Jag läste Åsa Linderborgs krönika i Aftonbladet som inleds med en väldigt fin berättelse ur verkligheten, som jag väljer att återpublicera, för att på så vis knyta ann till vad det här inlägget ska kretsa kring.
– Kraften i dina slag, Göran, var kommer den ifrån?
– Det är mitt klasshat.
– Vi tar om det där. Göran, du är pigg i ringen! Varifrån får du energin?
– Från klassamhället.
– Okej Göran, du vet, det här är ju ett teveprogram som väldigt många kommer att titta på, särskilt barn. Bara så du tänker på det. Vi börjar om: Hur förbereder du dig inför en match?
– Jag tittar i morsans lönekuvert och sen vill jag slåss.
Intervjun med de smärtsamma svaren blir aldrig av, förmodligen för att sån här kommunistsmörja kan man ju inte visa i TV. Det hela är väldigt enkelt. Vad ”Göran” gjorde var att närma sig ett diskussionsämne vi alla vet någonting om, och som väldigt få vågar yttra sig på riktigt om. Den ena sidan som yttrar sig är proffstyckarna på ledarsidor, i tv-soffor och bland politiker, som ändå har det ganska okej ställt, och kan ha ett utifrån-perspektiv på klasssamhället man behöver inte ta i smutsen, utan kan förhålla sig till det på ett professionellt sätt och tala om det som ett ”fenomen” eller som en ”aspekt” av samhällsdebatten. Vi har betat av klass, etnicitet, kön och miljö. Blandar ihop allt. Klass går inte att prata om på ett lätt sätt. Det går inte att vifta in det bland miljö eller etnicitet. Det går djupare än så.
På den andra sidan sitter vi andra. Ja, det vågar jag skriva. Jag kan inte prata om klass utifrån ett ”socio-ekonomiskt” perspektiv, eller som ett politiskt slagträ i debatter, precis som ”Göran” så börjar jag gråta av ilska när jag ser på min morsa och hur hon mår av klassamhället, och hur jävla betydelselös och maktlös man själv är i den situationen. Jag kan inte relatera till klass på ett sätt som är av politisk eller ekonomisk art, för mig är det ett faktum att vi lever i ett klassamhälle. Det är det givetvis också för politikerna och proffstyckarna, men jag känner ett obehag i magen varje gång Vänstern slänger floskler om att ”de rika har det bättre å bättre å vi sämre å sämre” och ja ni har ju säkert en hel låda med egna exempel på där man pratar om klass ur ett politiskt och/eller ekonomiskt perspektiv. Då får jag en klump i magen, för det är den verklighet jag ska behöva titta på varje dag.
Offer–rollen kan andra köra på. Jag tänker inte finna mig i vilken skit som helst. Min morsa och farsa tog skit för vår skull och när det rann över så rann det över, på olika sätt reagerade dom och resultaten av detta blev olika. Antingen mot sig själva. Mot varandra. Mot oss. Dom försökte göra min och mina syskons framtid trygg och säkrad så gott det gick. Dom lyckades ge oss en materiell standard, kunna åka till Astrid Lindgrens värld på sommaren och få klappar till jul. Mat på bordet försökte man alltid få fram, även om det inte var varierad kost hela tiden så fanns det för det allra mesta mat hemma. Och hemmet vårt var byggt kring hårt arbete och slapphet föraktades. Jag blev stämplad som ”lat” och ”dum i huvudet” av såväl föräldrar som lärare och andra föräldrar för att jag var så katastrofalt usel på matte. Jag var duktig i andra ämnen, jävligt duktig på vissa, och jag gillade att läsa och ta in kunskap. Givetvis är historia roligare än t.ex NO, men ni förstår var jag vill komma. Inte förrenn jag började på IV så fick jag en utredning för dyskalkyli och så vipps fanns det en förklaring på att jag inte kunde hålla räkneställningar i huvudet, aldrig kunde få in gångertabellen och varför jag var så jävla dålig på att läsa av klockor.
Problemet var det att det kom alldeles för sent, jag hade fått lida hela skolgången, all lust att plugga någonting och tro på sig själv och att man har kapacitet att bli någonting, utbilda sig till något riktigt bra, slogs fullständigt i bitar. Gymnasiet blev bara något som skulle betas av, sen skulle man ut i verkligheten och försöka lite bättre. Vilket givetvis inte blev fallet. Ett halvdant försök att få upp betyget på komvux slog bara tillbaka och självkänslan försvann totalt, hur många gånger jag än försökte så kändes det som att jag bara lurade mig själv och sköt den fullständiga nederlaget fram i tiden.
Den historien har jag berättat för många, och folk har mest suttit tysta och svarat att dom har liknande erfarenheter, eller beklagar att det är så, frågar om man vill plugga i framtiden, och ja, det är ju det enda man kan göra egentligen. Jag kräver ingenting. Att någon lyssnar är oftast bättre än att man får höra massa floskler man ändå inte tror på, och som sen bara gör att man äcklas av den som sa det.
Enda gången det blev ett undantag var när man diskuterade om att exploatera min historia och göra ett politiskt slagträ av det. Inte på riksdagsnivå eller någonting sådant, utan att det skulle målas upp som en ”typisk bild” av en organisations medlemmar. Jag blev äcklad, skitförbannad och fruktansvärt sårad.
Det var lite det som inlägget skulle kretsa kring. Allt jag krävde var att få någon respons på det, få prata av sig, inte att jag skulle bli ett alibi för ett annat syfte. Jag var livrädd när morsan strejkade, för jag visste att vi torskade massor av pengar varje dag, pengar vi aldrig skulle få igen, och skulle vi bli trakasserade när det hela var över? Skulle företaget flytta fram sina positioner?
Medan medelklass–kräken åker tillbaka till närförorterna längs pendel- och tunnelbana, så lunkade vi hem, fulla med olika känslor, bra och dåliga, till vårat vattenskadade pisshem med tokhög hyra. Medeklass–kräken slapp känna av de faktiska konsekvenserna av strejken, för dom var det en politisk spelarena, man kunde lyfta fram sina idéer, sina åsikter och taktiker, på de andras bekostnad. Den historien vill ingen höra heller.
Jag vill inte bo där jag bor nu. Jag vill också bo i ett fint hus, nära skog, och kunna vara lycklig. Veta att mamma somnar med ro i kroppen på natten, veta att det går bra för mina syskon och vara utvilad när jag går till mitt jobb som jag vet att jag kommer få vara kvar på utan att riskera att bli uppsagd imorgon eller om en vecka.
Medelklassen vill ha arbetarklassidentiteten, de positiva ordalagen om att slåss för det som är rätt, ha en sund inställning till alkohol, en moralisk dygdlig uppfattning och rösta rött, ja ni fattar. Arbetarism kallas det också. Dom vill inte ha den fullständiga jävla förnedringen man känner när ens flickväns föräldrar inte vill att deras dotter åker ut till en, för att det är farliga områden ”och vad gör hans föräldrar” jo hans morsa har ett tungt pissjobb och hans farsa är död. Hur jävla bra låter det. Hade varit bättre med nån finlirare med trevliga hemförhållanden och en mysig liten stuga på landet eller något. Och att dom inte har mage att säga det till en gör det hela så jävla mycket värre.
Medelklassen är mina fullständiga jävla fiender. Jag litar inte för fem öre på någon som bor och är från stan, eller de lite finare förorterna. Av den enkla anledningen att när dom lyssnar på vad jag säger så förstår dom inte. Dom kan säga att dom förstår hur det är att inte ha närvarande föräldrar, inte ha råd med något, känna sig misslyckad och att känslan av att aldrig ha samma chans som andra, men dom har inte en enda jävla aning om hur det faktiskt är att känna så. Det är ingen känsla som försvinner när man sover, den försvinner inte när föredraget är slut eller när man går hem från jobbet. Den är där, gnagandes i nacken hela tiden, flåsandes som en stor hund som inte vill släppa sitt tag om dig. Den skäller högre och högre och du trycks bara mer mot väggen och den oundvikliga katastrofen.
De flesta börjar supa eller knarka. Jag orkar inte ens tänka på hur många vänner jag har som gått den vägen. Och jag dömer inte, det har jag ingen rätt att göra och ingen anledning till att göra. Dom väljer den lätta metoden för att komma ifrån baksidan av klassamhället. Det handlar om ekonomiska förutsättningar, att man är ifrån jävla pissförortshelvete och går på socialbidrag, om ens det, att man inte får ett jobb för att man saknar utbildning, att man är helt nedbruten som människa och har slutat bry sig. Såna som alliansen och rättshaveristerna vill jaga fram och piffa till så man blir arbetsduglig.
Arbetarklassidentiteten är viktig, alla vill hävda den. Alla vill tala för eller till dem, men ingen vill lyssna på den. Många har en cementerad bild av arbetarklassen och den ska användas för att locka åt sig röster eller medlemmar i valtider, och den ska vara ett alibi för politiska organisationer från höger till vänstern. Men vad fan vill dom själva?
Det får man aldrig höra.
Man får höra vad Åsa Linderborg skriver om arbetarklassen, vad jävla vänstern skriver om arbetarklassen, vad jävla SD säger om arbetarklassen, vad Göran Greider skriver om arbetarklassen – men vad FAN säger arbetarklassen själv? Vem fan vill lyssna på dom? Lågutbildade, rasistiska, degraderade, alkoliserade, knarkande jävla losers som skulle backstabba så fort dom fick chansen? Vad är det som skrämmer? Vad är det som är så jävla farligt?
Klasshat är känsla. Det är inte ett politiskt statement, det är något som mellisvänstern proklamerar för att lätta sitt ruttna samvete, för att man inte är de här halvsvultna arbetarpojkar eller flickorna som man fantiserar ihop efter att ha läst Ivar-Lo eller tittat på Ådalen 31. Sorry broz, men arbetarklassen ser inte ut sådär. Och den är inte homogen. Och den drivs inte av Kommunismen.
Vi drivs av kärleken för våra familjer och vänner, vi vill våra närmsta bäst och skulle aldrig tveka på att ställa upp för en vän som hade gjort detsamma för dig. Håll dina egna hårdast. De flesta av oss vill ha en dräglig tillvaro och bara få det att gå runt och vara nöjda så. Vi vill inte vara slagträn för andra, och vi vill inte att någon talar för oss vad vi ska känna eller vad vi ska tycka.
Något annat som borde uppmärksammas är en vän som varit med i DN.
”Filosofen Spinoza menade att hat inte är kärlekens motsats utan en reaktion mot de krafter som skadar dem och det vi älskar. Kärlekens motsats är likgiltighet – som att bara se på när klassklyftor växer och folk far illa.”
Publicerat av kontoret 
Dom ljuger 