God jul

december 24, 2011

Bakgrund: DN1, DN2

Annonser

När pengarna gick före syftet

november 12, 2011

När och när är väl fel frågeställning. Det har ju alltid varit ett ömsesidigt beroende. När man kan tjäna pengar på något många behöver, stora pengar dessutom, så hoppar ju alla på tåget. För pengar är ju kul. Och kan man maximera arbetet (mer pengar) och skära ner lite på personalen (varsla = lägre kostnader (lön etc)) så kan man ju maximera vinsten ytterligare. Det betyder alltså ännu mer pengar! Och kan man tolka lagen rätt, så kan man även fumla med skatten.

Och när det handlar om en sak som många behöver, t.ex vård. Så är det ju jätteviktigt att kvalitén och service går hand i hand med prisöverenskommelsen. Men det är ju tråkigt. Det är roligare med massor av pengar. Sen är det ju skitsamma om de psyksjuka, de gamla eller de handikappade får hjälp. Du får ändå in stålar i slutändan och det är ju det enda du behöver bry dig om, herregud du försöker ju bara driva en verksamhet! Man måste tänka på marknaden!

Se så bra det gått när man privatiserat sjukvård, så saker som ska drivas i samhällsnyttighetens tecken (vård av gamla, sjuka, handikappade, barn etc) ska gå att tjänas pengar på, då låter det ju bra (mer skattepengar, mer jobb etc) men det har ju en fetingstor baksida också (bristande kvalité, skattefusk, utebliven kvalité, dåligt utbildad personal etc)

Om sjukvården fungerar lika bra som den gör nu, när jag är gammal och bitter, kasta mig i skogen och låt djuren käka upp mig, för hellre det än den där jävla förnedringen som Ethels mamma fick uppleva.


Släpp inte in skitungarna i politiken

september 27, 2011

Petzäll är en riktig skitunge.

Dels ser han ut som en, och dels beter han sig som en också. Denna lilla kille är dock det bästa som hänt på riktigt länge. Från att ha lanserat sig själv som en riktig plåga (”60 lök i månaden och valfri lägenhet i Stockholm”-uttalandet ) och sedan krökat rätt rejält och tagit timeout för sitt missbruk, och ja. Han är inte den förste och förmodligen inte den siste SD-aren med konstiga saker för sig. Det har vi redan gått igenom i ett tidigare inlägg. Men Petzäll är intressant för en grej som hände ganska nu. Han har hoppat av SD och blivit vilde, och pressar partiet att inte kritisera honom för då avslöjar han hemligheter SD har. Alltså har den här lilla skitungen satt det sämsta partiet i riksdagen (nu ska vi inte tro att jag tycker något parti är bättre än det andra. Det är inte partierna det är fel på, utan partipolitiken. Men det är en annan diskussion.) pressat partiet mot sin yttersta spets och dom kan inte vidta åtgärder. Petzäll har bunkrat upp en liten jolle med hemligheter, pengar och riktar automatgeväret mot SD som försöker dra honom in mot kajen för att ”prata om det”. Hihi! Interna stridigheter när dem är som bäst. Speciellt när han inte verkar ha någon seriös hjärtefråga. Han ska sitta fram till valet 2014 som politisk vilde och tala om ”ungdomar och missbruk” jagmenar, det har vi x antal forskare, socialarbetare och myndigheter att göra. Inte en alkoholiserad skitunge som lyfter 60 000 i månaden som skattebetalarna ska betala.

Petzäll är nästan lika gammal som mig, men på ett sätt har han kommit längre. Han sitter i riksdagen och har en lön jag bara kan drömma om. Men på ett annat sätt är jag ljusår före honom. Jag har nog x antal fler hjärnceller än honom, skulle jag lite själviskt vilja påstå. Här är hans blogg, in och skriv en uppmuntrande kommentar eller två.

Han hade blivit ombedd redan i somras att lämna sin plats, eftersom han representerade inte det de andra i partigruppen (Söder etc) stod för. Och han ville ha pengar för det. Så mycket var det för den idealismen, så mycket för den karriärismen. Sen sprang han och berättade om sina planer för sina (?) närmaste ideologer, Moderaterna. Smart nog så tackade M nej. Även om dom säkert hade tagit en SD-are, då M tappade Sten Andersson 2002, som lämnade för Sverigedemokraterna. En från vardera läger.

Rätt ska vara rätt. Ett öga för ett öga. En tand för en tand. En Sverigedemokrat för en Moderat.


Prioriteringar är också en klassfråga

augusti 25, 2011

Läste i DN att man vill satsa ännu mer på spårvagnarna, och det ska ske på bekostnad av andra projekt. Tänkte vid första sekunden att ”hm, ja om dom ska satsa på kollektivtrafiken främst och låter det gå före bilar och sånt så är det väl bra..” läste in mig lite i artikeln och slutade med att jag blev rätt förbannad.

”En ny SL-utredning visar att Spårväg Syd knappast lockar så många resenärer att det är värt att bygga spår. ”

Det beror ju helt på var spåren är dragna och vilka de riktar in sig till. Det är ju inte av en slump som spårvagnen i folkmun kallas ”NK-Expressen”, den går ju bara en ganska begränsad sträcka, djurgården och till centralen, lagom framför NK. Det lockar ju en viss typ av människor (rika vidriga östermalmskärringar och djurgårdspatrask (nu fick jag skriva det, tack)) vilket faktiskt inte utgör en majoritet av stockholmare och de som vistas i innerstaden. Sen kollar man på vad som går i kollektivväg på samma sträcka som spårvagnarna. Dels har vi tunnelbanan. Sen har vi innerstadsbussarna. Sen har vi det löjligt lilla avståndet mellan djurgården och NK så man kan ju faktiskt gå om man känner för det. Givetvis är det inte värt att bygga spår i småskala, det tycker väl ingen?

Det ska ju byggas ut mer spår till förorterna och bättre förbindelser där, för det är ju där alla människor bor (det bor ju exempelvis över 70,000 i enbart Haninge och vi förlitar oss på ett pendeltåg i kvarten/halvtimmen och en-tre bussar för att ta oss till stan) och där man borde lägga resurserna. De i stan har ju sina bussar samt ett välfungerande innanför-tullarna-nät av spår och kollektivtrafiksresurser.

Men någonting säger mig att politikerna (och SL, som givetvis styrs genom politiker) inte vill bygga så att Ahmed från Jordbro eller Johanna från Södertälje ska kunna ta sig till stan, de kan väl fan nöja sig med de där pendeltågen som inte fungerar, eller ta tunnelbanan om det nu finns nån där ute.. (det gör det inte.) man vill ju bygga för de rika, de nyrika och ”det fina folket” som bor i stan eller nära stan i närförorter. För det är den köpstarka medelklassen man vill ha i stan, inte den smutsiga arbetarklassen o.s.v.

I en annan artikel så presenteras en idé om att ersätta de ”blå bussarna” (innerstadsbussarna)

”De blå bussarna ska ut – spårvagnar ska in. År 2030 ska Stockholm vara en modern spårvägsstad med sex spårvägslinjer i innerstaden och sammanlagt 125 spårvagnar.  Mångmiljardsatsningen kräver att spårvagnarna prioriteras på bekostnad av bilar, cykelbanor och parkeringsplatser.”

Att det bekostas på bilarna är väl ett bra sätt, med tanke på att flera regeringar och stadsborgarråd på rad nu sagt att Stockholm ska sikta på att bli en miljöhuvudstad, och att det satsas så folk hellre tar tåget/bussen än sitter i kö och spyr ut avgaser är väl bra. Självklart tycker jag inte om onödig bilism. Men ännu mer självklart vet jag ju att man inte kan ersätta bilen helt. I storstäderna, för privatresande givetvis, men för export/import osv tror jag fortfarande bilen är det hållbaraste alternativet.

”Det blir allt trängre i kollektivtrafiken. På tunnelbanans viktigaste stationer är perrongerna nästan helt fulla i rusningstid och de blå stombussarna går ibland så långsamt att det går fortare att gå.”

Men varför ska man då bygga spårvagnar, istället för att satsa på tunnelbanenätet? Det blir trängre, men varför flytta trängseln till gatorna, Stockhoms stadsbild är ju fortfarande densamma som för 100 år sedan, då färre människor bodde i / rörde sig i stan, och det går ju inte att flytta på husen så det blir bredare vägar (därmed mer plats för bilar/gång/cykel/spårvagn/buss) så då kan man ju gräva ner skiten under marken, vilket har visat sig vara en hållbar utveckling. Om en spårvagn börjar haverera och står still så stannar det ju upp all annan trafik och skapar oreda på marknivå. Medan en tunnelbana bara påverkar tunnelbanenätet (och det har SL en strategi att använda ersättningståg/bussar när det totalfallererar) varför ge upp någonting som fungerar bra? Och varför satsa på spårvagn? Vi är ju inte Göteborg. Vi är inte Norrköping heller. Och vi har ett utbyggt tunnelbanenät som borde användas ytterligare. Och nu bygger man ju ut Citybanan också. Förstår inte hur spårvagarna ska kunna lösa trängseln, den kommer ju bara spä på den ytterligare. Gräv ner skiten!

”Uppbyggnaden av ett spårvägsnät i innerstaden kommer att ske i etapper. I första etappen ingår en förlängning av Spårväg City till Ropsten, en upprustning av Lidingöbanan och att de nya linjerna 5 och 6 blir stombusslinjer.”

Första etappen blir i innerstaden (dvs innanför tullarna där inga vanliga människor bor) sen ska man satsa på Lidingöbanan. Någon förvånad? Nej, överklassghettot Lidingö går såklart före de andra förorterna, det är ju trots allt en ”fin” ö. Det bor bara 43,000 och så slår man ut det mot Haninge, där det bor 70,000 och pendeltågsnätet är helt jävla värdelöst. Och då bemöter jag inte ens behovet av upprustning i tunnelbanenätet.

”I andra etappen förlängs Spårväg City till Centralen, stombusslinjerna läggs om så att de får den framtida sträckningen och linje 4 blir spårväg från Radiohuset till Fridhemsplan.”

I andra ertappen tar man ännu mer i stan och de olika redan högtrafikerade (fridhemsplan har buss och tunnelbanelinjens blåa resp. gröna linje som passerar) delar. Varför prioritera…

”I tredje etappen blir hela linje 4 spårväg som förlängs till Slakthusområdet och Slussen förbereds för spårväg.”

Ja, varför bygga utåt när man kan bygga ännu mer centralare och lite på söder.

”Nästa etapp består i att spårvägen byggs från Centralen via Fridhemsplan till Stora Essingen och att det blir blir spårväg mellan Solna centrum och Södersjukhuset.”

Nästa ertapp blir ut mot Solna, en närförort där många arbetsplatser ligger och som många Stockholmare arbetar i.

”I sista etappen blir linje 5 mellan Liljeholmen och Karolinska spårväg liksom – kanske – linje 6 mellan Norra Djurgårdsstaden och Karolinska.”

Och så kör man ut mot Djurgårdsstaden och liljeholmen, ett område som är i stort behov av utbyggd kollektivtrafik, det bor ju hela 4 203 personer där. Varför satsa på orter med stor folkmängd som nyttjar kollektivtrafiken, när man kan göra det lyxigare och lyxigare för idioterna i nära innerstan/innerstan?

”– Spårväg har betydligt större kapacitet än stombussar. När Stockholm växer klarar vi inte kollektivtrafiken med enbart tunnelbana och bussar, säger trafiklandstingsrådet Christer Wenner­holm(M).”

Den här Christer är ju känd för att han vägrar utveckla det han säger och har aldrig några kommentarer. Så vi lär aldrig få svar på den här frågan;

Hur har spårvägen större kapacitet än stombussarna? För att dom tar in 240 personer (eller hur det nu var?) men dom tar upp mer plats? Ett tunnelbanetåg (av modellerna C20 och C20F) kan få in 1000-1200 trafikanter (stående och sittandes) som mest. Det jämfört med de skruttiga spårvagarna som kan få in 240-250 personer. Men varför bygga ut tunnelbanenätet som har kapacitet att ta in fler människor, när man kan tvinga in dem i små spårvagnar på marknivå?

”En förutsättning för att spårvagnarna ska kunna hålla den hastighet – 20 kilometer i timmen inklusive hållplatsstopp – som anses rimlig, är att de prioriteras framför annan trafik.”

Så varför äventyra det, kör om dem till tunnelbanor så har dom hela tunnlarna för sig själva. Tunnelbanan fungerar ju förhållandevis rätt bra i Stockholm. Det är pendeln det faller på. Den tål ju varken regn, snö, sol eller vind. Och ”Signalfel” verkar vara något SL har stora, stora problem med.

Så sammanfattningsvis så ska man satsa miljarder på spårvagnar som:

1. Inte ska gå ut ur innerstan/närförorterna (som bara är Solna och Liljeholmen i detta fall)

2. Inte tar mer än 240 människor medan ett tunnelbanetåg kan få in över 1000 personer.

3. Skapar såna här jävla dårar

 


Men sluta böla

augusti 6, 2011

Det kan inte vara lätt att vara Sverigedemokrat just nu. Och det ska det ju inte vara heller. Sverigedemokraterna har ju etablerat en bild av sig, under många år nu (faktum med att det exploderade inför riksdagsvalet 2010, men det var ju en strategi partiet använde sig av redan 2002-2003) om att det ska vara så jävla synd om dom. Dom är ett utanförskapsparti. Dom som säger som det är men som alla skrattar åt och motarbetar, i ”demokratins namn” och gud vet vad. Lite samma strategier som foliehattarna från Vaken.se använder sig av, dom sitter sanningen och regeringen gör allt för att tysta dom, för dom vet ju minsan att 9/11 var ett s.k. ”inside-job” för att kunna attackera Irak.. ja, och Sverigedemokraternas variant av denna idé är att dom blir isolerade från den allmäna politiska debatten för att dom säger det ingen annan vågar säga, dom står för Vanligt Folks värderingar, politikerna har svikit folket etc etc.

Den som är någorlunda insatt i den politiska debatten i Sverige vet mycket väl vad jag pratar om. Det är ett parti som det bara är jävligt synd om. Det är inte lätt att Lars Ohly vägrade sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson, det är inte lätt att varje gång man ska ha en demonstration mot någonting så ska man behöva ha en kvarts miljard i polisbudget, behöva åka bort i abonnerade bussar etc. Det är inte lätt att bli beskylld för rasism vad man än säger, eller att man är ett högerparti fastän man försöker flörta åt sig LO-väljare, precis som Moderaterna och alliansen gjort. Nåja.

Nu senast är det ju ett jävla bölande om Norge. Från SDs sida. Dom fick inte hålla tal eller lägga rosor under SSU:s minnesceremoni på Sergels Torg i Stockholm. Det är så jävla synd om SD. Dom sörjer ju också det som hänt. Det är aldrig rätt att döda människor som inte tycker som en själv, och så vidare. Men skoja om det och tycka att det trots allt är lite roligt och rätt – det kan man. Nu är ju jag ingen sossekramare, över huvudtaget, det måste ju ni som läser denna blogg ändå ha insett vid det här laget, men man kan ju faktiskt inte förvänta sig att få närvara på sossarnas minnesceremoni när man har i bagaget att slira runt med Palme-visor och vitmaktsånger. Sen att man kommer ur den högerextrema rörelsen, hur mycket man än vill förneka detta, gör ju inte saken bättre.

För är det någonting SD försöker tvätta bort, och verkligen vill ta avstånd ifrån – så är det ju just den högerextrema rörelsen. Men det går ju inte. Patriotismen och Nationalismen är så  jävla genomborrad av nazistiska influenser och högerextrema politiska idéer, så det går inte att ”bara vara nationalist” utan det kan ta ett tag, det kan ta ett bra tag, eller så tar det ingen tid alls, förren alla suspekta och konstiga idéer kommer fram. Jimmie har ju inte bakgrund i vitmaktrörelsen, han var aldrig skinhead på 90-talet. Men precis som alla andra partier och organisationer, så är inte Ledaren partiet. Hur många såna här halvtokiga eller fruktansvärt obehagliga SD-lokalpolitiker finns det egentligen inte? Det känns som det varit några gånger i månaden det senaste året som man läst om kommunpolitiker som öppet stödjer attentatet i Norge, som är rasister, som diggar vitmaktmusik och så vidare. Det är för att många av SDs gräsrötter och lokala politiker och aktivister – har bakgrund i den högerextrema rörelsen.

Om SD hade velat tvätta bort sin högerextrema bakgrund, så måste dem ju faktiskt lägga ner hela partiet och hitta på något annat. För det går inte att vara nationalist i Europa idag, utan att det på ett eller annat sätt vävs in högerextrema åsikter, samröre med konstiga organisationer, ideologiska idéer och ståndpunkter som kommer någonstans varifrån.. om vi ska göra en ful jämförelse, så går det faktiskt att vara Kommunist utan att nödvändigtvis digga Sovjetunionen och massavrättningarna i Gulag etc, det går faktiskt att säga att Karl Marx hade helt rätt, Lenin var intressant och det går att ha sina idéer om hur produktionen av samhället ska förvaltas, utan att trampa i massmord-diktatur-fascist-fällan.

Men Sverigedemokraterna kan ju inte det. För hela den högerextrema rörelsen/alla rörelser som ingår i denna kategori, från mörkblåa Contra (För Kapitalism – Mot Socialism etc) till NSF till Bevara Sverige Svenskt, så finns det fumliga kontakter, konstiga utspel, urspårade nazistdemonstrationer, skinskallegäng etc. Alla går att koppla med varandra. Medan vänstern är flera rörelser, med samma mål, men oftast håller man sig ändå nogrann med skiljedomarna, varför inte SUF är som RKU och så vidare. Visst, vi alla vill ju ha det här lyckoriket som man talar om, men vägen dit är lång och man har olika sätt att se på saken.

Det är så jävla synd om mig 😥

Men det var ju inte vänstern det handlade om, det var ju trots allt SD. SDs taktik är att spela martyrkortet, vilket har fungerat, men som dom överanvänt och spelat över. Nu fungerar det inte att böla om att man är utstött, för nu sitter man i riksdagen, nu är man normaliserade. Nu fungerar det inte att böla om att man inte får närvara på minnesceremonier – för man har ändå ingenting där att göra! Att försöka sminka bort sin fula bakgrund är ungefär som att tejpa ett par trasiga skor. Det kommer bara spricka på nytt förr eller senare, och alla kommer se att det är trasigt och borde kastas åt helvete egentligen.

SD tror jag har spelat ur sin roll på så vis, men det betyder ju inte att vi inte ska underskatta deras potencial. Dom hamnade ju faktiskt i riksdagen, dom hamnade ju faktiskt där genom att spela på folks missnöjen gentemot politikerna och invandringen, och än så länge har ju inte SD kunnat få igenom sina egna krav eller påverka den politiska situationen i Sverige, utan bara fortsatt mala på om hur synd det är om dem, och stödröstat med alliansen eller oppositionen när dem kunnat tjäna på det. Och förmodligen lessnar människor på denna attityd, lova lova men inte genomföra. För hur mycket av SDs visioner och mål har påbörjats eller delvis lyckats? Inte så mycket vad jag kan se.. och SD, till skillnad från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centern, kommer inte ur en folkrörelse, det finns inga trogna supporters, så när det går dåligt drar råttorna från skutan, och SD kommer gå under, dvs åka ur, och ingen jävel kommer fiska upp dem. Och den nationella politikens prövotid på riksdagsnivå är förbi.

Varför?

Jo, för att SD bara är ett pajasparti, kort och gott. Det är inte svårare än så. Man bygger inte sin rörelse utifrån en … rörelse. Man bygger den på ett skal, ett politikparti, inget folkrörelseparti. Hade SD riktat in sig på en grupp människor, en subkultur, en yta att verka utifrån (som Sossarna hade arbetarrörelsen, centern bonderörelsen och KD den kristna rörelsen.) så hade man haft ett starkare arsenal. Nu är SD lite som ett anabola-monster, uppumpad och redo för fajt, men sen när anabolat tar slut så rasar bilden ihop och alla garvar åt en.

Ett ”gott” (hur man nu kan tala om ”gott” och positivt, men ni hajjar) resultat av det i Norge är att Fremskrittspartiet tonar ner sin Islamisthets och inte samarbetar med Folkepartiet i Danmark eller SD. Så var den nordiska alliansen i gungning. Till SDs nackdel. Till alla andras fördel.

Lokala knäppgökar från SD: Trollhättan, Varberg, Uddevalla, Ängelholm, Jönköping, Värmland och det fortsätter. Det här är bara ett axplock från i år, och det finns mer. Men min poäng är nog tydlig.


Du gamla, du sjuka..

juni 7, 2011

Det är ett jävla påhitt, det här med nationaldag. Det som jag brukar tänka på när jag tänker på 6 juni är att Sveriges samlade dampläger (naziströrelsen) samlas och demonstrerar, och det är motdemonstrationer, och sen tar den bekväma myspysvänstern avstånd från den elaka vänstern, och sen hetsar liberaler om åsiktsförbud och att både vi och nazisterna är två sidor av samma mynt, jadda jadda. Fullständigt historielöst och inskränkt och nästan farligt sätt att se på klasskampen och kampen mot fascismen.

Men nu har det blivit lite annorlunda. Nu är det ju ingen nazistmarsch i Stockholm längre, jaha, vad fan ska vi göra då? På skansen håller kungen tal och man får en liten pappflagga att vifta med, några bränner flaggor i Tanto och SDU krökade på Djurgårn ihop. Det här landet är ett jävla skämt för att prata klarspråk.

Missförstå mig inte, jag älskar (landet) Sverige. Jag älskar skogen, städer, är genuint historiaintresserad, vi har en superintressant arbetarrörelse och vi har skitit ut många duktiga artister, konstnärer, författare och så vidare. Men vad symboliserar det? Vad identiferar man sig med? Ett land är bara en administrativ yta. Sitta på internet vid en dator kan jag lika gärna göra i ett annat land. Äta mat kan jag göra någon annanstans. Men nu befinner jag mig här, och det är inte mer än så. Eller är det det?

Borgarna vill gärna att vi alla ska samlas kring någonting vi har gemensamt, och som inte kan skapa konflikt mellan oss. Det vill även fascisterna. Det kallas för klassfred och det är det fulaste ordet jag vet nästan. Då spelar det ingen roll om din chef sparkar dig på måndag, om din granne är nazist eller om din kompis är medlem i SSU. Vi är ju alla svenskar och ska samlas kring identiteten ”Svensk”. På så vis sopar man undan den konflikt som varit genomgående under hela människans utveckling (0kej där tog jag i, men ni förstår var jag är på väg va?)  nämligen klasskonflikten. Oavsett om jag är född i samma land, samma stad, ja t.o.m på samma gata, som min chef, så har jag ingenting gemensamt med henne. Vi pratar samma språk. Våra föräldrar är svenska medborgare, vi äter samma mat. Men det är inte mer än det. Vi går fullständigt emot varandra på det ekonomiska, vilket för mig är det avgörande som skiljer folk från folk. Du kan vara hur trevlig som helst, men det du representerar får mig att vilja kräkas, kan man säga.

Nej, på 6e juni ska vi alla, direktören såväl callcenter-slaven som den arbetslöse invandraren som nekas jobb på jobb samlas under samma fana och vara stolta över det vi har gemensamt. Och vad är det som är ”Sverige” ? Jag tänker mig staten Sverige. Den borgerliga demokratiska staten Sverige, där de politiska partierna är kopior av varandra (seriöst, avskaffa partisystemet, det är ju ingen jävla skillnad på någon av dom ändå… slöseri med resurser och tid att fejka ett val var 4:e år som man får vara med och ”bestämma” i) och vi ska skapa vinster åt våra chefer som sen stoppar majoriteten av kakan i egen ficka. Det är för mig obegripligt hur en sådan uppenbar konflikt kan gömmas så snyggt, förklaras så vackert och viftas bort som om det bara är ett missförstånd. För det är ju ren plundring.

Svenska staten är då inget jag sympatiserar med. Jag har aldrig haft något gemensamt med den, eller någon annan stat för den delen. Jag vill krossa staten, och det vill jag ju för att jag älskar mitt land och alla som bor här, oavsett varifrån dom kommer och allt det där, vi har ett gemensamt intresse – och det är att ta över den här världen. Borgarklassen har massor av vapen, pengar och det använder dom för att vidbehålla makten över hela jordklotet, medan majoriteten människor är slavar under dom. Även i mysiga mellan-lagom-Sverige som ändå ”är ganska okej” som folk säger.

Vi lever i ett jävla klassamhället vi med. Och det blir tydligare ju mer tid det går. När man inte har råd att laga sina tänder, meden andra åker på sprutar-resor titt som tätt. Vissa har inga jobb och snor mat för att inte behöva svälta, medan andra kan vaska den ena flaskan champagne och dricka den andra. En del av oss blir nekade jobb och har magsår för att snart kommer Inkasso-breven börja trilla in om man inte fixar sin tillvaro, medan andra har så mycket pengar så dom inte har någon uppfattning om hur jävla mycket dom har.

Och dom ser ju ner på oss. Dom vill ju inte ha med oss att göra. Det är inte det där samförståndet som det talas så fint om, det är ju också spel för gallerian. Och det är inte bara envängskommunikation, det är ju extremt ömsesidigt. Någon sliskig  brat från Djursholm kommer aldrig bli min vän, och vi kommer aldrig kunna se på varandra på ett jämnlikt sätt. Och vi kommer inte att enas under en fana. Det kommer inte hända.

Och så firar vi ju av världens dummaste orsaker. Vi har ju ingen anledning att ha den där dagen ens, det funkar ju som ursäkt för Frankrike, Norge m.fl som har revolutioner osv att luta sig tillbaka på, en dag att få känna sig lite lagom punchpatriotiska. Men när vi hissar en fana som vi tvingades få när vi tvångskristnades för längesen, så undrar jag var fan man ska börja kritisera. Var ska jag börja egentligen? Våra kristna värderingar som vi tvingades på och tvingades sluta vara hedningar? Alla konstiga regeringsformer, kungar och skit som ursäkten till att fira nationaldagen? Alla löjliga hycklande spektakel? Alla muppiga nazister? Nä, fy bara fan säger jag.


Vad gör dom? Nu kör dom!

mars 3, 2011

Nedan följer fortsättningen på förra inlägget, som jag valde att kapa mitt itu då det handlade mer om historia, och det här inlägget handlar mer om argumentation emot en facklig sammanslagning av LO och SAC. Läs. Grunna. Diskutera. Kritisera. Och framförallt; organisera dig i Sveriges tuffaste fack!

Verktyg – inte självändamål!
SAC är inget självändamål. Det är ett verktyg för arbetarklassen att kämpa i. Det gäller bara att samla så många som möjligt så man kanske en dag kan använda den samlade styrkan.

Men då åter till frågan; vad skulle vi tjäna på en eventuell sammanslagning eller att man gräver ner stridsyxan mellan LO och SAC? Borde inte den organiserade arbetarrörelsen (eller om man vill säga; arbetarrörelsens strukturella och ekonomiska verktyg) tjäna på om alla samlades och slogs tillsammans?

Njae.

Jag tror det är en rent av idealistisk vanföreställning. SAC bildades ju för att verktyget LO inte fungerade eller kunde tillfredsställa sina medlemmars behov, och vara en kraftig part gentemot arbetsköparna, SAF och borgarklassen. Att SAC skulle gå in i LO skulle betyda att LO skulle få sig drygt sex tusen nya betalande medlemmar, vilket säkert skulle vara uppskattat, men ett orosmoment på arbetsmarknaden skulle – på gott och ont – försvinna. Det goda är att då utgör LO det totala fackliga monopolet, och det tjänar ju LO på (man behöver inte förhålla sig till Syndikalisterna och ännu mindre behöva göra bort sig på deras bekostnad (som HRFs svek i Berns-konflikten, då LOs resturangfack tog avstånd ifrån Syndikalisterna mitt under konflikten med Berns) och det man skulle förlora var en konkurrent för konkurrens är ju aldrig kul. SAC har den enorma fördelen att man inte är knutet till fredsplikten, och att det liksom är en inhuggen osynlig regel som genonsyrar hela organisationen, att vi skriver inte under fredsplikten, vi tänker inte sälja bort vår strejkrätt och binda oss utifrån deras villkor.

En helt enad arbetarrörelse skulle ju resultera i att den ena partens vilja skulle bli den dominerande, för det går inte att koordinera samförstånd och fredsplikt med konflikt och strid, vilket är de två fundament som skiljer de båda organisationerna åt. SAC har ju, för att prata klarspråk, totalt överlägset flest konflikter på arbetsmarknaden, och man vinner mer än man förlorar – och därmed – trots sin lilla storlek & organisatoriska svårigheter – är ett stridbarare fackligt alternativ än LO. Facket ska ju inte vara ett självändamål, det är ett självändamål att ena den reformistiska och den revolutionära rörelsen, det är inte pragmatiskt övht. Det är ett självändamål att få vara den bestämmande parten för arbetarklassen på arbetsmarknaden, intet mer. Att stoppa in miljoner av kronor till politiska partier för att stötta dem i val är bara ett sätt som splittrar kollektivet, att ställa sig utanför de partipolitiska ramarna och enbart koncentrera sig på ekonomisk kamp (facklig kamp, dvs) gör att alla arbetare kan enas kring det, för vi har ju alla samma intresse – att få det bättre rent ekonomiskt. Sen vad vi röstar på eller var vi engagerar oss utanför facket, det är ju upp till oss att avgöra.

Det är mycket det som är LOs problem, att man blandar in politiken i det fackliga arbetet. Jag själv skulle aldrig rösta på S, över min döda kropp. Och då vill jag inte att den organisation jag stoppar in pengar i varje månad ska stödja ett parti som jag inte stödjer. Jag vill stoppa in pengar i en organisation som kommer använda pengarna till sina medlemmar (kurser, tidningar, bildning, strejkfonder och såna saker) därför är ett medlemsskap i LO otänkbart för mig. Inom SAC finns det mindre pengar, men färre anställda, och pengarna kastas inte in i partier eller andra intresseorganisationer, politiska såväl icke-politiska, utan stoppas rakt in i medlemsverksamheten. Utbildning, medlemstidningen Syndikalisten, det utåtriktade organet Arbetaren, strejkfonder, ekonomiskt stöd för LS etc etc.

Ekonomisk kamp enar oss alla på en och samma arbetsplats, för vi har ju samma intresse av att ha det schysst på jobbet, en bra lön och bra villkor. Politisk kamp splittrar oss för det har aldrig i världshistorien funnits en totalt enad arbetarrörelse som haft samma politiska, moraliska och filosofiska uppfattning och agerat därefter. Det är liksom det fina med syndikalismen, att man skalar bort all politik och alla ideologier, och samsas kring ganska enkla principer och samlas kring det ekonomiska intresset – Vi gemensamt vill ha bättre lön, vi gemensamt vill ha tryggare arbetstillvaro – vi tillsammans på den här arbetsplatsen / inom den här branschen. Därifrån ska vi organisera oss, inte för att bygga ett politiskt alternativ. Att en del ser logiken såhär:

Arbetarklass = Vänster  = Värvningsmaterial för oss och den Socialistiska Läran (SL)

Är ju rent av efterblivenhet i dess renaste, ärligaste och skamligaste form.

Det ska vi inte syssla med.

Det är ungefär därför det inte finns någon mening med att försöka trycka ihop LO och SAC, vi har ju båda det gemensamma intresset att organisera alla arbetare och därmed utgöra en stark maktbas gentemot arbetsköparna och näringslivet, men vi har ju fullständigt olika uppfattningar om hur vägen dit ska gå och vad som vi har gemensamt etc. Samarbete kring frågor där alla har ett gemensamt intresse, exempelvis bevarandet av A-kassan, är fördelaktigt. Och när A-kassan var en het potatis 2006 så sträckte SAC ut handen för ett samarbete, som LO vägrade ta. LO ville inte ens stödja SACs strejk som skulle ta ut samtliga LS-medlemmar. Och LO ville framförallt inte samarbeta med frågan kring A-kassan. Det hela var så sorgligt att det arrangerades två parallella demonstrationer med samma paroll och samma krav – samtidigt – i Stockholm. Den ena var SACs. Den andra LOs. Ett sorgligt resultat när man inte kan samsas kring praktiska frågor där man tycker exakt likadant, och låter organisationsfetischen gå före. Och i det här fallet var det inte ”extremistfacket” SAC som var sektiga av sig. Utan ”det stora seriösa” LO.