Så var det med det

Jag sa det förut, jag kommer säga det igen: sosse-ledningar kan inte strejka.

Vårdförbundet har tackat ja till i princip samma bud de dissade rätt nyligen, och det efter flera veckors strejk. De har tappat trovärdighet både hos sina egna medlemmar och hos det svenska folket. Och Vårdförbundets ordförande talade på Vänsterpartiets första maj i Stockholm. Hur fan ska jag kunna försvara att jag röstar på det partiet? Kan lika gärna rösta på sossarna om fallet är så.

Lika goda kålsupare

Jag har äntligen skådat ljuset! Nazisterna och AFA är lika stora kålsupare!

Då spinner vi vidare! Nazisterna och de allierade i andra världskriget var lika goda kålsupare, båda mördade jättemånga! Bush och Saddam? Lika goda kålsupare! Israeler och palestinier? Japp! Sossar och moderater deltar båda i parlamentariska val, alltså delar de samma taktik för att nå sina mål – jävla lika goda kålsupare! Det gör för övrigt Vänsterpartiet också, är Vänsterpartiet, SD och Moderaterna samma skrot och korn? Fyfan alltså.

Läs ett bittert, skitbra och rörande inlägg på Kvinnor-bloggen samt en Max Peezay-citerande Vardagspusslare sen.

Årets nyhet

På hemsidan Politikerbloggen som tycks vara otroligt töntigt högervriden så kan man nominera nyheter till årets nyhetspris. Precis som Petter, Acidtrunk och Redundans vill jag nominera Motkrafts avslöjande av att Niklas Svensson ljuger och inte alls blev tystad gällande en möjlig publicering av massa våldsrödingar (folk som haft palestinasjal på ett skolfoto typ måste ju onekligen ha i alla fall indirekt slagit sönder Göteborg, eller nåt).
Annars vettefan. Missa inte demonstrationen 6/6, mer info på http://www.nmr.nu

Annars igen, så skriver Objektiv Idealitet om den kommunistiska rörelsen, missa inte bloggen, grym!

Annars för tredje gången är briljanta Autonoma Kärnan som skriver om stress och även pekar på varför dagens system inte är gjort för människor.

(Sorry över alla länkar men det är mycket ni borde läsa, slängt in lite nya blogglänkar till höger också)

Förvirrande feminism

Det är svårt att diskutera feminism som kille. Precis som den övre medelklassen inte fattar vad klassförtryck är har jag inte den blekaste aning om hur könsförtryck fungerar eller känns. Kanske tar vi killar för mycket plats och tjejer behöver en möjlighet att organisera sig separatistiskt, kanske bör alla organisationer rannsaka sig själva och tvinga tjejer att ta mer plats. Jag har ingen aning om vad som fungerar bäst, men jag vet att anarkafeministernas kuppande på första maj provocerade mig något otroligt.

Något mer som provocerar mig är VSF-bloggens senaste inlägg. Det kanske är bra. Men fortfarande, det blir högst förvirrat i ett parti (kanske taget ur sitt sammanhang, läs hela inlägget här först): ”Ibland undrar jag om inte det är den manliga feminismen som berövat oss fristäderna. Istället för kvinnoförbund organiserar vänsterns män och kvinnor sig sida vid sida, och männen vet allt om feminism. De är feminister. Och eftersom män är självklara i världen, så behöver de inte motivera det. De är feminister, och därmed är allting bra.”. Jag kan se att det är problematiskt, men vad fan ska vi annars göra? Sluta kämpa för högre kvinnolöner och arbetarsolidaritet och istället splittra upp vänstern i två delar där ingen bryr sig om varandra? Jag bara känner att antifeministerna har fått tusen argument till mot feminismen nu.

”Och så tycks ändå vänsterns organisationer lida av ett stort överskott av manliga medlemmar. Och ibland en förbannat illa dold machoattityd.”. Det är ju helt klockren kritik – det är onekligen sant. Men sen börjar det flippa.

”Män som skrålar i demonstrationståg så att kvinnorösterna inte hörs, män som skryter om erövringar och tuffa slagsmål, män som går ut med sina manliga och kvinnliga kamrater på ett vänsterställe och skrålar så att ingen annan kan prata, synas eller delta. När jag påpekade att deras sång var mer som skrik och inte så vacker, blev grabben så stött att han var tvungen att påpeka att han också var fotbollssupporter. Well.”.

Well, vår stora fiende är inte lägre kvinnolöner eller våldtäkter i hemmet, det stora problemet är killar som skrålar i demonstrationståg (att jag tycker tjejer procentuellt hörs lika mycket som killar kan vi väl glömma, jag måste ha en speciell form av hörsel som hör tjejer extra bra) – men det bästa är ändå det faktum att det är sexism att sjunga på en vänsterfest! Tjejer deltog, killar deltog – och ärligt talat, vem fan går på krogen för att kunna ha en diskussion? Då ska man väl undvika både Baba Sonic, Söderkällaren och Kafé 44 – för det är stört omöjligt att prata lungt på något av ställena.

Vad jag känner är att Karolina vill tillbaka till 90-talet och en förtrycksfri miljö – och vi såg alla hur det gick. Samtidigt känns det onekligen som klassförtrycket glöms bort, och ska vänstern präglas av en icke-socialistisk men feministisk agenda känner jag bara att jag inte har något att hämta där längre.

Självfallet låter detta som ett antifeministiskt manifest, och det är ta mig fan möjligt att det handlar om just det, men som sagt, att vara kille och diskutera feminism är absolut aldrig det lättaste. Jag vill för övrigt rekommendera bloggen Kvinnor som handlar om arbetarklasskvinnor.

Palestina och ungsocialisterna

Nyss hemkommen från Palestinademon kan jag väl lite kort rapportera att vi var ett par hundra, max femhundra, som valde att visa vårt missnöje med Israel och dess svenska lobby, beståendes av bland annat Mona Sahlin. På plats i demon fanns SSU, och jag undrade som vanligt hur man resonerar när man är med i SSU och tror sig vara vänster och för minskade klassklyftor och dylikt samtidigt som ens moderparti för en högerpolitik som alltid består av nedskärningar och klassklyftor. Ett klassiskt motargument är väl något i stil med ”men sossarna kommer gå ännu mer till höger annars” och jag säger who the fuck care? Jag tror inte det, däremot tror jag att man kan bygga en mer fungerande motståndsrörelse från vänster som faktiskt effektivare kan kämpa mot ett dåligt samhällssystem, oavsett vilka som styr.  Och sossarna kommer för övrigt bara stånga sina huvuden blodiga, de kommer aldrig få majoritet, de kommer aldrig få någon makt. Dumheter.

Annars noterar jag med glädje att Ungsocialisternas något tråkiga blogg vid namnet Proletärbella nämns hos Blondinbella och vinner en miljard besökare! Verkar väl ändå vara en rätt lyckad lansering måste jag säga. Självklart är det ett bra sätt att visa sitt motstånd mot dagens samhälle genom att göra tvärtom, och när dessutom det man beefar med har tusentals besökare per dag och länkar tillbaka – då har man lyckats.

Fast bäst hemsida på internet är självfallet SUF Stockholms!

Rösta i kårvalet

Ja, gör det. På Radikal Vänster eller Vänsterns Studentförbund. Det här rör bara Stockholms Universitet, men kanske någon stackare irrar sig hit och blir påmind. Vilket av de två ovanstående partierna du röstar på kommer i praktiken inte vara någon skillnad, men min smygautonoma ådra lurade mig att rösta på RadV (radikal vänster).

Visserligen är val alltid defensivt, för att komma någonstans måste vi kämpa för det – men en kår på Stockholms Universitet som är vänstervriden ger den radikalare vänstern lite mer plats i samhället. Om än lite.

Rösta i alla fall. Tror man har till på fredag på sig. Och det är rätt få som röstar, så en röst gör kanske lite skillnad.

En liberalismens svaga punkt

Inte särskilt ofta har jag klagat på vänstern och dess slentrianmässiga hat mot Israel och hyllande av Israel. Men igår var jag för första gången i mitt liv på en demonstration mot Israel. Jag inledde min demonstrationskarriär i anti-krigsdemonstrationerna innan Irak-kriget bröt ut, kan det ha varit 2002? Det har hur som helst gått ett par år och jag besökte nyss min första demonstration mot Israel. Och jag fick se fler poliser än på första maj, kompisar som greps för ingenting och folk bli våldsamt gripna. Ett sånt där typiskt uppvaknande man har ibland. Allting för att ett gäng liberaler ville hylla Israel.

Men det intressanta här är väl det faktum att man för en gångs skull öppet kan belysa att liberalerna inte alls är så fina och demokratiska, i praktiken gillar de apartheid och slakt av civila. Precis som de stödjer Irak-kriget gillar de när palestinska civila blir skjutna. Det är minst sagt en svag punkt. Det är en förlängning av deras krig mot arbetarklassen här i Sverige, fast med andra metoder. I Sverige dör vi av arbetsrelaterade sjukdomar, i Palestina dödas våra klasskamrater av raketer från helikoptrar och i USA sätts de i fängelse för brott – samtidigt som det är omöjligt att få mat på bordet utan att begå dessa brott.

Oavsett var man befinner sig för realliberalismen ett krig mot oss som arbetare, studenter, bönder – allt utom medelklassen och överklassen. Samtidigt är det inte helt oväntat att media fokuserar på ett påhittat våld från ”vänstern” eller ”AFA” när Federley och hans pack samlar in pengar till israeler – som kommer nyttja dessa pengar till att skjuta åtta-åriga civila. Vilket skapar mer terrorism. Som sen kräver mer pengar, mer militarisering, mer diktatur. En cirkel som de inte helt oväntat diggar totalt.

Realliberalismen står bara för en medelklassens demokrati, arbetarklassen är inte och har aldrig varit en grupp som ska ha frihet i någon form. Jag glädjer mig med att blodshämnden kommer bli våldsam en dag.

Inte helt orelaterat är Hizbollahz beteende i Libanon som Acidtrunk skrivit bra om på sin blogg här. Missa inte heller den senaste uppdateringen på Dagens Konflikt, intressant som vanligt!

Fysisk utmattning

Jag har för en gångs skull ägnat mig åt tungt kroppsarbete ett par dagar nu, och känner direkt att hockey-VM och ett par öl känns jävligt lockande. Rosa Luxemburg-boken ligger i vilket fall som helst orörd för tillfället. Detta sätter på något sätt punkten på något intressant – om man har ett fysiskt jobb är man inte särskilt sugen på intellektuella ting. Har märkt av samma sak när jag haft jobbiga jobb (alla jobb är jobbiga, men vissa är värre än andra) eller praktiserat på fabriker och dylikt. Sport, tuttar och öl är roligare än DN Kultur.

För övrigt insåg jag att jag nog verkade otrevlig mot VSF igår. Det är skitsnack. Visserligen har ingen hotat med spö – än -, men jag tror jag förebygger det! Jag gillar VSF. De är minst lika bra som Radikal Vänster i mångt och mycket, men jag tycker att de i sitt valmanifest har lite väl stort fokus på kommersialisering samt att jag faktiskt känner en viss skepsis gentemot att de faktiskt på ett eller annat sätt är kopplade till Vänsterpartiet. Men vafan, i kåren kommer de och Radikal Vänster föra samma politik. Rösta i kåren i alla fall, så till vida ni tänker rösta på dessa två partier.

Nu ska jag i alla fall återgå till ishockey, youtube och godis. Innan ni gör likadant – missa inte att Johan/Slutstadium har börjat skriva igen! Det var kanske ett tag sen, men det är vasst som vanligt. Han har tryckt ur sig fler inlägg än vad jag gör på en månad på bara ett par dagar, så surfa in på dennes blogg och läs allihopa.

Tomheten efter första maj

Sakta men säkert har tomheten sen första maj passerat börjat fyllas av annat. Det är snart kårval här på Stockholms Universitet och jag har nyss börjat läsa lite politisk litteratur igen. Men vi börjar inlägget med första maj.

Samtidigt som det alltid är jävligt trevligt och peppande med första maj blir alltid dessa små motgångar betydligt värre på en sån här dag. Som när anarkist-svinen försöker sabba La Mano-manifestationen. Så här trött på sekterism har jag nog aldrig varit. När någon anarkafeminist står och svamlar samtidigt som resten av vänstern mest undrar vad fan vi håller på med är jag inte särskilt förvånad över att vänstern mest hatar varandra istället för att kämpa mot kapitalismen. Maken till tramsigt har jag nog aldrig varit med om!

När tramsandet var klart avgick tåget mot sergels, och när vi anlänt där hölls det tal i en halv evighet. Sen började en tre km lång promenad. Någon timme senare kom vi fram till Gamla stan och där hölls ytterligare några tal, bland annat av Gustav från SUF – schysst debut! Efter det spelade nåt jävla ska-band alldeles för länge, nästa gång ni visar er på en vänstertillställning kommer ni inte bli bemötta trevligt, för att efterföljas av internationalen.

Därpå var det tanken att det skulle bli sill-lunch på 44:an, men jag lyckades missa den med några personer före i kön, så jag gick och käkade två hamburgare på donken istället. Känn på den, trams-anarkister!
Dagen fortsatte i sängens tecken, jag var alldeles för trött för att fortsätta och gick och la mig hemma.

Annars är det snart val till kåren. Själv ska jag rösta på Radikal Vänster, och hoppas alla som pluggar på universitetet gör likadant som mig. Annars fungerar VSF väldigt bra, men de har ett inte fullt lika tufft namn och en lagom kritisk syn bör man ju alltid ha på allt som har med Vänsterpartiet, intersektionalitet och annat ”svårt” att göra.

Och något glatt på slutet: SSU lägger fram ett vettigt förslag! Här vill de ha en offensiv socialdemokratisk bostadspolitik, och om jag ska vara ärlig så är förslaget faktiskt relativt radikalt. Vänsterpartiet-radikalt till och med. I och för sig säger det nog mer om högervridningen inom VP än om sossarna, men det är trots allt lite glädjande. Självklart kommer förslaget inte alls få genomslag inom sossarna, men det är ett steg åt rätt håll. Om nu ungsossarna vidhåller kraven när gammelsossarna sen vinner nästa val och fortsättar högerns skitpolitik, då kanske jag till och med kan respektera SSU.

Hur som helst, bloggat: Vänsterekonomi om matkrisen, Kim Müller om medelklassen och dess fetisch för mångkulturalism, samt webbserien Questionable Content som gör sig rolig på primitivisters bekostnad.

Grattis på första maj, arbetarrörelsen

Idag firar vi första maj. Det är en fin dag. Det är arbetarnas dag. Hoppas alla får trevligt och imorgon känner sig nöjda. Själv ska jag inleda snart med hyllningen till de frivilliga svenskarna i spanska inbördeskriget, för att sen fortsätta med syndikalisternas första maj-tåg här i Stockholm. Ha en trevlig dag!