Miljörörelsen och arbetarrörelsen

februari 26, 2008

Först lite ”reklam”. SUF Stockholm har satt upp affischer runt Lilla Karachi! Inte bara är de snygga, det är dessutom ett rätt simpelt sätt att sätta ännu mer press på arbetsgivaren. Läs mer här.

Faktum är att jorden håller på att braka samman. Vi har missbrukat jordens resurser så till den milda grad att vi alla kommer brinna – inte i helvetet, utan på jorden. Detta blev plötsligt känt för något år sen. Eller snarare: detta fick en enorm mediauppmärksamhet. Kanske hade det gått så långt att till och med de rikare delarna av jordens befolkning började frukta? Om detta ska vi inte spekulera.

Vi ska istället fråga oss varför vi fortfarande befinner oss i en närmast fientlig ställning gentemot miljörörelsen. För den har ju delvis rätt i sak, vi måste förändra någonting för att vi inte ska skapa vår egen undergång.

Men här kommer miljörörelsens stora problem – deras svar är lite halvmjäkigt, mystiskt och kanske rakt av fel. Man ska köpa dyrare bananer, ge fan i att flyga och så får man en snyting om man råkar lämna TV:n på när man går och skiter.

Istället borde vi ta det lungt och förklara för dem: individualistism är inte lösningen på jordens problem. Tillsammans kan vi däremot förändra världen. Mitt svar på miljöproblemet är en demokratisk planekonomi, självfallet med en politik som inte förändrar jordens klimat alltför mycket. Nä, jag pratar inte om sovjetkommunism, så ni behöver inte ens tänka tanken.

Men faktum är att vi och miljörörelsen utkämpar två strider mot delvis samma fiende. Vi vet bara inte om det än. För kapitalismen skapar miljöproblemen, kapitalismen är endast ute efter vinst och ser den gärna kortsiktigt. Vi borde tillsammans kämpa mot det där bättre samhället. Visserligen baseras vår kamp på arbetsplatserna och organisationer är överskattade, men det är väl onödigt att inte ta chansen att öka effektiviteten hos våra grupper på vänsterkanten?

Vi borde sätta oss ner med miljörörelsen och säga, jo vafan. Visst är vi med på att rädda miljön. Det görs genom att krossa kapitalismen. För att miljörörelsen ska lyckas måste den bli revolutionär och avskaffa kapitalismen. Men mer kortfattat så har vi faktiskt kamper vi borde utkämpa tillsammans. Som kollektivtrafiken. En billigare – eller helst gratis – kollektivtrafik i Sveriges storstäder skulle gynna både arbetarklassen och miljön.

Och en utökad industr inriktad på återvinning hade gett oss massor av jobb, ytterligare någonting som alla blivit glada av.

Här har miljörörelsen en chans att gå ifrån sitt ibland individualistiska sätt att bekämpa problem, till att få vara med och som ett kollektiv kämpa för arbetarklassen OCH miljöns förbättrade läge. Alla vinner. Utom överklassen. Överklassen vinner på att vi som arbetare tvingas betala mer för allt och får försämrad levnadsstandard, medan de fortsätter att leva i sitt överflöd.

Men vi måste tyvärr också se till rent taktiska skäl. Miljöfrågan är nästan alltid på tapeten, många ser det som en viktig fråga och många väljer att engagera sig i frågan. I halvgalna organisationer som Grön Ungdom/Miljöpartiet, Fältbiologerna och gud förbjude – Pangea. Om vi istället erbjuder dessa individer en plats i vår socialistiska gemenskap och ger dem en möjlighet att kämpa för miljön och arbetarklassen på köpet – då har vi träffat en guldgruva.

För en revolutionär och socialistisk miljörörelse!

Annonser

Lilla Karachi och MUF

februari 25, 2008

MUF Stockholm anser att alla dess medlemmar bör stödäta på Lilla Karachi. Det gör dom här.

Det visar faktiskt att brott lönar sig. Jag ska sno 80 000 spänn av en kille och sen hota honom, kommer ni och ger mig pengar i stöd då? Schysst MUF!

Borgarklassen håller ihop. Det måste också vi göra. En vinst för arbetsgivarsidan i det här fallet är inte en vinst för ”rättvisan” eller ”demokratin”, utan det är en vinst för en brottsling som utnyttjar arbetarklassen ännu hårdare än vissa arbetsgivare, och till råga på allt stöds brottslingen av både liberala bloggare och MUF Stockholm.

Nu borgarsvin har ni gått för långt, nu gäller klass mot klass…


Planekonomen slår tillbaka

februari 25, 2008

Planekonomen flyttade för kanske ett halvår sen sin blogg till omsorgaren. Sen skrev han inte ett skit. Nu har han börjat blogga igen hos vardagspussel, här är hans första inlägg. Han har även gått med i Kommunal och fixat ett fast vikariat. Lycka till!

Annars börjar det närma sig första mars och prishöjningen i SL-trafiken. Det rör sig om i snitt 10 % tycker jag mig ha läst, och det är 10 % för mycket. Samtidigt som vi unga och inte särskilt rika får mindre och mindre pengar så blir SL-trafiken dyrare. Och miljön! Det finns ingen som helst vettighet i det hela. Det är galet. Minst sagt. Planka.nu och Öppna Stockholm arrangerar demonstration i tunnelbanan på lördag. Ja, ni läste rätt. Samling 13.00 på blåa linjens perrong på t-centralen, första mars!

Förutom demonstrationen antar jag att det kommer ske lite allt möjligt i anslutning, det är trots allt utlyst till en aktionsdag. Förutom SUF som jag gissar hittar på något så hoppas jag att miljö-grupperna faktiskt gör något, kanske stöter vi på Klimax?

Mer information finns i alla fall på motkraft.


En historia från verkligheten

februari 24, 2008

 Inspirerad av Kim Müllers blogg ska jag skriva ett inlägg med en kort historia hämtad ur verkligheten. Här
diskuteras lite kort om varför modebloggar är mer populära än politiska bloggar, vilket kan sammanfattas i citatet ”När de besöker bloggen vill jag antingen att de ska känna igen sig själva i min vardag eller tycka att jag är så pass annorlunda dem själva att jag blir intressant att studera.”

Annars känner jag att en orsak kan tänkas vara att folk faktiskt inte är så intresserade av politik. Politik handlar inte om dem. Det handlar inte om kampen på jobbet för en bättre lön eller om Sverige ska ha en vänster- eller högerpolitik, utan det handlar om vilken musik du ska lyssna på, vilka kläder du bär eller hur du beter dig mot kvinnor, HBT-sexuella och invandrare. Och till råga på allt så är i princip alla partier socialliberala och skär ner den svenska välfärden, som i sin tur hade kommit till oavsett vilket parti som vunnit valen under de 40 åren, hela västvärlden byggde i princip välfärdssamhällen under en period. Kapitalet tyckte att ”fan, vi kan väl dela med oss lite av vinsterna och få fred på arbetsmarknaden för det”. Idag är det inte värt det.

Men! Nu har jag svävat ut alldeles för länge. Det var i gymnasiet. Jag gick ett yrkesprogram och vi hade nyss varit ute ett par veckor på praktik. Visserligen tyckte vi väl att det var helt okej att slippa vara i skolan. Visst – vi skolkade rätt friskt, men man tvingades ändå vara där då och då och lära sig helt onödiga saker.

Tillbaka i skolan hade det gått någon vecka och vi hade haft en inlämningsuppgift. Självfallet var det bara någon stackare eller två (vi var inte så värst många i klassen, utbildningen fick alldeles för lite pengar och hade usla lärare, så strax över hälften hoppade av efter bara ett år. De flesta av dessa harvar idag så vitt jag vet runt på skitjobb, socialbidrag och arbetsförmedlingens åtgärder) som lämnat in uppgiften. Då kom kallduschen. Nya regler hade införts. Lämnar man inte in uppgiften vid rätt datum så blir det ett Icke Godkänt och man missar en del av kursen och tvingas göra en extrauppgift i slutet av kursen. Reglerna var extremt förvirrande.

Vi hade ingen aning om detta. Informationen om denna nya regel hade kommit ut i formen av samling i aulan för skolan samtliga runt 500 elever och det hade mötts med burop och andra negativa reaktioner. Sa jag samtliga elever? Förutom yrkesprogrammen då, de var ju ute på praktik, och vem fan bryr sig om dessa 75 elever? Ingen uppenbarligen.

Nu tog det hus i helvete i klassen. Va fan sägeru fröken! Alla var upprörda och efter några minuters diskussion sa vi bara: vi tänker inte göra något mer idag och vi tänker gå till rektorn och klaga. Helt plötsligt ändrade läraren sig. Jo men alltså, vi kan väl göra ett undantag…

Med något så simpelt som hotet om arbetsvägran i kunskapsfabriken lyckades vi alltså vinna en delseger. Kanske var läraren fel måltavla för vår aggression, jag vet inte om hon heller var särskilt glad över beslutet, men jag kan ärligt talat förstå om hon varit det. Kan inte vara lätt att knappt få in några uppgifter och sen tvingas rätta en massa restuppgifter då och då.

Men till ytterligare en sak kan räknas att vi ändå hade lite tur med att så många hoppade av. Då i alla fall fyra stycken i klassen hade dyslexi av olika grad (vissa var närmast korkade medan andra var grymma på matte men hade problem med ord) och att läraren faktiskt fick möjlighet att lägga extra tid på dessa. Helst av allt hade vi velat ha en till lärare som kunde hjälpa till, men det kan man ju se sig om i himmelen efter.

I slutändan slutade regeln gälla bara efter några veckor, den var helt enkelt inte realistisk. Det rörde sig knappast om någon skola för toppelever, utan snarare de som inte riktigt visste vad de skulle göra, saknade betygen eller bara kände samhörighet med polarna. Till skillnad från de flesta andra skolorna hade vi en rätt schysst sammanhållning, det var dåligt med mobbning, slagsmål och skadegörelse och de flesta kände de flesta. Och de man inte kände lärde man känna via sina äldre polare. Vi hade sjukt kul och jag ångrar idag inte att jag gick just mitt gymnasium. Fick kanske inga höjdarbetyg. Dessutom tappade jag all form av studiemoral, vilket straffat sig nu på högre nivåer, men jag tror inte jag kunnat trivas bättre någon annanstans i dagens samhälle.

Sensmoralen är alltså så simpel som: sammanhållning och hot om åtgärder kan leda långt. Men kom ihåg att man vid hot faktiskt måste vara beredd att göra verklighet av hotet, annars tappar man trovärdighet. Så välj era strider. Och kom ihåg att striderna idag bara är revolutionär gymnastik inför morgondagens revolution.


Rekommendatione(r)

februari 21, 2008

Då jag tycks ha dragit på mig en släng februari-förkylning blir dagens uppdatering kort.

Först lite kort tyckande. Den svenska vänstern saknar något. Där nazisterna har Turner’s Diaries och högern har kilovis med litteratur saknar den svenska vänstern peppande böcker och texter. Texter som handlar om oss. När vi faktiskt gör något bra. Och lyckas. Visst är Deltagänget det autonoma 90-talets svar på Jack – men inte fan vinner vi i slutet. Men inte ens texter där vi misslyckas finns i flertal. Men nu när organisationen Folkmakt (titta till höger) har börjat med en vitblogg finns det plötsligt insikter om oss att läsa. Det hittar man här men även i menyn till höger.

Andra nya bloggar till vänster i politiken men till höger i menyn är Ekonomikommentarer, Ur ett arbetarperspektiv, Kolla! och Omsorgaren (som även de är SUF:are).

I blogg-Sverige (en underkategori till internet-Sverige?) pratas det mest om Topp-Petter och hans kritik av liberalt våld. Självfallet har Federley ytterligare närmat sig galenskap, men det löser sig! Petter skriver intressant här och Anders Svensson från Göteborg skriver intressant här och länkar dessutom till äldre inlägg i frågan.

Till nästa uppdatering tänkte jag skriva lite kort om Deltagänget, men just framtidsplaner är inte direkt min starka sida…


Aktivera er

februari 20, 2008

Jag har funderat länge. Jag har funderat länge på varför i helvete jag startade bloggen. Det var väl en kort period av politik-pepp som självklart försvann snabbare än jag hann försvara Marx. Jag har i alla fall funderat klart nu. Jag ska jävlar-i-mig blogga aktivt!

Visserligen tror jag inte en sekund på att jag faktiskt kommer påverka någonting alls här i världen. Men på ett personligt plan kan jag nog bli en bättre klasskämpe om jag faktiskt sätter mig in i dagliga konflikter. Men nu kör vi!

Just nu pågår ett flertal konflikter, bland annat mellan Lilla Karachi och SAC, men även mellan Petter Nilsson, känd från toppkandidaterna och den förenade borgerligheten. Petter har fått in en helt underbar artikel om det liberala våldet på SVT Opinion, och jag rekommenderar alla att läsa texten! Den finns här.

Vad händer mer? Tja, Öppna Stockholm är igång och försöker just öppna Stockholm. Vårt älskade Stockholm håller på att bli ett Stockholm blott för de med snormycket pengar. Detta gäller både kulturen, till exempel museum, och kollektivtrafiken. Första mars höjs avgifterna, jag har läst att det handlar om cirka tio procent. Med tanke på att jag slösar åtminstone 4000 kr om året på SL blir det ytterligare 400 kr som försvinner in i ett företag som bara kommer använda pengarna till att jaga plankare och leverera vinst till franska kapitalister.

Öppna Stockholm och Planka arrangerar en aktionsdag den första mars, samling vid blå linjen perrong på T-centralen 13.00 den 1:a mars alltså! Mer kan man läsa på http://www.planka.nu och då specifikt här.

Kanske inte viktigast men ändock viktigt för Stockholmsvänstern är att Syndikalistiska Ungdomsförbundet i Stockholm till slut fått upp sin hemsida på http://www.stockholm.suf.cc och det var verkligen på tiden! SUF växer hur som helst precis som vanligt på våren just nu, så gå med! Vi erbjuder en möjlighet att aktivt försöka världen, både i det stora hela och din egen, men även gemenskap och möjlighet att lära dig något.