt har vi internet.

Alla har internet. Du. Jag. Din mamma. Fan vet om inte min döda mormor sitter och surfar i himmelen. Då uppstår naturligtvis mötesplatser. En aktiv mötesplats drar till sig mer folk. Se bara på Lunarstorm för ett par år sen. Vem hade registrerat sig där om inte en polare dragit in dig, och det i sin tur funnits ännu mer polare där redan? Samma sak med Flashback, Facebook och Myspace. Flashback sticker visserligen ut lite här, men det återkommer jag till strax. Samtidigt kan detta pushas med hjälp av media. När media varje dag skriver om Facebook-bacillen som snor arbetstid så måste du ju till slut kolla sidan – alla andra tycks ju göra det? Och när Facebook då faktiskt visar sig ha varenda gammal klasskompis på sidan, varför inte fastna? Det här kan funka åt ett annat håll: Second Life. Minns ni det – knappast va? Det visade sig vara ett dött skal, ingen använde sidan. Alltså tog man en sväng förbi efter att media hypat, men återvände inte direkt.

Men då kommer vi till Flashback. Det charmiga här är att du får säga nästan vad du vill. Och skvallra om kändisar. Vem var det som tog koks på krogen men Aftonbladet vägrade hänga ut? Namnet finns på Flashback en timme senare. Datorproblem, serier, alkohol, sex – allt kan diskuteras. Och rätt många yngre (män i de flesta fall) verkar hänga här. Och när många hänger där utan att staten kan lägga sig i och styra debatten så skapas de där diskussionerna som inte förs någon annanstans om invandring, haschodling och alla ”galna” grejer som händer. Någon kommer på ett kul ord, någon annan använder det, det sprider sig. Staten blir livrädd. Den har för övrigt försökt stänga sidan ett par gånger men misslyckats.

Men på samma gång är sidan snedvriden. De mest aktiva är män i yngre medelåldern vars intressen är att basha invandrare och dricka sprit. Så plötsligt känns samhället mer högervridet än det redan är i diskussionen. Vänstern kanske borde bege sig ut ur sina forum och köra samma fula taktik som högern – skita i diskussionen och krossa motståndet.

Sensmoralen är hur som helst att det trots medias totala dominans finns vad som kan liknas frizoner i samhället där nya idéer och ord  uppstår trots maktens försök att likrikta världen. Visst är det bara krusningar på vågorna och påverkas av samhället, men inte alls till samma grad som på andra platser. Visst kanske inte revolutionen börjar på Flashback, och gör den det flyr jag fan till Norge, men man kan ju inte annat än le när samhället blir angripet i kanten av ordet böglyft.


Nu blir ni rädda va, pissliberaler

juni 17, 2008

Plötsligt är det ett sju-helsikes jidder. Om FRA-lagen. Som gör att staten plötsligt får avlyssna i princip alla svenska medborgare. Precis så som de gjort med svenska kommunister sen tidernas begynnelse. Om liberalerna hade protesterat när hundratusentals kommunister svartlistades – då hade vi inte haft det här problemet idag. Att låta möjligheten till något sånt här existera utan att göra något åt det har öppnat vägen för ett än mer auktoritärt samhälle. Tyvärr tycks inte RAF och Röda Brigadernas teori om att när staten visar sitt fascistiska ansikte så ska arbetarklassen resa sig fungera. Om teorin hade fungerat i praktiken hade vi sett McDonalds-arbetarna med AK-47:an i hand.

Det blir mer och mer uppenbart att realliberalismen liknar realsocialismen när det handlar om demokratin. Vi behöver en liberal variant av perestrojka. En stat försvarar alltid en härskande stat. En stat måste ha en härskande klass, och en härskande klass måste ha en stat. När en stat utnämner något till sin fiende kan man ge sig fan på att det antingen är jävligt farligt för den härskande klassen, eller inte farligt alls – utan snarare något som används som ursäkt för att sätta dit de som egentligen är farliga. I båda fallen lär det handla om arbetarklassens kämpar. Och kanske lite galna medelklass-lirare som vill bränna donken.

För övrigt tänkte jag kanske återkomma till bloggandet nu eller så. Skriva lite längre skit. Mer genomtänkt skit. Det här är skrivet 04.00 på morgonen och är kanske inte fullt så långt eller genomtänkt som det borde vara, men ändå.


Paus

juni 4, 2008

Jag gör det enda rätta och pausar bloggtjafsandet ett tag. Har ingenting att skriva. Har blivit allt för mycket i skolan helt enkelt. I sommar har jag dock alldeles för mycket dötid som jag tänkte slösa på böcker och alkohol, vilket torde leda till både nästan intressanta texter samt personangrepp.

När ni inte kan läsa er favoritblogg (ha ha! jag hör er skratta ända hit) så borde ni kolla upp Objektiv Idealitet, Autonoma Kärnan och Kim Müller så ofta ni kan.

Hörs om ett par veckor!