hatböcker

Under den årliga rövslicksveckan på Gotland, som de stackars gotlänningarna tvingas genomlida, så ägde ett boksläpp rum. En bok om SAC Syndikalisterna har släppts, och boken målar upp en bild ganska få känner igen oss i, (speciellt för oss som är medlemmar i LS av SAC) boken ”Syndikalisternas nya ansikte” analyserar de  senaste årens stora förändringar inom SAC (re-organiseringen dvs) och att SAC kryllar av våldsverkare från autonoma vänstern, utpressar oskyldiga chefer på uteblivna löner och allt möjligt. Lögner staplade på faktafel efter faktafel och neddränkta i dåliga efterforskning ihopsmetade till en sorglig massa, tryckt på omkring 150 sidor. Boken är inte skriven för att bilda arbetarklassen (även om LO står bakom utgivningen av boken och den ena författaren är Byggnads-pamp) utan för att påverka politiker på högerkanten (och inom vänstern) till att ta åt åtgärder mot problemet SAC.

Känns historien igen? I hundra år har näringslivet tillsammans med LO och socialdemokratin kämpat sida vid sida för att bekämpa SAC, av olika anledningar, men de gemensamma anledningarna är ju ganska logiska:

• Både Näringslivet och LO vill ha lugn och ro på arbetsmarknaden. Med fack som SAC så fungerar inte samförståndet som man vill ska råda överallt, då inte SAC omfamnas av fredsplikten och inte sällan nyttjar det.
• SAC pressar upp konfliktstatistiken, och man vill hellre att avlönade ombudsmän och pampar ska sköta konflikter gemensamt med arbetsgivaren, inte att arbetare börjar agera självständigt och utan kontroll av fackföreningarna/arbetsledningen.
• LOs dominans på arbetsmarknaden undergrävs och undermineras av fria fackföreningar, såsom Hamnarbetarförbundet, SAC, m.m

I boken ”Samhällets fiender” så skildras hur LO tillsammans med Näringslivet tog varandra i handen och bestämde sig för att krossa syndikalisterna i Stripa gruva, och det är bara en av antalet konflikter där två motståndare går samman för att ge sig på en tredjepart, som båda har intresse av att tysta. Vi har ju sett under Bernskonflikten att HRF motarbetat SAC och allierat sig med Berns, mot sju städare som valt att organisera sig hos Syndikalisterna. Den förre SEKO-ledaren i tunnelbanan blev sen MTR-ledare och motarbetade DSTS av SAC under deras strejk förra året, och så håller det på.. Det är alltså inget nytt, så bli inte chockerade över att en hatbok mot SAC finansieras och författas av människor ur den traditionella ”arbetarrörelsen” allt är bara en fortsättning på någonting som pågått i över hundra år.

Boken är som jag skrev innan, inte skriven för allmänheten, men det finns ändå ett visst intresse av att så många människor som möjligt ska få läsa vilken dynga det faktiskt är. Därför bifogar jag i detta inlägg en länk till boken på The Piratebay.

Läs: ”PR-kriget mot Syndikalisterna”
Läs: ”Korporativismens kålsupare”
Läs: ”Solklar koppling till Berns”
Läs: ”SAC – Svensk maffia”
Läs: ”Vad ekot inte berättar”
Läs: Ekot
Läs: ”När facket kallas Maffia”
Läs: ”Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC”

Att inte låta idealismen skena iväg

Ofta när man kritiserar SAC så kritiserar man ju det faktum att man hade ombudsmannavälde, avlönade förhandlare etc under flera års tid, som resulterade i en omfattande passivitetskultur där avlönade ”proffs” skötte det aktiva arbetet på arbetsplatserna, som tanken med självorganiseringen är att personerna som berörs av ett beslut är de som ska fatta en. Nu kanske meningen blev lite konstig, men jag menar att de som ska strida och bestämma hur man ska strida är ju arbetarna själva, det är hela poängen med den organiseringsmodell SAC använder sig av. Och då blir det ju tämligen självmotsägande att ha avlönade ombudsmän och samtidigt förespråka arbetarklassens egna frigörelse, fri från ”proffs”hjälpen. Det är ju något man tänker sig att partiet, avantgarde-partiet, som ska stå längst fram på barrikaden och leda massorna, skulle tycka o agera. Inte en frihetlig organisation med basfacklig verksamhet.

Men var verkligen ombudsmannatiden enbart av ondo? Om vi tittar på de årtionden när självverksamheten blev mindre och mindre (men aldrig dog ut, ska man väl tillägga! Däremot var man väldigt dålig på att skriva om de konflikter å segrar olika syndikalistiska driftsektioner och syndikat tog)  så måste vi ju kolla till hur resten av det svenska samhället förändrades, hur de olika villkoren för stenhård klasskamp genom fackföreningsrörelsen tedde sig, de politiska utvecklingarna osv. Sverige gick igenom det som man kallar ”välfärdsår” åren då ekonomin var stark, låg arbetslöshet rådde och stor omfattande sysselsättning, dvs, folk började få det ganska schysst, iaf på arbetsmarknaden. Sen att klassklyftorna var kvar och var ganska grova (vissa bodde fruktansvärt, andra fint, och så vidare) är ju ett talande exempel för att ”välfärdsåren” inte på något sätt minskade eller ens försökte motverka klassklyftorna  i Sverige. I såna lägen är det iallafall svårt att bedriva den form av verksamhet SAC vill bedriva, dvs självverksamhet. Folk med fasta anställningar, bra lönevillkor och bostad etc vill inte kämpa, dom är nöjda och betalar sin fackavgift. När inte det akuta konkreta behovet finns så är det inte lika bråttom med att kämpa. Det vet man ju själv, när man haft en ganska bra anställning, bra lön etc, så är man inte lika sugen på att fajtas, just för att man ser till det personliga behovet primärt, och det är ju inget fel på det i sig, det är ju så vi fungerar.

Och de branscher där SAC varit aktiva, rallar och stenhuggarbranscherna, förändrades, villkoren blev bra eller så avvecklades industrierna (men det märktes ju inte av förren 70-80-90-talen då bruksorternas gapande befolkningsantal verkligen märktes av på riktigt) då tappade ju SAC dels maktpositioner men också politiken gjorde sin entre i SAC, som blev en politisk fackförening som engagerade sig i kärnkraftsfrågan exempelvis.

Ombudsmännen höll igång SAC genom att ta ärenden som kom in från medlemmarna, arrangera studier och hålla igång det administrativa inom organisationen, vilket brukar vara det första som kollapsar när en organisation som SAC börjar fallera. Och sen nu när välfärdsåren är över och det börjar bli krisigt igen (börjar bli? Det är en jävla kris redan nu…) så plötsligt växer SAC igen. Kanske inte i absurda medlemsantal, det får man ju inte sticka under stol med, SAC, liksom LO-förbunden har haft en stor flykt av medlemmar och sen borgarna trakasserade A-kassan 2006 så har ju även det bidragit till att folk lämnat, men från omkring 9,500 medlemmar år 2008 så har man trillat ner på 5,600 medlemmar år 2011. Men vissa LS växer, inte massivt, men stabilt och det är stopp på medlemstappandet verkar det som iallafall, om man ska tolka hur folk i olika LS resonerar när man pratar med dem.

Men det som SAC växt i, är stöddigheten, man har börjat aktivera sig och bli ett störningsmoment (det är sagt som någonting positivt ska tilläggas) på arbetsmarknaden igen, och man tar fler konflikter än på länge, faktiskt så är ju SAC det fack som lämnar in mest varsel till medlingsinstitutet i Sverige och har varit så nu ett tag. Och från att ha organiserat osäkert anställda rallare under Register-löner så har man nu satsat på papperslösa invandrare i resturangbraschen, där man år 2009 -2010 organiserade 10% av de papperslösa i Stockholm, och jag tror inte att den siffran sjunkit sen dess, utan snarare stigit.

Så om inte ombudsmännen hållt SAC, avlönat eller ej, under den här perioden, så hade ju kanske den syndikalistiska rörelsen totalt fallererat och rasat ihop, och haft skitsvårt, för att inte säga omöjligt att starta om nu iochmed den fackliga re-organiseringen? Det tåls att tänka på. Det är mycket kvar att göra, men det kommer löna sig i det långa loppet.

Nu säger jag ju inte att ombudsmän i en syndikalistiska fackförening är att föredra, helst ska ju SAC inte ha mer än 2-3 anställda som kan sköta det administrativa jobbet, all annan verksamhet ska ju vara oavlönad och hålla sig på LS-nivå, men när man kritiserar ombudsmannaväldet inom SAC så ska man ju ha vissa saker i åtanke om vad för funktion de fyllde i det långa loppet.

En annan idealistisk tramsåsikt är ju att man hellre bör vara med i LO-förbundet på jobbet än ensam syndikalist, för att annars;

a) utestänger man sig från kollektivet

b) splittrar man kollektivet

c) man ska vara med i samma fack som alla andra.

d) kan man inte göra lika mycket som ensam

Det är ju en ren skitåsikt för att prata klarspråk. Splittra kollektivet gör man inte pga olika facktillhörighet, folk håller ihop eftersom de har ett gemensamt intresse; arbetet och alla intressen däromkring (löner, anställningsvillkor etc) och arbetarkollektivets solidaritet gentemot varandra grundar sig ju inte i facklig tillhörighet. Och skvaller från vardera fackklubbar kan man utbyta till sina arbetskamrater, oavsett om några är med i LS och några i t.ex Kommunal. Det viktiga är varandra och solidariteten gentemot varandra, inte gentemot fackföreningen i sig. Fackföreningen är ju ett verktyg på våra arbetsplatser. Och det ska inte vara det som splittrar oss.

Sen kan man agera utan att vara med i samma fack, SAC brukar ju utlysa stödstrejker, aktioner m.m om något LO-förbund ska strejka eller gå ut i konflikt, det är ju ett levande bevis på att tillhörigheten inte är det som spelar roll i det långa loppet.

Men det är ju en typisk vänsterist-flum-idé. Gudskelov är dessa typer av ”vänster”människor duktiga som fan på att prata. Men fruktansvärt värdelösa på att agera.

Nu har jag varit medlem i LS i ett år och två månader, det firar vi med lite lästips här på bloggen: ”Vi är inga kampanj-nissar” sen måste vi ju givetvis bjuda på musiktips: här, här å här.

Vad gör dom? Nu kör dom!

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.

Vad gör vi? Nu kör vi!

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.

Till försvar av en Arbetare(n)

Det har uppstått en liten konflikt inom vänstern. Eller snarare, så har en konflikt börjat synas, men i själva verket är det ju ingen konflikt. För att en konflikt ska kunna bli en konflikt (dvs, att två parter är osams om någonting och inte kommer överens) så måste ju en bakgrund finnas. Men bakgrunden till det här är att SAC Syndikalisterna hade en av sina kongresser, vilket man haft sedan man startade för snart hundra år sedan. På den här kongressen valdes en ny redaktör, av medlemmarna i de olika LS-en, till att styra tidningen. Redan från första början hade den här nya chefsredaktören gått ut med vad han skulle göra och hur han ville att Arbetaren skulle vara. Vad som är Arbetarens problem är att den tidningen inte fokuserat så jättemycket på.. ja, arbetaren ute i det verkliga livet. Utan mer på kultur, debatt och på klimathotet och gud vet vad. Det har gått runt ett skämt i våra kretsar om att ”Jaså Arbetaren har en extra-bilaga om miljön? Är inte det ungefär som när SD Kuriren har en bilaga om invandring?” vilket har varit mer en sanning än ett skämt. Den nye chefsredaktören, som heter Mattias Pettersson, började med att hårt försöka växla om i Arbetaren, började fokusera mer på facklig kamp på gräsrotsnivå, på vanliga människors vardag. Vilket en tidning med namnet ”Arbetaren” borde ha gjort från första början. Men då SAC varit ett s.k. anarkistiskt ”hippiefack” som mest sysslat med vadsomhelst så länge det inte var facklig kamp, så tar ju självklart tidningen stryk av detta. Men iochmed den fackliga re-organiseringen som pågått sedan början av 2000-talet, så har mycket förändrats. SAC börjar bli ett vanligare inslag på gatorna, vid blockader, man kör hårt mot hårt och man vinner faktiskt sina strider. Och självklart måste även Arbetaren re-organiseras då Arbetaren är en del av SACs verksamhet, då medlemmarna faktiskt äger – och betalar – tidningen. Då är det ju självklart att medlemmarna ska få bestämma vad som ska stå eller inte.

Det intressanta i det här är inte att Arbetaren börjat byta spår och några av de som inte håller med Mattias fått lämna Arbetaren, utan att dem bölar och beklagar sig i borgerlig media. I Aftonbladet finns det en artikel som heter ”Därför lämnar vi Arbetaren” som jag nu ska ta de mest intressanta styckena ur och kommentera och häckla. Som sig bör alltså.

”Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Därför är det som just nu sker på tidningen en angelägenhet för många fler än de närmast sörjande.”

De närmast sörjande? Menar dom alla medlemmar i SAC då, som faktiskt betalar notan för det här kalaset? Det där var nog det värsta jag läst på länge. Maken till förakt mot SACs medlemmar, helt vanliga människor – har jag då aldrig skådat. ”

”Vi som skriver dessa rader har alla något slags förhållande till Arbetaren. Vissa av oss har fått hela sin journalistiska skolning där. Andra har haft tidningen som ett andningshål där det gått att skriva friare än någon annanstans.”

Om man ska övertolka det här stycket så menar dom alltså att en del har fått glida räkmacka för att etablera sina namn och påbörja sina karriärer, på Arbetarens bekostnad? Är inte det fel eller bara fel? Och andra har sett tidningen som en slafsig lekstuga där man kan skriva om sina hjärteämnen när ”vanlig press” inte tillåter. Också det helt fel inställning att ha till en tidning som faktiskt inte bedrivs i kommersiellt syfte.

”Landets mest frihetliga pressröst ska förvandlas till vad som mest liknar ett syndikalistiskt propagandaorgan.”

ÄNTLIGEN!!!! Säger jag bara. Liksom Arbetaren är inte Yelah. Här kan inte vem som helst skriva om vad som helst. Tidningens innehåll ska ju spegla rörelsens verksamhet (hihi, jag gillar att använda ordvalet ”rörelsen” även om det faktiskt stämmer) och skriva om det som SAC sysslar med – radikal facklig kamp på gräsrotsnivå. När det formulerar sig som att Arbetaren ska bli ett ”syndikalistiskt propagandaorgan” så blir jag lycklig och funderar, precis som många fler, på att ta en prenumeration. Vilket man borde ha gjort för längesen egentligen. Bättre reklam kunde man ju inte få! Indirekt så är ju reklamen såhär:
Andreas Malm m.fl får inte tramsa i Arbetaren. Därför lämnar dom Arbetaren för Arbetaren ska börja skriva om arbetsplatskamp. Tramset flyr med benen på ryggen och kvar är en arbetsplatstidning som man kan stoppa i händerna på sina arbetskamrater utan att behöva skämmas. Tack!

”Nu gäller en djupt sekteristisk och proletärromantisk föreställning om vad ”de radikala arbetarna” pratar om i fikarummen. I linje med chefredaktörens föreställningar om hur sådana arbetare ser ut har också det senaste decenniets feministiska profilering av tidningen fått ett tvärt slut.”

Men ”de radikala arbetarna” pratar inte heller om miljökamp i fikarummen. Oddsen att dem pratar om hur kasst det är på arbetet, hur hjärndöd chefen är och varför vanligt folk ska betala för andras misstag är nog mycket större än att man pratar om klimatkamp eller djurrätt. Faktiskt. Sen beror det ju helt på vad för slags radikala arbetare man pratar om, precis som stycket efterfrågar. På kulturredaktionen på Aftonbladet lär det ju finnas en del radikaler. Dock av helt fel sort.

”Allt som inte kan klassas som ren ”arbetsplatskamp” bedöms som ointressant; vänsterengagemang och syndikalism reduceras till att gälla den typ av konflikter som SAC-Syndikalisterna själva driver.”

YES!!!!!! Äntligen kommer det gå att läsa tidningen! Hurray! Jag vill läsa om vad SAC gör. Jag vill läsa om vad som händer runtom i landet på våra arbetsplatser. Jag vill läsa om hur klasskampen pågår utomlands. Jag tror verkligen inte att jag är ensam. Jag vill inte läsa om Hizbollah signerat Andreas Malm, jag vill ännu mindre läsa om miljökamp och anti-imperialism. Vill jag läsa om hur fattiga bönder i andra länder lider så kan jag köpa ett nummer av Proletären.

”Vi som sagt upp oss kände att vi inte längre kunde andas. För vänstern som helhet handlar det om förlusten av ett vindkraftverk.”

Jupp. En förlust av ett vindkraftverk, men en kärnreaktor har vi fått istället. Bättre. Snabbare. Intressantare. Coolare. Hårdare.

Summan av hela den här Aftonbladet-artikeln är ju bara att massor av karriärister och allsköns dårar är sura för att SACs medlemmar, de som i huvudsak betalar tidningen, vill byta inriktning och har valt en ny redaktör. Bara helt rätt tycker jag. Vill man skriva om tredje världen, miljö och islamism så kan man starta en blogg, ge sig in i Yelah eller någon annan av de redan existerande vänstermedierna. Men det är självklart mysigare att bygga på sin karriär genom att använda ett ”Syndikalistiskt propagandaorgan” som språngbräda. Jo jag tackar ja.

Själv är jag medlem i ett LS. Själv har jag inte varit med tillräckligt länge för att bli bitter över hur mycket mina pengar felinvesteras, men det känns som att den dagen lär inte komma. Nu har SAC blivit någonting riktigt bra, faktiskt ett av de bästa tingen jag vet. Och detsamma gäller Arbetaren, som är en överlägset snygg tidning och som om något år lär vara hur bra som helst, när den fackliga re-organiseringen satt sina spår i tidningens artiklar. Och jag kan inte bärga mig.

På tal om det där med att feminismen utraderas sen den  här organiseringen, vilket även det nämns i Aftonbladet-artikeln, så skrevs en sjukt bra artikel i veckans (eller om det är förra veckans) nummer, om att det är svårt för kvinnor att få sina arbetsskador erkända av män. Mycket bra.

Låt Arbetaren bli ett syndikalistiskt propagandaorgan!

Men vi ska inte stanna där. Andreas Malm är en speciell kille jag gärna snackar vidare om. Han har ju nyss lämnat SAC för att gå in i det trotskistiska partiet Socialistiska Partiet. På SP-bloggen Röda Lund så kommenterar han avhoppet.

” (bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.”

Andreas Malm hoppar av i samma veva och tappar tron på SAC som politiskt projekt ungefär samtidigt som antalet konflikter ökar och SAC börjar hårdna som fackförening. Ungefär samtidigt som SAC börjar arbeta som man säger sig göra, så lämnar Malm SAC. Det behövs nog inga kommentarer på det där, alla som inte är dumma i huvudet har nog dragit samma slutsats nu: Andreas Malm platsade inte i SAC. Så enkelt är det. Han funkar bättre i något litet parti eller i någon intresseorganisation, men syndikalism är nog faktiskt ingenting för honom. Och det är inte något elakt sagt, om du läser det här Andreas – Jag hoppas verkligen du hittat rätt och kan bedriva politiskt arbete på dina villkor. Alla kan inte vara nöjd med allt. Testa att stoppa in alla LO-pampar i SAC och se hur det går. Jävla zoo det skulle bli.

När vi ändå sitter och raljerar över Arbetaren och SAC, så kan jag berätta för er om en konflikt som pågår just nu – mot Berns i Stockholm. Berns har valt att inte fortsätta förhandla med SAC utan istället väljer att förlora flera miljoner pga de blockader vi använt mot dem. Samtidigt som Berns, varje lördag, har mängder med bråk, poliser, blockadvakter och gäster som vänder i dörren, så har SAC fått ett gäng nya medlemmar och stora delar av vänsterrörelsen i Stockholm har blivit radikaliserade. Nya ansikten dyker upp på blockaderna, och folk har en sådan kämparglöd att man blir tårögd nästan. SUF är självklart en stor del av mobiliseringsarbetet inför blockaderna, och vi, till skillnad från Andreas Malm – vill ha ett agressivt maffia-fack som tar vad som är vårt och inte viker sig för någonting. Vi vill ha syndikalismen, Andreas, vi vill inte ha dig och Hizbollah.

”

Berns salonger är satta i facklig blockad. Det betyder att facket avråder alla kunder från att stödja Berns genom att gå in och spendera sina pengar där. Det finns många andra uteställen i närheten, t ex kring Stureplan. Anledningen till blockaden är att företaget sparkat sina lokalvårdare för att de organiserat sig och krävt arbetsvillkor i enlighet med svensk arbetsrätt. Om du går på Berns ikväll minskar du städarnas chans att få tillbaka sina jobb.

Krävde svensk arbetsrätt – då blev Berns städare sparkade.

Berns har under många år undvikt att anställa städare själva utan har istället satt i system att anlita dem via olika bemanningsföretag. Detta har motverkat facklig organisering men framförallt medfört att Berns försökt svära sig fria från ansvar för arbetsvillkoren, som varit mycket sämre än vad svensk arbetsrätt föreskriver.Några av städarna, anställda genom bemanningsföretaget NCA, gick med i facket för att bl a kräva lagenliga anställningskontrakt, rätt till föräldraledighet och korrekta arbetsscheman.

Först när Berns satts i blockad 2009 vann de dessa grundläggande rättigheter. Bemanningsföretaget lades då ner på grund av ”arbetsbrist” och istället tog Berns själv över städningen. Ingen av de fackligt anslutna erbjöds stanna kvar, trots att de jobbat på Berns i upp till tio år.

Det är uppenbart att Berns velat bli av med städarna och facket, särskilt som städarna själva bildade ett kooperativ som Berns avböjde att anlita. Den enda av städarna som erbjöds arbete var en person som lämnade facket och agerade strejkbrytare i konflikten för lagliga arbetsvillkor. Städarna kämpar nu gemensamt för att få tillbaka sina jobb och för att inte låta företaget komma undan med sitt skamgrepp. Berns har satt sin fackligt anslutna städpersonal i blockad. Vi sätter därför Berns verksamhet i blockad.

Bemanningsföretag möjliggör exploatering

Berns har använt bemanningsföretaget NCA för att låta städare arbeta för ett billigt pris, utan att Berns behövt ta något ansvar. Nu använder man bemanningsstrukturen för att bli av med dem sedan de vunnit fajten för sina rättigheter. Berns stoltserar med att städarna aldrig varit anställda på företaget, trots att de jobbat härinne, med att städa Berns lokaler, i upp till tio år.”

Hämtat från: https://www.sac.se/Aktuellt/Nyheter/%C3%96ver-hundra-personer-blockerade-Berns

För den som vill läsa en väldigt bra, propagandamässigt, skriven artikel av Rättvisepartiet Socialisterna, så finns det en här.  Det som är fint med Bernsblockaderna är att verkligen alla är enade. Det har lallat omkring RS-are, som i vanliga fall ses som pestsmittor, och hjälpt till, skrivit bra om blockaderna och delat flygblad för fulla muggar. Människor från LO har varit med, SUF-are från olika delar av landet (som alla befann sig på samma ställe samma helg för ett möte) och framförallt SUF-are från Stockholms respektive Haninge-klubbarna i Stockholm. Vi tänker inte ge upp för Berns och poliser med dragna batonger eller hot från SHR skrämmer oss inte.

Mattias Pettersson

Fackklubb 717 online

Filmen ”Fackklubb 717” hade premiär på Socialistiskt Forum förra året. Filmen handlade från början om konflikten vid mitt gamla jobb, Lagena, men utvecklades mer till en film om ett ännu större problem, bemanningsfrågan. Bemanningsföretagets vara eller icke vara. Jag köpte filmen på DVD, men nu så har Dagens Konflikt slängt upp den på internet! Kalas för hela slanten. Så sätt er ner och glo igenom den här filmen, det är ett väldigt viktigt dokument i bemanningsfrågan, för det var ju faktiskt här allt började.

En personlig referens, jag kan ju knappast recensera filmen utan att det blir alldeles för vinklat, men jag kan ju säga att jag aldrig någonsin kommer klara av att lita på en snut sen jag såg den här filmen, och ännu mindre kommer jag kunna lita på mina framtida chefer. Man blir helt klart skitförbannad av att se den här filmen, och det ska man ju bli också. Intervjuer, trevligt soundtrack och film från strejken och de manifestationer som gjordes innan och under strejken finns med. Ett ”fint” minne, ett samhällsdokument. Döm själva.

Läs Lagena-arbetarnas egna blogg, Lagena-arbetarnas vänners blogg, mitt tidigare blogginlägg om konflikten.

Se filmen här!

Från Konfliktportalen.se: tusenpekpinnar skriver Arenadebatt och queer antikapitalism, jesper skriver En film om Fackklubb 717, Anders_S skriver Fler vargar – färre tamdjursangrepp?, vsfstockholm skriver Fiffiga entreprenörer profiterar på studenters bostadsmisär, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Alliansens nya logotyp – eller hur politiken döljer politiken, Hans Norebrink skriver Kristfascism USA

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Precis vad ni ville.

Surfade in på DN.se och möts av en högupplöst, ovanligt högupplöst bild för att vara Dagens Nyheter, med en mörk SAAB-skylt och texten om att affären inte blev av, och Saab kommer skrotas. Ett 40årigt svenskt märke går i graven och tusentals blir arbetslösa.

Vi har kört Saab en hel del i min familj, dock inga nyare modeller, mor och far gillade den här (har för mig att det är rätt iaf, vi hade Saab när jag var yngre, och den byttes ut mot morsans ljusblåa Volvo, sin ”ögonsten” som hon kallade den)

Det var dock väntat att Saab inte skulle överleva. Det fattade man ju direkt när Koeingsegg-affären bara var ett ”spel för gallerian”, en affär med ett litet snobbigt troll-företag, som fått vansinne att köpa upp en superstor biltillverkare. Man visste det ju. Lika mycket som vi och de som bor i Trollhättan visste om det – att affären skulle gå åt helvete. Företaget har inte genererat vinst på länge. Och ett företag som inte genererar vinst har inget existensberättigande, i praktiken blir det ju så. Ett företags funktion är ju att skapa pengar och sysselsättning. Det förstnämnda har alla företag fattat och följer slaviskt, men inte det sistnämda. Man vill skapa robotar och arbetskraft, man skiter fullständigt i de som arbetar på företagen, de som generar vinst. Trollhättan är i chocktillstånd och det förstår jag.

Vad jag däremot inte förstår, aldrig kommer förstå och aldrig kommer gå på – är Maud Äcklet Olofssons falska krokodiltårar om att det är synd att Saab gått i graven, Jan Björklunds fina historier om att hans familj är ”stolta saab-ägare sen länge”. I den borgerliga världen så är arbetslöshet i stora mängder något positivt, för människor drivs till att ta vilka skitjobb som helst till vilka skitvillkor som helst, bemanningsbranschen bygger ju till stor del på den här idén, och det är ju precis vad man vill. Regeringen visste sedan länge att Saab var i fara och att tusentals människor var i ekonomisk fara, men man gjorde ingenting. Visst, förstatliga Saab vet jag inte vad jag ska säga om.. då finns det ju isåfall massor av andra företag som borde förstatligas.. det känns mest som man inte ska lita helt ut på att ”pappa staten” fixar biffen. Nu har man åtta tusen människor, eller vad det nu är, som kommer gå arbetslösa – och många har familj och måste försörja dem. Det är ett helvete att leva på a-kassa eller socialbidrag, oavsett hur ”soft” det än låter med tusenlappar i månaden utan att arbeta. Man tar ifrån människor deras frihet och gör dem beroende, och sen tvingar ams en att ta skitarbeten bara för att man inte ska få sin arbetslösersättning indragen.

Det är sorgligt att se hur en (egentligen) ideologi kan förstöra människors liv i en sådan stor omfattning, även här i Sverige. Och inte heller köper man Sossarnas jävla skitsnack om att ”det är regeringens fel dom visste om det här” – man visste om att det gick väldigt dåligt för Saab redan på Göran Perssons tid, och man kunde agera då, skapa balanser och försöka ta fram lösningar på problemet, istället för att vänta tills det är för sent och sen skylla på varandra. Jag hatar fan politiker.

Jag hoppas de som arbetat på Saab eller som underleverantörer ser det här, någon eller några iallafall, och tar åt sig när jag säger att jag lider med er. Det är fan inte roligt att bli arbetslös för att det ekonomiska system man tvingas födas och leva och dö i är så jävla rubbat som marknadsekonomin faktiskt är. Se på Venezuela, där har man förstatligat en hel del och räddar därmed arbeten.

Det här är precis vad borgarna ville – rakt i linje med deras perversa idéer – och precis vad Sossarna och deras polare behöver för att kunna skylla på borgarna inför valet.
Era jävla apor.

Media ett, ”allt kommer gå åt skogen”,  Bloggen ”På tapeten” om  att Olofsson är slokörad, Odla ditt politikerhat, ”Tyvärr var det här väntat”, GM lägger ner SAAB.

Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Äntligen!.., Anders_S skriver En hel planet att bygga om, Jinge skriver Inglasad balkong?, kimmuller skriver Pressmeddelande angående gripandet av personal på danska konsulatet, Bo Myre skriver Nu så – Jeff Luers är fri

En chef är en chef är en chef

Det finns ingenting som säger att chefer är människor. För det är dom inte. Jag har aldrig någonsin pratat med en människa i en mer eller mindre beslutsfattande situation, som varit frisk i huvudet.

Chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen
– Dilbert

Det var ju inte det som det här skulle handla om. Men det blir lätt att man glider över i andra ämnen när man ska tala om det ena eller det andra. Jag läste på Kim Müllers blogg så tänkte jag att; hey, det är en bra idé. Outa chefer som varslar. Det handlar ju inte om en ängel som gör allt för att rädda ett företag, utan det handlar ju om en djävul som förstör människors liv och hakar på varsel-trenden. Tåls att hela tiden återupprepas, men väldigt många varslar bara för att dom kan. Och det handlar enbart om egoism. Att spara in på företagets resurser, att man förstör vanliga människors liv rakt av är ju en annan femma. Min kompis som skriver på Vardagspussel hade turen att han blev varslad, han får ett riktigt fett avgångsvederlag och hade ändå tänkt börja plugga, så hans liv behövde ju inte ställas om till total katastrof. Tack och lov för det.

Nu ska jag berätta om personen som detta inlägg handlar om. I mina vilda drömmar så hoppas jag han läser detta och kanske tar åt sig. Och inte på det positiva sättet. Jag ska prata om Per Öhagen, som varit VD på Lagena sedan ett år tillbaka, ungefär?

Per Öhagen tog över ett företag som är väldigt speciellt. När Per snackar om ”hård marknad” så ljuger han. Det finns ingen hård ”marknad” för ett statligt företag, som dessutom ägs av ett annat företag, som går med supervinster i kristider. Den marknad Per seglar på är en ganska smal och stabil marknad. Alkoholmarknaden. Det finns inte många företag som importerar/exporterar alkohol i Sverige, det är DLP och Greencargo.. och Lagena. Lagena har i princip allt vin som finns på Systembolaget. Allt från det dyra på flaska till det billiga på baginbox. Lagena har ganska mycket monopol kan man säga. Ändå tjatar Per om hur hårt det är på marknaden, att man måste gå med vinst, och svaret är NEJ – Ett statligt företag SKA INTE drivas i vinstsyfte. Lagena finns för att säkra Systembolagets monopolverksamhet, vilket bolaget aldrig någonsin skulle ge upp. Alltså är Lagena en viktig länk i kedjan för total kontroll över spritmarknaden i Sverige. Och jag är inget fan av att lägga ner monopolet, jag tycker Systembolaget ska vara de enda som får sälja alkohol, av den anledningen att sist vi hade en fri alkoholmarknad, så söp svenska folket halvt som halvt ihjäl sig. Därför ska vi vara glada för att det är svårt att få tag på alkohol.

Per Öhagen kom ut på Lagenastrejkens sista dag och önskade dem en trevlig midsommar. Per sa även att han skulle fira midsommar (som är en tradition på Lagena i form av en midsommarlunch som företaget bjuder sina anställda på) med sina anställda. Grejen är den att de enda (förutom ett par strejkbrytare) som jobbade på Lagena då, var de inhyrda. Snyggt att kalla dem för sin personal. Per sa inte att han tidigare samma dag hade anmält alla arbetare på Lagena – även de sjukskrivna – till arbetsdomstolen. Hade han sagt det på plats hade han nog fått poliseskort in på Lagena igen. Det jävla svinet. Från början ville inte Per anmäla till AD, han tyckte det inte skulle bli en juridisk sak, att det inte skulle ta slut utan cirkusen skulle fortsätta gå. Visst, det hade han rätt i. Men det sket Svensk Handel i. Dom pushade på Per att anmäla, för att statuera exempel.

Vi säger bara: Kom då!

Blir det böter samlas det utan större svårigheter in, det samlas in redan nu, långt innan domen faställs (den fastställs i december har jag för mig) och arbetarna kommer inte få betala en jävla krona ur egen ficka. Det dom har gjort har varit helt rätt och det måste spridas till andra arbetsplatser där varsel sker. Det är alldeles för viktigt för att falla i skymundan. Kampen på Lagena ska inte vara en isolerad, enskild händelse. Det ska spridas runtom i landet och bli ett föredöme för andra arbetsplatser. En anhörig till mig, som jobbar på Lagena, var och besiktade sin bil för någon vecka sen, innan h*n for till arbetet, då hade mekanikern sagt att ”Vänta, du jobbar på Lagena.. var känner jag igen det.. ja! Det är ju ni som strejkade!”. Lagena är satt i historieboken nu, det var en unik fajt, och den ska användas som exempel vid framtida konflikter. Från sopgubbarna till hamnarbetarna till lagerarbetarna. Vad kommer härnäst?

Jag brukar tänka ibland på hur Per är privat. Han mår säkert jättedåligt, därför han drog på semester när strejken var över. För att vila upp sig. Oj oj, han har ju bara gjort det rätta! Varför blir alla så arga? Varför ringer TV4 varje dag? Varför är det massa otäcka människor från syndikalisterna vid Lagena för? Varför måste vi sätta upp kravallstaket runt hela jävla byggnaden och ha polisbilar? Vad ska folk tro om mitt företag? Ja, Per, jag hoppas inte bara du sover dåligt om nätterna. Jag hoppas du börjat fundera på om det här var värt det. Jag vill inte önska livet ur dig men jag vill att du ska börja fundera över vad ett varsel är. För dig, dina mellanchefer, dina butt-buddys, dina ekonomichefer, så är det bara lite omläggningar i den ekonomiska rapporten från Lagena. Men vad är det i verkligheten? Bortom arbetsplatsen? Jo, det är depression, ams-besök, socialbidrag, ingen varierad, god mat till familjen, ingen semester, inga nöjen. Det är att leva som en jävla råtta och parasit på samhällskroppen och det tror jag inte du hade tyckt varit så roligt om du tvingdes till det.

Jag såg filmen ”The corporation” där man gjorde en checklista för sympton av psykopater, samma lista gick att applicera på en chef. Det sätter ribban ganska rejält måste jag säga. Vill ni se en till film som handlar om att när vanliga människor blir psykopater bara för att dom får ett nytt kontor, ny lön och nya befogenheter – så rekommenderar jag den svenska filmen ”Suxxes”. Svår att få tag på dock, men bör finnas på någon fildelningssajt nära dig.

Per, dom människorna ser till att pengar flyter in på ditt konto, dom håller igång produktionen på lagret, dom snor inte från arbetsplatsen eller saboterar den, det är ärliga, hårt arbetande människor. Ge dom en gnutta respekt för helvete. Dra tillbaka varslena, annars hoppas jag innerligt att du inte får sova ostört i fortsättningen.

Motarbetaren har en ny fräsch hemsida, Lagena har fått nya sammarbetspartners – såldes mer att göra – mindre behov av varsel, hus ockuperat i Jakobsberg och i Göteborg – way to go ockupanter! För övrigt rekommenderar jag ”Those days” av Blitz, ett av de mest underskattade punkbanden genom tiderna.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Dags att outa en varslande chef!, Krastavac skriver Skammen över att komma försent, Jinge skriver Staten Israels upprepade brott, Anders_S skriver Fördomen om rasse-skåningen bekräftas, boladefogo skriver Ny strejkvåg över Egypten

När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden

För ett par årtionden sen så lanserades Bemanningspersonal/inhyrningspersonal-idén ordentligt i Sverige. Sen kom ju företag som Poolia och Manpower och gjorde bemanningsbranschen folklig och en naturlig del av den svenska arbetsmarknaden. Alla drog ”Behöver du hjälp”-linen för sina kompisar, och alla som hette Nisse fick frågan om de jobbade på Manpower. Det hela verkade vara en bra affärsidé och konceptet är hämtat från det som egentligen Arbetsförmedlingen ska syssla med – fördela jobb. Istället för att man kastas runt i massor av meningslösa ams-trams-program så får man ett jobb relativt fort. Toppen. Det verkade riktigt vettigt, alla som inte redan har ett jobb kan bli inhyrningspersonal – för då får man vara på många arbetsplatser samtidigt, vilket många tror kan vara nyttigt! Unga människor, främst, är ju så flexibla och behöver ingen trygghet – dem söker äventyret!

Men precis som punkrörelsen och kommunismen så vill alla tjäna en hacka på den, och tillslut sätts de ursprungliga idéerna och tankarna ur spel. Och tillslut går det åt helvete. Bemanningsföretagen skulle rycka in, var det tänkt, under perioder då det var högsäsong för ett företag (men man inte hade råd att anställa fler exempelvis) för att sedan försvinna när det lugnade ner sig. Via bemanningsföretag skulle man lätt kunna få vidareanställning och provanställning med mera. Men istället så började företagarare runt om i Sverige tänka att “Fan, det var inte så illa på 30-talet ändå” och man fick brottas med tanken om att “Mina arbetare tjänar för mycket – men inte är motiverade att sänka sina löner och öka sin produktivitet. Hur ska detta lösas?” man kom på att man ställer den ordinarie personalen mot de inhyrda! Ett nytt arbetsplatskoncept var uppfunnet! Lönedumpning at its finest!

På Lagena, som jag tjatat om tidigare, så gjorde man precis såhär. Den ordinarie personalen förväntades plocka 120 kolli (1 kolli = en kartong på 20 kilo ungefär) i timmen, vilket är fruktansvärt påfrestande och ingenting man direkt vill göra. Den ordinarie personalen var slöa och omotiverade. Företaget tänkte att “vi tar in inhyrd personal så vi börjar få upp arbetets egentliga Värde och får dom att motiveras till att jobba hårdare” helt plötsligt fanns det gott om arbetare från Staff24, Rekryteringsgruppen och Huusko på plats. Jag blev själv kompis med flera av de inhyrda, när jag jobbade på Lagena, problemet var att dom aldrig hade tid att fika och sega på arbetstid – som vi Lagena-personal kunde göra. Dom stressade, jobbade hetsigt – och jag fick reda på att dom var såhär för dom ville inte bli av med jobbet.

Om en bemanningsanställd inte jobbar i den takt företaget önskar, så kan företaget bara knacka på axeln och säga att han får gå. För att sedan ta in en ny inhyrd. Men om en Lagena-anställd inte jobbar i den takt företaget önskar, så kan företaget knacka hur mycket han vill på axeln – för arbetaren är skyddad av LAS. Den enda lag som har med arbetarklassen att göra. De inhyrda jobbade som skräckslagna små troll och många fick arbetsskador, just för att man inte kunde ta sig tid att jobba ergonomiskt och för att man slarvade mycket.

Men det räckte inte, tyckte Lagena. Även bemanningspersonalen tjänade för mycket och jobbade för lite. Trots att dom hade liiite lägre lön än den fasta personalen, slapp arbetsgivaravgift och trots att dom jobbade konstant. Så Lagenas höga höns tog in ett par bemanningsföretag till, Svea support, Adaptus och Arena. Och skyllde allting på att det fanns för mycket att göra på Lagena, så den ordinarie personalen skulle inte hinna göra allt i tid. I den här vevan varslade man först 45 personer, och kom undan med att man tappat en stor kund. Det köpte alla. Men det visade sig att man inte behövde varsla 45, utan kanske 20 stycken “bara”. Sen ett halvår senare varslade man ytterligare 33 personer. Helt i onödan, man hade ju redan varslat för mycket – varför ta bort ännu mer? Var det inte vi som hade för mycket att göra? Ligger efter en dag i arbetet osv? Jo. men tydligen behövs det varslas och tas in ännu mer inhyrd personal.

Det visade sig att företaget hade klurat på den här bakelsen ganska ordentligt. Om man har ett jobb. Och fyra som vill slåss om det (den ordinarie personalen samt tre bemanningsföretag) så måste man ju börja erbjuda massor av saker för att få jobbet. T.ex öka takten till omänskliga nivåer, sänka sina löner – och vipps är vi tillbaka i lönedumpningen igen. De inhyrda slåss om vem som kan jobba mest för så lite pengar som möjligt. Företaget är jätteglada, det är ju såhär det ska vara!

Sen när strejken kom igång så blev ju företaget jätteledsna. “Varför gör dom såhär! Vi har ju så mycket att göra!” så man tog in ännu mer inhyrd personal. Och då lock-outade man i praktiken sina arbetare. Arbetarna sa till de inhyrda en morgon att om dom gick in så sabbade dom för dom och att dom skulle gå hem och söka ett annat jobb. För det fiffiga med bemanningsföretag är att alla företag vill ha dom, så blir man nekad på ett ställe så finns det säkert hundratals andra där man kan få jobba. Speciellt om man ringer och säger att man inte vill jobba på ett företag som har arbetare satta i strejk. Då bryter man ju mot bemanningsavtalet och man blir automatiskt en strejkbrytare. Men det ville inte Lagena. Det hade blivit en viktig sakfråga för dom. Så dom stoppade alla inhyrda på vägen, tog in dom i en lastbil och slussade in dom bakvägen. Och det gjorde man inte för att det är kul och för att man ville bjuda dom på en lastbilsfärd – utan för att man ville försvaga strejken. Alltså använde man de inhyrda som strejkbrytare. Eller “brytarslödder” som dom kom att kallas senare.

Helt plötsligt är vi tillbaka i Ådalen igen. Historien upprepas, först som tragedi sen som parodi. Nu har vi en parodi på 30talets arbetsplatsmarknad. När arbetare ställs mot arbetare, när ena gruppen arbetare försvårar för den andra gruppen, tar deras jobb och försöker göra dom svaga mot företaget. Vi har lönedumpning, att man ska slåss om vem som betalar minst för att utföra ett arbete. LAS är satt ur spel. Och vad gör LO? Absolut ingenting. Wanja Lundby-Wedin skulle ju komma till Lagena och prata med arbetarna, men det mötet uteblir för det är en sån “het fråga” och “man ska inte göra den politisk” liksom vad är det för skitsnack? Vad vill Wanja göra istället? Fika på styrelsemöten? Lura sina medlemmar på massor av pengar och ha klämkäcka första maj tal? Nej Wanja, nog för att du gör bort dig gång på gång – men att dom inte ens kan ta dig tid att hälsa på dina egna medlemmar på Lagena som vid det här laget betalat runt 6 miljoner till dig och till LO.. det är väldigt dålig stil faktiskt. Istället fick arbetarna Josefine Brink från Vänsterpartiet. Man får hoppas att det leder till någonting.

Sammanfattningsvis så har vi bara kommit tillbaka till en gammal fajt – fajten mot lönedumpningen. Företagen har lärt sig av historien, nu ska man inte ragga strejkbrytare från “Strikers federation” och husera dom på en båt (då finns det en risk att den sprängs hihi) utan nu ska man sätta på dom proffsiga arbetskläder och ta in dom från bemanningsföretag – Nisse från Manpower var ingen strejkbrytare. Och personalen du får från Poolia ville nog bara täcka upp luckorna i produktionen – inte ta över den.

Inlägg jag läst på sistonde som varit givande att läsa: Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte, Chefer förstår ingenting (citerar ur Dilbert; ”chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen”), Trafficing och polis och Svartfötter och polis

Och även jag uppmanar er att sätta in pengar på Lagenaarbetarnas konto! plusgiro 134456-3

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Mattips i sommarvärmen, Fredrik Jönsson skriver Statskuppförsök i Honduras, andread0ria skriver Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, cappuccinosocialist skriver Det humanistiska korståget, Jinge skriver Dagens Bild – Sommar, Anders_S skriver Nordiska finansfamiljer

De krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

De allra flesta (garanterat de som läser den här bloggen) har nog hört lite om Lagenakonflikten vid det här laget, hur Handels huggit medlemmarna i ryggen för att dom haft Handels-logotypen på sina flygblad, hur företaget gav upp fajten genom att springa som ett barn till AD och anmäla arbetarna, och ni som är insatta har säkert hört om Solidaritetsrörelsen som uppkommit. En paroll jag hela tiden haft sen jag skapade Facebookgruppen ”Solidaritet med Lagenas arbetare” var att inte vänstern skulle få hugga tag i den här konflikten och göra den till en bred vänsterfråga. Under tunnelbanestrejken i Stockholm, när Connex avskedade Per Johansson, så reste man budskapet om att ”Nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga!” det var helt fel.

Resultatet gav samma sak som total isolering. Man började blanda in konflikten i massor av vänsterpolitik, paroller från vänstern och man började prata om saker som arbetarna inte kunde ta till sig av. Istället för att hålla glöden och fokuset till den konflikten man samlat sig kring, så började man svamla sig ifrån den. Tillslut satt man på varsin ö och inte visste hur man skulle ro tillbaka till land. Ett problem som allt för ofta kommit tillbaka.

Då ska jag försöka förklara hur jag definerar ”Vänstern”. Jag anser att organisationer som har olika tolkningar på Socialismen och hur Marx och övriga äldre herrars texter ska tolkas och praktiseras – tillhör olika delar av vänstern. Vissa tolkar alldeles för mycket, vissa alldeles för lite. Vissa tolkar till sin fördel och vissa tolkar helt fel. Vad som särskiljer vänstern från arbetarklassen är just bildningen och samhällsanalysen. Arbetarklassen kan vara delar av vänstern, men det är ingenting som går hand i hand, utan två olika grupper, varpå den ena vill nå den andre (vänstern -> arbetarklassen) och försöka tala för den, ”våra idéer, ideologier och åsikter är de bästa för arbetande människor!”. Jag räknar inte in fackföreningar här, eftersom det inte är en vänsterorganisation på så vis, utan en intresseorganisation för en viss grupp människor.

Man ska inte politikisera arbetsplatskonflikter, av den enkla anledningen att en arbetsplatskonflikt handlar om en berörd grupps (arbetarna) egna intressen. De flesta på Lagena tror jag skiter i vänsterbaserad kamp och i kamp mot borgarregeringen och liknande – i första hand iallafall. I första hand vill dom vinna sin egna konflikt och få rätt mot sitt företag – i andra hand kommer allt det här som en del vänstergrupper vill sätta som prio ett. Man ska inte göra en vänstergrej av arbetsplatskonflikter, dels för att det ofta leder till att fokuset, dvs konflikten, försvinner. Och dels för att inte alla kan ställa sig bakom alla vänsterparoller, och för att ett sammarbete ska fungera (arbetare och vänsterrörelsen) så måste det bygga på det gemensamma intresset. Vilket i de flesta fall är att vinna den här konflikten – inte göra en politisk grej av den. En arbetare på Lagena är moderat, en annan Sverigedemokrat. Hur ska dom kunna ta till sig av vänstergruppers urinstinkande flosker om att bygga en ”massrörelse” eller att ”bygga ett parti” etc? Dom vill väl, liksom de arbetskamrater som är röda och de som inte bryr sig, vinna sin konflikt – diskutera politik kan man hålla till fikarummet. Trots detta så gick moderaten jag nyss nämnde ut i strejk. Han hade motivierat det med att han ställde upp för sina arbetskamrater och för att han ville vinna den här konflikten – som faktiskt handlade om honom också.

”I know, Jim, i know.. i just get pissed off with these leftwingers and their precious bleeding revolution..”
– Breaking Free, sidan 74

Det tyckte jag var jävligt fint, och någonting man borde ha i åtanke. Bara för att man är en arbetare och har hamnat i konflikt med sitt företag, så är man per automatik inte ett objekt för vänstern att slåss om att få värva. Det som är vänsterns problem i många fall är det ständiga gapandet om att bli större. Jag tror inte vi vinner arbetarnas fulla förtroende om vi* gör bra reklam för oss själva och drar till sig arbetarna av den orsaken. Jag tror att om vi faktiskt visar solidaritet i praktiken, hjälper dom vinna sin kamp på sina villkor (vilket inte är att få den stora äran att bli autogiro-prenumeranter på någon tidning ingen utanför vänstern läser.) och faktiskt visar att vi är kapabla att pusha på deras kamp, för sin Sak, utan att blanda in Organisationen.

Arbetarnas intressen ska understödjas av alla de som vill engagera sig i konflikten, dvs, vi utomstående, vi som är med i solidaritetsgruppen. Arbetarnas intresse är inte att bli en del av vänstern, utan vinna sin konflikt och kunna fortsätta sina vardagliga liv. Man ska inte ge sig in i arbetsplatskonflikt och försöka se det som en eventuell rekryteringsbas, det är hämmande för alla organisationer som titulerar sig som ”Revolutionära”. Det är inte Organisationen vi ska bygga, den ska skapas automatiskt av det arbete vi utför. Jag tror därför mer på handlingens propaganda, att vi, (det här gäller alla grupper, det är liksom skitlogiskt) bara vi gör saker aktivt, växer, för om vi syns och visar vad vi går för i mer än ord – så kommer folk komma till oss. Det blir liksom en produkt av det arbete vi utför.

”Socialister: Copy of this week’s Militant Socialist Worker, 20 pence!
Kaptenen: We dont need you lot! Piss off out of it !! You’ve never done anything!
Jim: Hold up, …look, if you want to get involved, you can come in (på mötet /red) …but leave your bloody papers outside.

Jim: Dont be so hard on them, some of’em are OK
Kaptenen: I know Jim, it’s just their parties which are a heap of shit.”
– Breaking Free, sidan 76

Jag försöker inte fungera som ett språkrör, jag kan ju självklart ha fel, men den uppfattning jag fått, så är arbetarna på Lagena i första hand intresserade av sin konflikt, och inte att sugas in och bli en del av vänstern. Jag tror det här är ett problem vi måste rannsaka oss själva med, hur vi vill att folk ska tänka när dom möter oss, vad för bild får dom av oss och vad tjänar dom på att bli en del av våran rörelse? Socialismen handlar om att ta över produktionsmedlem, vad handlar vänstern om..?

* = Jag känner inte att jag vill tillhöra en rörelse som bara fokuserar på Organisationen, och sätter Saken i andra hand. Det intresserar mig inte.

/wot

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Protesterna fortsätter, totalavloning skriver Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll., Anders_S skriver Familjen Herlin – Finlands rikaste familj, Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer.