Det går bra nu, kompis det går bra nu

Först ger Systembolaget SAC rätt. Sen Lilla Karachi. Nu McDonalds i Nybro! Uppenbarligen fungerar de ovanligt (i dagens samhälle, i alla fall) militanta kampmetoderna med blockader jävligt bra. Och till råga på det, bara att dela flygblad från Syndikalisterna utanför Systembolag räcker för att skrämma upp mäktiga företag.

Det går helt enkelt skitbra för folk som är medlemmar i fackföreningen SAC. Arbetarmilitans lönar sig, frågan är nu bara hur det kommer gå för sjuksköterskorna. Om fackpamparna får sköta det hela anar jag att det kommer gå åt helvete och löneökningen blir minimal, men om sjuksyrrorna använder sig av sin styrka som arbetare, de som faktiskt (bland annat, kanske man ska tillägga) gör jobbet på våra sjukhus och liknande, så kan de stanna hela skiten – och hur ska facket och borgarna bemöta det? Precis. Fram för mer aktiv facklig kamp säger jag!

Med lite tur statuerar SAC exempel här och visar att man inte kan jävlas med folk hur som helst. Visserligen är Syndikalisterna en väldigt liten organisation i dagens läge, men det behöver ju inte betyda att folk kan ta upp dessa metoder utan att vara medlem där. Låt detta vara ett exempel som sprider sig!

Detta gynnar såklart alla arbetare i landet, för det skrämmer arbetsgivare och borgare. Vågar de verkligen jävlas om de vet att det inte kan lösas med lite töntiga förhandlingar och en liten eftergift, såsom de brukar göra med LO? Förhoppningsvis inte.

Kim Müller skriver om ämnet här och pushar för pöbeln. Det är vi som är pöbeln!

Feel good då, veganjävel

I hela centrala Stockholm tycks hur många affischer som helst sitta uppe som gör reklam för någon sorts protest mot djurskyddsmyndigheter eller nerläggningar av något sånt. Flams och trams.

Samtidigt ska borgarsvinen slänga ut hundratals personer ur lägenheter i Husby, sparka fan vet hur många fackligt aktiva och dessutom sabba den lilla välfärden vi har. Lär er prioritera.

Jag har full respekt för vissa djurrättsaktivister. Men ärligt talat – ni är ju inte vänster. Ni tillhör i många fall någon sorts feel good-vänster (skönt uttryck snott från ung vänsters forum) vars politik baseras på att ni tycker synd om något. Skitsamma om det är försöksdjur, palestinier eller transsexuella vita killar. Vissa av eras politik (alla tänker jag inte slänga skit på, jag vet att det finns ”bra” djurrättare) baseras på tycka synd om någonting och inte ett klassintresse. Det är jävla trams och har inget med socialism att göra.

Fuck off, jävla pissliberaler.

Glädj er istället åt att vi (som i arbetarklassen) har vunnit över Lilla Karachi, det läser man om på SUF Stockholms hemsida eller på Forever United-bloggen.

Det är hoppet som håller oss uppe…

Ibland känner man bara för att skita i den här jävla vänstern. Det är interna stridigheter, alla vägrar samarbeta, politiska bråk blir personliga bråk… Då kanske någon säger – död åt vänstern, leve arbetarklassen! Det kan jag gå med på. Men är det något vi bör ha lärt oss av historien är det att klasskriget inte plötsligt kommer komma, omforma arbetarklassen till en revolutionär rörelse och sen ta makten på ett par dagar. Det behövs organisering, agitering och de rätta ekonomiska förutsättningarna.

Men innan ekonomin går in i sin nästa revolutionära våg (http://en.wikipedia.org/wiki/Revolutionary_wave) måste vi hålla hoppet uppe. Alla gånger när arbetarklassen rest sig upp, man kan läsa om Pariskommunen, man kan läsa om Spanien, och och man kan läsa om saker som händer idag. Jag tänkte ge er lite trevliga exempel.

Som det första tänkte jag nämna stridigheterna i Grekland. Massiva demonstrationer och strejker, kravaller – det är så det ska vara! Kolla skriver här ett hoppfullt blogginlägg om vad som pågår. Det är för övrigt i protest mot ett negativt pensionsförslag. Förhoppningsvis kan en vinst här visa vägen och sprida kampmetoderna vidare i världen.

Näst ut är en nyhet ur tidningen Flamman. Helt okej blaska, betydligt trevligare än vad VP och dess anhang annars kan få för sig faktiskt. Här är en till nyhet från utlandet – de amerikanska facken växer! Visst är det inte särskilt radikala eller revolutionära fackföreningar, men med tanke på hur långt högervridet det amerikanska samhället är så är det väl kanske inte så konstigt. De lyckas i alla fall med något LO misslyckas med. Varför har jag ingen aning, men jag bara anar att det rör sig om att de faktiskt kämpar för sina medlemmar. Läs artikeln här.

Som sista glädjande exempel kommer jag ta upp exakt samma sak som förra inlägget – sjuksyrrornas löneuppror. När jag skrev på för ett par dagar sen var det 17 000 personer som skrivit under. Idag är det strax under 23 000! http://www.uppropet.se rör det sig alltså om – har du inte skrivit under gör du det idag! Självklart nämner media knappt något alls om saken, det var betydligt mer när det hände i Finland. Man kan bli konspiratorisk för mindre.

För att rekommendera ytterligare – men inte fullt så glada – blogginlägg vill jag pusha för VSFs blogg som påminner mig om att jag saknar sommarjobb och Vardagspussel om att tiden aldrig räcker till. Dom borde testa att tentaplugga, hmpf! 😉

Socialism – för min hälsas skull

Dagens samhälle är ett hårt samhälle. Ett eller två felsteg och du kan hamna på gatan. Om du misslyckas för mycket i skolan får du inget studiebidrag, får du kicken från jobbet vet man aldrig vad för sorts bidrag man kanske får – och då har man dessutom turen att ha ett jobb! Oftast är inte ens arbetet ett fast arbete. Varje dag måste du kliva upp klockan sju för att invänta order – vart ska jag jobba, är det på dagis eller i en högstadieklass?

Överhuvudtaget ett jävligt osäkert samhälle.

Och det här reagerar våra kroppar på. Den konstanta stressen ger dig problem med magen. Du börjar sova konstigt. Du måste koppla av känner du, men kan inte utan att ta till spriten eller haschet.

Vårt förbannade kapitalistiska samhälle ger oss högt blodtryck och magsår. Hela samhället tycks vara uppbyggt på att man ska leva osäker. För man vill trots allt ha kvar sitt jobb, så det är bäst att inte sticka upp och vara kaxig. Samma sak i skolan, inte vill du föra fram en avvikande åsikt om du vet att läraren kan ge dig underkänt och sno undan tusentals kronor (för oss som går på universitet och högskola, dvs).

Och det värsta – det absolut värsta! Det är att de får det att verka som vårat egna fel. Liberalernas individualistiska syn på världen ger oss som kaka på detta dåligt samvete! Vi är misslyckade individer som inte kan göra något själv. Och som kaka på kaka – det är DITT fel att jorden går under, så det är bäst att du köper kravmärkta bananer!

Jag blir så jävla trött…

Mindre trött blir jag av Sveriges bloggvänster. Nya här är Forever United som är två bloggare, de har redan hunnit sig på två inlägg! Läs båda.  Carolina Lindqvist hos VSF skriver om sin tid i VSF med vad jag hoppas är illa dold kritik av de nya förslagen om icke-samarbete med sektvänstern (lycka till!).
Men intressantast av allt är nog att vänstern i formen av Anders_s förklarar att queer och vänster inte alls hör ihop här – det var ta mig tusan på tiden! Kolla vidare på hans serie där han kritiserar postmodernismen också, alldeles för myckat av detta trams i dagens vänster.

Att sprida kamper

Runt nyår delade kamrater från SUF ut flygblad runt Systembolag på grund av att en medlem i SAC bara var anställd fyra timmar i veckan, men vid behov (dvs hela tiden) tvingades jobba mer. Han tog i alla fall striden och det som gjordes var bland annat att dela flygblad. Nu berättas dock här att han vunnit, och precis som Gustav hoppas jag att det här ska visa att man faktiskt kan kämpa för högre villkor utan att lägga ner hela sitt liv på det och strejka och sånt, lite tyngre artilleri liksom.

En annan form av kampmetod som sprids till Sverige är hotet om massuppsägningar från våra sjuksyrror. Precis samma metod som sjuksystrarna i Finland försökte sig på rätt nyligen – och de lyckades! Det tar jag som ett bevis på att kamp föder mer kamp och kan agera som exempel. Jag önskar i alla fall kamraterna lycka till i kampen och rekommenderar alla att skriva under uppropet på http://www.upproret.se/ 
Det är inte mycket, men det är något. Självklart borde vi även stödja detta på andra sätt, får se vad som hittas på! Läs mer i Arbetaren eller på VSFs blogg.

På Kim Müllers alltid läsvärda blogg skrivs det om blockaden mot McDonalds, men mest intressant är kanske en kommentar till inlägget: ”Blir ju ack så tydligt varför hela systemet med underleverantörer och franchise-modellerna växt fram – för att man ska skjuta ansvar ifrån sig, luckra upp arbetsrätten, göra det enklare att sänka löner och försämra arbetsförhållandena osv.”.  Kort och koncist och sant. Minns det.

Personligen känner jag mig jävligt blåst på ledigheten, skolan har lyckats med konststycket att placera en alldeles för fet inlämningsuppgift över påskhelgen. Jag kan se mig om i himmelen efter kompisar och fest.

Yelah eller Expressen?

http://www.yelah.net/news/20080311021225 Jesus var bög! Jaha.

Jag läser ofta Yelah, de har en självklar plats i min RSS-feed. Men ärligt talat. En punkig provokation riktad mot kristna – hur fan leder det klasskampen eller kampen för likabehandling av alla sexuella läggningar framåt? Jag har ingen aning, men det känns mest pubertalt.

Studenter som en låglönereserv.

Jag läste nyss ett inlägg på Vardagspussel (det här) om hur de ”vanliga knegarna” inte riktigt kände samhörighet med oss som pluggar på högskola och universitet. Och vafan – jag kan förstå dem. Det är väldigt olika världar. Men det betyder inte att världarna inte har någonting gemensamt. De påverkar varandra. Så vi studenter som hamnar på skitjobb, Academic Works och gud vet vad – säger inte emot. Vi vill ju inte bli av med jobbet liksom, dessutom är det ofta bara ett extrajobb. Så vi sänker arbetarnas löner. Vi hamnar i samma hög som papperslösa, ungdomar och andra i låglönesektorn som inte ställer krav.

Och jag tror knappast att situationen här förbättras av att arbetare och akademiker ser ner på varandra och vägrar samarbeta. Visserligen är vi studenter bara en del av låglönereserven, men vi borde tillsammans med de andra i den organisera oss för att höja våra löner – det tjänar alla på, även fabriksarbetaren, kassörskan på McDonalds och våra kamrater i barnomsorgen. SAC har ju till viss del påbörjat detta med organiseringen av papperslösa och registret, men vad är nästa steg? LO är som bekant inte särskilt intresserade av att organisera osäkert anställda och SAC saknar storleken men har viljan. Jag hoppas att SAC faktiskt går framåt här och i betydligt större mängder organiserar de som kanske bara stannar ett tag på jobbet eller bara jobbar några timmar i veckan – fast under en längre tid.

Sen ska man väl inte hyckla. Många på universitet och högskola är från medelklassen och en hyfsat stor andel av dessa fortsätter säkert som medelklass. Sen finns det rätt många som läser strökurser och drar på sig studielån bara för att det inte finns några jobb. Så tro inte att alla som pluggar har en framtid som läkare eller arkitekter, tack. Idag finns dessutom många rätt lågbetalda yrken som kräver högskoleutbildning, men jag antar lite fräckt att ingen idag får för sig att kalla sjuksköterskor för akademiker och avfärdar dessa som medelklass.

Avsluta inlägget vill jag göra med hoppet på ett höjt studiebidrag. Ju färre studenter som tvingas ut på arbetsmarknaden, desto mindre blir reserven med arbetslösa och lönerna kan höjas en pyttebit. 1500 kr mer i månaden kan vara en bra start, men jag skulle inte tacka nej till gratis kollektivtrafik (åt alla, även de som inte studerar). Vänsterns studentförbund skrev ungefär om det här för någon vecka sedan, men jag tror ärligt talat att LO inte är så mycket att hoppas på. Annars brukar VSF vara den schysstaste delen av VP-familjen.

Petter har för övrigt tagit upp skolan här, men inte direkt studenters situation på arbetsmarknaden.

Fan vad trött jag blir.

Återigen har det varit åttonde mars. För nästan hundrade gången internationella kvinnodagen. Och folk har varit jävligt griniga. Och med folk menar jag killar. Eller tjejer. Som inte kallar sig feminister. Tjejer som alltså menar att tjejer inte alls ska ha lika hög lön som killar.

Och till råga på allt! Folk använder sig faktiskt av argumentet: ”men jag känner en tjej som har bättre jobb än mig”. Snacka om att inte kunna se samhället i stort. För det är just i samhället i stort som tjejer är diskriminerade. Jag skiter fullständigt i om din mamma tjänar mer än din pappa – för tjejer tjänar i snitt –  läs det här noga – mindre än killar! Fatta att det inte handlar om individer. Vi ska inte svälja någon form av pinsam liberal idé om att alla människor är enskilda individer och att allt avgörs av hur duktiga vi är – när du föds, då föds du in i en roll och den rollen är du tyvärr antagligen fast i resten av ditt liv. Och det suger. Därför är jag socialist. Bland annat därför.

Läs gärna en intressant artikel på Yelah.net om den internationella kvinnodagen. Själv plågar jag mig själv med tråkig kurslitteratur eftersom jag råkade missa demonstrationen för ett par timmar sedan.

Krigsrisk i Sydamerika

Det mullrar i Sydamerika. FARC-gerillan, som allt som oftast sysslar med en väldig massa dumheter istället för klasskamp men trots det kallar sig kommunister, har blivit av med två ledare på den senaste tiden. En av dessa ledare dödades i en räd mot ett av gerillans läger, som var placerat ett par km in i ett av Colombias grannland, det söderut placerade Equador. Chavez börjar jiddra, Equadors president börjar jiddra och självklart bråkar Colombias president. Detta kan leda till ett storkrig i Sydamerika, vilket skulle få extremt negativa konsekvenser för Chavez och resten av Sydamerikas vänster.

Och i bakgrunden sitter USA och gnuggar sina händer. Med största säkerhet har de godkänt attacken mot FARC-lägret. Och med största säkerhet kommer de se till att Venezuela och Equador i händelse av krig förlorar. Och då kommer dessa regimer ersättas av ”demokratiska krafter”, det vill säga nyliberaler som säljer ut allt på en kvart.

Arbetarklassen har alltså ingenting som helst att vinna på ett krig i Sydamerika, och jag hoppas innerligt att Colombia inte ger sig in i Venezuela på jakt efter FARC, men med ett egentligt syfte att starta ett krig.  Även Colombia har väl inte särskilt mycket att vinna på saken, krig har en förmåga att skapa flyktingströmmar, och jag ser inte riktigt hur det kan gynna den Colombianska arbetarklassen.

I bloggvärlden rekommenderar jag som vanligt Vardagspussel som skriver om hur uttröttande arbete är, Svensson som skriver om vad jag tagit upp här samt Petter som skriver om Lilla Karachi och ännu mer lögner.

Socialdemokratin och klass

Jag begav mig återigen mot ABF-huset efter en dag i partiets tjänst. Väl där hamnade vi i en föreläsningssal tillsammans med säkert ett hundratal personer. Tråkigt att notera var det faktum att i princip alla under 25 var från den autonoma vänstern, och alla över var sossar.

Intressantast var kvinnan som i slutet av föredraget pratade om att det är samma frågor som harvats inom socialdemokratin i tio-femton år, så frågan är varför folk fortsätter inom socialdemokratin när det ändå bara är som att stånga huvudet mot en vägg?

Och det är väl egentligen det som bör sägas. Vad fan håller sossarna på med egentligen, de stångar sig gång på gång blodiga mot en vägg av högersossar som antagligen inte ens är i majoritet, men bärs upp av ett allmänt samhällsklimat. Och ändå är de kvar, och förlorar gång på gång.

De lyckas aldrig föra denna efterlängtade vänsterpolitik. Så istället för att föra den någon annanstans tvingas de att bråka istället. Det är nog inte alls särskilt givande.

Men åter till debatten. Debattörerna var tre till antalet och alla tycks vara en del av socialdemokratins mittfåra. De erkände att jo, visst finns det klasser – men bäst är det om vi kompromissar med kapitalägarna i överklassen. De höll dessutom alla i princip samma åsikter och det skedde ingen som helst debatt mellan dessa, den enda debatten var i princip publikens svar. Som i mångt och mycket var betydligt vänster än debattörerna. Den bittra arbeterskan, Petter (känd från TV, he he) och den väldigt gamla mannen som pratade om demokratisk socialism – alla ville de gå betydligt längre än debattörerna. Som inte hade särskilt mycket svar på vad som skulle göras, egentligen. Bara prata mer om klass. Det räcker nog.

Hela föredraget arrangerades av tidsskriften Tvärdrag, som ska föreställa SSU:s ideologiska debatt. Det känns inte som en helt lyckad tidning, men jag har bara lite kvickt bläddrat igenom. Kanske återkommer med lite kommentarer, men antagligen inte.

Skymning för socialdemokratin som arbetarparti? Mitt svar är ja.