Du gamla, du sjuka..

Det är ett jävla påhitt, det här med nationaldag. Det som jag brukar tänka på när jag tänker på 6 juni är att Sveriges samlade dampläger (naziströrelsen) samlas och demonstrerar, och det är motdemonstrationer, och sen tar den bekväma myspysvänstern avstånd från den elaka vänstern, och sen hetsar liberaler om åsiktsförbud och att både vi och nazisterna är två sidor av samma mynt, jadda jadda. Fullständigt historielöst och inskränkt och nästan farligt sätt att se på klasskampen och kampen mot fascismen.

Men nu har det blivit lite annorlunda. Nu är det ju ingen nazistmarsch i Stockholm längre, jaha, vad fan ska vi göra då? På skansen håller kungen tal och man får en liten pappflagga att vifta med, några bränner flaggor i Tanto och SDU krökade på Djurgårn ihop. Det här landet är ett jävla skämt för att prata klarspråk.

Missförstå mig inte, jag älskar (landet) Sverige. Jag älskar skogen, städer, är genuint historiaintresserad, vi har en superintressant arbetarrörelse och vi har skitit ut många duktiga artister, konstnärer, författare och så vidare. Men vad symboliserar det? Vad identiferar man sig med? Ett land är bara en administrativ yta. Sitta på internet vid en dator kan jag lika gärna göra i ett annat land. Äta mat kan jag göra någon annanstans. Men nu befinner jag mig här, och det är inte mer än så. Eller är det det?

Borgarna vill gärna att vi alla ska samlas kring någonting vi har gemensamt, och som inte kan skapa konflikt mellan oss. Det vill även fascisterna. Det kallas för klassfred och det är det fulaste ordet jag vet nästan. Då spelar det ingen roll om din chef sparkar dig på måndag, om din granne är nazist eller om din kompis är medlem i SSU. Vi är ju alla svenskar och ska samlas kring identiteten ”Svensk”. På så vis sopar man undan den konflikt som varit genomgående under hela människans utveckling (0kej där tog jag i, men ni förstår var jag är på väg va?)  nämligen klasskonflikten. Oavsett om jag är född i samma land, samma stad, ja t.o.m på samma gata, som min chef, så har jag ingenting gemensamt med henne. Vi pratar samma språk. Våra föräldrar är svenska medborgare, vi äter samma mat. Men det är inte mer än det. Vi går fullständigt emot varandra på det ekonomiska, vilket för mig är det avgörande som skiljer folk från folk. Du kan vara hur trevlig som helst, men det du representerar får mig att vilja kräkas, kan man säga.

Nej, på 6e juni ska vi alla, direktören såväl callcenter-slaven som den arbetslöse invandraren som nekas jobb på jobb samlas under samma fana och vara stolta över det vi har gemensamt. Och vad är det som är ”Sverige” ? Jag tänker mig staten Sverige. Den borgerliga demokratiska staten Sverige, där de politiska partierna är kopior av varandra (seriöst, avskaffa partisystemet, det är ju ingen jävla skillnad på någon av dom ändå… slöseri med resurser och tid att fejka ett val var 4:e år som man får vara med och ”bestämma” i) och vi ska skapa vinster åt våra chefer som sen stoppar majoriteten av kakan i egen ficka. Det är för mig obegripligt hur en sådan uppenbar konflikt kan gömmas så snyggt, förklaras så vackert och viftas bort som om det bara är ett missförstånd. För det är ju ren plundring.

Svenska staten är då inget jag sympatiserar med. Jag har aldrig haft något gemensamt med den, eller någon annan stat för den delen. Jag vill krossa staten, och det vill jag ju för att jag älskar mitt land och alla som bor här, oavsett varifrån dom kommer och allt det där, vi har ett gemensamt intresse – och det är att ta över den här världen. Borgarklassen har massor av vapen, pengar och det använder dom för att vidbehålla makten över hela jordklotet, medan majoriteten människor är slavar under dom. Även i mysiga mellan-lagom-Sverige som ändå ”är ganska okej” som folk säger.

Vi lever i ett jävla klassamhället vi med. Och det blir tydligare ju mer tid det går. När man inte har råd att laga sina tänder, meden andra åker på sprutar-resor titt som tätt. Vissa har inga jobb och snor mat för att inte behöva svälta, medan andra kan vaska den ena flaskan champagne och dricka den andra. En del av oss blir nekade jobb och har magsår för att snart kommer Inkasso-breven börja trilla in om man inte fixar sin tillvaro, medan andra har så mycket pengar så dom inte har någon uppfattning om hur jävla mycket dom har.

Och dom ser ju ner på oss. Dom vill ju inte ha med oss att göra. Det är inte det där samförståndet som det talas så fint om, det är ju också spel för gallerian. Och det är inte bara envängskommunikation, det är ju extremt ömsesidigt. Någon sliskig  brat från Djursholm kommer aldrig bli min vän, och vi kommer aldrig kunna se på varandra på ett jämnlikt sätt. Och vi kommer inte att enas under en fana. Det kommer inte hända.

Och så firar vi ju av världens dummaste orsaker. Vi har ju ingen anledning att ha den där dagen ens, det funkar ju som ursäkt för Frankrike, Norge m.fl som har revolutioner osv att luta sig tillbaka på, en dag att få känna sig lite lagom punchpatriotiska. Men när vi hissar en fana som vi tvingades få när vi tvångskristnades för längesen, så undrar jag var fan man ska börja kritisera. Var ska jag börja egentligen? Våra kristna värderingar som vi tvingades på och tvingades sluta vara hedningar? Alla konstiga regeringsformer, kungar och skit som ursäkten till att fira nationaldagen? Alla löjliga hycklande spektakel? Alla muppiga nazister? Nä, fy bara fan säger jag.

Söndrandet och härskandet

Ett välkänt borgerligt trick för att lura folket (eller multituden, arbetarklassen eller vad fan ni nu vill kalla det) är att framställa sig som progressiva; ”vi vill lösa det här problemet”. Överlag så riktar sig lösningen vid en första anblick in på att gynna samhällets utsatta delar, som unga med invandrarbakgrund. Vid en andra anblick så ser man den kapitalistiska cynismens onda grin, och inser att syftet inte är att hjälpa de som har det ännu sämre än lönearbetarna, utan att bakvägen ge sig på de skikt av folket som fortfarande behåller tron på välfärdsstaten, ochvill rädda den.

Trots allt är ju tanken att sänka lönerna på vissa yrken där man bara arbetar i början av sin karriär, för att därefter gå vidare i livet – mot självförverkligandet, en medelklassens drömvärld, vilken är lika ouppnålig för oss unga prekära (pojkar) som klassens snyggaste tjej. Vi har alltså en situation där dagens situation ses som evig, när verkligheten – sedd som ett då, ett nu och en framtid – visar oss något annat: de jobb där lönerna ska sänkas breder ut sig mer och mer; ett postindustriellt samhälle är visserligen inte här imorgon, men fler och fler av oss unga – såväl som en mängd äldre – befinner oss i en värld där dessa ingångsjobb kanske blir hela livets jobb.

Att spela ut olika grupper mot varandra är en lika borgerlig tradition som motståndet mot demokratin, men söndrandet har de senaste tjugo åren – i och med historiens påstådda slut – fått en makeover, och ses helt plötsligt som tvärtemot vad det faktiskt är. Man angriper en i princip död parlamentarisk arbetarrörelse från en position som ses som progressiv. När den socialdemokratiska reformismen är död, ersätts den av en borgerlig. Oavsett reformism så rör sig dock tiden framåt.

Det vi här ser är alltså inte bara ett problem för oss alla unga, utan även ett problem för oss själva i framtiden. Och när vi blivit äldre och befinner oss kvar i en arbetsmarknad skapad i syfte att förenkla anställning (genom att förenkla att kasta ut någon i arbetslöshet – den enes bröd, den andres död – men brödbiten blir oavsett mindre totalt) så kommer nästa generation ut i världen. Och nästa.

Idén att sänka de rikas löner snarare än de fattigas är så självklar att den egentligen inte borde skrivas ut, men om inte annat visar avsaknaden av detta svar hur jävla sned världen har blivit, och hur pass total överklassens hegemoni är.