När Nisse från Manpower skakade om den svenska arbetsmarknaden

För ett par årtionden sen så lanserades Bemanningspersonal/inhyrningspersonal-idén ordentligt i Sverige. Sen kom ju företag som Poolia och Manpower och gjorde bemanningsbranschen folklig och en naturlig del av den svenska arbetsmarknaden. Alla drog ”Behöver du hjälp”-linen för sina kompisar, och alla som hette Nisse fick frågan om de jobbade på Manpower. Det hela verkade vara en bra affärsidé och konceptet är hämtat från det som egentligen Arbetsförmedlingen ska syssla med – fördela jobb. Istället för att man kastas runt i massor av meningslösa ams-trams-program så får man ett jobb relativt fort. Toppen. Det verkade riktigt vettigt, alla som inte redan har ett jobb kan bli inhyrningspersonal – för då får man vara på många arbetsplatser samtidigt, vilket många tror kan vara nyttigt! Unga människor, främst, är ju så flexibla och behöver ingen trygghet – dem söker äventyret!

Men precis som punkrörelsen och kommunismen så vill alla tjäna en hacka på den, och tillslut sätts de ursprungliga idéerna och tankarna ur spel. Och tillslut går det åt helvete. Bemanningsföretagen skulle rycka in, var det tänkt, under perioder då det var högsäsong för ett företag (men man inte hade råd att anställa fler exempelvis) för att sedan försvinna när det lugnade ner sig. Via bemanningsföretag skulle man lätt kunna få vidareanställning och provanställning med mera. Men istället så började företagarare runt om i Sverige tänka att “Fan, det var inte så illa på 30-talet ändå” och man fick brottas med tanken om att “Mina arbetare tjänar för mycket – men inte är motiverade att sänka sina löner och öka sin produktivitet. Hur ska detta lösas?” man kom på att man ställer den ordinarie personalen mot de inhyrda! Ett nytt arbetsplatskoncept var uppfunnet! Lönedumpning at its finest!

På Lagena, som jag tjatat om tidigare, så gjorde man precis såhär. Den ordinarie personalen förväntades plocka 120 kolli (1 kolli = en kartong på 20 kilo ungefär) i timmen, vilket är fruktansvärt påfrestande och ingenting man direkt vill göra. Den ordinarie personalen var slöa och omotiverade. Företaget tänkte att “vi tar in inhyrd personal så vi börjar få upp arbetets egentliga Värde och får dom att motiveras till att jobba hårdare” helt plötsligt fanns det gott om arbetare från Staff24, Rekryteringsgruppen och Huusko på plats. Jag blev själv kompis med flera av de inhyrda, när jag jobbade på Lagena, problemet var att dom aldrig hade tid att fika och sega på arbetstid – som vi Lagena-personal kunde göra. Dom stressade, jobbade hetsigt – och jag fick reda på att dom var såhär för dom ville inte bli av med jobbet.

Om en bemanningsanställd inte jobbar i den takt företaget önskar, så kan företaget bara knacka på axeln och säga att han får gå. För att sedan ta in en ny inhyrd. Men om en Lagena-anställd inte jobbar i den takt företaget önskar, så kan företaget knacka hur mycket han vill på axeln – för arbetaren är skyddad av LAS. Den enda lag som har med arbetarklassen att göra. De inhyrda jobbade som skräckslagna små troll och många fick arbetsskador, just för att man inte kunde ta sig tid att jobba ergonomiskt och för att man slarvade mycket.

Men det räckte inte, tyckte Lagena. Även bemanningspersonalen tjänade för mycket och jobbade för lite. Trots att dom hade liiite lägre lön än den fasta personalen, slapp arbetsgivaravgift och trots att dom jobbade konstant. Så Lagenas höga höns tog in ett par bemanningsföretag till, Svea support, Adaptus och Arena. Och skyllde allting på att det fanns för mycket att göra på Lagena, så den ordinarie personalen skulle inte hinna göra allt i tid. I den här vevan varslade man först 45 personer, och kom undan med att man tappat en stor kund. Det köpte alla. Men det visade sig att man inte behövde varsla 45, utan kanske 20 stycken “bara”. Sen ett halvår senare varslade man ytterligare 33 personer. Helt i onödan, man hade ju redan varslat för mycket – varför ta bort ännu mer? Var det inte vi som hade för mycket att göra? Ligger efter en dag i arbetet osv? Jo. men tydligen behövs det varslas och tas in ännu mer inhyrd personal.

Det visade sig att företaget hade klurat på den här bakelsen ganska ordentligt. Om man har ett jobb. Och fyra som vill slåss om det (den ordinarie personalen samt tre bemanningsföretag) så måste man ju börja erbjuda massor av saker för att få jobbet. T.ex öka takten till omänskliga nivåer, sänka sina löner – och vipps är vi tillbaka i lönedumpningen igen. De inhyrda slåss om vem som kan jobba mest för så lite pengar som möjligt. Företaget är jätteglada, det är ju såhär det ska vara!

Sen när strejken kom igång så blev ju företaget jätteledsna. “Varför gör dom såhär! Vi har ju så mycket att göra!” så man tog in ännu mer inhyrd personal. Och då lock-outade man i praktiken sina arbetare. Arbetarna sa till de inhyrda en morgon att om dom gick in så sabbade dom för dom och att dom skulle gå hem och söka ett annat jobb. För det fiffiga med bemanningsföretag är att alla företag vill ha dom, så blir man nekad på ett ställe så finns det säkert hundratals andra där man kan få jobba. Speciellt om man ringer och säger att man inte vill jobba på ett företag som har arbetare satta i strejk. Då bryter man ju mot bemanningsavtalet och man blir automatiskt en strejkbrytare. Men det ville inte Lagena. Det hade blivit en viktig sakfråga för dom. Så dom stoppade alla inhyrda på vägen, tog in dom i en lastbil och slussade in dom bakvägen. Och det gjorde man inte för att det är kul och för att man ville bjuda dom på en lastbilsfärd – utan för att man ville försvaga strejken. Alltså använde man de inhyrda som strejkbrytare. Eller “brytarslödder” som dom kom att kallas senare.

Helt plötsligt är vi tillbaka i Ådalen igen. Historien upprepas, först som tragedi sen som parodi. Nu har vi en parodi på 30talets arbetsplatsmarknad. När arbetare ställs mot arbetare, när ena gruppen arbetare försvårar för den andra gruppen, tar deras jobb och försöker göra dom svaga mot företaget. Vi har lönedumpning, att man ska slåss om vem som betalar minst för att utföra ett arbete. LAS är satt ur spel. Och vad gör LO? Absolut ingenting. Wanja Lundby-Wedin skulle ju komma till Lagena och prata med arbetarna, men det mötet uteblir för det är en sån “het fråga” och “man ska inte göra den politisk” liksom vad är det för skitsnack? Vad vill Wanja göra istället? Fika på styrelsemöten? Lura sina medlemmar på massor av pengar och ha klämkäcka första maj tal? Nej Wanja, nog för att du gör bort dig gång på gång – men att dom inte ens kan ta dig tid att hälsa på dina egna medlemmar på Lagena som vid det här laget betalat runt 6 miljoner till dig och till LO.. det är väldigt dålig stil faktiskt. Istället fick arbetarna Josefine Brink från Vänsterpartiet. Man får hoppas att det leder till någonting.

Sammanfattningsvis så har vi bara kommit tillbaka till en gammal fajt – fajten mot lönedumpningen. Företagen har lärt sig av historien, nu ska man inte ragga strejkbrytare från “Strikers federation” och husera dom på en båt (då finns det en risk att den sprängs hihi) utan nu ska man sätta på dom proffsiga arbetskläder och ta in dom från bemanningsföretag – Nisse från Manpower var ingen strejkbrytare. Och personalen du får från Poolia ville nog bara täcka upp luckorna i produktionen – inte ta över den.

Inlägg jag läst på sistonde som varit givande att läsa: Partiet kan dra åt helvete och politiken intresserar mig inte, Chefer förstår ingenting (citerar ur Dilbert; ”chefer är naturens sätt att sålla idioterna ur produktionen”), Trafficing och polis och Svartfötter och polis

Och även jag uppmanar er att sätta in pengar på Lagenaarbetarnas konto! plusgiro 134456-3

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Mattips i sommarvärmen, Fredrik Jönsson skriver Statskuppförsök i Honduras, andread0ria skriver Skilj på privat och politiskt i religionsdebatten, cappuccinosocialist skriver Det humanistiska korståget, Jinge skriver Dagens Bild – Sommar, Anders_S skriver Nordiska finansfamiljer

De krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster

De allra flesta (garanterat de som läser den här bloggen) har nog hört lite om Lagenakonflikten vid det här laget, hur Handels huggit medlemmarna i ryggen för att dom haft Handels-logotypen på sina flygblad, hur företaget gav upp fajten genom att springa som ett barn till AD och anmäla arbetarna, och ni som är insatta har säkert hört om Solidaritetsrörelsen som uppkommit. En paroll jag hela tiden haft sen jag skapade Facebookgruppen ”Solidaritet med Lagenas arbetare” var att inte vänstern skulle få hugga tag i den här konflikten och göra den till en bred vänsterfråga. Under tunnelbanestrejken i Stockholm, när Connex avskedade Per Johansson, så reste man budskapet om att ”Nu ska vi göra det här till en bred vänsterfråga!” det var helt fel.

Resultatet gav samma sak som total isolering. Man började blanda in konflikten i massor av vänsterpolitik, paroller från vänstern och man började prata om saker som arbetarna inte kunde ta till sig av. Istället för att hålla glöden och fokuset till den konflikten man samlat sig kring, så började man svamla sig ifrån den. Tillslut satt man på varsin ö och inte visste hur man skulle ro tillbaka till land. Ett problem som allt för ofta kommit tillbaka.

Då ska jag försöka förklara hur jag definerar ”Vänstern”. Jag anser att organisationer som har olika tolkningar på Socialismen och hur Marx och övriga äldre herrars texter ska tolkas och praktiseras – tillhör olika delar av vänstern. Vissa tolkar alldeles för mycket, vissa alldeles för lite. Vissa tolkar till sin fördel och vissa tolkar helt fel. Vad som särskiljer vänstern från arbetarklassen är just bildningen och samhällsanalysen. Arbetarklassen kan vara delar av vänstern, men det är ingenting som går hand i hand, utan två olika grupper, varpå den ena vill nå den andre (vänstern -> arbetarklassen) och försöka tala för den, ”våra idéer, ideologier och åsikter är de bästa för arbetande människor!”. Jag räknar inte in fackföreningar här, eftersom det inte är en vänsterorganisation på så vis, utan en intresseorganisation för en viss grupp människor.

Man ska inte politikisera arbetsplatskonflikter, av den enkla anledningen att en arbetsplatskonflikt handlar om en berörd grupps (arbetarna) egna intressen. De flesta på Lagena tror jag skiter i vänsterbaserad kamp och i kamp mot borgarregeringen och liknande – i första hand iallafall. I första hand vill dom vinna sin egna konflikt och få rätt mot sitt företag – i andra hand kommer allt det här som en del vänstergrupper vill sätta som prio ett. Man ska inte göra en vänstergrej av arbetsplatskonflikter, dels för att det ofta leder till att fokuset, dvs konflikten, försvinner. Och dels för att inte alla kan ställa sig bakom alla vänsterparoller, och för att ett sammarbete ska fungera (arbetare och vänsterrörelsen) så måste det bygga på det gemensamma intresset. Vilket i de flesta fall är att vinna den här konflikten – inte göra en politisk grej av den. En arbetare på Lagena är moderat, en annan Sverigedemokrat. Hur ska dom kunna ta till sig av vänstergruppers urinstinkande flosker om att bygga en ”massrörelse” eller att ”bygga ett parti” etc? Dom vill väl, liksom de arbetskamrater som är röda och de som inte bryr sig, vinna sin konflikt – diskutera politik kan man hålla till fikarummet. Trots detta så gick moderaten jag nyss nämnde ut i strejk. Han hade motivierat det med att han ställde upp för sina arbetskamrater och för att han ville vinna den här konflikten – som faktiskt handlade om honom också.

”I know, Jim, i know.. i just get pissed off with these leftwingers and their precious bleeding revolution..”
– Breaking Free, sidan 74

Det tyckte jag var jävligt fint, och någonting man borde ha i åtanke. Bara för att man är en arbetare och har hamnat i konflikt med sitt företag, så är man per automatik inte ett objekt för vänstern att slåss om att få värva. Det som är vänsterns problem i många fall är det ständiga gapandet om att bli större. Jag tror inte vi vinner arbetarnas fulla förtroende om vi* gör bra reklam för oss själva och drar till sig arbetarna av den orsaken. Jag tror att om vi faktiskt visar solidaritet i praktiken, hjälper dom vinna sin kamp på sina villkor (vilket inte är att få den stora äran att bli autogiro-prenumeranter på någon tidning ingen utanför vänstern läser.) och faktiskt visar att vi är kapabla att pusha på deras kamp, för sin Sak, utan att blanda in Organisationen.

Arbetarnas intressen ska understödjas av alla de som vill engagera sig i konflikten, dvs, vi utomstående, vi som är med i solidaritetsgruppen. Arbetarnas intresse är inte att bli en del av vänstern, utan vinna sin konflikt och kunna fortsätta sina vardagliga liv. Man ska inte ge sig in i arbetsplatskonflikt och försöka se det som en eventuell rekryteringsbas, det är hämmande för alla organisationer som titulerar sig som ”Revolutionära”. Det är inte Organisationen vi ska bygga, den ska skapas automatiskt av det arbete vi utför. Jag tror därför mer på handlingens propaganda, att vi, (det här gäller alla grupper, det är liksom skitlogiskt) bara vi gör saker aktivt, växer, för om vi syns och visar vad vi går för i mer än ord – så kommer folk komma till oss. Det blir liksom en produkt av det arbete vi utför.

”Socialister: Copy of this week’s Militant Socialist Worker, 20 pence!
Kaptenen: We dont need you lot! Piss off out of it !! You’ve never done anything!
Jim: Hold up, …look, if you want to get involved, you can come in (på mötet /red) …but leave your bloody papers outside.

Jim: Dont be so hard on them, some of’em are OK
Kaptenen: I know Jim, it’s just their parties which are a heap of shit.”
– Breaking Free, sidan 76

Jag försöker inte fungera som ett språkrör, jag kan ju självklart ha fel, men den uppfattning jag fått, så är arbetarna på Lagena i första hand intresserade av sin konflikt, och inte att sugas in och bli en del av vänstern. Jag tror det här är ett problem vi måste rannsaka oss själva med, hur vi vill att folk ska tänka när dom möter oss, vad för bild får dom av oss och vad tjänar dom på att bli en del av våran rörelse? Socialismen handlar om att ta över produktionsmedlem, vad handlar vänstern om..?

* = Jag känner inte att jag vill tillhöra en rörelse som bara fokuserar på Organisationen, och sätter Saken i andra hand. Det intresserar mig inte.

/wot

Från Konfliktportalen.se: Fredrik Jönsson skriver Protesterna fortsätter, totalavloning skriver Total Avlöning 22/7/09 gammalt groll., Anders_S skriver Familjen Herlin – Finlands rikaste familj, Kristoffer Ejnermark skriver Amatörfilmer från Iran, 1915 skriver TV bortskänkes, acidtrunk skriver Vi gillar också personligt ansvar. I flera generationer.