Recensionen som aldrig blev av, och en återblick.

augusti 10, 2013

April 2012 släpptes en serieroman vid namn ”Smålands mörker” av Henrik Bromander, utgiven hos Galago. Boken handlar om en killes utveckling, både som människa, men också politiskt. Huvudpersonen heter Erik och kommer från Nässjö, en gång ett blommande samhälle men som utvecklats till att bli tommare och tappa sitt liv, ju mer tiden går. Henrik Bromander har själv sagt att han medvetet skapade en komplex karaktär, som trots sina – ytligt sett – osmakliga sidor (han hyllar våldet som kampmetod, är fascist och föraktar demokratin) så blir det en karaktär man kan identifiera sig med. En väldigt skrämmande känsla som jag kände när jag läste igenom Smålands mörker första gången.

Jag hade sett fram emot boken väldigt länge, arbetet tog ju ändå tre år och Bromander la upp små smygfoton på sin blogg vilket bara eggade igång ha-begäret ännu mer. Boken fick en trailer strax innan den släpptes, som går att beskåda på Youtube. Det är snabba klipp ur boken, klippta på ett sånt sätt ackompanjerat till en av mina favoritlåtar med Burzum, vilket gör att man sitter framför datorn och tittar på trailern igen. Och igen. Och igen.

Första gången jag läste boken satt jag på tåget från Örebro till Stockholm, och jag var så fast i den så när jag bytte till pendeltåg så missade jag inte en, utan TVÅ av mina tåg för att jag satt helt fast i boken på T-centralen. Det är en sån bok. Alla har säkert läst minst en sån i sina liv. En bok som fångar ens intresse på det där sättet som gör att om man slår ihop boken och återgår till verkligheten, så riskerar man att aldrig få uppleva den trollbindande känslan man får av den. Jag försökte recensera boken under våren 2012, dels för den här bloggen, och dels för andra sammanhang. Men jag fick inte fram orden. Det gick inte att formulera vad jag tyckte om boken. Tiden gick och jag la inte någon större vikt vid recensionen. Det blev ett par halvfärdiga utkast, men inte mer än det. En ytlig recension till Direkt Aktion blev producerad, men på 1000 tecken formulerar man ingenting på djupet.

Sommaren 2013 läste jag om boken, på balkongen. Jag började från första början och la inte ifrån mig den förrän i slutet. Helt jävla fantastisk läsning. Boken har recenserats flertals gånger och alla har berört ungefär samma saker. Jag tänkte försöka beröra någonting annat, som skildras i boken men som många inte tar upp.

Henrik Bromander lyckas med sin karaktär Erik att visa på vilka det är som lockas av fascistiska tankegångar. Hur man en ideologi som är så hatad av allt och alla, som representerar allt ont i historien och har blivit ett ord synonymt med övervåld från människor i uniform (Hur många gånger har man inte själv kallat, eller hört folk kalla snutar för ”Jävla fascister”) trots allt bli så djupt älskad av sina anhängare, så pass att dom offrar sina liv för den fascistiska rörelsen? Se på Italien, se på Rumänien. Fascismen kom till makten i Italien med demokratiska medel, precis som i Tyskland, och älskades av många människor. Många avskydde den, och de tystades effektivt ner, utan att de som älskade rörelsen och allt den stod för reagerade. Varför reagerade dom inte?

Fascismen och fascisterna beskriver sig själva som ”varken höger eller vänster utan Framåt”. Bortom klasskampen och bortom kapitalismen, för någonting annat. Något större. Byggandet av den nya världen och Den nya människan och att alla människor som är en del av det fascistiska samhällsbygget ska finna sin plats i leden. En del hävdar att fascism bara är Socialdemokrati på tjack, eftersom det i slutändan handlar om att bygga ett Folkhem med starka band mellan arbetarrörelse och arbetsköparna, båda parter underordnade den starka staten, som i sin tur tillhandhar all samhällsnyttig service (bostäder, sjukvård, skola etc.) Mussolini uttryckte stort intresse för Sverige och Välfärdsstaten när den började byggas i Sverige. Fascismens frontsoldater, svartskjortorna, kunde misshandla socialister på öppen gata, stänga ner deras tidningar och gjorde inga hemligheter av det. Det var en våldsam antikommunistisk gaturörelse. Men ändå var stödet för Mussolini och hans svartskjortor väldigt stort. Så stort så det förde dom rakt in i maktens korridorer. Mussolinis propagandaaparat och strategier för att vinna folkets stöd är intressant. De Pontinska träsken spred sjukdomar och gick inte att råda bot på, Påven hade försökt fixa det, Napoleon hade försökt fixa det, Romarna försökte fixa det. Men ingen klarade av att få bort träskmarken. Mussolini gjorde det däremot. Det var en praktisk åtgärd, visst, men framförallt en propagandistisk åtgärd, där den fascistiska maskinen körde över naturens egna system för att visa på vem som bestämde. Fascismen tog tag i problemen ingen kunde hantera, och löste det med fullständig konfrontation. Radera det sjuka och smittsamma för att bygga någonting vackert ovanpå. Symboliken i träskåtgärderna nämns i boken ”Älskade fascism” och författaren (som också heter Henrik) beskriver den djupa fascinationen jag själv delar kring detta. Fascismen blev en massrörelse, och förblev så tills den krossades i krigsslutet. Än idag talar Italienare om ”På hans tid” och bygger sina nostalgiska minnen kring en tid, skrapar bort det dåliga och minns det som var bra. Lite som vänstermänniskor gör idag med välfärdsstaten, den var ju så bra förut.

Henrik Bromanders ”Erik” är fascist. Han lockas av de ideal fascisterna står för. Demokratiföraktet, rensa ut dekadensen och tramset, våldsglorifieringen. Men Erik och hans kamrat, som bildar en fascistisk organisation, får sina illusioner krossade när antifascister bankar skiten ur dom i samband med ett möte som Nationaldemokraterna arrangerar. Efteråt blir Erik mer vaksam, lämnar gatan och ägnar sig mer åt ideologiska studier. Samtidigt som mycket annat händer i hans liv som spelar väldigt mycket roll. Destruktiva relationer som får en att vånda att byta sida, när de sexuella delarna i boken skildras drar magen åt sig i reflex, när tvånget över sexet blir det som styr och inte kärleken och den ömsesidiga respekten. Vänskap som slits isär och känslan att aldrig få säga adjö på riktigt, den vet undertecknad om hur den är, och den smärtar mer än någonting annat. Den känslan går knappt att formulera. Man känner inte så mycket, blir mest tom och nollställd. Jag fick aldrig säga hejdå till min pappa när han dog, men jag greps inte av panik över det faktumet. Att det var slut nu och aldrig mer. Utan det blev en tomhet jag fick leva med sen dess. Ibland kommer den tillbaka, ofta utlöses den av andra faktorer, lite som att man låter den ligga under locket, tills man letar efter något och råkar lyfta på fel lock. Den tomheten skildrar Henrik Bromander i boken utan att fokusera på det. Man vet att det är där. Man tänker att Erik tänker på det, medan dagarna i fängelset rullar vidare.

Erik slutar som en politiskt passiv och pessimistisk åskådare på det politiska förfallet i samhället. Förfallet såg han för flera år sedan, men då var han aktiv och ville ,trots personliga problem höger som vänster, med familjer och med sökandet efter kärleken – göra någonting åt det. Han bar en äkta fascists vilja till förändring. Men även den viljan går att släcka. Det gjorde den, och samhället som på något sätt, hur visste han inte ens själv, skulle räddas – räddas inte. Utöya berörs, och det tar inte många sekunder innan man ryser igen. Likadant ryste jag när jag läste boken i April 2012 så var massakern på Utöya färskt i minnet. Breivik var, liksom Erik, en övertygad fascist, och liksom Erik, planerade han för att angripa samhället med våld. Erik blev stoppad i tid, medan Breivik kunde fullborda sitt verk.

Henrik Bromander tillhör den absoluta favoriten i min bokhylla. Första gången jag läste en serie av honom var i Galago, när Galago var en småpocket, och Bromanders serie ”Skogens själar” var med. Än idag tycker jag att det är en av hans bästa serier. Jag fastnade för sättet den var tecknad på, det kändes så genomtänkt och personligt, och samtidigt väldigt obrytt. Jag har fått höra flera gånger att jag tecknar som Bromander gjorde i sin början, och att folk kan känna igen ”det personliga och känslan av obrytt”. Det är ett fint omdöme tycker jag. Jag började följa Bromanders serieutveckling, köpte hans böcker ”Hur vi ser på varandra”, ”Tidigt på Morgonen” samt novellsamlingen ”Det händer Här”. Den sistnämda boken hittade jag av en slump, jag visste inte att han hade gett ut en novellsamling. Det var när jag väntade på tåget hem från Malmö, och istället för att köpa något att äta i bistron så köpte jag ”Det händer här”. Det var då tanken slog mig, Bromanders styrka är inte i de obrydda teckningarna eller de helt absurda historierna, utan i hans berättande. Det är en av Sveriges bästa författare, det tyckte jag 2009 och det tycker jag 2013. När Bromander får tid på sig att utveckla karaktärer, visa upp de sköra sidorna bakom den hårda, roliga eller självsäkra fasaden, så kan han ofta röra vid riktiga stordåd. Novellen om pojken på Lanzarote som träffar en annan pojke som är småkriminell och småskum, och de – inte så familjefilmscharmiga ska tilläggas – äventyr de hittar på sitter än idag i hjärnan. Skulle jag ha råd att filmatisera en Bromander-text så skulle det bli den. Smålands Mörker är över 600 sidor tjock. Boken är stor nog att använda som projektiler under motdemonstrationer mot Svenskarnas Parti, kasta en stor bokjävel i huvudet på dom och orsaka svåra skallskador. När man smäller igen boken blir man glad för Eriks skull, eftersom man faktiskt följt honom under en väldigt svajjig, spännande och ibland obehagligt olustig tonårstid. Samtidigt är man orolig för samhället. Boken tar inte en ifrån verkligheten och in i berättarkonstens underbara land, utan berättar för en, likt en skolbok, hur samhället ser ut och hur snabbt och hur litet som krävs för att det ska kunna gå jävligt snett i en ung arbetarklasskilles liv. Det är någonting jag själv försöker skriva om, men jag känner aldrig att jag ens kommer i närheten av det Bromander gör i ”Smålands Mörker” eller i hans andra serier och noveller om vilsna unga män. Av bara den anledningen är boken superviktig för mig.

Därför säger jag som Ivar Andersen sa i Arbetaren, när boken recenserades; ”Bromanders Smålands mörker skulle mycket väl kunna ingå i demokratiundervisningen för gymnasieelever. Jag tror att det är ett av de finaste omdömen jag kan ge en roman.”. Någonting som är lite tråkigt är hur många som recenserat boken uppmärksammat delen om fascismen bara som en grej bland andra grejer. ”Han tecknar serier, är bög, är fascist, är ensam, är…” När det mest intressanta i hela boken, det som Bromander på sätt och vis är banbrytande med, är det faktum att han förmänskligar en person som man hade avfärdat som ett fascistiskt avskum, utan att tänka på vem det är, vad han eller hon upplevt, hur världen ser ut genom dennes ögon. Vilka är det som blir fascister? Vilka är det som dras åt de här idéerna? Det kan vara alla möjliga. Erik är en av dom.

Det är därför Dom ljuger vill att ni läser boken, oavsett ideologisk härkomst. När vi förklarar för barnbarnen hur fan SD kunde sitta i riksdagen, att det faktiskt fanns människor som stöttade de här idéerna, hur kunde det vara möjligt, då kommer det passa bra att ge dom ert dammiga exemplar av Smålands Mörker.

Annonser

Dom håller för våra munnar

juni 21, 2012

Jag läste Åsa Linderborgs krönika i Aftonbladet som inleds med en väldigt fin berättelse ur verkligheten, som jag väljer att återpublicera, för att på så vis knyta ann till vad det här inlägget ska kretsa kring.

– Kraften i dina slag, Göran, var kommer den ifrån?

– Det är mitt klasshat.

– Vi tar om det där. Göran, du är pigg i ringen! Varifrån får du energin?

– Från klassamhället.

– Okej Göran, du vet, det här är ju ett teveprogram som väldigt många kommer att titta på, särskilt barn. Bara så du tänker på det. Vi börjar om: Hur förbereder du dig inför en match?

– Jag tittar i morsans lönekuvert och sen vill jag slåss.

Intervjun med de smärtsamma svaren blir aldrig av, förmodligen för att sån här kommunistsmörja kan man ju inte visa i TV. Det hela är väldigt enkelt. Vad ”Göran” gjorde var att närma sig ett diskussionsämne vi alla vet någonting om, och som väldigt få vågar yttra sig på riktigt om. Den ena sidan som yttrar sig är proffstyckarna på ledarsidor, i tv-soffor och bland politiker, som ändå har det ganska okej ställt, och kan ha ett utifrån-perspektiv på klasssamhället man behöver inte ta i smutsen, utan kan förhålla sig till det på ett professionellt sätt och tala om det som ett ”fenomen” eller som en ”aspekt” av samhällsdebatten. Vi har betat av klass, etnicitet, kön och miljö. Blandar ihop allt. Klass går inte att prata om på ett lätt sätt. Det går inte att vifta in det bland miljö eller etnicitet. Det går djupare än så.

På den andra sidan sitter vi andra. Ja, det vågar jag skriva. Jag kan inte prata om klass utifrån ett ”socio-ekonomiskt” perspektiv, eller som ett politiskt slagträ i debatter, precis som ”Göran” så börjar jag gråta av ilska när jag ser på min morsa och hur hon mår av klassamhället, och hur jävla betydelselös och maktlös man själv är i den situationen. Jag kan inte relatera till klass på ett sätt som är av politisk eller ekonomisk art, för mig är det ett faktum att vi lever i ett klassamhälle. Det är det givetvis också för politikerna och proffstyckarna, men jag känner ett obehag i magen varje gång Vänstern slänger floskler om att ”de rika har det bättre å bättre å vi sämre å sämre” och ja ni har ju säkert en hel låda med egna exempel på där man pratar om klass ur ett politiskt och/eller ekonomiskt perspektiv. Då får jag en klump i magen, för det är den verklighet jag ska behöva titta på varje dag.

Offerrollen kan andra köra på. Jag tänker inte finna mig i vilken skit som helst. Min morsa och farsa tog skit för vår skull och när det rann över så rann det över, på olika sätt reagerade dom och resultaten av detta blev olika. Antingen mot sig själva. Mot varandra. Mot oss. Dom försökte göra min och mina syskons framtid trygg och säkrad så gott det gick. Dom lyckades ge oss en materiell standard, kunna åka till Astrid Lindgrens värld på sommaren och få klappar till jul. Mat på bordet försökte man alltid få fram, även om det inte var varierad kost hela tiden så fanns det för det allra mesta mat hemma. Och hemmet vårt var byggt kring hårt arbete och slapphet föraktades. Jag blev stämplad som ”lat” och ”dum i huvudet” av såväl föräldrar som lärare och andra föräldrar för att jag var så katastrofalt usel på matte. Jag var duktig i andra ämnen, jävligt duktig på vissa, och jag gillade att läsa och ta in kunskap. Givetvis är historia roligare än t.ex NO, men ni förstår var jag vill komma. Inte förrenn jag började på IV så fick jag en utredning för dyskalkyli och så vipps fanns det en förklaring på att jag inte kunde hålla räkneställningar i huvudet, aldrig kunde få in gångertabellen och varför jag var så jävla dålig på att läsa av klockor.

Problemet var det att det kom alldeles för sent, jag hade fått lida hela skolgången, all lust att plugga någonting och tro på sig själv och att man har kapacitet att bli någonting, utbilda sig till något riktigt bra, slogs fullständigt i bitar. Gymnasiet blev bara något som skulle betas av, sen skulle man ut i verkligheten och försöka lite bättre. Vilket givetvis inte blev fallet. Ett halvdant försök att få upp betyget på komvux slog bara tillbaka och självkänslan försvann totalt, hur många gånger jag än försökte så kändes det som att jag bara lurade mig själv och sköt den fullständiga nederlaget fram i tiden.

Den historien har jag berättat för många, och folk har mest suttit tysta och svarat att dom har liknande erfarenheter, eller beklagar att det är så, frågar om man vill plugga i framtiden, och ja, det är ju det enda man kan göra egentligen. Jag kräver ingenting. Att någon lyssnar är oftast bättre än att man får höra massa floskler man ändå inte tror på, och som sen bara gör att man äcklas av den som sa det.

Enda gången det blev ett undantag var när man diskuterade om att exploatera min historia och göra ett politiskt slagträ av det. Inte på riksdagsnivå eller någonting sådant, utan att det skulle målas upp som en ”typisk bild” av en organisations medlemmar. Jag blev äcklad, skitförbannad och fruktansvärt sårad.

Det var lite det som inlägget skulle kretsa kring. Allt jag krävde var att få någon respons på det, få prata av sig, inte att jag skulle bli ett alibi för ett annat syfte. Jag var livrädd när morsan strejkade, för jag visste att vi torskade massor av pengar varje dag, pengar vi aldrig skulle få igen, och skulle vi bli trakasserade när det hela var över? Skulle företaget flytta fram sina positioner?

Medan medelklasskräken åker tillbaka till närförorterna längs pendel- och tunnelbana, så lunkade vi hem, fulla med olika känslor, bra och dåliga, till vårat vattenskadade pisshem med tokhög hyra. Medeklasskräken slapp känna av de faktiska konsekvenserna av strejken, för dom var det en politisk spelarena, man kunde lyfta fram sina idéer, sina åsikter och taktiker, på de andras bekostnad. Den historien vill ingen höra heller.

Jag vill inte bo där jag bor nu. Jag vill också bo i ett fint hus, nära skog, och kunna vara lycklig. Veta att mamma somnar med ro i kroppen på natten, veta att det går bra för mina syskon och vara utvilad när jag går till mitt jobb som jag vet att jag kommer få vara kvar på utan att riskera att bli uppsagd imorgon eller om en vecka.

Medelklassen vill ha arbetarklassidentiteten, de positiva ordalagen om att slåss för det som är rätt, ha en sund inställning till alkohol, en moralisk dygdlig uppfattning och rösta rött, ja ni fattar. Arbetarism kallas det också. Dom vill inte ha den fullständiga jävla förnedringen man känner när ens flickväns föräldrar inte vill att deras dotter åker ut till en, för att det är farliga områden ”och vad gör hans föräldrar” jo hans morsa har ett tungt pissjobb och hans farsa är död. Hur jävla bra låter det. Hade varit bättre med nån finlirare med trevliga hemförhållanden och en mysig liten stuga på landet eller något. Och att dom inte har mage att säga det till en gör det hela så jävla mycket värre.

Medelklassen är mina fullständiga jävla fiender. Jag litar inte för fem öre på någon som bor och är från stan, eller de lite finare förorterna. Av den enkla anledningen att när dom lyssnar på vad jag säger så förstår dom inte. Dom kan säga att dom förstår hur det är att inte ha närvarande föräldrar, inte ha råd med något, känna sig misslyckad och att känslan av att aldrig ha samma chans som andra, men dom har inte en enda jävla aning om hur det faktiskt är att känna så. Det är ingen känsla som försvinner när man sover, den försvinner inte när föredraget är slut eller när man går hem från jobbet. Den är där, gnagandes i nacken hela tiden, flåsandes som en stor hund som inte vill släppa sitt tag om dig. Den skäller högre och högre och du trycks bara mer mot väggen och den oundvikliga katastrofen.

De flesta börjar supa eller knarka. Jag orkar inte ens tänka på hur många vänner jag har som gått den vägen. Och jag dömer inte, det har jag ingen rätt att göra och ingen anledning till att göra. Dom väljer den lätta metoden för att komma ifrån baksidan av klassamhället. Det handlar om ekonomiska förutsättningar, att man är ifrån jävla pissförortshelvete och går på socialbidrag, om ens det, att man inte får ett jobb för att man saknar utbildning, att man är helt nedbruten som människa och har slutat bry sig. Såna som alliansen och rättshaveristerna vill jaga fram och piffa till så man blir arbetsduglig.

Arbetarklassidentiteten är viktig, alla vill hävda den. Alla vill tala för eller till dem, men ingen vill lyssna på den. Många har en cementerad bild av arbetarklassen och den ska användas för att locka åt sig röster eller medlemmar i valtider, och den ska vara ett alibi för politiska organisationer från höger till vänstern. Men vad fan vill dom själva?

Det får man aldrig höra.

Man får höra vad Åsa Linderborg skriver om arbetarklassen, vad jävla vänstern skriver om arbetarklassen, vad jävla SD säger om arbetarklassen, vad Göran Greider skriver om arbetarklassen – men vad FAN säger arbetarklassen själv? Vem fan vill lyssna på dom? Lågutbildade, rasistiska, degraderade, alkoliserade, knarkande jävla losers som skulle backstabba så fort dom fick chansen? Vad är det som skrämmer? Vad är det som är så jävla farligt?

Klasshat är känsla. Det är inte ett politiskt statement, det är något som mellisvänstern proklamerar för att lätta sitt ruttna samvete, för att man inte är de här halvsvultna arbetarpojkar eller flickorna som man fantiserar ihop efter att ha läst Ivar-Lo eller tittat på Ådalen 31. Sorry broz, men arbetarklassen ser inte ut sådär. Och den är inte homogen. Och den drivs inte av Kommunismen.

Vi drivs av kärleken för våra familjer och vänner, vi vill våra närmsta bäst och skulle aldrig tveka på att ställa upp för en vän som hade gjort detsamma för dig. Håll dina egna hårdast.  De flesta av oss vill ha en dräglig tillvaro och bara få det att gå runt och vara nöjda så. Vi vill inte vara slagträn för andra, och vi vill inte att någon talar för oss vad vi ska känna eller vad vi ska tycka.

Något annat som borde uppmärksammas är en vän som varit med i DN.

”Filosofen Spinoza menade att hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet – som att bara se på när klassklyftor växer och folk far illa.”

 


Ett sekel av Syndikalism

juni 7, 2012

Två år försenad, men nu är den här. SACs hundraårsbok. Inom rörelsen har det tisslats och tasslats om boken. En bok som ska vara en ersättare för husbibeln man ärvt fram tills nu, en bok med papper så fint så inte ens Jesus vill torka sig i röven med det. En bok med ett innehåll, färgsprakande och nedskrivet om en rörelse som många inte vill se storheten i. Den svenska syndikalismen är mer än rallare på 30-talet och papperslösa arbetare i Stockholm på 2000-talet. Det är mer än hårda blockader som poliser upplöser med våld, om maffia-anklagelser och förföljelse av näringsliv, socialdemokrati och arbetsgivare som gjort väldigt mycket för att hålla oss så långt borta som möjligt. Det är en berättelse, eller snarare, en samling berättelser, om en rörelse som aldrig varit i majoritet, aldrig kunnat utmana makten i ett större perspektiv, alltid varit ”den konstiga lillbrorsan” till LO. Men det är vår rörelse, och det vi åstakommit de här hundra åren, ja, det vill jag skriva Vi över. För vi som är aktiva inom olika instanser och nivåer i SAC idag, om det är så att vi bygger driftsektioner, värvar medlemmar, är med i studiekommittér, går på möten, går på flygbladsutdelningar eller bara visar oss på första maj, så är vi fortfarande en del av den rörelse som fanns 1910 och det är i deras spår vi vandrar idag.

Vi har en historia att vara stolta över. Vi står för flest stridsåtgärder på svensk arbetsmarknad, och det inte för att vi är skogstokiga dödskommunister från helvetet, eller att LS:en tävlar med varandra i vem som kan konflikta mest, utan för att vi faktiskt är villiga att gå jävligt långt för våra medlemmars skull. För det är ju det det handlar om i slutändan. Facken är verktygen som är livsviktiga under kapitalismen för att kunna ha en stark motpart gentemot arbetsköparna. Skitsamma om vi är medlemmar i stridbara LO-facksklubbar eller i SACs sektioner, vi måste hålla oss till facken. Det är det sista hoppet den arbetande människan har gentemot arbetsköparsidan.

SACs hundraårsbok går inte att recensera egentligen. Det är en massiv bok med många röster från olika tidsåldrar med olika förutsättningar. Det är historier om syndikalisternas inte helt oviktiga insats och spelroll under Ådalen 1931, det är om Sveriges längsta lockout som varade i sju (!) år, om brödkravaller och kampen för migrantarbetare på 2000-talet.

Boken är stor, och har en hård pärm, omslaget är sotsvart kombinerat med blodrött, utan texter, ingen rubrik. De två färgerna kombinerade med varandra får tala sitt språk. Här kommer boken om SAC Syndikalisterna.  Jag har ett obrutet medlemsskap i LS sen 2009, inte alls mycket, jämfört med de kamrater som har ett obrutet sen 80-talet. Det är ändå rätt lång tid. Det är svårt att vara Syndikalist. Det har det alltid varit. Det beror på att normaliteten har varit att vara medlem i något ”vanligt lite sämre snällare mesigare” fack. Eller inte alls. Syndikalister för tankarna antagligen till en maffialiknande verksamhet utanför Berns i Stockholm, eller till någonting som fanns förut. Men så är inte fallet.

Boken går att läsa genom att fördjupa sig i en eller annan text. Den går att använda som ett komplement till Fackliga Fribrytare, som är att erkänna som vår organisatoriska historieskrivning. Den går att läsa i propagandistiskt syfte, och den går att läsa för att det är en bra bok med många infallsvinklar. En del kunde man dock kapa bort, korta ner eller begränsa dess utrymme, medan andra går inte att tröttna på.

Köp den. Beställ från info snabel-a sac.se. är du medlem kostar den 150 kronor. Och om du inte är det så är frågan varför du inte är det.

Gå med i Sveriges stridbaraste fackförening.


Återvunnet material: Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

april 18, 2012

Denna text skrevs på Ockupationsscenen när det efterlyftes en konstruktiv debatt om husockupationerna och den rörelse som blossade upp åren 2008-2009, och som sen avtog. Nu nyligen har ju sjukstugan i Dorotea ockuperats och även den i Åsele. Magasinet i Nyköping fick starta verksamheter efter att ha ockuperats och vunnit. Men utöver det är det intet mycket att säga. Nedan följer iallafall en text jag skrev efter ockupationen av Västbodaskolan, med lite lärdomar och annat som säkert är intressant.

Du har ockuperat ett hus! Grattis! Men vad gör du sen?

Att ockupera ett hus är inte det svåraste. Det är bara att bryta upp ett lås eller klättra in genom ett fönster, sen sätter man igång med aktiviteter och påbörjar själva ockupationen. Det enda som krävs är ett par kompisar, många timmars arbete, förarbete och taktiker samt strategier. Det här är någonting vår rörelse klarat av att bemästra utan problem, vi har lärt oss av tidigare ockupationer, och risken att ett nytt Linköping[1] kommer upprepas är inte så speciellt stor idag. Kort och gott så har ockupantrörelsen ”vuxit upp”. Att bedriva en ockupation är att bedriva en politisk kamp. Man ockuperar ett gammalt hus som är obebott just för att manifestera mot bostadsbristen och då använder man ett hus som står tomt och som likaväl kunde användas av ungdomar som bostäder/aktivitetshus i, för att markera detta. Eller så ockuperar man sin fabrik för att man vägrar gå med på att man varslats. Men för att kunna ockupera så krävs det en hel del opinionsarbeten och en hel del arbete runtom själva ockupationen. För utan allmänhetens stöd har du missat en viktig del av att ockupera.

När vi gick in i Västbodaskolan på morgonen den 28e augusti så hade vi en stor fin skola att städa upp. Genast satte vi igång med att sopa ihop glaskross, öppna upp och kolla var alla gångar ledde. Skolan var för stor för att användas av oss under en helg, så vi ”spärrade av” stora delar av skolan. Möbler kom på eftermiddagen från det nyligen nedlagda Cafe Edenborg, och vi kunde ganska fort upprätta caféverksamhet med mackor, kaffe, kakor och tidningar. Bord och stolar, fåtöljer och sällskapsspel. Ganska snabbt började ungdomar som tidigare gått i skolan, eller som bara var nyfikna att dyka upp. Vi fick igång mängder av lekande barn, barn som lekte med vår uppsatta grafittivägg (vad vore en ockupation utan en sådan?) deras storesyskon och föräldrar kom förbi och tittade runt i sin gamla skola, som kommunen lagt ner trots enorma protester och ett brett engagemang bland lokalborna för att få bevara den. Det fanns kärlek i huset på många sätt. Vi hade el, så mat var inget problem att laga, men rinnande vatten saknades så vi fick lösa det med stora dunkar som vi fyllde på på macken som låg i närheten. Det var en hel del pyssel, springanden och fixande. Men det var lärande på flera sätt. Som organisation så svetsades vi nog ihop mer, vi var beroende av varandras arbetsinsatser för att det skulle fungera – och det gjorde det, just för att vi är ett gäng som klarar mycket bara vi verkligen vill.

Vi arrangerade en spelning, filmvisningar, ett disco, vi lät barnen klottra på klotterväggen, spela fotboll (där vi fick jättemycket stryk går det rykten om!) vi satte upp en vägg där barnen kunde fylla i vad dem skulle vilja göra med Västbodaskolan om den skulle tas i bruk i någon form. Förslag som ”fritids” och ”kvarterslokal” varvades med mindre seriösa som ”stor frys” och liknande. Vi hade mycket diskussioner i vårt kafé som vi klämkäckt döpte till Cafe Edenborg 2.0, just för att större delen av inredningen kom från det nyligen nedlagda Edenborg.

Men någonting vi inte gjorde helt rätt, som vi borde lagt ner mer vikt på – var arbetet utåt. Vi delade ut lite flygblad på tok för sent, satte upp lite affischer i närheten, och resultatet av det här arbetet var att vi inte kom ut så speciellt mycket, men det fanns ju tillräckligt med saker att göra på plats. En lärdom vi ska ha med oss i fortsättningen, att dela upp arbetet mycket mer effektivt och se till att alla delar av ockupationen (informationsspridning, matlagning, städning, vaktpass m.m.) fördelas jämnt, så inte ett gäng gör tjugo saker, och ett annat gäng ingenting nästan. När vi vill aktivera oss i en konflikt ingen av oss berörs av (rätt få av oss bor i Farsta, de flesta av oss bor i förorter runtomkring) så måste vi vara redo att arbeta en längre tid och ta vidare kampen, speciellt nu när ockupationen var tidsbestämd – en helg enbart.

Vi pratade en del med nattvandrarna och föräldrarna, som var uteslutande positiva till vår ockupation, om att följa upp ockupationen med nya aktioner, kanske ockupera skolan på nytt vid ett senare tillfälle, dela flygblad och andra saker. Vi snackade även mycket om att dra ihop till ett offentligt möte kort efter ockupationen när frågan ändå var på agendan och allmänheten i Farsta blivit varse om att skolan ockuperats, kort och gott – hålla liv i skutan. Vi tänkte med det här offentliga mötet att vi skulle prata med de som bor i området – hur dem vill gå vidare, om dom vill ha hjälp att ockupera skolan själva eller om dom vill börja organisera någonting kring skolan (en lobbygrupp, t.ex.) dela flygblad eller börja med offentliga möten om skolan och om kommunens nedskärningar. Ja, vi ville så ett frö till motstånd helt enkelt. Det här stadsdelsmotståndet vi alla eftersträvar att skapa och vara en del av. Men som det såg ut nu så kom vi från ingenstans, ockuperade skolan en helg, lovade att följa upp – och sedan lade ner projektet. Å andra sidan är SUF Stockholm en ganska upptagen klubb, vi har mängder med aktiviteter och projekt som vi är engagerade i, och för närvarande är vi så många så vi inte kan ha kvar SUF Stockholm – utan har börjat planera att dela upp klubben. Det borde å andra sidan vara en perfekt grogrund – att det finns människor som vill fortsätta engagera sig i Västboda och vill ta tag i steget att gå vidare, men något sådant har vi inte gjort.

Vad jag vill säga med det här är inte att vi gjorde fel – tvärtom så gjorde vi en bra ockupation. Vi drog åt oss mängder med människor utanför träsket, fick lovord i insändare i tidningar, vi gjorde bra ifrån oss i media och vi undvek onödiga konfrontationer med polisen. Det resulterade i en lugn och trevlig ockupation, en helt öppen där alla, gammal som ung, aktivist som icke-aktivist kunde delta och vara en del i vårt projekt.

En ockupation får inte sluta bara för att man blir vräkt ur huset eller lämnar huset frivilligt, vi måste våga fortsätta arbeta och våga satsa på att lägga ner med tid kring konflikten som det rör sig om. Idag kämpar iofs de flesta organisationerna på vår sida av politiken för att det ska byggas mer hyresrätter och skapas fler jobb, så det sköter sig ju ganska bra. Men en ockupation som den av Västbodaskolan kräver mer ansvar kring, ett ansvar som vi inte tog fullt ut. Vi riktade in oss mycket till media och det är bra att vi vågar använda de borgerliga instrumenten och använder dem till vår fördel (för det är ju faktiskt fler som ser på TV4 än läser på Motkraft.net) och använda dem rätt – men vi borde ha riktat in oss på de som vi vill beröra, de vars kämparglöd vi vill väcka – Farstaborna. För dom var vi nog ett soft gäng som kom och blåste liv i en kamp dem inledde, men sedan försvann vi och elden blåstes ut med den.

Vi är inga proffs som skall komma tillbaka och hjälpa de stackars Farsta-borna att kämpa, det har dem visat gott och väl att dem kan utan vår inblandning – utan vi borde däremot ha varit de som satte ner foten och arrangerade ett öppet möte där Farstabor får träffa varandra och utbyta erfarenheter och diskutera hur man skall gå vidare, för ofta finns ju viljan att förändra – men det är ofta det inte blir någonting just för att ingen vågar gå vidare. Man talar om ”mm, man borde ju göra nåt..” men så blir det inget med det! Det är här ockupantrörelsen kan hjälpa till, från att vara en typisk vänstergrej så kan vi öppna upp, skapa plattformar och forum för människor som inte är med i vår rörelse, att våga ta till aktion för sin sak. Se på de som ockuperar borta i Aspudden, de har använt vårat kampverktyg för sin sak, och det glädjer mig att det är så. Det behövs fler Aspudden, där ”vanliga” människor utan engagemang i den autonoma eller ockupant-rörelsen tar till ton och genom det legitimerar vår verksamhet på köpet. Vi behöver fler Västbodaskolan för att skapa grogrund för fler kamper, men vi behöver fler Aspudden för att fortsätta hålla igång tills det tar slut. Ockupationen ute i Västbodaskolan gav oss mycket erfarenheter, tidigare hade SUF Stockholm enbart ockuperat valstugor ute i valrörelsen 2006, och det är ju inte riktigt samma sak som att ockupera en skola som väcker många känslor för dem som bor där ute. Om vi ockuperar någonting mer får framtiden utvisa, men viljan, intresset och lusten finns garanterat hos oss. Men då får vi komma ihåg att om vi ockuperar någonting många har kämpat för – så får vi vara redo att vara med och kämpa för det efter att ockupationen avslutats.

En annan sak som vi gjorde, som fler borde använda – var att lämna aktivist-mentaliteten hemma. Hade det inte varit för att vi sprayade svenskaflaggan-vimplarna svarta och satte på en röd cirkel så hade nog ingen någonsin vetat att det var en SUF-ockupation. Vi använde inte ens ockupationstecknet. Våra banderoller manade inte till kamp utan gjorde reklam för gratis filmvisning, café och liknande. Utanför skolan stod en lapp med texten ”Nya Västbodaskolan” uppe, vi hade tagit av balaclavorna och lämnat slangbellorna hemma. Kort och gott så var det ett väldigt harmlöst och relativt opolitiskt projekt. Och det gjorde även svårt för polisen att vidta åtgärder mot oss. Vi uppträdde hövligt, inte hotfullt, vi hade en bestämd tidsplan och vi var helt öppna med vad vi skulle använda lokalerna till. Det kom förbi en polisbil och bad oss lämna skolan men vi vägrade, inte mer än så. Hör till historien att samtidigt som vi hade vår ockupation så ockuperades det i Liljeholmen. En ockupation med en helt annan inriktning – som senare skulle visa sig vara minst lika harmlös som våran. Att bemöta med öppenhet, prata med allmänheten och inte börja sula sten det första man gör när farbror blå kommer tror jag bäddar upp för en större legitimitet att ockupera, för det är ju olagligt att ta ett hus – men precis som med bankrån kan man klara sig bra – om man sköter det snyggt.

Vi använde oss samtidigt av internet, och då i en större utsträckning än enbart motkraft, ockupantscenen.se och suf.cc, utan vi använde oss av twitter som är populärt nuförtiden, och vi använde oss av facebook för att sprida ockupationen. Sen hurvida det påverkade det slutgiltliga resultatet låter jag vara osagt.

[1] Med ett nytt Linköping så syftar jag på ockupationen i Linköping, där ungdomar som kom från gruppen ”Revolutionära Socialister” ockuperade ett hus som skulle omvandlas till bostadsrätter, och krävde att ett ”Ungdomens hus” skulle bildas, polisen gick väldigt hårt till mot ockupanterna, som svarade med att kasta sten och molotov cocktails med mera. Polisen lyckades storma det ockuperade huset och gripa aktivisterna.


Förmodligen den sista generationen som lurades in i fördärvet

april 5, 2012

Det är svårt att skriva om en hel generation, det är nästintill omöjligt. Det finns många sorters människor med olika reflektioner och olika bakgrunder, och därmed olika sorter att se på sina öden och de förväntningar man hade av sin samtid och av sig själva. Jag växte upp under 90-talet, och jag fick nog vara med och de sista bitterljuva, snart utdöda spåren utav det ”Gamla Sverige”. Nere i Centrum hade man ett postkontor, där man gick och postade brev, hämtade ut paket och en del betalade räkningar där. Vi hade två mataffärer, levande torghandel och det kändes som sommaren aldrig skulle ta slut. Man byggde om vägarna, så dom blev platta och fina, hålen skulle försvinna och vi barn skulle få växa upp i fina miljöer. Vårat hus och allas andra hus målade man om så det inte skulle se så grått ut, allt går i ljusa toner av blått, turkos, orange, vitt och något enstaka lila hus. Det var den idylliska förorten, med nära till stora grönområden, gångavstånd till skola, hem, centrum. Och för våra föräldrar var det (för de flesta, då) gångavstånd också till jobbet. Den klassiska ABC-förorten i sitt bästa jag.

Skolan motiverade kreativt tänkande, var man dålig i matte så skulle man få hjälp men man skulle inte haka upp sig på det. Jag har alltid gillat att rita och det motiverade lärare mig med. I lågstadiet skrev jag massor av sagor, ritade säkert hundratals teckningar och började sedan rita serier med mina klasskompisar. Bland de första gemensamma projekten jag haft med de som än idag är mina närmsta vänner, oavsett om vi inte hörs av varje dag, var just serier. Och det fick man göra på skoltid, eller så fort man fick en lucka över. I skolan läste man ur ”vuxna barnböcker” för klasserna, vilket var ett skönt avslut på dagen. Jag kommer ihåg att vi fick ett kapitel ur boken Tzatziki (och morsan, tror jag den hette utöver Tzatziki) varje vecka, och det var ett trevligt avbrott i skolarbetet. Jag minns också att när den första filmen kom så gick klassen på bio, inne i stan och allt. Det var spännande eftersom vår relation var grundad till boken och en filmatisering var ju jättespännande. Jag minns inte om vi gillade filmen eller inte. Men det är egentligen inte ens så relevant för det jag vill berätta.

Våra föräldrar hade alla fasta jobb. Väl inbyggda av det socialdemokratiska välfärdssamhällets fundamenta bitar, fasta arbeten, fackligt medlemsskap, medlemsskap i a-kassan, trygg lönesättning och trygga arbetsuppgifter. Ekonomin hade precis slagits i bitar och en landsomfattande kris nafsade en i nacken, men i vår lilla bubbla där vi levde med våra familjer och vänner, så kändes det hela så mycket längre bort.

1998 kom Coca-Cola fabriken till oss. Jag minns det än idag när dom öppnade upp och det var så mycket snack överallt, i skola, i centrum, bland vänner. Om att Coca-Cola, som vi alla drack och avgudade, amerikaniserade barn som vi ändå var, skulle ha sin produktionsanläggning här. Det var en liten bubblande känsla av stolthet som låg inom oss. Coca-cola massanställda människor i Jordbro, och arbetslösheten åtgärdades jättesnabbt. Min pappa fick jobb där, från att ha haft lite halvdana tillfälliga jobb och jobbat en del svart, så blev han nu materialansvarig (en slags avancerad vaktmästare..) och flera av hans kompisar fick jobb där. För oss såg det bra ut. Mamma hade fått ett nytt jobb efter att hon varit arbetslös under ett tag under 90-talet och krisen som följde. Den mörka instabiliteten hade blivit stabil och vi var lugna igen. Julen var som den ska vara. Vi firade den genom att äta julmat, få massor av presenter, se på Kalle Anka. Pappa var väl den som var mest sugen på det här med traditioner, för oss syskon var det inte lika viktigt, vi var ju mer intresserade av paketen. Som barn är. Men för pappas skull så fick vi klä gran och titta på Kalle Anka och annat som hör julen till.

Mina vänner hade likadana förutsättningar, föräldrar med typiska arbetarklassyrken på lager och industrier, byggare, hemtjänst, kassan på ICA och liknande. Samtidigt kunde dom göra det dom ville på fritiden, hade en vän vars mamma målade och hade massor av kreativa saker för sig som hon pysslade med på fritiden. Farsan var en stor musikälskare och samlade på skivor, gick på fotbollsmatcher och annat som idag beskrivs som stereotypt vit arbetarklass-aktigt, (och det inte sagt som någonting negativt) Vi barn höll ihop och lekte i ”Stora lekparken” som var en stor, väldigt DIY-ad byggd lekplats med ruschkana, klätterställning, linbana etc. Överallt stack spikar ut och den var ju egentligen helt jävla livsfarlig, men är det något man lär sig av så är det sina misstag. Man lärde sig att inte sätta foten på en spik och man akta sig för flisor och annat.

Vi hade givetvis problem. Det finns ingen helt problemfri tillvaro. Föräldrar som bråkar, separerar, blir tillsammans igen. En oro över familjen om när det ska smälla till och bli en kaosperiod igen, när varken mamma eller pappa pratar med varandra, vi barn hamnar imellan och åsidosätts, och ingen vill erkänna att man gjort fel och svälja sin stolthet. Men det var ingenting som inte gick att lösa. Och det löste sig gång på gång. Andra kompisar hade föräldrar som drack alldeles för mycket och alldeles för ofta, vilket märktes på hög frånvaro och kontakt med socialen. Jag var i kontakt med socialen genom skolan, som trodde jag for illa hemma. Vilket inte stämde, och jag begriper fortfarande inte varifrån det skulle komma.

Jag kan inte simma, dels för att jag inte var intresserad av det och dels för att jag är allergisk mot klor. Men ändå såg jag mest fram emot simningarna på idrotten, för då fick jag och två andra klasskamrater gå på promenader eller prata datorspel och sånt som vi gillade. De två klasskamraterna känner jag än idag och skulle säga att jag ändå håller bra koll på och vill fortsätta hålla bra koll på.

Jag minns att skolan var väldigt flitiga med att bygga på vår självkänsla. Man kunde bli precis vad man ville, drömmar uppmuntrades och på utvecklingssamtalen så pratade man om vad man var bra i och vad man borde satsa mer på. I högstadiet fick jag höra att jag skrev väldigt bra och borde börja skriva på något sätt, och att jag hade höga betyg i samhällskunskap och historia och borde jobba med det. Lärarna tyckte att man hade talang, och även om dom kanske sa samma saker till alla, så gav det iallafall mig självförtroende att våga experimentera med att skriva.

Vi fick våra första mobiler i högstadiet, det kommer jag ihåg. En kväll minns jag när alla vi killar satt på ungdomsgården och spelade snake och försökte få bättre rekord än den andre (en tidig primitiv form av att LAN-a kanske?) och jag hade en Nokia 5110. Ni som minns dom vet ju hur krångliga dom var att ha med sig. Gick ju inte att stoppa i byxfickan som med dagens mobiler. De som var lite coolare hade 3310an. Batteritiden var sämst och man hade aldrig råd att ringa kompisar, utan man sms-ade på sin höjd. För på den här tiden, långt innan wap, 3gnät, angry birds och MMS så var SMS det coolaste man kunde göra med en telefon. Och än idag så märker man på folk som är födda på 80talet att ”Jamen jag skiter i om den kan surfa, jag vill ha en telefon att ringa och smsa med” vilket var de högsta kraven man hade och behövde på den tiden då man satt och spelade på sin 5110a.

Men allt utvecklas. Skolan vi gick på och som vi har massor av fina, hemska, sorgliga och en del otäcka minnen på lades ner. Trots att det gick elever på den. Man körde fullständigt över oss och la ner skolan. Jobben började försvinna. De jobb som är kvar börjar bli utkonkurrerade av inhyrningsföretag, den trygga tillvaron för oss som bor här är inte så trygg längre. Folk pratar inte med varandra lika lätt som när man var yngre. Vägarna är trasiga igen, husen börjar förfalla. Postkontoret har lagt ner och blivit en lågprisaffär och en grill. Mataffärerna slogs ut och har ersatts av en matrebellerna, med höga priser, uselt sortiment och en kass personal.

På något sätt känns det som den trygga och nästan romantiska tillvaro man fick växa upp i har börjat suddas ut, den lever kvar i våra minnen och i foton och andra upptagningssätt. Eller så är det jag som börjat bli konservativ, men det får jag ta isåfall. För det var bättre när det var sådär, som när man var liten.

Och det var inte som att man växte upp i någon trevlig medelklassmiljö, utan det var ju arbetarklassfamiljer vi alla kom ifrån. Och vi fick hålla ihop och då skapades gemenskapen och tryggheten. Den fick vi inte av något företag som sålde försäkringar, den fick vi av varandra. Tryggheten att veta att man ställde upp och att andra skulle ställa upp. Med stöd, pengar och annat.

Att vi kunde bli vad vi ville fick vi, smärtsamt och oförberett lära oss att det stämmer inte. Inte någonstans. Du börjar gymnasiet, gör ett år på IV för att man måste ha betyg i matte för att komma någonvart. Du går på en annan linje än dina kompisar. Ni ses allt mindre och snart ses ni inte alls. Av 10 är det bara 2 du håller kvar. Du skaffar nya kompisar, och så är det det funkar.

Men ibland kan man känna den känslan som fanns när man var yngre. Den trygga lugna känslan långt in i magen (som när du var yngre och inte fattade mer om hur världen utanför den lilla bubblan du levde i fungerade) som var en stor stor boll, och numera knappt känns. Man känner den för en kort kort stund, och hela världen stannar. Som en påminnelse om förr. Jag fick den idag när jag satt och gick igenom mail, en vanlig syssla jag gör dagligen, och då kom den. Jag frös till ett par sekunder, och det var ur den känslan som det här inlägget växte fram. Man känner den bara ett par sekunder, som mest, och det finns ingen chans att du hinner fånga den, få en kopia på den eller få uppleva den igen.

Den varma tryggheten från att höra när först mamma och sen pappa kommer hem från jobbet finns inte kvar. Nu får man vara glad om man får vara kvar på sitt jobb, som man inte trivs på. Dina vänner bor inte kvar eller så har det gått utför för dom. En del lever inte, någon sitter inne och en hel drös har problem med olika saker. Man vill skriva så mycket mer, men det känns utelämnande och det ska jag bespara med. Jag är inte dömande, utan tvärtom. Jag vill göra mer än jag gör för alla. Hade jag kunnat hade jag gjort allt för alla. Fast jag vet ju inte vad man ska eller borde göra.

Min pappa brukade säga till mig (och mina syskon) när vi pratade om saker vi ville göra eller ha men som vi inte kunde få, då brukade han säga att om han kunde så skulle han plocka ner månen åt oss. Och det tycker jag är bland de finaste sakerna jag hört i mitt liv.

*

Vi lever kvar i förfallet av det som vi formades av. Den trygghet vi vallades in i och som lovade oss en längre färd i trygghet, du kommer få jobb, bostad, du kommer ha råd att göra vad du vill på fritiden, kunna spara och gå i pension, de tidigare generationerna har lidit för din skull så att du ska få sköra frukterna av deras kamp. Men vi har inte kommit till något mål av något slag, vi kämpar fortfarande. Men glädjen och den varma känslan av ungdomen och barndomens trygghet är som bortblåst, och när jag går på promenader i områden jag vandrat i hundra, ja säkert tusentals gånger, och kan som min egen ficka, så försöker jag känna som jag gjorde när jag var yngre. Men det går inte. Det var som en helt annan tid.

Vi kan inte bli vad vi vill. Det är inte vårt fel. Det var inte våra lärares fel heller. Det var hela jävla skiten. Klassamhället finns kvar. Det är ingenting förändrat, tvärtom, så är det hårdare nu. Och det finns ingen anledning att sätta sig ner och bli sentimental och minnas gamla dar, för det är vår skyldighet, mot oss själva, och för våra föräldrar och för våra barn – att inte ge upp.


Mot karaoken, fredde!

mars 8, 2012

Paret Reinfeldt separerar. Kanske för att känslorna svalnat. Eller för att Filippa vaknade upp ur drömmen som Fredrik vävt in henne i. ”Vi ska rädda Sverige” ”Vi ska skapa jobb” ”Vi ska få folk att vara lyckliga” sen efter sex år inse att det bara var vackra ord. Egentligen var det massarbetslöshet. FAS3. Skenande ungdomsarbetslöshet. Tvinga ut tusentals sjuka människor i arbetslivet. Mer klasskillnader. Filippa kanske fick nog av sin makes lögner.

Det får vi kanske aldrig reda på.

Bild


God jul

december 24, 2011

Bakgrund: DN1, DN2