Lögn, förbannad lögn och liberalism

mars 12, 2011

Människans historia är full av människor som håller sig fast vid ett dogmatiskt tankesätt, där världen liksom försvinner ur ens åsyn, och istället ersätts av en förvrängd bild av världen, filtrerad genom en förstörd själ.

När man läser om världens vetenskapliga och sociala utveckling stöter man ofta på roliga små anekdoter; där vetenskapsmän som ifrågasatte att universum kretsade kring jorden, tvingades fly eller göra avbön – för att inte hamna i kyrkans nät, och se sitt liv ändas. Samhället hade nått en gräns för sitt kunnande: antingen gick man bortom det samhälle man bodde i, eller så stannade allting upp: i limbo.

Att vara liberal idag, är ungefär samma sak som att vara en av den katolska kyrkans män på 1500-talet. Mot allt förnuft, all framstegstro och i motsättning till själva verkligheten befinner de sig; uppbackade av etablissemang, kapital och stat, låter de förklara att ojämlikhet är jämlikhet, att alla har samma möjlighet och att framsteg är traditionalism (se exempelvis synen på socialdemokraterna, där välfärdsivrande, solidaritet och jämlikhet är vad den traditionalistiska falangen står för, medan nedskärningar, individualism och klassklyftor är förnyande). Världen är helt enkelt upp och ner.

Problemet med deras verklighetssyn visar sig när de ska analysera den riktiga verkligheten. Förvirringen hos en liberal när klasskampen flammar upp är obetalbar; är det avundsjuka, dålig uppfostran eller bara ett blint, oförklarbart, hat? Individen ses som ett blankt blad, där var människa föds med olika mycket jävlar anamma, där inte familj eller social position avgör vart man kommer i livet, utan någon slags metafysisk, genetisk egenskap: entrepenörsskapet. Att det hela går emot all forskning behöver knappast sägas. Att vara liberal innebär att man inte behöver ta hänsyn till forskning, verklighet eller andra människor.

Allas vår vän Karl Marx kritiserade redan på sin tid folk som utifrån ett nu såg på historien och framtiden; lät använda sig av idag för att förklara då, och förklara vart vi är på väg. Och inte de tendenser som pågår, det som rör sig under ytan – utan den dominerande klassens världsbild svaldes med hull och hår, vi har nått ändstation och detta är den ändstation som mänskligheten alltid strävat efter. En syn på historien, i klass med vilken vulgärläsning av Hegel som helst.

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Dagens bild 11/3-2011 – Meningsfylld meningslös kreativitet, Jöran Fagerlund skriver Sopplunch i Älvrummet om ett fossilfritt Göteborg, Röda Lund skriver Dansk trotskist ny sosseledare?, Johan Frick skriver ”En meningslös tid, exakt en tusendel försent”, Lasse Franck skriver Khadaffi, EU-ledarna och världsfreden, Kaj Raving skriver Många långa högerinlägg – inget politiskt innehåll

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Annonser

Vals för Marx (din vän ekonomisten)

mars 4, 2011

”Lägg dig damm
Röda maj, värmen erövrar stan
Bland fanor, stöveltramp, hör jag din puls
Det är då jag önskar att jag kunde
Stanna tiden, tysta alla nätverk, stoppa trafiken
En stilla bön om lugn igen
Att kunna ta besvikelsen”

Den kanske mest intressanta aspekten av borgerligheten och dess styre är att den styr hela den politiska (och ekonomiska) debattens utgångspunkter (se exempelvis Marknadsmyter av Daniel Ankarloo), såväl som innehar politisk och ekonomisk makt, och med denna makt aktivt omformar vår värld – och människorna i den.

Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. I en sådan lära måste man därför dela samhället i två hälfter – varav den ena är upphöjd över samhället. (Karl Marx, Teser om Feuerbach)

Likt Socialdemokraterna på sin tid byggde ett välfärdssamhälle – som cementerade partiets politik likväl som dess väljarbas – bygger borgarna ett samhälle, där folket är borgare i ideologisk bemärkelse. Rent historiskt är ett vanligt misstag att man missar att ”… en kamp mot det ekonomiska systemet i dess helhet och än mer en radikal omgestaltning av detta är omöjlig utan verklig kunskap om växelspelet mellan politik och ekonomi. ” (essän Klassmedvetandet i Historia och klassmedvetande, Georg Lukács). Den politiska aspekten inverkar på den ekonomiska, och vice versa. Att då, likt vissa, bara kämpa på det ekonomiska planet betyder att man har en mekanisk och ideologisk syn på klasskamp. I simplare ord kan sägas, att när borgarna tar makten omformar de aktivt ekonomin, i syfte att förbättra och cementera sin egen politiska position. En arbetarklass som bara kämpar på ett ekonomiskt plan blir då en arbetarklass som förlorat möjligheten att själv framlägga förslag för (icke-revolutionära, reformistiska) förändringar. Vi tappar möjligheten att berätta vad vi vill imorgon, och tvingas ständigt agera negation, blott kritik

Samtidigt får man aldrig gå åt andra hållet och se politiken som det avgörande. Betoningen bör ligga på ”växelspelet mellan politik och ekonomi”, och inse att vi måste stärka oss på båda plan. Politik bör dessutom inte bara förstås i termer av parlamentariska partier, utan bredare:folkrörelser, sociala rörelser, informell organisering – vad tillfället kräver, för att vi ska hålla vår egen såväl som samhällets rörelse riktad mot målet: det klasslösa samhället. Rent historiskt uppstod Socialdemokratin (i dess 1800-talsbemärkelse) ur fackföreningarna och arbetarklassens kamp, och inte vice versa. Den var ett uttryck för kapitalismens inneboende problem. Och det är kanske här vi befinner oss idag; i ett stadium där klasskampen bara öppet kan uppträda i ekonomin, men inte i politiken. Just detta kan bli ett väldigt reellt problem i framtiden, med tanke på överklassens försök och vilja att inskränka möjligheterna för fristående fackföreningar (främst SAC och Hamnarbetarförbundet) att verka och föra denna – och bara lämna fältet öppet för vid en första anblick spontana yttringar.

 

När samhället då omformas i syfte att ge individerna mer makt (bara detta är ju en konstruktion, då individer alltid är del av ett sammanhang och av en klass), blir resultatet av denna realliberalism tvärtom; individerna i arbetarklassen förlorar sin gemensamma makt som klass, och tvingas söka nytt skydd hos kapitalets klass: bostadsrätter, osäkra anställningsvillkor och att tvingas föra en kamp med vänner om framtiden ger en arbetarklass som individuellt tvingas ty sig uppåt och alliera sig.

 

I en verklighet som döljs blir ideologierna allenarådande; det som vid en första anblick kan verka logiskt i ett kort perspektiv, blir i ett längre perspektiv rentav livsfarligt. Ett bra exempel är att höjda löner i utbyte mot högre arbetstempo kan leda till en för tidig död på grund av stress. Eller varför inte ställa jobbskatteavdrag mot sämre offentliga tjänster?
Om vi alltså utgår från dagens situation (vilket man alltid bör) så kan vi se att läget är nattsvart. Lika svart som på 1800-talet, till och med. Det politiska avantgardet som alla försöker och vill vara (RS…) finns inte, varken politiskt eller ekonomiskt – och absolut inte på båda planen. Socialdemokratins partier och fackföreningar är med och gräver sin egen grav när de svalt överklassens världsbild, och gynnar – rent objektivt – inte längre arbetarklassen eller dess möjliga framtida maktövertagande. I alla fall inte i Sverige.

Jag, liksom många andra, har redan tagit upp att revolutionerna i Nordafrika hör samman med studentupploppen i England och generalstrejkerna i Europa. Den svenska arbetarklassen ingår i samma totalitet som alla andra: kapitalismen kanske inte behärskar allting på jorden, men den befinner sig i en närapå fullständig hegemoni, och vad den gör påverkar alla – på gott om man är rik, på ont om man är fattig.
Var kris är en möjlighet till förändring. Men denna möjlighet gäller de båda dominerande klasserna – det kan lika gärna gynna oss, som det kan gynna dem. Krisen pågår som bekant fortfarande, och det är inte helt omöjligt att en öppning ut ur detta visar sig. Vad vi dock måste inse är att denna öppning inte kommer ur tomma intet, utan är en produkt av klasskampen. Och när denna öppning kommer måste den utnyttjas, och här når vi bortom den objektiva situationen; in träder arbetarklassen som revolutionärt subjekt – vars mål är att upplösa sig självt.

 

”Blås din vind ur din tro på att tron i sig själv räcker till
Att nån i sig själv kan vara nog
Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen
Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen
Om man tror på nånting som du gör
att aldrig någonsin ge upp”

(om jag inte får lyssna på kent är det definitivt inte min revolution)


Vad gör dom? Nu kör dom!

mars 3, 2011

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.


Vad gör vi? Nu kör vi!

mars 2, 2011

Att det råder bitter fejd mellan Socialdemokratin och Syndikalismen kan nog de flesta som har någorlunda koll på fackföreningsrörelsen i Sverige inte ha missat. Det pratas om ”den andra arbetarrörelsen” med syftning på de motstridiga arbetarna inom SAC. Och konflikterna är många och ofta väldigt olustiga. En del inom såväl den syndikalistiska som den socialdemokratiska rörelsen vill ju gärna se en total fred mellan fackföreningarna, men då är ju frågan om det går? Och vad man har att tjäna på det?

SAC hade en uppgång på tidigt 1900-tal. Efter bildadet 1910 efter LOs nederlag i storstrejken så dröjde det inte länge innan de båda fackföreningsparterna skulle behöva drabba samman. Vid en konflikt mellan Ekträsks LS , Lossmen-Sävsjöns LS – och – Skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö, den s.k. ”Stripakonflikten” som det diskuteras och memoriseras i boken ”Samhällets fiender” så började Socialdemokraterna inleda en högoffensiv mot SAC med målet att krossa den syndikalistiska fackföreningsrörelsen, då den inte var foglig utan vild och en orolig part att ha och göra med.

Lockouten i Stripa blev en väldigt dyr konflikt för SAC, trots att insamlingar gjordes för arbetarna, så blev det kostsamt och de interna diskussionerna om hur kampen förts pågick ständigt. Men säg den arbetsplatskonflikt som inte ballat ur i stora interna splittringar. Under de åren som gick, 1924-1926 var stora mängder av SACs medlemmar ute i långdragna konflikter, som tärde väldigt mycket på LS strejkkassor såväl de centrala strejkkassorna och missnöjet med det ”usla understödet” ökade. Och inte blev det bättre rent ekonomiskt när människor lämnade organisationen.

Men självklart var det inte bara LO som tryckte på SAC, utan interna motsättningar fanns ju redan på den  här tiden. Åsikterna om hur bl.a stripakonflikten skötts gick isär och 1928 bildades Syndikalistiska Arbetar-federationen som vars kritik mot SAC var ungefär som kritiken SAC hade mot LO när det begav sig 1910. Denna utbrytning gick sedan tillbaka till SAC 1938. SAC tappade mängder av medlemmar under 1900-talet och det av flera orsaker. En del orsaker var det att olika LS bröt sig ur, antagligen för att man hade andra idéer om hur samhället skulle skötas, hur den fackliga verksamheten skulle skötas, för att man var missnöjda med Centralstyrningen inom SAC, en del har lämnat för att dom ansett att SAC är för dyrt och byråkratiskt att bedriva facklig verksamhet i. Det finns en annan rätt bra bok i detta ämne (som förvisso riktar in sig på några enstaka utbrytningar, men för den som är intresserad…) och det är ”Patriarkernas uttåg” (Federativs)

Resultatet av den konflikten i Stripas gruvor var att den socialdemokratiska regeringen Sandler tvingades avgå från makten, då frågan som fick regeringen att avgå rörde hurvida man skulle kunna skicka arbetslösa till arbetsplatser som det pågår en konflikt på (strejkbryteri med andra ord) Efter detta nederlag arbetade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv för att hålla bort Syndikalisterna, som på den här tiden (30-talet) dominerade inom skogsindustrin, gruvindustrin och bland rallarna. Stora, rent ekonomiskt viktiga, arbetsplatser dominerades av syndikalister och då motviljan för fredsplikt och en annan syn på hur samhället ska förvaltas är den dominerande tanken inom syndikalismens rörelse i Sverige, så var det ju såklart ett jävla gissel att behöva ha med oss att göra. Svenskt Näringsliv, dåvarade SAF (Svenska Arbetarsgivar Föreningen) ville gärna ha en part man kunde förhandla ”sansat” med och som skulle få vara den fackliga representativa biten på arbetsmarknaden, man ville inte heller ha syndikalisterna där, eftersom dom inte skulle kunna se det politiska kontexterna i arbetsmarkandsförhandlingarna, som LO-facken gjorde. Syndikalisterna ville ha klasskamp och ville ta över samhället, det var liksom ingenting man dolde, medan Socialdemokraterna ville förvalta makten inom den kapitalistiska staten, och inte var lika pigga på att använda arbetskraften mot arbetsköparna.  Syndikalisterna ville inte bygga det socialdemokratiska folkhemmet, där arbetare och företagare skulle samsas och bygga och förvalta Sverige.

Iallafall.. man såg till att Syndikalisterna motarbetades på arbetsplatserna genom att propagera emot dem, en film vid namn ”När ängarna blommar” gick på bio och som handlade om en ung motstridig arbetare som hamnar i konflikt, filmen sägs symbolisera förhållandet mellan syndikalismen (den unge Gunnar som går från handling till direkt aktion, attackerar strejkbrytare och vill hellre göragöra än prataprata o.s.v..) och som ses som galen och oseriös och rent av farlig, av de andra ”äldre och visare” arbetarna. Fadern (LO) är vis och har långtgående planer för hur strejken ska utvecklas och hur kampen ska pågå, sonen Gunnar (SAC) är den som är ung och naiv, har rätt i grunden men i praktiken blir det bara fel. Ett citat ur en analys från boken ”Samhällets fiender” som iallafall jag tycker är ganska rolig:
‎”Någonting nytt har tillkommit i bilden av syndikalisten: han sköter sitt arbete och super inte. men han är också feg, våldsbenägen och odisciplinerad. han är attraherad av flickan men är obenägen att ingå giftemål eller utfästa löften om en gemensam framtid”

I slutet av filmen inser Gunnar att han varit dumdristig och gjort fel, och försonas med sin far. Vilket också antagligen är hur socialdemokraterna och LO vill att Vi ska göra.
Men det kan dom ju fetglömma.

En motion kom upp en gång på en SAC-kongress om att lägga ner och gå upp i LO, och det var nära, då det ekonomiska läget inom organisationen var katastrofalt och sedan fanns det ingen mening med att kämpa inom ett syndikalistiskt fack eftersom den Socialdemokraterna fackföreningsrörelsen var på frammarsch, organiserade fler och fler människor och trängde undan syndikalisterna. Men man sade nej, det fanns hopp. Och det var bara en fråga om när det skulle vända. Fram till 50-talet var det SAC som skrev avtalen inom stora viktiga branscher i Sverige, skogsbranschen var en sådan. Historiskt sett har SAC varit starka bland skogsarbetare och det är trist att den branschen nästan dött ut idag, till förmån för andra branscher såklart. Historien ska ju ha sin gång & allting ska ju utvecklas.

Sedan kom ju det som många kallar för ”Den mörka tiden” När vänstermänniskor gav sig in i SAC, letade sig in i organisationen och började syssla med klimatkamp, miljökamp, mot kärnkraft och annat ofog som inte hör hemma i en fackförening, utan i en politisk rörelse. Denna perversion av sveriges stålhårdaste fackförening borde vara förenat med dödstraff kan man tycka idag, men resultatet av denna nedgradering var den s.k. ”Fackliga re-organiseringen” som man hört om så mycket. Men vad är det egentligen?

Re-organiseringen är vändningen tror jag. Det handlar inte bara om de där jävla ombudsmännen alla stört sig på. Jag störde mig på det också. Hur kan ett syndikalistiskt fack, syndikalismen som i grund och botten bygger på människans egna förmåga att organisera själv utifrån sin vardag, ha representanter för sina medlemmar? Det fungerar ju inte så. Ombudsmännen var bara en liten del av allt re-organiseringen står för. Om man kunde stöpa om den till en bok så hade det varit Min Heliga Skrift antagligen. Det handlar om att gå tillbaka till där vi var innan det började spåra ur. På 20-talet någongång. Vi ska bygga upp driftsektioner (lokala klubbar) på arbetsplatser, bistå varandras driftsektioner med hjälp, dels kamrater sinsemellan i samma branscher, men också via syndikaten, en syndikalistisk bagare ska känna en plikt att ställa upp för ett syndikalistiskt vårdbiträde eller en syndikalistisk tågförare. Jag börjar i en ny bransch nu snart, in i osäkerhetens arbetsmarknad med allt där omkring. Och jag kommer stanna kvar i LS, som jag varit inskriven som arbetslös i. Drömmen är att få organisera på arbetsplatsen och inte göra det för att kunna bråka – som många tror att vi är medlemmar i SAC för – utan för att kunna bygga en kollektiv gemenskap grundad på våra förutsättningar och som inte resulterar i att när vi behöver hjälp så kommer en fet ful jävla ombudsman och säger åt oss att sluta gapa och börja jobba. Det kommer vara fruktansvärt svårt och frukterna av arbetet som nu pågår på LS-nivå runtom i landet kommer vi nog inte skörda förren om 10 år eller något säkert. Många LS har svårt att överleva för att medlemmar är svåra att aktivera och för att många flyttar från de mindre städerna till storstäderna, men det är bara att acceptera att med samhällets utveckling tillkommer ju den politiska och den ekonomiska utvecklingen, vi måste ju vara en del av den istället för att försöka hålla fast vid det som varit.

Vi är bara framför det som komma skall. Det är fyra år av alliansen uppbackat av SD och en sönderslagen ”opposition” i kraftig identitetskris, politiskt och organisatoriskt. Det är en vänsterrörelse som är svag och som riktar fokus på helt fel saker. Det är en nyfascistisk  våg på intåg (om vi ska se till hur det ser ut i övriga europa) det är en försvagad traditionell fackföreningsrörelse. SAC är svaga, har alltid varit, det ska aldrig stickas under stol med, men vi måste bygga vidare så vi står rustade för den dag det verkligen händer. Den dag vi kommer behöva alla de organisatoriska instanser som idag inte finns, den dag då det kommer märkas att det är en fri fackförening som är den bästa fackföreningen.