Tidigare i bloggen förfarade jag mig över hur det skulle se ut om vi skulle få borgarna i fyra år till, om vi skulle få in ytterligare ett borgerligt parti med högerextrema tendenser eller om vi skulle få en extremt usel S-V-MP-regering, om Mona skulle få chansen att styra Sverige osv. Nu blev det ju inte så. Här kommer en kort, väldigt försenad (skyller på att det måste ta tid att smälta in sådana här landssorger) eftervalet-rapport/analys och en analys av det ”antirasistiska” motstånd som skapades efter valet. Håll till godo.
Valet präglades av debatter om hur Sverigedemokraterna skulle hållas utanför, hur Sverigedemokraterna ska motarbetas, vilken position dom kan få, och självklart handlade det om hur ful och dum och taskig och elak Mona är. De borgerliga tidningarna vräkte ut skit över denna kvinna, inte helt obefogat, men till en absurd mängd som kan få den mest sossefientliga anarkisten att tycka att det ”börjar bli nog nu”. Valnatten skanderades i 90talets tecken, ni vet Youtube-videon där man klippt ihop SDs ”Jimmie Åkesson tja-lala-la-la-lala” ihop med de skränande skinheadsen från dokumentären ”Skinheads” och deras ”Sverige åt svenskarna tja-lala-la-la-lala” och gjort sig lustiga över. Självklart ploppade några Hitler-bunker videor upp också. Förutom det cirkulerade det runt mängder av poliser i Stockholms innerstad och många människor kände allmän uppgivenhet över det totala nederlaget, fyra år borgarregering, nu kan vi tacka hejdå på riktigt till det Sverige vi en gång växte upp i.
Direkt efter valet så exploderade någonting. Alla de hundratusentals som inte röstade på SD och faktiskt tycker SD har fel, av olika skäl, oftast för att dom är rasister, blev ju arga över valresultatet. Kan ju inte säga att jag själv blev så speciellt glad över det heller. Dagen efter valet så slöt 10,000 personer upp till en demonstration på Sergels Torg, mobiliseringen skedde över Facebook och tusentals ”attendade” på nolltid. Och plattan fylldes av människor. Nu var det bråda tider. Nu skulle vi visa var skåpet ska stå. Eftersom det var en spontan demonstration så var det ju brister i planerandet, men det är ju självklart, när 10,000 kommer och man själv aldrig gjort något liknande. Demonstrationen gick efter ett par tal mot riksdagen, stämningen var hög, då en 24timmars-varsel-demonstration aldrig någonsin sett ut såhär. Efteråt diskuterades detta flitigt över internet och inom organisationer, hur ska man ta vidare detta, vad kan vi göra, vad kan vi inte göra och så vidare. Tidigt var jag ganska negativ till den här demonstrationen. Inte till att man protesterade mot SD, utan för att det inte var en tydlig politisk agenda eller mening med demonstrationen. Det hela var ett samvetes-projekt för många, man gjorde sitt, gick dit, gick från A (Sergels Torg) till B (Mynttorget) och sen gick man hem och hade ”visat var man står” och ”tagit avstånd från SD”.
En del inom vänstern hojtade klart och tydligt med ”Detta är ett uppsving för den antirasistiska rörelsen i Stockholm! Det här det här vi ska bygga kring! 10,000 personer är en styrka!” och nästan direkt började en ny demonstration planeras, denna gång med god mobiliseringstid och med bättre samordning. Tjejen som tog initiativet till den första demonstrationen bangade ur, då hon fattade att det faktiskt var Vänstern som arrangerade det här och det kunde hon inte ställa upp på. Några andra personer gjorde separata event med några tusen ”attendings” per event och bjöds in till detta planeringsmöte, och ytterligare några fegade ut. Ja, en till och med skickade ett meddelande till alla sju tusen som attendade på hennes event och sa att ”Hej på er igen. Ursäkta denna röra fram och tillbaka. Jag hoppar härmed officiellt av som arrangör för detta event. De som tillsammans arrangerar demonstrationen på måndag är organisationerna STARK, Septemberalliansen och facebookgrupper mot rasism (bl.a. min) STARK och septemberalliansen står dock även för en stark anti högerpolitik i denna demonstration, som jag inte kan stötta och stå bakom. Ni väljer själva hur ni vill göra. Detta event är nedlagt. peace” Därefter uppstod förvirring, var det de maskerade AFA eller de mjäkiga Ung vänster? Vilken vänster? Varför vänstern? Vi är ju emot rasism frågade många sig. Många sa att dom inte ville komma för att vänstern var här.
Trots detta tjatades det om att ”10,000 personer är en styrka!” och man arbetade inför demonstrationen, som den här gången var den 4e oktober. Det kom inte lika många människor som på den första dagen efter valet (alltså var den här ”styrkan” bara en illusion) det kom ungefär 3500-4000 människor, dvs mer än en halvering. På plats var det flera som frågade om det här ”var en vänstergrej” eller ”varför är det så mycket politik? vi är emot rasism” och liknande. Demonstrationen avgick efter flera tal, och i vanlig ordning var det fler Revolution-fanor än det var medlemmar från Revolution, och antalet tidningsförsäljare från Offensiv vågar jag inte ens gissa en uppskattning på. Direkt när vi kom till Mynttorget efter den extremt avslagna, lama och meningslösa demonstrationen så började folk dra. Efter nära en timmes tal så började musiken och då var bara ett par hundra kvar på plats.
Efter denna demonstration hölls ytterligare en demonstration, den 9 november, mot ”rasistiskt våld” (alltså spelade man vidare på antirasismen som en populäriserad allmän politisk fråga som alla skriver under på) och på den demonstrationen kom det ungefär 50 personer. Det blev inget fackeltåg heller som det var tänkt. Officiellt var det vädrets fel att fackeltåget ställdes in. Det var dåligt väder den dagen, men det var nog inte bara det som spökade..
Alltså från 10,000 – till 5,000 – till 50 personer. Och den antraistiska rörelsen stod med hakan i marken och: Vad fan var det här nu då? Var är alla!?
Frågorna är många, och svaren är ganska enkla. Folk kom till den första demonstrationen var att det var en extremt het potatis dagen efter valet, att vi kommer få nedskärningar, privatiseringar och allmänt sattyg i fyra år till skiter människor i, dom vill läsa om dom onda rasisterna i Sverigedemokraterna, och heta potatisar tenderar att reta upp människor. Speciellt när det rör så pass enkla saker som rasism. Ingen gillar ju rasism. Alla är emot rasism. Jorden är till för alla. Alla är lika värda. Rör inte min kompis, ja, ni kan ju hela den där soppan vid det här laget. Nu fick folk gå sin samvetsdemonstration och känna att dom gjorde något. En högst individuell ”feel-good”-grej och sen var aktivismen över. Folk var upprörda och sen var det slut. Sen kunde livet fortsätta. För kämpa orkar man ju aldrig göra själv, men det är jättetrevligt när andra blir misshandlade av såväl rasister som poliser, hatade i media, bränner tusentals kronor och energi på projekt, dom kan ju kämpa för oss andra. Det är det här som ett problem med antirasismen, den bedrivs ju, organisatoriskt, av vänstern, och inte av människor utanför vänsterrörelsen, och den mobiliseras till stor del av just vänstern. Detta är ett problem som vi vetat om sedan länge men inte riktigt vet vad vi ska motverka det med. Vissa exempel är dock bra. I Lund på 30 november 2008 så samlades ~tusen Lunda-bor (gamla som unga och allt det där) och förstörde nazisternas marsch totalt. Total seger för Lunda-borna. Totalt fiasko för nazisterna. Det gick inte så bra med att etablera sin gamla tradition på nytt.
Att antalet, 10,000 personer är en styrka, är en ren idealism. Jag brukar gå efter devisen ”hellre en nybliven anarkist-punkare som är driftig och organisatorisk, än tio poppare som läst allt av Marx” jag är intresserad av praktik och resultat, inte av vem som tycker bäst eller har läst mest. Självklart är bildning viktigt och det måste alltid analyseras så vi vet hur vi ska gå framåt och vad vi inte kan återvinna eller satsa kraft på. Men det är ju inte det jag menar heller.
10,000 personer är ingen styrka. Det är pinsamt att inte i allafall 1000 personer som inte redan utgör vänstern organiserar sig kring antirasistiska projekt, eftersom många inte klarade av vänstern som rörelse, men antirasism är ju inte per automatik något som betyder att man förväntas läsa Marx. Många har kommit in via antirasismen och inte kunnat så mycket, men lärt sig ju längre tiden går och utvecklar sitt ideologiska förstånd så att säga. 10,000 personer varpå flera röstade på borgarna, och därmed legitimerade Sverigedemokraterna (eftersom rent politiskt är ju SD lika höger som de andra allianspartierna) gör ju att vi gick med våra – i längden – fiender i demonstrationen.
Och sen att man förväntar sig att logiken ser ut såhär:
Emot SD – > Vänster = Värvningsmaterial för vår Organisation!
Är ju bara dum i huvudet och saknar verklighetsförankring. Och detta stycke tänker jag inte utveckla.
Rasism är ett problem som uppstår inom kapitalismen, eftersom borgarklassen behöver rasismen för att hålla oss ifrån varandra, syndabock-syndromet skapas och ”mohammed” tar mitt jobb, fastän han tjänar lika lite som mig, eller är arbetslös, som jag. Vi har mer gemensamt med de andra arbetslösa av olika nationaliteter på AMS än vi har med Sven Svensson som är VD. Och det är härifrån man ska arbeta antirasistiskt. Att börja gå via logiken Rasism = Dåligt. Kapitalism = Bra. Eller att ”Jag är antirasist för alla är lika värda” har ju börjat i fel ände. Att vara emot rasism men inte erkänna klasskampen eller förstå att det finns ett samband mellan rasism och kapitalism är inte antirasism enligt mig. Det är bara skit.
Och 10,000 som är emot rasismen för att alla är lika värda är inte antirasism. Det är bara att spela kapitalismen i händerna. Låt dom gå från A till B och sen gå hem och fortsätta vara arbetslösa eller arbetare, så kan allt fortsätta som det ska. Däremot, är 10,000 emot rasismen för att det är ett gift mot mänskligheten, skapat och administrerat av kapitalismen – då ser vi potential och riktiga jävla möjligheter att komma någonvart. Istället för att stå och stampa i ”Rör inte min kompis”-fotspåren.
Vad vill jag att vi ska göra då? Kortfattat: Fortsätta jobba i folks vardag. Aldrig tappa förtroendet på oss själva. Fortsätta med föreläsningar, bokbord, arrangera demonstrationer, knyta kontakter, värva medlemmar, erbjuda en praktik som människor kan engagera sig i. Inte utgå från att vanliga människor är dumma i huvudet och behöver The Almighty Vänsterrörelsen att komma och styra upp saker åt dom.
Och man kan ju fråga sig hur vi ser på Sverigedemokraterna och deras väljare. En SD-politiker är ju en människa som helt köpt partiets politik och faktiskt lägger tid och engagemang för Saken. Det är ju tråkigt för dom. Där finns det inte mycket att påverka. En del personer är man dock förvånade över att SD ens låter vara representanter i deras tjänst. Men SDs väljare? Vilka är dom? Många människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, och som inte vill se Mona, men inte heller vill ha borgerlig regering. Och missnöjesröstar på SD. Tja, varför inte? Många byggjobbare röstade på SD. Det starkaste SD-fästet i Stockholm är ett arbetarområde i Västerhaninge, som tillhör typ Stockholms fattigaste kommun, Haninge. Direkt efter valet så ploppade mängder av Facebook-statsuppdateringar upp; ”Om du röstade på SD – Ta bort mig som vän” och folk började rensa i sina vännerlistor. Att man ska få tycka som man vill är okej, men bara man tycker inom vissa politiska ramar. Att ta bort och säga upp sina bekantskaper för att dom röstade på ett parti man inte gillar tycker jag är en ganska fånig inställning. Det är ju destå värre med de vänner man har som röstade borgerligt. Dom kommer ju indirekt vara medskyldiga till att det kommer gå som det går de kommande fyra åren. Tyvärr.
Förutom att de som röstar på SD missnöjesröstar, så är dom ju dumma i huvudet. Ja, tydligen måste vi prata dom till rätta. Vilket verkar vara en taktik som en del organisationer på vänstersidan och högersidan kör med. ”SDs väljare måste veta vilket hemskt parti dom är. Dom är förda bakom ljuset. Dom har läs och skrivsvårigheter. Dom är korkade arbetare som …” ja känns det igen? Jag är inget större fan av den här ”Arbetarklassens förtrupp” som vissa tycker att ens organisatoriska och ideologiska plikt är, jag tror mycket väl på att SDs väljare inte är dumma i huvudet. Väljarna kan man ju helt klart argumentera med och faktiskt plocka isär SDs argument, det är verkligen inte svårt, oftast handlar det ju i grund och botten om missnöje om hur de etablerade partierna skött Sverige. Och det är ju med all befogenhet om jag säger så. Men istället för att ”Såja Lasse, byggjobbare från Solna, du förstår inte bättre. Nu ska jag berätta varför SD är dumma och vad du ska rösta på istället (du ska rösta på oss…)” och sen maler man på..
”– Sidospåret är att 340 000 väljare röstade på SD, där finns andra känslor. Känslor av att stå emot ett etablissemang, känslan av att de ljuger och skarvar och inte ser mig och inte samma känsla av att Sverige är på rätt väg. Det har jag en skyldighet att försöka fånga upp och lyssna in bättre, sade Reinfeldt till journalister efter partiledardebatten.”
– Fredrik Reinfeldt
Det är nog väldigt viktigt att försöka se skillnad på SDs aktivister och politiker (dvs de som faktiskt driver sitt engagemang på allvar) och SDs väljare, som antagligen kommer lägga sin röst på SD och sen ska dom fortsätta sina liv. Det är en ganska lik situation som den som uppstod på 90talet med Ny Demokrati. Man missnöjesröstar för att vänstern såväl högern på parlamentarisk basis och framförallt riksdagsbasis är en sorglig samling idioter som bränner våra skattepengar på all möjlig skit, medan man själv ska leva på existensminimum, inte ha ett anständigt jobb, ha studieskulder rakt upp i röven och så vidare. Ur politikerföraktet föds missnöje. Misstro. Och vips så kan SD segla på missnöjet. Vilket har varit deras grej sedan starten. ”Vi är en frisk fläkt i svensk politik” så att säga..
Sen måste vi ju också rannsaka oss själva, vad vi uppnått och vad vi inte ens försökt åstakomma, mer än till ord. När vi säger att vi ska ”Stoppa nazistmarschen” och det gör vi genom en ”Värdig protest” som antingen går från plattform A till plattform B, eller inte går alls. Hur menar vi då? Vad vill vi säga med det? Sen, hur gör vi när fascisterna lämnar gatorna (inte menas detta automatiskt med att ”vi tog tillbaka dom”) och satsar på parlamenten? Utvecklingen har ju sett likadan ut i hela Europa, de flesta partier har ju sina egna kopior av Sverigedemokraterna, Frihetspartiet i Holland, Dansk Folkeparti, Finland har Sannfinländarna, Frankrike har Le Pen och Norge har Fremskrittspartiet och så vidare. Sen finns det en hel våg av kokande högerextrema grupper och rörelser i Östeuropa, men det är ett område jag är alldeles för oinsatt i för att våga blogga om. Det finns det andra som redan kan mer om. Men vad de flesta av dessa partier har gemensamt är att dom inte valt att gå in i den arena vi kan bemästra (dvs gatan) och därmed undviker stopphinder i sin utveckling (störande av torgmöten, konfrontationer, slagsmål, inställda utåtriktade aktiviteter m.m.) utan istället satsar på att normaliseras likt andra partier och genom att rikta in fokus på parlamentet, där motståndet är väldigt lamt och där den autonoma vänstern/vanliga människor/kalla det vad du vill inte finns. Därmed underminerar man vårat verksamhetsområde och byter strategi. Vilket även vi måste göra. Inför riksdagsvalet så hölls protester var Sverigedemokraterna än hade torgmöten, man saboterade möten med äggkastning, slagord, vuvuzelor o.s.v, men protesterna ledde inte till någonting. Att vi ser ”Vi gjorde iallafall något” är en ganska nykter inställning (”allt eller inget” är ganska farligt att utgå ifrån) men att stanna vid det och inte kritisera sig själv och sedan utveckla sina taktiker till nästa gång är destå destruktivare. För att motarbeta SD så måste vi lämna gatukampen i den form den ser ut idag, och försöker hitta nya sätt att underminera dom. Alla har olika idéer kring hur SD ska bemötas nu när dom faktiskt kom in i riksdagen. Men vad det än är för metod som är bäst, så hoppas jag att vi alla kommer göra det vi kan, omsätta våra teorier till praktik och utveckla våra strategier för enskilda organisationer och för våran rörelse i stort.
För övrigt, jag köpte boken ”Beating the fascists” som tar upp den här kritiken om att vi måste anpassa våra strategier, efter hur rasisterna ändrar sina, det vi har nu funkar på gatorna, men inte när rasistpartier försöker ta sig in i parlamenten. En härlig kloss som kommer ta sin tid att nöta igenom. Men den är nog värd det.
Utöver det så har ju snön kommit, och vintern är anammad. I år har jag en redig vinterjacka och kan för första gången på riktigt länge njuta av vintern. För visst är den vacker? Ingenting hände den 30 november förresten. Ingen repris av ”Svärje åt Svänskarna”, ingen nazistisk grupp på stan, inga motdemonstrationer. I kungsträdgården stod kristna fundamentalister och bjöd på kåldolmar, som är bland det godaste jag vet.
Ps. Om någon tror att jag tar SD i försvar; nej. Knappast. SD är farligare än vad SMR någonsin kommer vara. The end.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Asir-anknutna gangsters tog grovt fel, aik-micke skriver 30e november, Johan Frick skriver Wikileaks – vän eller fiende?, Stefan Bergmark skriver En julklapp i patriarkatets arsle, vandringsmyran skriver Regionalism och politik (Del 2: Ångermanland, Västerbotten)
För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.
Det finns inte mycket att säga. Så jag säger det genom en sång.
Publicerat av kontoret 
Dom ljuger 